Af hundum og ræktendum þeirra

Margir hundar af hinum svokölluðu "fínni tegundum" þeir sem ættbókarfærðir og hreinræktaðastir eru, eru margir helsjúkir, þjást og eiga við geðræn vandamál - en þeir eru ekki einir um það, heldur virðast margir þeir sem að baki þeim standa vera enn verr á sig komnir.

Svenska Kennelklubben, eða samsvarandi fyrirbæri og Hundaræktarfélag Íslands, hefur sett út viðvörun núna.  Gallarnir, hliðarverkanir sérræktunar hundategunda af nokkrum tilgreindum tegundum hefur farið úr böndunum. Litlu loðnu vinirnir, þ.e.a.s. hundarnir fínu, lifa stutt ævi, eiga margir við alvarleg geðræn vandamál að stríða, líða vítiskvalir vegna gigtar, öndunarsjúkdóma, húðsjúkdóma, blindu og annarra sjúkdóma.

Í frétt Götelands-Posten segir formaður Svenska Kennelklúbbsins að ræktunin hafi farið gersamlega úr böndunum og gefur því félagið út alvarlega viðvörun. Í frétt Metro í dag, 06.05.2009 s. 15. kemur fram að skv. formanni Dýralæknasambandsins, Johans Beck-Friis, segir að dýraverndunarlögum hafi ekki verið beitt gegn ræktendum hreinræktuðu hundanna. Samkvæmt upplýsingum frá Hundaræktunarfélagi Svíþjóðar, segir að þær hundategundir sem verst sé komið á fyrir sé hægt að telja: Enskan bulldog, Mastina Napoletano, Shar Pei, Chow-Chow, Basset, Franska bulldog og Pekiníser.

Hverskonar óguðlegar viðbjóðslegar manneskjur erum við að breytast í.  Að skapa þjáningar fyrir saklaus dýrin.  Hverskonar frankensteinsk vinnubrögð eru þetta. Líklega hefði Jósep Mengele verið stoltur af dugnaði og viðbjóði slíkrar dýraplágunnar!

 

Ísland í útlandinu - 1. maí

Datt bara rétt svona í hug að setja inn þessa litlu mynd. Fyrir utan aðalbyggingu sænska utanríkisráðuneytisins í Arvfurstpalatset við Gústaf Adolfs-torg var fyrsta maí flaggað fánum fullvalda norrænna landa. Þetta vermdi litla kramda íslendingshjartað.

 Mynd: Baldur G Baldursson

Gústaf Adolfs-torg (áður Malmtorget) í Stokkhólmi. Riddarastyttan er af Gústafi II Adolfi [1611-1632] og var sett upp 1791 (afhjúpuð 1794).  Arvfurstpalatset var byggt 1783-1794 fyrir prinsessuna Sofíu Albertínu.

Loftbelgshrap

Á föstudagskvöld um klukkan hálf átta sat ég ásamt nokkrum vinum niðri á strönd við Saltsjön, nærri Lappkärrsbergsstúdentahverfinu á Norra-Djurgården. Við grilluðum pulsur og nutum hitans og blíðunnar.

Í fjarska, yfir Djurgårdsskóginum sáum við hvar tveir loftbelgir svifu frekar lágt yfir trén og virtust heldur lækka svifið. Þeir sem sáu um flug þessara loftbelgja virtust ekki hafa neinar áhyggjur því báðir belgirnir lækkuðu jafnt og þétt svifið þaðan sem þeim komu úr suðaustri frá Lidingö eða Syðra- Djurgården landinu og svifu inn yfir Saltsjön. Við Tranholmen voru loftbelgirnir komnir ískyggilega nálægt sjónum eða um það bil 3 m yfir yfirborðinu.

Sá fyrri af belgunum náði að lyfta sér upp áður en komið var að skógarþykkni sem tekur við þegar komið er að byggðinni í Stockby, Djursholm og Långängen. Hvarf sá belgur sjónum okkar, en þá var komið að þeim næsta, sem var sýnu stærri og með talsvert stærri farþegakörfu. Sá náði ekki að lyfta sér í tíma.

Ljóst var að í óefni var komið og leið ekki að löngu en að sá belgur var kominn að Stocksund byggðinni. Fjarlægðin milli okkar og lofbelgsins var um 1.2 km. Var ljóst að þegar hér var komið við sögu að "flugmenn" höfðu tapað stjórn á lofbelgnum.

Eftir um 2 mínútur sáum við hvar loftbelgurinn hafði snert jörðu og byrjaði að hallast umtalsvert. Mikið var reynt að kynda upp þannig að belgurinn mætti lyftast á ný en allt kom fyrir ekki. Árangurslaust var dælt inn heitu lofti eða í um 3 mínútur.  Vindurinn lagði samtímis belginn meir og meir saman og gerði það augljóslega "flugmönnum" erfitt fyrir verkum.

Loftbelgurinn var nú fastur á litlum tanga, líklega nálægt Svanholmen eða strandsvæði norð-austan við Långängsvägen.  Belgurinn bleiki merktur "SKHLMN" frá fyrirtækinu "Upp och ner" sat nú fastur. Ekkert virtist geta orðið farþegum og starfsmönnum til bjargar.

Næsta og síðasta myndin sýnir þar sem belgurinn hefur tapað svifkrafti sínum og er að falla saman. Hvað varð um farþega veit maður ekki, ekki hefur verið tilkynnt um nein meiðsli eða slíkt í fréttum, en sannarlega var forvitnilegt að sjá þessa atburðarrás.

Óhappaferðir ætti fyrirtækið að heita, því slys og ólukkur hafa fylgt því núna sl. ár. Í fyrrasumar lenti fyrirtækið í fjölmiðlum vegna bíræfni og fyrir að sinna ekki og taka ekki alvarlega óhagstæða veðurspá. Hröktust þá loftbelgir út og suður og lentu í hrakningum.

 

 

Myndir/photos: 

© Baldur Baldursson

"Já, er það? Er til spilling í samfélaginu. Þú segir fréttir!"

Voðalega var þetta vandlega orðuð fullyrðing!  En eins og tölurnar sýna er ekki um að villast að Íslendingar vita af spillingunni og hafa tekið þátt í henni. Gallup-könnunin gaf til kynna að ríflega 70% landsmanna telja stjórnmálaflokkana spillta og 50% telja að spillingin nái djúpt inn í fjölmiðlana.  Hins vegar telja 80% að viðskiptalífið sé spillt.

Mínar eigin tölur er í sömu átt:  Ég tel að 95% af viðskiptalífinu sé spillt, ég tel 90% Sjálfstæðis- og Framsóknarflokks spillta og að lokum tel ég, eins og dæmin sýna, fjölmiðlana ver um 75% spillta.

Þetta voru tölur mínar!   Byggðar á yfir 37 ára reynslu og löngu fengnum viðbjóði á spillingu á almannafé, stjórnmálasiðferði og stýrðri umfjöllun fjölmiðla.  

Margir telja spillingu ríkja í þjóðfélaginu

Predikun 3. sd. e. páska

Prédikun flutt við hámessu í Sankt Jakobskirkju í Stokkhólmi sunnudaginn 26. apríl 2009, eða skv. kirkjudagatali Sænsku kirkjunnar 3. sunnudag eftir páska (þema: Góði hirðirinn).

S:t Jacobs kyrka, Jakobskirkjan í Stokkhólmi. Byggð á árunum 1588-1642. Rúmlega 47 metra há upp í turnkross. och rúmlega 47 metra löng. Teiknuð af Hollenska arkitektinum Willem Boy 1580 fyrir Johann III Svíakonung. Breytt frá því að vera krosskirkja (grískur kross) í að vera langskipskirkja með basilíkuformi í gotneskum stíl.   Falleg kirkja og undursamlegur vinnustaður. Myndin tekin sunnudaginn 26.04.2009 kl. 16:50. (BGB)

__________________

Textar:  Lexía: Es. 34:11-16; Pistill: 1. Pét. 2:22-25; Salt. 23; Guðspjall: Jóh. 10:1-10.

__________________

Vår herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den heliga andes delaktighet vare med er alla. Amen. 

Har någon sagt till dig: Jag älskar dig? Eller: Jag hatar dig!  Du är Vacker! Eller att någon säger: Fy vad det luktar här (och tittar sedan tillkännagivande runt omkring och genom dig)?  Får du samma dåliga känsla och då någon säger: Har DU tittat i en spegel idag?  Idag vill jag prata om ord. Inte bara vilka ord som helst, utan våra ord. Orden som ger våra tankar vingar, orden som rister så djupt i våra hjärtan, och orden som kan vara så tunga de bara sitter kvar, vare det sig dessa är välkomna eller ej. Vi vet att ord kan vara vassa som en kniv - och de är alltid sagda för agera. Ord är aldrig passiva eller overksamma. Så fort vi har sagt något, får orden vingar och varken ägs eller styrs av oss själva längre.Ord är början till allt.  Detta markeras redan i I. Mosebok, Gamla testamentets första bok, där det berättas hur Gud skapar himmel och jord. Det sägs att jorden var öde och tom. Mot rymdens kaos, kommer Guds röst och han säger ”Varde ljus” och det blev ljus. Endast med ord åstadkommer Gud ordning och reda på kaoset. Endast med sina skaparord. Med ord ger han och tar bort. Gamla testamentets uppfattning av ord är på det sättet; ord har kraft och ord är Guds gåva. Därför skall de användas försiktigt.  Människan fick röst och tal för att lova Gud. Vi har utvecklat oss så att vi kan kommunicera med varandra, visa känslor i ord, förklara, underhålla och berätta. Men ofta lyckas vi dåligt med den här gåvan och vi vanärar den som gav den samtidigt och oss själva. Ibland önskar man sig att man inte hade sagt vissa saker, medan man lyssnar av entusiasm på andras klantiga sätt att uttala sig – och så ler man i smyg. Det är konstigt att människor alltid skall säga vad de tänker, medan de inte tänker på vad de säger. När den danske uppfinnaren Storm P hade blivit hårt kritiserad för något han hade uppfunnit sade han en gång sårad: ”Är det inte särdeles märkligt att med de relativt få ord vi använder till vårt dagliga språk, att vi lyckas säga så mycket dumt och skadande?”  Jag tycker vi kan fundera lite på uppfinnarens ord idag. För några dagar sedan hölls en fredskonferens där de förenta nationerna försökte med dialoger mellan olika nationer, religioner och kulturer at förmedla fred. Jag lyssnade på konferensens första talare. Det var Irans president, Machmoud Ahmadinejads som förklarade sin och många arabers synpunkter på situationen i mellanösten och hur han omöjligen kunde se förbi en krigiskt ”lösning” på osämjan och fiendskapen mellan judar och araber (och deras allierade). Som så ofta förr, användes det stora ord, ord som givetvis kommer inte att underlätta fredsförmedlingen.  Jag tänkte då, vilken förebild, vilken dålig herde! Vilka kommer att följa honom? Vilka är herdarna i Mellanösten? Leder de sina hjordar till förödelse, till giftiga vatten och ökenländer? Jag tänkte på den danska uppfinnarens ord och över oturen som Ahmadinejads hade haft med sitt ordval. Men han är inte den enda som talar på detta viset och misstänksam är jag att han inte heller är den sista!  Efter tv-utsändelsen undrade jag; var det allt med vilja, bestämd vilja försvära FN:s fredförsök och de andras som vill fred och vänskaplig samarbete mellan länder, religioner och kulturer? Folket i mellanösten har haft otur med sina herdar. Det är inte längre frågan om vem började kriga eller vem har dödat, skadat eller kidnappat mest. Vi har kommit över den delen, och det för länge sedan. De som dör i självmordsattentaten eller militära offensiver mot civila dör, tyvärr förgäves. Det är trist, men så är det. Världen har blivit döv, vi lyssnar inte längre. Blir det för mycket offerblod på skärmen när nyhetsutsändelsen är igång, byter man bara kanal. Är man inte snabb nog innan döda kroppar och svårtsårade barn visas på skärmen, hinner man eventuellt säga ”Vad hemskt” men byter sedan till Jay Leno´s Pratshow eller till Simpsons. Tiden för stora hatfulla ord är över. Vare det sig de kommer från en president i Iran, Israel eller Palestina, dövhöres vi mot dessa. Det värsta är att folk slutar bry sig. Hjälten idag är inte den som använder största orden, viftar med största geväret eller dödar flesta, utan den som åstadkommer fred. Hon eller han är god herde!            Ord är början till allt. Ord är bland det dyrbaraste av våra verktyger. Genom moden teknologi kan vi kommunicera på många olika sätt. Men allt bygger på ord och meningar. Ord är därför dyrbara, ord kan vara vassa som en kniv, ord kan uppmuntra och ge hopp, men de är en redskap vi inte får använda hurusom helst. Ord är vår tänkandes verktyg och därför på vårt eget ansvar. Ingen kan ta ansvar för vad jag säger – annan än jag själv. Hur uppfattar vi 23:e psaltarpsalmens ord som börjar Herren är min herde, ingenting skall fattas mig?  För många väcker orden känsla av trygghet, att där är intet att frukta. Orden kan milda obehaglig känsla och ge stöd till den som är ensam. Tänk!  Och de är ”bara” ord. Jag skulle vilja säga till stridsplågade länder i mellanösten, Sri Lanka, Afganistan, Burma, de många stridande länderna i Afrika och länder i vår egen kontinent som lider av osämja och terror: Herren vill vara din herde, ingenting behöver fattas dig!I evangeliets text idag, hör vi där Kristus varnar sina följeslagare och åhörare. Han säger försök inte ta några omvägar, leta inte om lång väg, efter något som räcker att sträcka ut handen efter. Han varnar vid dåtidens och nutidens eklektiska trosuppfattning – där i det mångkulturella samhället det verkar som inte några klara linjer finns, där samtidens moral bestäms av den som har makten varje gång. Med eklektisk trosuppfattning menar jag att det inte går att plocka ihop några ljuvsöta element från alla världsreligioner, ett slags religiöst potpurri och sedan kalla sin gud för Kristus och sig för kristen. Kristus talar i evangeliet till det hellenistiska samhället, ett samhälle som bjöd på mängd olika gudar och halvgudar.  Med sina ord säger han; välj det du vill tro på och verkligen stå för det, du tror på. Han säger: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får och de känner mig.  Jag tror och litar på dig, tror du och litar på mig?  Orden framtalas av kärleken för människan, för skapelsen. I evangelietexten understryks det viktiga: Kristen tro är ingen halvtro, den är ingen snabbmat eller eklektisk religiöst potpurri och där finns inte i någon lätthanterad snabbversion med korta genvägar. Det är antingen eller…   Jesu ord bekräftar detta, i Johannesevangeliets 14 kapitel säger Kristus: Ingen kommer till Fadern utom genom mig. På det sättet blir Kristus vägen, sanningen och livet, och vår öppna port till salighet. Jag började här med att försöka att beskriva hur viktiga och svårhanterade ord kan vara. Kristen tro bygger som alla andra större religioner på en helig bok, bok som har berättelser om tron, dens tillkomst och liv. I vår helga bok hittar vi en vägledning hur vi kan lära att känna Gud. Den Herren som är vår herde, som ser till att ingenting skall fattas oss. Han är fredens Gud. Kristen tro är livstro. Allt annat, som predikar strid, motarbetar den, predikar hat och förakt av olika slag, bör uppfattas som främmande röster, och är inte eftersträvansvärt. Vi ber för världen ty världen verkar slavbunden, fylld med oro och sorg. Världen behöver dig Herre, kom, ta all makt på jord! 

Ära åt Gud, Fader och Son och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.