Færsluflokkur: Trú og hugleiðingar

Julandakt i Flemingsbergs kyrka, Stockholm 2015

gud 03

De flesta av engelska författaren William Shakespears teaterpjäser börjar med att en berättarröst leder oss försiktigt in i det händelseförlopp vi skall kliva in i och beskåda på nära håll. Innan ridån lyfts och scenens rekvisita är vår att beskåda och personerna presenteras en efter den andra, har vi fått information - en inledning till det som skall hända.  Det skapas därmed en oförklarlig välvilja hos oss inför det som skall ske, vi tar emot, utan att ifrågasätta berättelsen.  På samma sätt leder evangelisten Lukas oss mot den heliga berättelsen om Jesu Kristi födelse i lilla staden Betlehem.

 

I evangeliets inledning förvissar oss Lukas om berättelsens autencitet. Han har fått uppdraget från en man vid namnet Theofilus att återberätta en kärlekshistoria. Berätta om Guds kärlek till skapelsen, till människan - en berättelse om upprättelse, kärlek och hopp.  Så skriver Lukar i evangeliets inledning:  --> "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelse som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rått ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilus, för att du skall förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga."[Luk 1:1-3]

Det finns många förklaringar på vad ordet "tro" betyder och vad det är "att tro". För den som tror betyder det inte att den måste anpassa sig åt något regelverk. Eller kyrkans regelbok.  Vi har ingen sådan. Vi måste inte försöka bli något annan än den vi är, för att kallas troende eller kristna.  Vi måste inte vara lydiga och avstå från våra liv, som många tror. Om det hade varit Guds vilja, hade Jesus nog aldrig fötts i världen.  Gud vill möta oss i vår vardag, i våra liv, i det allt vi står i och gör.

Det enda han ber om är att vi skall lära känna honom. Att allt faktiskt inte handlar om oss själva. Och den som har lärt att känna Gud - älskar honom.  Kärleken lämnar ingen oberörd. Kärleken till Gud formar oss och leder.  Det Gud gör, inte bara på jul utan varje dag, varje andetag är att han erbjuder oss en kompass för livet. En kompass som hjälper oss i våra liv. En kompass är en kompass - endast därför att den pekar över sina egna gränser och mot det som alltid består och vi kan räkna med.  En nål i en kompass är dragen mot en punkt bortom sig själv. På samma sätt måster vi, för att möta Gud, se att så mycket mycket mer finns i oss som vi inte vet om.  Kompassen pekar bortom sig själv.  Vi måste också se bortom oss själva. Uppleva en skapelsedimension - uppliva det heliga i oss själva, i andra och i skapelsen. 

I julens berättelse möter Gud världen som ett barn. Sårbar, liten och beroende av sina föräldrar. SOm ett litet barn som genom sin uppväxt fick lära sig världens regler och traditioner - möter Gud oss.  Ett barn fött till utanförsskap. 

Han såg dagens ljus eller snarare nattens mörker i ett stall utanför bekvämligheten. Jesus föddes utanför äktenskapet. Några veckor gammal räddades han - som skulle bli världens räddare - genom flykten till Egypten. Undan dödshot fördes han utanför sitt hemland.  Jesus, jude och asiat, blev flykting i Nordafrika på den tid då hela världen var ett U-land.  I alla sina senare livsdagar upplevde han sedan olika sidor av "verkligen utanför".  Han har identifierad sig med utanförssakpet.  Därför finns det idag, en väg som leder genom hans förståelse till livet innanför. 

Idag är det många som känner sig utanför. Att de inte passar in, att de inte tillhör och att en plats för sådana som de inte finns. Dessa upplever avsaknad av identitet - känner sig avlägsna från samhället som det utvecklats och känner en enorm tom- och hopplöshet. Men framför allt att det inte finns någon mening med att leva. För många räcker med en negativ kommentar på Instagram eller Snapchet, en dum bild på Facebook. Ett dumt ord - en kommentar i fel stund. 

Det är då Gud som säger: Jag förstår. Jag var där. Du är älskad. Han säger: Du duger og du är fin som du är.  Men är det värt att höra det om du inte själv tycker så och att de du vill synas duglig för, inte heller tycker att du duger som du är?  Julen är tiden då människovärdet sätts på spets och kärleken.  Guds kärlek till oss.  Varje och en.  Guds ord:  Du duger, du är älskad och jag är med dig.  Gud vill lära oss vördnad för det heliga. Att skapelsen är helig och  att den är hans. Det du gör för en av mina minsta, gör du för mig. Och det du gör mot en av mina minsta, gör du mot mig, säger vår heller Jesus Kristus. 

Många av oss börjar att förbereda julen redan före advent. När advent är framme och adventsljusen lyser så fint, julbord och annat som hör väntetiden före jul till - känns som att allt handlar om en stor föreberedelse, att göra klart allt som skall göras klart, och hinna i tid. Får sitt hem och sig själv i liten ordning och att allt skall ovan i köpet vara prydligt och fint. Det är ibland en svår väntetid, särskilt för barnen. Ibland går allt för fort och man hinner inte med allt, ibland går allt alldeles för långsamt. Det sistnämnda känner nog barnen bäst. Men vad än man gör och inte gör, kommer julen alltid på sin tid - med allt Gud vill ge oss: Kärlek, fred och signad juletid. Allt vi gör för vår egen skull och andras, julpynt och mat, julklappar och stress hör stämingen till, men kärnan i julens budskap tilldelas oss alla jämnt och oberoende av hur vi förberett oss: att oss är en frälsare född. Han kommer till oss på julnatten och vill bo bland oss. Han gör det - för att han vill det. Det är viktigt. Han kommer till dig och han kommer till oss.  Eller med julpsalmens ord:  Så stilla och så oförmärkt, / blir oss Guds gåva räckt / och himlen kom till jorden ner, / när ingen väntat det. 

 

I kväll möts himmel och jord i den största gåvan av alla, Guds son, som född av jungfru Maria i Davids stad Betlehem.  

 


God jul!


Jólahugvekja!

Jólahugvekja flutt í Flemingsbergskirkju, i Stokkhólmi

 

 


Palmsöndag

Vi befinner oss nu mitt i en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som inte har sin like. En kärlekshistoria som vi inte skrivit – utan varit deltagare och bidragit till. Den handlar om Guds kärlek till oss människor. Den handlar om relationen mellan Gud och människans innersta väsen. Kärleken som Gud vill ge.


Jag hörde en gång ett par prata om deras förhållande. De var nu hos prästen för att försöka rädda det som kunde räddas. De hade varit ganska länge ihop och tillsammans hade de två barn. Något hade hänt och nu var de hos prästen. Hon misstänkte att han varit otrogen. Han hade varit borta mycket på jobbet och varit med på jaktföreningens alla möten. Han sade att hon hade ändrats så mycket efter att barnen kom till och att hon var ointresserad av honom. Hon sade att han var inte lika kärleksrik mot henne. Det kändes som de drivit isär. Men båda bekräftade att det inte fanns någon som betydde så mycket. Och att de behövde varandra.

Något hade täckt över kärleken. Efter ett långt samtal mellan dem där jag mest lyssnat – upptäckte vi tillsammans att vardagen, magsjuka barn, förlossningsdepression efter andra barnets födelse, allt extra arbetet för att få ihop ekonomin, allmän trötthet och frustration över de många oförklarade ändringarna från det som hade varit – hade nästan tagit kål på förhållandet. Skulle man inte egentligen kunna säga så om vårt förhållande till Gud. Vardagen, allt stress, avsaknad av tid och olika prioriteringar har skapat en tydlig distans mellan Gud och detta samhälle. Såklart finns de som verkligen har en underbar relation till Gud – men tyvärr är de färre än de som har hamnat i parets halvlåsta situation.

I den situation som paret hamnat i fanns bara ett sätt att hitta tillbaka. Det var att båda blev varandras möjliggörare: Att han hjälpte henne att skapa tillfällen och tid, prioritera och göra saker tillsammans och att hon hjälpte honom med samma.

Vi får, på samma sätt göra det möjligt för Gud att nå fram till oss samtidigt och vi tar i hans utsträckta hand.

Om vi föreställer oss ett sandkorn och att sandkornet representerar människornas hela kärlek. Kan vi föreställa oss en sten av samma storlek och Huddinge kommun som den kärlek som Gud vill ge oss av. Såklart är exemplet lite konstigt – men jag vill visa att Guds kärlek tar aldrig slut – den är inte mätbar, den finns, den har alltid funnits, den konstant förnyar sig och kommer alltid att finnas.

Bäraren av denna kärlek hör vi berättas om i palmsöndagens evangelium: Han rider in i den heliga staden Jerusalem till att fira påskens högtid. Men mer ligger bakom. Det vet han. Det vet han som allt vet. Men kärleken för honom fram. Vetandes om den dag som kommer snart då han, får skiljas från sin familj, sina lärjungar och vänner. Men inte för alltid. Han skall återförenas med dem vid tidens slut. Men det vet inte de. Han skall gå den svåra vägen, upp till Jerusalem.

Ridandes på en åsna – symbolen för fredens konung. I den tiden brukade konungar i mellanöstern rida ut i krig på på en häst – men rida tillbaka på en åsna. Och därmed visa att fred har återställts. Det vore ju fint om det var så fortfarande – att överhuvud någon lyckades inleda fred mellan länder och folk i det krigshärjade området.


Ibland hör man att människor säger: Jag skulle dö för dig – så mycket älskar jag dig. Men Jesus gjorde inte bara det, jo han dog för oss – men han lever också för oss och förbereder för oss ett evigt liv i förening med honom. Det är det livet vi är på väg till.


Bered därför väg för Herren Jesus, han som kommer och knackar på – och frågar: Jag älskar dig men älskar du mig? Jag tror inte det är svaret på den frågan vi behöver vara rädda för, utan hur vi visar den kärleken. Såsom med paret jag berättade om, så kan det vara att vi glömmer det viktiga i livet: Som är kärleken och att kärleken är samtidigt ömtålig och stark – och att den uppmärksammas och gestaltas. Vi har alla våra sätt. De enklaste kan vara de bästa – att ge den tid, rum och se vad händer.


(Under fastan har kyrkan lyft fram vår fastinsamling. Den har då varit till kyrkans internationella arbete och så är det också idag. Idag som tidigare palmsöndagar har vi så kallad offergång. Då kommer vi fram under kollektpsalmen och lägger vår kollekt i skålen som står på kormattan). 


Passíusálmar, Landsdómur og biskup Íslands

Jáhá!   Landið mitt - hvar er þín fornaldar frægð?  Frelsið og manndáðin best.

Ég er búsettur í Stokkhólmi í Svíþjóð.  Í morgun þegar ég kveikti á sjónvarpstækinu fékk ég að vita að réttarhöld myndu hefjast í dag í "Riksrätten" (Landsdómi) yfir fyrrum forsætisráðherra.  Þegar ég kom síðan til vinnunnar var ég spurður af einum vinnufélaga hvort hann yrði hengdur, hann þessi fyrrum forsætisráðherra og skúrkur. "Nej, á norðurlöndunum setjum við fólk í fangelsi - við myrðum enga - gildir þá einu hversu korkaðir þessir einstaklingar eru" svaraði einn sænskfæddur starfsmaður hinum blóðþyrsta samstarfsmanni mínum sem kom frá Írak fyrir 20 árum síðan.

"Hann yrði nú sennilega hnakkaskotinn" sagði sá frá Írak "ef hann byggi í Írak". Efter þetta féll umræðan niður.  Hún hafði greinilega náð þessum sígilda "pedagógíska hápunkti". Ísland féll ekki af dagskránni þótt afdönkuðum brotamönnum með stjórnmálabakgrunn.   Næst voru Passíusálmar sálugs séra Hallgríms Péturssonar reifaðir. Kirkjunar fólk í Stokkhólmi hafði heyrt að lestri Passíusálmanna skyldi hætt og spurði hvort þessi yndislega hefð væri nú að hverfa?   "Þýðir þetta að innflytjendur eða trúleysið hafi tekið völdin?"  var ég spurður.    Ekki taldi ég það - eða hvað?  Það var erfitt að svara fyrir gerðir manna, hugsanir og aftrúarhyggju landans.  Ég sagði bara eins og það var, að kirkjan á Íslandi væri að glata fastlandinu undir fótum sér - nokkuð bókstaflega líka og að miklar væntingar væru til nýrra biskupa á Íslandi sem kosnir skyldu. 

Einhver hafði sótt sér upplýsingar um að konur væru í framboði til biskups.  Ég var spurður "Eru þetta góðar konur?"   Óneitanlega hugsar maður alltaf til færeyskunnar þegar talað er um "góðar konur" þótt ekki væri átt við slíkar konur i samtalinu.   Ég tjáði að líklega væri á ferð ágætasta fólk; konur og karlar.  Óljóst væri hvort kandidatar væru til í að bretta upp ermar og gerbreyta kirkjunni sem stofnun - en líklega væri mest þörf á því núna.   Meðlimum í kirkjunni væri að fækka mikið í stórborginni, fyrst og fremst og að fjöldi meðlima væri kominn undir þá tölu sem Sænska kirkjan hefur í sínu fjölþjóðlega ríki og afhelgun samfélagsins.  Þetta sló mig lítið.  Í vissum sóknum Reykjavíkursvæðisins er fjöldi sóknarbarna kominn niður fyrir 50% íbúa.  Úti á landi heldur þróunin hægar að því marki.  

Ljóst er að kirkjan þarf að vera sterk.  Kirkjan í hjörtum fólksins. Að fólk styðji og hafi trú á starfi hennar. Guðs ríki þarf að breiðast út um allan heim. Jafnvel í Reykjavík.   Kirkjan hefur verkifærin og á að hafa færnina til starfans.   Hún þarf að voga, hún þarf á áræðni að halda.  Hún á að vera sjúkrahús fyrir syndara, ekki safnhús fyrir dýrlinga.  Hún er ekki listmunafélag þótt hún styðji og hvetji listirnar. Hún er ekki embættismannakerfi sem lifir sínu eigin lífi, heldur skipulagt vinnukerfi sem lifir til að þjónusta hlutverk sitt.  Hún er ekki afturhaldsamur dinosaur, heldur menningar og söguberandi vitnisburður tíðarandans og hvernig Guð hefur verið með okkur í hlutskipti okkar og lífi.  Hún er afskiptasöm því hún segir frá honum sem ER, VAR och MUN VERA UM ÓKOMIN ÁR.


Juldagen - 2011

Juldagen 2011 i Flemingsbergs kyrka


Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14 & I.Tim. 3:16

Det var på Konsum i Skarpnäck att jag råkade höra en mamma säga i utmattad och modfälld ton till sin dotter här i veckan: ”Hur skall jag hinna? Hur skall jag få ihop det här?” Hon talade med sin ca 10 år gamla dotter som höll sig på säkert avstånd från mamman. Dottern spanade runt efter det som hon hört mamman tala om att saknades inför jul, men flickan verkade lika vilsen och stressad som mamman. Väl framme vid kassan, hamnade jag bakom mamman i kön. Kassadamen var en kvinna i 50 år åldern som hade också lagt märke till den superstressade och uttröttade mamman. Väl framme vid kassan tappade mamman sin plånbok på golvet. Kort, kassakvitton och lappar spreds över allt. Jag böjde mig ner och plockade upp korten, lapparna och plånboken och gav till henne. ”Ta din tid, jag har inte brått om” sade jag” jag har all världens tid” (fras jag brukar använda – när jag stått länge i en kö som inte verkar röra på sig alls). Och som ett svar på detta sade kassadamen: ”Julen, jo de kommer ändå”.

De orden har följt mig under veckans gång. Att trots allt. Trots allt, kommer julen. Och även om vi inte har pyntat, köpt mat så matborden bågnar och nästan sviktar och julklappar åt alla – det spelar ingen roll – julen kommer ändå.

Det är svårt för den att skapa julstämning när motivering och julens innehåll har lite eller inget med varandra att göra. Julen kan man inte köpa; de får man gratis. Men sedan finns ju de som gläds över traditionerna, pyssel och pynt, julglögg, mat och klappar. Det är ok, det är inte bara ok, utan väldig fint. Men julbarnet kommer till dig även om inga klappar finns att dela eller den goda steken finns på julbordet.

Ett barn är oss fött, en son är oss given. Profeten Jesaja kan de stora kungliga titlarna; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Jesubarnet som föddes er världens ljus, det sanna ljuset som ger alla människor ljus och tar bort världens synd. - Men han är bara ett litet litet spädbarn. Vilka förväntningar – och jag tycker ibland att det är synd om de ofrivilliga monarker som också föds till sitt uppdrag.

Han är Guds lamm, som ska rädda världen från orättvisa, elände och ge hopp och liv. När Johannes döparen förkunnar att han inte var Messias, men det trodde folk i början, utan att det var Jesus som Guds folk väntade på, säger han om Jesus: Se, - där: Guds lamm, som borttager världens synder. Han säger inte: Se, Guds lejon – men tanke på att lejon är symboliserar kunglig makt och styrka. Nej, nu händer det är något nytt och annorlunda. Gud närmar sig sitt folk på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Han kommer inte i himmelsk styrka, pomp och ståt. Nej – han föds som ett litet barn, i en stall och läggs i en krubba fylld med halm.

Vi kan se i liknelsen om Jesus som Guds lamm, som skall rädda ett folk som kommit från Gud – något som är genomgående i Jesu budskap. Det är : Det är Guds många lilla lamm – vi Guds barn, vi vanliga människor som genom ärlighet, rättvisa, kärlek och integritet kommer att besegra det onda och leda folk till tro och rättvisa. Det blir inte de vi kan kalla för världens makt lejon, storprojektledare, miljardärer och storinstitutioner – som kommer att leda allt till rätta vad hur hjälpsamma och välmenande de kan vara. Slagfältet mot orättvisa, synd och osämja finns i våra hjärtan. Inte hos storföretagarna och de som tar maktrollerna i världen. Vi – i mötet med den andre – bestämmer själva hur resultatet blir av det mötet. Vi kan skriva nya lagar, vi kan låsa fler på våra anstalter, vi kan kriga för fred, vi kan ha fler världsledarkongresser – fler så kallade ”lejon-insatser”, men om gräsroten och våra hjärtan inte bär på hoppet, viljan och modet att ställa till rätta det som gått snett och fel händer inget.

Men ett litet barn har fötts. Världens hopp. Barnet lilla hade inget internet, ingen el, inget rinnande vatten eller något av det vi har idag för att underlätta i våra liv. Vi har allt som han hade, allt och mycket mer. Låt oss inte glömma att barnet; vars yttersta svaghet också är dess största styrka – och vars svaghet skall också bli vår styrka.


God jul


Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka


Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14



Han kom så stilla och så oförmärkt!


Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.



Andra söndag i advent - 2011

Guds rike är nära!

Det verkar som att det finns något oförnuftigt i vår tro. Något som alltid har funnits. Vi kristna – vi vill tro på det omöjliga. Det är inte så att vi föraktar kunskap eller förbiser fakta. Tvärt om, är vi inte den nation som högtidligt firar vetenskapen, om endast få dagar firar vi Nobeldagen som om Alfred Nobel var en av de tre vise männen. Och teknik litar vi mer på en våra egna händers arbete. Jag litar på att min lilla diskmaskin diskar bättre än jag själv. Säger min dator att jag har gjort något fel, så trotsa jag inte det utan tyst och lydigt rättar till saken. Och på många andra sätt tror jag att vi litar på tekniken mer än vår egen intelligens. Det som verkar oförnuftigt i vår tro är att vi respekterar vetenskapen, men ändå vägrar ge upp. Därför är det att vi kan leva i ständigt förväntan, med ett trotsigt hopp och livlig förväntan på livets möjligheter – och på så sätt arbeta för Guds rikes framtid såsom jordens framtid.

Jag kan ärligt säga att jag känner Guds närhet. Ibland känns Guds närvaro så påtaglig att jag sträcker ut handen eller jag tittar över min axel för att se Gud eller hans sändebud – jag vet att han är där, trots att jag inte ser. Vetenskapen kan kalla mig för oförnuftig och dum, men jag vet att Gud finns, i mitt hjärta, i min medmänniska, men framför allt mitt i vår gemenskap och han är min verklighets och livs förutsättning. När jag går ut och jag känner den lena varma sommarvinden smeka mitt ansikte, vet jag att han är där. När kylan obarmhärtig och stormen piskar mitt ansikte, känner jag hans kraft, när leker med snöbollen eller håller mina händer i vårens smältande isvatten, leker han med mig. När jag ser sopberget växa i naturen och tittar över naturens öppna sår – då känner jag hur han ger mig varningsord – att jag inte skött mig. I min bön går han bredvid mig och lyssnar som min bästa vän.

Det är genom hans ord att jag vet att en större gudomlig närhet är på väg och ett djupare liv, inte bara för mig, utan alla som lever. Guds rike är nära.

Och på andra söndag i advent säger vi: Kom, kom till oss. Kom till oss säger vi till den Gud, i vilken vi redan lever och rör oss och är till. I alla tider har vi bett om tecken på Guds närvaro. Några av oss har redan fått julkort eller julhälsning med posten. I någon reklamtidning så jag ett klassiskt tecken på att julen närmar sig: jultomten skulle befinna sig på NK in i stan, nu i helgen. Julmusik spelas på radio och tv. Affärer dekoreras med julpynt och många har någon form av julbord, glöggfester eller adventsfirande av något slag och att den goda julmusten är tillbaka. Att man inte glömmer adventsljusen, lysande stjärnorna och ljusstakarna som så fint lyser upp decembermörkret. Jo – jag skulle säga att vi har fått tydliga tecken på att något extraordinärt är på väg att hända. Den stora högtiden skall firas. Vi firar att Gud höll sitt löfte mot oss människor. Han blev en av oss i Jesus. Barnet som, föddes i småstaden Betlehem på julnatten. Ett ljus blev till världen, ett ljus som lyste i mörkret, men blev så småningom världens ljus. Ett ljus som mörkret inte kan övervinna.

I Lukasevangeliet hittar vi den åldriga Symeons ord om barnet som föddes i Betlehem om ljuset som segrade mörkret. När Symeon hade sett Jesubarnet lyfte han sina ögon mot himmelen och sade: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk.”

Ja, Guds rike är nära. Med stöd från Gamla testamentets profeter talar Jesus i dagens evangelietext om hur Gud bjuder in den som annars stängs ute, både religiöst och socialt. Precis som för profeterna blir varje religiös predikan också en utmaning till socialt ansvar. Och precis som för profeterna omfattar Guds rike för Jesus inte bara oss människor, utan hela den värld vi lever i. Naturen behöver vår bön - och att vi verkställer vår bön. Brott mot natur och miljö måste tas på allvar just som vårt eget ansvarstagande på arbetsplatser och hem. Alla hem borde miljöcertifieras mot förmån eller någon trevlig ersättning eller belöning. Men framför allt måste vi ta vårt ansvar mot natur, miljö och varandra. Guds rike är nära.

En ny framtid har vi framför oss, en framtid vi lägger i Guds händer. Det kanske låter oförnuftigt – men vi tror på framtiden, vi tror att trender kan vända, missmod kan vika och ge plats till hopp och vakenhet - och att vi människor kan lära oss av våra misstag och brister. Vi kan ändra oss - och dagen idag, är lika bra som dagen imorgon. Mot alla odds så är det så att genom vår tro på vår Herre Jesus Kristus, äger vi ett hopp som är värt att kämpa för. Ibland är vi riktig bra på det vi gör, men vi kan alltid bli bättre.  

Kristus kommer – Davids son,

vi ditt namn upphöjer.

På hans rike aldrig skall

någon ände vara.


Norge 22.07.2011


Annandag jul 2010

 

Betraktelse vid musikhögmässa i Flemingsbergs kyrka, annandag jul 2010, kl. 11:00

 

Luk. 2:36-40

 

Julsagan är underbar. Pittoresk, stämningsfull, budskapsbärande och tidlös. Men finns i tiden. Evangelisten Lukas, han som så fint skildrade allt det som hände på julafton, förstod hur viktigt det var med tidsbegreppet. Hans finkänsla för vårt behov att förstå tiden i berättelsen är aldrig långt borta. Redan efter att han har berättat om Jesu födelse i byn Betlehem tar han oss några dagar framåt, till den dagen då Jesus bars fram i templet och en offergåva gavs i tacksägelse för den förstfödda sonen. Även själva julberättelsen börjar på orden ”Vid den tiden”. Lukas placerar själva berättelsen i historiskt sammanhang, han nämner vilka som styrde landet, för att vi ska förstå vi att Jesus var verklig, att han är en historiskt faktum. Just som Maria befinner sig i graviditetens sista dagar, får vi känsla för hur tiden går.

Det har har varit mycket att tänka på nu före jul, och tiden har gått så fort. I samhället har det varit full rulle och dagarna flugit iväg. Tiden före jul är som graviditetens sista månad - och under slutet nästan lite bokstavligt med tanke på julevangeliets återgivning.

Jag har inte fött barn och kan därför inte beskriva den känslan, men jag har fått barn. Vi får göra skillnad mellan det att föda barn och få barn. Jag tänker på Maria den julaftonsnatten. På väg i kyla och mörker, till en liten stad där hon inte kände någon. Tiden var inne att hon skulle föda barn. Vad kände hon, ensam med sin Josef som knappast hade någon större erfarenhet som barnmorska. Nej, inga barnmorskor, inga läkare, inga mediciner eller hjälp att ha. Det var att duga eller dö.

Jag har varit närvarande när mina barn föddes. Jag förstår att då vill man inte vara ensam.

Det är många kvinnor som beskriver graviditetstiden som det bästa i ens liv, att man är konstant lycklig och tycker livet är så underbart. Jag är helt övertygad om att de kvinnor som uttrycker sig så redan har fött sina barn barn och att sannolikt har dessa drabbats av selektiv minnesförlust vid förlossningen, dvs - de kommer endast ihåg det positiva. Men sådan blir det väl ofta. Att vi kommer ihåg det goda, som får bli början på framtiden.

Jag har hört kvinnor beskriva sin graviditet. Kroppen förändras, humöret pendlar, aptiten försämras, sjuklig trötthet, illamående, håravfall, känslig hud och förstoppning är inte direkt något att jubla över. Vi kan gå utifrån att Maria fick pröva på det mesta.

Men nu vilar Maria. Var det värsta över? Jo, hon överlevde och hennes barn. Nu var bara att klara sig under den kommande tiden, tiden då barnet välsignades med liv och god hälsa.

December, julmånaden är snart över. Vi har firat frälsarens födelse, vi har lyssnat till berättelsen som levt med hela den kristna världen i över 2000 år. Och alltid är den lika fängslande. Den kommer in i våra liv med ljus och frid. Den förespråkar det goda, hoppet.

Dagarna börjar nu att bli längre, tidsbegreppet får en ny dimension med ett nytt årtal nu vid årsskiftet, solen kliver upp högre på himmelen med varje dag som går och livet får en annan klang. Hoppet stiger med solen och glädjen över livet blir allenarådande. Kristen tro är tro på en Gud som vill berika varje din dag med heligt innehåll, den sanna glädjen som utgöts på julafton och vars under änglarnas sång bekräftar. ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han tycker om”.


Julafton 2010

Betraktelse på julafton 2010, kl. 17:00 i Flemingsbergs kyrka

 

God jul!

 

Jag förkunnar er alla fredens budskap. Att ett barn har fötts, en son är oss given. Han är fredens furste och hans välde ska bli stort och fredens välsignelser utan gräns. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt. Och varför? För att det är Guds vilja att det ska bli så.

Barnet som ska ge tröst åt en bruten och skröplig värld och liv åt människor, har fötts. Barnet som är ljusets herre, ska återförena människan och Gud.

Fredskultur ska uppstå.

Vad betyder fredsfurste, de många hederstitlarna från profetens Jesajas bok? Vad betyder fredskultur? Vad betyder att oss är ett barn fött som är allt detta, Fredsfurste, Evig fader, Gudomlig hjälte?

Kristus förklarar detta allt för oss. En fredskultur innebär att vi söker upp de svaga och utsatta i samhället och att vi känner vårt uppdrag och roll och att vi söker orätternas ursprung, och gör om till rätt. Orsakerna ligger ofta de enskildas armod, fattigdom, samhällets ekonomiska ohälsa, och samhällssituation som bygger upp hat, dispyt och våld. Ikväll - kommer han in i våra liv som vill ställa till rätta det som blivit fel. Han vill ge oss hopp. Drivkraft för det goda att vi ser på världen som den goda platsen där alla och allt kan trivas och må bra. Hoppet är hjärtats bön, själens längtan och tankarnas önskemål – som kan komma till uppfyllelse. Varje individ måste känna sitt hopp. Den som vill känna sig själv, måste och känna sitt hopp. När man känner sitt hopp, är man samtidigt i kontakt med sitt innersta väsen, samt sin vision. När vårt hopp försvinner, blir det andras att bära vårt hopp. Vi känner många sådana, individer och institutioner som fått bära andras hopp, framtidshopp, hopp om fred, rättvisa, frihet och helande. Vi känner namn som Moder Theresa, Aung San Suu Kyi , Amnesty International, frivilliga välgörenhets organisationer, individer som bryr sig när något blir så fel och det goda motarbetas. Men finns jag och du där? Framför allt är det en som alltid bär ett hopp för oss människor och det är vår vår minsta broder ikväll, Jesus, barnet som så litet föddes i vår värld i Betlehem den kalla och mörka vinternatten. Världen är inte ond. Det är i världen vi rör oss och finns till. Det är i denna värld som Gud tar sig mänsklig gestaltning och blivit en av oss.

Min dotter fick en gång följa med till midnattsmässa i en av mina kyrkor på Island. Efter midnattsmässan var hon jättetrött och bara stod vi julkrubban lekte lite med de då nyanlända herdarna i Betlehem. ”Pappa! Tror du, pappa, att det luktade kiss från Jesubarnet?” ”Nej” svarade jag ”det gjorde det väl inte – det var ju Jesus” svarade jag. På vägen hem i bilen tänkte jag på saken. Ju – självklart kunde det lukta kiss från Jesubarnet. Han var ju också ett människobarn. Jag ville rätta till mina ord och säga ”Jovisst kunde det lukta kiss” - men när jag tittade på min dotter sov den där lilla ängeln – den stora teologen i sin bilbarnstol. Hon hade förstått undret, det mirakulösa, det stora bakom julnatten. Att Frälsaren, barnet var Gud och människa.

Jag hade suttit länge några dagar innan och funderat på ur jag skulle lyfta fram Jesubarnets dubbla natur och det underbara som skedde på julnatten, i min predikotext: att Gud blev människa, att han föddes i vår värld. Hon hade tittat på krubban och löst gåtan på en gång.

 

Oss är ikväll en frälsare född. Han fick namnet Jesus. Namnet som betyder; Gud frälsar.

Amen.

 

God jul!


Næsta síða »

Innskráning

Ath. Vinsamlegast kveikið á Javascript til að hefja innskráningu.

Hafðu samband