Herre, när såg vi dig hungrig, fattig, behövande...

Stutt hugvekja flutt vi messu í St. Jakobskirkjunni, Stockholm

Texti: Lúk. 16:19-31

 Vår herre Jesus Kristi nåd, Guds kärlek och den heliga Andes delaktighet vare med er alla. Amen.  

Berättelsen om Lasarus kunde lika gärna vara från våra dagar. Det finns djup i världen mellan dem som har för mycket av både mat, pengar og bekvämlighet og dem som är hungriga, som inte vet var de sover nästa natt och lever i fullkomlig osäkerhet.Jag är splittrad när det kommer till tiggare. Hur ofta går man inte förbi människor som ligger på gatan som har ställt fram en lapp var det står att de är hungriga, hemlösa eller bådadera. Hur ofta sitter man inte på tunnelbanan och förbi går en kille eller tjej med lappar som de lägger på stolarna med bild och kort text, det är folk som tigger för sig själva och anhöriga. Hur ofta händer det inte oss som färdas runt om staden att man har vägen förbi någon som är behövande. Jag har det som regel att jag inte ger pengar. Par gånger har jag kollat om jag har en slant i fickan, men ångrat mig. Vad är det dessa människor behöver mest?  Är det mat eller är det något annat. Jag funderar ibland, vem är jag att gå bara förbi? Jag är väl inget bättre än farisén og leviten i liknelsen om den barmhärtige samariern? Kanske är jag rädd att blanda mig i deras dystra öde, kanske vill jag inte utsätta mig för fara när jag tar fram min slant. Kanske vill jag bara inte ge pengar, utan något annat som kan hjälpa på längre sikt. De ber om pengar, men är det alltid det de behöver mest?  Det har hänt att jag har undvikit att gå förbi tiggare, eftersom jag inte har tid att få dessas hela lidandes historia över mig. Vad är det för hav och himmel som skiljer oss åt? Varför kan jag/vi inte se Lasarus i ögonen og lyssna på vad han har att säga?  Jag tror jag vet varför jag inte gör det. Det är rädsla att bli berörd om jag går i någon slags relation till Lasarus, så jag stänger honom ute. De gånger jag har givit mig tid og lyssnat till gatans Lasarus, givit honom tid att berätta, ropa ut sin lidande, har jag funnit en människa, en människa sårad, med livserfarenhet jag ibland har haft svårt med att relatera till, men under nere finns en liten liten människa, likadan som jag själv. Vad händer om vi tillåter oss att bli berörda?  Jag kan bara säga vad har hänt mig. Gatans Lasarus kan behöva mat, läkarvård, kläder, bad, hjälp i största allmänhet, tid men framför allt behöver han vänner.  Kanske är det därför att det blir så ”farligt” att gå in i en relation med våra dagars Lasarus, att han kan hota vår bekvämlighet. Det kan orsaka att vi blir uteslutna och att vi själva blir isolerade. Det som vi anser vara ”farligt” för oss är att vårt liv kan ändras. Istället för att bara hjälpa, skjuter man saken från sig och diskuterar heller var skulden för andras eländiga liv ligger. På det sättet slipper vi hjälpa andra ut ur deras isolering som har lika mångsidigt ursprung och de behövande är många.  Det är naturligt att vara rädd om sitt. Men är man bara rädd om sin bekvämlighet. Men till andras hjälp ger Herren Jesus oss sin styrka, kärlek och ande. Med det kan vi hjälpa våra behövande systrar och bröder. I Matteusevangeliet säger Kristus: ”Jag var hungrig og ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och og ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk og i fängelse och ni besökte mig inte.”  Två verser längre fram kan vi läsa: ”Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni inte heller gjort för mig. Baldur  +

Athugasemdir

[Heidi Strand, 13.7.2008 kl. 10:20]

Borgarar í okkar samfélagi eiga ekki að þurfa að betla.

[Heidi Strand, 19.7.2008 kl. 09:19]