Um umskurð á drengjum

Ég bjóst líka við að kirkjan myndi standa með börnunum.  Hvað réttlætir að drengir séu umskornir?   Í mínu starfi sem prestur í Svíþjóð mæti ég oft foreldrum sem segja að þeir vilji ekki að börnin þeirra skírist - því að þau virði rétt barna sinna að taka ákvörðum um slíkt síðan þegar þau hafa þroska og vit til að taka þannig ákvörðun.  Ég sem prestur virði þessa skoðun og ákvörðun foreldra.  

Síðan gerist það oft að börnin séu með í sunnuskólastarfinu og yngri deildum kirkjustarfsins - og þegar þau hafa aldur til - vilja þau oft fermast.  Þá ákveða þau að skírast og síðan þegar að því kemur - að fermast.  

Einstaklingarnir þannig fá að velja sjálfir.  Síðan eru alltaf meirihluti foreldra sem velur að skíra börnin sín þegar þau eru i reifum.  Sá sem síðar velur að ekki fylgja kristinni trú - velur það.  Það er mál hvers og eins.  Enginn skaði hefur verið unninn á barninu. 

Þau trúarbrögð sem iðka umskurn a kynfærum drengja - t d Gyðingatrú og Múslimatrú taka réttinn frá sínum börnum að velja.  Að gera valið um hvort ég vilji tilheyra þessari eða hinni trúnni - og hvort maður vilji almennt vera umskorinn.   

Ég tel að brýnt sé að standa að rétti barna. Ég styð EKKI umskurn af neinu tagi - þetta er að mínu mati ofyrirleitni og ofbeldi sem einstaklingurinn ber merki af alla æfi.  

 

Ég segi NEI og hafna umskurn. 

 

Vonaði að kirkjan stæði með börnum

Hvar ertu Kemal Atatürk?

Það er skrýtið að sjá hvernig Tyrkland hefur þróast öruggum skrefum frá því að vera land á vegi lýðræðis og framsóknar í flestum málefnum til þess að draga sig tilbaka til fornra gilda íslams og brota á tjáningarfrelsi þjóðfélagsþegna Tyrklands. Þróunin undir stjórn Erdogans forseta landsins hefur sýnt merki afturhaldsstefnu og tilbrigða við íslamsvæðingu undir valdatíma hans.  Minnihlutahópar eru aftur komnir undir hælinn á stjórnvöldum, frjáls hugsun er ekki leyfð, stjórnarbylting er sviðsett til að skapa forsendur till kollveltingar á gildum landsföðursins Kemal Atatürk sem grundvallaði Tyrkland úr rústum Ottómanska ríkisins.  Aukin áhersla á múhameðstrú í stjórnkerfinu,salafistísk áhrif í skólum, dómskerfi, fjölmiðlum og fleiri stöðum eru virkilega orðið skelfileg.  Þjóðin er skipt í tvær fylkingar: Þá vestrænu sem býr í stórborgunum - þá sér í lagi Istanbúl (Konstantínópel) og svo hinir sem búa í eystri hluta landsins og í dreyfbýlinu.  

Þetta ber að skoða og ástandið í Tyrklandi ætti að hafa góðan gaum á!

Áhlaup á dómstóla í Istanbul

Ofsóknir á ofsóknir ofan

Það er kominn tími til að ofsóknum Vantrúar á hendur kristnum linni.  Þetta er orðið svo alvarlegt að fólk óttast að dragast inn í haturs og ofsóknastarfsemi Vantrúar. Þessu verður að linna og ljóst að hér er ekki um annað en hatur og ofsóknir á hendur kristnum landsmönnum.  Ruglið er algjört í málaflutningi Vantrúarmanna.  Þetta ber nú mest vott um forheimsku og sorglega vankunnáttu Vantrúarmanna í garð kirkju og kristni.  Best er að kynna sér málavöxtu fyrst og síðan tala - í stað þess að ala á pópúlisma af verstu tegund.  

Nálgunarbann ætti að ráða þegar kemur að Vantrúarmönnum.  Hatursherferðinni verður að linna. Kristnir eiga nægilega undir högg að sækja í heiminum í dag svo að við séum ekki ofsótt á Íslandi líka.

Telur fermingu sína ólöglega

Berin eru súr!

Hjálpi mér hamingjan - hvað er að þessari stúlku séra Úrsúlu Árnadóttur?  Vildi hún fá embætti prests bara út á að hún er kona. Jafnréttislögin eru hugsuð sem sérstök leiðbeining til þeirra stofnanna, fyrirtækja ríkisins þar sem hallar á hlut annars kynsins við embætta og starfaveitingar.  Þetta á nú tæpast á við um Þjóðkirkjuna sem hefur í mörg ár vígt til þjónustu fleiri konur til hinna vígðu þjóna kirkjunnar - djákna og presta.  Þegar litið er á þessa kynjaskiptingu hinna víðgðu þjóna er vart hægt að segja að það halli á hlut kvenna.  Gaman er að bera saman tölur frá hinum norðurlandanna sem hafa evangelískar (systur-)kirkjur.  

Frekjuskapur og fullkomin vöntun á auðmýkt í fari séra Úrsúlu er einnig eftirtektarvert.  Hún krefst prestsembættis í Reykjavík. Hún tekur að sér "BERI" embætti eftir eigin vali og það skjótast.  Þetta er frekjuskapur sem vígðum þjóni kirkjunnar ber að venja sig af, hroki og dramb. Réttast væri að séra Úrsúla biðji frú Agnesi biskup afsökunar og taki sér "time out" í ca 5 ár. Eða þar til hún er tilbúin að takast á við þjónustu í kirkjunni á ný - af sannri köllun, auðmýkt og drambleysi. 

Biskup bauð þrjá mánuði

Taqiyya og kitman - hvað er það?

Líklega hefur konan í greininni gripið til þess úrræðis þar sem leyfðar eru lygar í íslam. Múslímum er almennt gert að halda sig að sannleika í orði og æði - en ef nauðsyn krefur - má bregða til lyga þegar það getur á einhvern unnið íslam framgangs eða komið hælkróki á heiðingja (þá sem ekki eru múslímar).  

Hér er þá notast við fyrirbæri sem kallast taqiyya eða kitman (klikkið á slóðina) í íslam. Hér er þá um vísvitandi blekkingu að ræða í nafni trúarinnar.  lesið gjarnan greinina og dæmin sem sótt eru í Kóraninn og í erfðageymd íslams sem kallast "hadith". 

Fróðleg lesning fyrir okkur vesturlandabúa!

Neitar að hafa verið í Ríki íslams

Julandakt i Flemingsbergs kyrka, Stockholm 2015

De flesta av engelska författaren William Shakespears teaterpjäser börjar med att en berättarröst leder oss försiktigt in i det händelseförlopp vi skall kliva in i och beskåda på nära håll. Innan ridån lyfts och scenens rekvisita är vår att beskåda och personerna presenteras en efter den andra, har vi fått information - en inledning till det som skall hända.  Det skapas därmed en oförklarlig välvilja hos oss inför det som skall ske, vi tar emot, utan att ifrågasätta berättelsen.  På samma sätt leder evangelisten Lukas oss mot den heliga berättelsen om Jesu Kristi födelse i lilla staden Betlehem.

 

I evangeliets inledning förvissar oss Lukas om berättelsens autencitet. Han har fått uppdraget från en man vid namnet Theofilus att återberätta en kärlekshistoria. Berätta om Guds kärlek till skapelsen, till människan - en berättelse om upprättelse, kärlek och hopp.  Så skriver Lukar i evangeliets inledning:  --> "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelse som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rått ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilus, för att du skall förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga."[Luk 1:1-3]

Det finns många förklaringar på vad ordet "tro" betyder och vad det är "att tro". För den som tror betyder det inte att den måste anpassa sig åt något regelverk. Eller kyrkans regelbok.  Vi har ingen sådan. Vi måste inte försöka bli något annan än den vi är, för att kallas troende eller kristna.  Vi måste inte vara lydiga och avstå från våra liv, som många tror. Om det hade varit Guds vilja, hade Jesus nog aldrig fötts i världen.  Gud vill möta oss i vår vardag, i våra liv, i det allt vi står i och gör.

Det enda han ber om är att vi skall lära känna honom. Att allt faktiskt inte handlar om oss själva. Och den som har lärt att känna Gud - älskar honom.  Kärleken lämnar ingen oberörd. Kärleken till Gud formar oss och leder.  Det Gud gör, inte bara på jul utan varje dag, varje andetag är att han erbjuder oss en kompass för livet. En kompass som hjälper oss i våra liv. En kompass är en kompass - endast därför att den pekar över sina egna gränser och mot det som alltid består och vi kan räkna med.  En nål i en kompass är dragen mot en punkt bortom sig själv. På samma sätt måster vi, för att möta Gud, se att så mycket mycket mer finns i oss som vi inte vet om.  Kompassen pekar bortom sig själv.  Vi måste också se bortom oss själva. Uppleva en skapelsedimension - uppliva det heliga i oss själva, i andra och i skapelsen. 

I julens berättelse möter Gud världen som ett barn. Sårbar, liten och beroende av sina föräldrar. SOm ett litet barn som genom sin uppväxt fick lära sig världens regler och traditioner - möter Gud oss.  Ett barn fött till utanförsskap. 

Han såg dagens ljus eller snarare nattens mörker i ett stall utanför bekvämligheten. Jesus föddes utanför äktenskapet. Några veckor gammal räddades han - som skulle bli världens räddare - genom flykten till Egypten. Undan dödshot fördes han utanför sitt hemland.  Jesus, jude och asiat, blev flykting i Nordafrika på den tid då hela världen var ett U-land.  I alla sina senare livsdagar upplevde han sedan olika sidor av "verkligen utanför".  Han har identifierad sig med utanförssakpet.  Därför finns det idag, en väg som leder genom hans förståelse till livet innanför. 

Idag är det många som känner sig utanför. Att de inte passar in, att de inte tillhör och att en plats för sådana som de inte finns. Dessa upplever avsaknad av identitet - känner sig avlägsna från samhället som det utvecklats och känner en enorm tom- och hopplöshet. Men framför allt att det inte finns någon mening med att leva. För många räcker med en negativ kommentar på Instagram eller Snapchet, en dum bild på Facebook. Ett dumt ord - en kommentar i fel stund. 

Det är då Gud som säger: Jag förstår. Jag var där. Du är älskad. Han säger: Du duger og du är fin som du är.  Men är det värt att höra det om du inte själv tycker så och att de du vill synas duglig för, inte heller tycker att du duger som du är?  Julen är tiden då människovärdet sätts på spets och kärleken.  Guds kärlek till oss.  Varje och en.  Guds ord:  Du duger, du är älskad och jag är med dig.  Gud vill lära oss vördnad för det heliga. Att skapelsen är helig och  att den är hans. Det du gör för en av mina minsta, gör du för mig. Och det du gör mot en av mina minsta, gör du mot mig, säger vår heller Jesus Kristus. 

Många av oss börjar att förbereda julen redan före advent. När advent är framme och adventsljusen lyser så fint, julbord och annat som hör väntetiden före jul till - känns som att allt handlar om en stor föreberedelse, att göra klart allt som skall göras klart, och hinna i tid. Får sitt hem och sig själv i liten ordning och att allt skall ovan i köpet vara prydligt och fint. Det är ibland en svår väntetid, särskilt för barnen. Ibland går allt för fort och man hinner inte med allt, ibland går allt alldeles för långsamt. Det sistnämnda känner nog barnen bäst. Men vad än man gör och inte gör, kommer julen alltid på sin tid - med allt Gud vill ge oss: Kärlek, fred och signad juletid. Allt vi gör för vår egen skull och andras, julpynt och mat, julklappar och stress hör stämingen till, men kärnan i julens budskap tilldelas oss alla jämnt och oberoende av hur vi förberett oss: att oss är en frälsare född. Han kommer till oss på julnatten och vill bo bland oss. Han gör det - för att han vill det. Det är viktigt. Han kommer till dig och han kommer till oss.  Eller med julpsalmens ord:  Så stilla och så oförmärkt, / blir oss Guds gåva räckt / och himlen kom till jorden ner, / när ingen väntat det. 

 

I kväll möts himmel och jord i den största gåvan av alla, Guds son, som född av jungfru Maria i Davids stad Betlehem.  

 

God jul!

Orð sem við ættum að lesa!

Alvarleiki lífsins birtist okkur dag hvern og þessi alvarleiki er óhugnalegri en okkur grunar:

Orð sem við ættum að lesa og yfirvegað íhuga!

Hvar ertu Kemal Atatürk?

Eitthvað þykir mér Tyrkir vera farnir að beita sér ískyggilega mikið fyrir íslamsvæðingu stjórnmála og samfélags í Tyrklandi. Vað það ekki einmitt það sem kom Tyrklandi aftur á fæturna eftir hrun ottómanska veldisins - að stjórnkerfi, skólar og herinn var aðskilinn frá íslam og þeim hefðum og fjötrum sem trúarbrögðin höfðu bundið um fætur ríkisins.  

Í fjöldamörg ár, eða allt frá 60. áratugnum hafa kristnir verið á flótta undan ofsóknum tyrkneskra yfirvalda.  Kristnir hafa verið beittir mannréttindabrotum og hafa þá sérstaklega grísk-orþódoxakirkjan verið beitt mestu ofbeldi.  Hvað er að gerast fyrir botni Miðjarðarhafsins?   Er Íslam í útþennslu? Þurfum við að vera á varðbergi og vernda menningu okkar og hefðir?

 

http://www.hurriyetdailynews.com/Default.aspx?pageID=238&nID=69732&NewsCatID=338  

 

Konur hlæi ekki hátt á almannafæri

Nokkur orð um hjónavígslur

Fyrir nokkrum dögum sá ég á Facebook mynd birta af pari sem var að fara gifta sig.  Á myndinni var brúðguminn íklæddur "Darth vader búningi" meðan brúðurin var íklædd smekklegum brúðarkjól. Þessi mynd vakti hjá mér spurningar, spurningar sem komið hafa upp áður þegar ég hef séð eitthvað líkt - helst frá Bandaríkjunum. Það er jú helst þar sem fólk í því afhelgaða landi tekur upp á þvílíku.  

Fyrstu viðrbrögð mín voru að mér fannst myndin af Darth vader og hans verðandi frú skrípaleg og sorgleg.  Samtímis þessum næstum því ósjálfráðu viðbrögðum mínum, vaknaði spurningin hjá mér: Er kirkjunni virkilega svo illa komið í vinsælda- og frægðarleit  sinni - að slíkur pópúlismi er farinn að stýra kirkjulegum athöfnum.  Á myndinni var presturinn sem annaðist vígsluna í guðsþjónustuklæðum - svo ekki var um einvörðungu veraldlega hjónavígslu að ræða - heldur kirkjulegt brúðkaup. 

 

Spurningin er: Hversu langt á kirkjan að ganga í að ganga eftir hugmyndum fólks sem vilja hafa grínbrúðkaup?  Er ekki eitthvað til sem heitir sjálfsvirðing kirkjunnar. Er kirkjan ekki farin að ganga of langt í að kaupa sér vinsældir?  Ganga svo langt eftir tiktúrum þeirra sem nota vilja þjónustu kirkjunnar að kirkjan verður í lokin án sjálfsmyndar?   Af hverju vill fólk að prestur vígi fólk?  

Er það ekki vegna þess sem það inniber: hefðin, trúin, sýnin á hjónaband/fjölskylduna, blessunin og sú brú sem kirkjan milli hins sem var, er og kemur?   

Ég lít þetta alvarlegum augum. Auðvitað má fólk velja sér brúkaupsklæði að vild, en að klæðast Darth vader búningi (sem til og med hylur andlitið) - er bara merki hnignunar í brúðkaupssiðum og sjálfsmynd kirkjunnar.  

Hér er þörf á að fá prestana til umhugsunar um efnið. 

Pingst!

Många av oss har nyligen firat Sveriges nationaldag. Det var för tionde gången som vi försökt att hitta någon form och ritus för firandet. Att skapa tradition är något som känns svårt och lite oäkta. Tradition är ju något i vår historia och kultur som lämnats från förre generationer eller gammal tid. Något som är bärande av det som vi har insett att är värt att bevara eller räknats värdefullt för det gemensamma intresset. Men nationaldagen är här för att stanna. Bästa sättet att fira den är att göra det på vårt eget sätt. Och att göra våra eget sätt med egna värderingar. Det fina är att nationaldagen har blivit en slags världens fest. Där mångfald och mångfaldens rikedom får lyftas fram och visas. På sätt och vis kan man säga att någon släktskap finns där mellan vårt nationaldagsfirande och pingstdags undret som vi hörde berättat om från Apostlagärningarna. Där folk från många länder och kulturer var samlade till att fira den en gemensam högtid. Då skedde undret och Helig Ande kom över folkmassorna som det berättades i dagens Nytestamentliga text.

Varje folkslag vågar jag säga har sina fester. I vår kultur har vi både världsliga och religiösa fester.

Fester är inget som är för oss människor något nytt. Vi har firat och jublat över saker och ting i alla tider. I kyrkan har vi ofta anledning att fira. Faktiskt är det så att de flesta av religioner firar stort ibland och inleds ofta firandet med en förberedelsetid. Påsk, pingst och jul är inget undantag från detta. I judisk sed firar man påsk till minne av befrielsen ur Egypten, och pingst firar de för att minnas Sinai-förbundet, då Mose fick lagen (stentavlorna) som den judiska kulturen och även vår - bygger på. Festerna var viktiga och påminde om den förflutna och historien och satte vardagslivet i sitt himmelska sammanhang. Det att träffas och få fira tillsammans var lika viktigt – det att tillsammans få uppleva en dimension som var annorlunda än den av vardagens. Utan fester skulle livet vara en trist vardag. Vi firar fortfarande julen på sitt sätt och påsk på sitt sätt – men vad med kristendomens tredje största högtid (kyrkans grundande)? De är många som inte vet vad pingst står för. För judarna betydde den som sagt att de mindes den gången Mose fick de tio budorden, lagen i sina händer i Sinai öknen. För de kristna betydde den, att de mindes den gången anden kom och det var lite svårare att hantera. Mose hade jo stentavlorna men kristna minnet om Guds Ande som kom så påtagligt över hundratals människor den dagen. Det var kärlekens ande och kraft som utgöts över de många som var samlade på pingstdagen år 33. Guds bud och lagar fanns – men ett nytt bud hade vi fått – att vi skulle älska varandra just som Gud har älskat oss. Elfte budet som fullkomnade de andra 10 var: Älska varandra såsom jag älskat er. Såklart kan vi inte leva utan lagar – men hur vi ser på lagarna är avgörande. Ser vi lagarna som tvång eller som en vägvisare. Genom pingstdagens utgjutning av den heliga anden får vi ett nytt synsätt på lagen. Den Helige Anden är en del av vår treeniga Gud, tillsammans med Gud fader skaparen och Guds son frälsaren. Tillsammans är de en och ouppdelbar enhet. Det är kärlekens som är Guds innersta väsen. Kärleken som Gud vill att vi skall ta del av, leva i och formas av – och inte minst ge av. Kärleken som söker inte sitt eget, kärleken som bygger upp det brutna, ger liv åt det slocknade och kärleken som är villkorslös.

Kor 15

Den kärleken påminner om sig idag. Kärleken som gör att vi förstår varandra trots kulturer, språk, läggning, ekonomiska förutsättningar – kärleken som finns bland oss. Visst andas det himmelskt över jorden!?