Bloggfærslur mánaðarins, desember 2011

Juldagen - 2011

Juldagen 2011 i Flemingsbergs kyrka


Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14 & I.Tim. 3:16

Det var på Konsum i Skarpnäck att jag råkade höra en mamma säga i utmattad och modfälld ton till sin dotter här i veckan: ”Hur skall jag hinna? Hur skall jag få ihop det här?” Hon talade med sin ca 10 år gamla dotter som höll sig på säkert avstånd från mamman. Dottern spanade runt efter det som hon hört mamman tala om att saknades inför jul, men flickan verkade lika vilsen och stressad som mamman. Väl framme vid kassan, hamnade jag bakom mamman i kön. Kassadamen var en kvinna i 50 år åldern som hade också lagt märke till den superstressade och uttröttade mamman. Väl framme vid kassan tappade mamman sin plånbok på golvet. Kort, kassakvitton och lappar spreds över allt. Jag böjde mig ner och plockade upp korten, lapparna och plånboken och gav till henne. ”Ta din tid, jag har inte brått om” sade jag” jag har all världens tid” (fras jag brukar använda – när jag stått länge i en kö som inte verkar röra på sig alls). Och som ett svar på detta sade kassadamen: ”Julen, jo de kommer ändå”.

De orden har följt mig under veckans gång. Att trots allt. Trots allt, kommer julen. Och även om vi inte har pyntat, köpt mat så matborden bågnar och nästan sviktar och julklappar åt alla – det spelar ingen roll – julen kommer ändå.

Det är svårt för den att skapa julstämning när motivering och julens innehåll har lite eller inget med varandra att göra. Julen kan man inte köpa; de får man gratis. Men sedan finns ju de som gläds över traditionerna, pyssel och pynt, julglögg, mat och klappar. Det är ok, det är inte bara ok, utan väldig fint. Men julbarnet kommer till dig även om inga klappar finns att dela eller den goda steken finns på julbordet.

Ett barn är oss fött, en son är oss given. Profeten Jesaja kan de stora kungliga titlarna; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Jesubarnet som föddes er världens ljus, det sanna ljuset som ger alla människor ljus och tar bort världens synd. - Men han är bara ett litet litet spädbarn. Vilka förväntningar – och jag tycker ibland att det är synd om de ofrivilliga monarker som också föds till sitt uppdrag.

Han är Guds lamm, som ska rädda världen från orättvisa, elände och ge hopp och liv. När Johannes döparen förkunnar att han inte var Messias, men det trodde folk i början, utan att det var Jesus som Guds folk väntade på, säger han om Jesus: Se, - där: Guds lamm, som borttager världens synder. Han säger inte: Se, Guds lejon – men tanke på att lejon är symboliserar kunglig makt och styrka. Nej, nu händer det är något nytt och annorlunda. Gud närmar sig sitt folk på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Han kommer inte i himmelsk styrka, pomp och ståt. Nej – han föds som ett litet barn, i en stall och läggs i en krubba fylld med halm.

Vi kan se i liknelsen om Jesus som Guds lamm, som skall rädda ett folk som kommit från Gud – något som är genomgående i Jesu budskap. Det är : Det är Guds många lilla lamm – vi Guds barn, vi vanliga människor som genom ärlighet, rättvisa, kärlek och integritet kommer att besegra det onda och leda folk till tro och rättvisa. Det blir inte de vi kan kalla för världens makt lejon, storprojektledare, miljardärer och storinstitutioner – som kommer att leda allt till rätta vad hur hjälpsamma och välmenande de kan vara. Slagfältet mot orättvisa, synd och osämja finns i våra hjärtan. Inte hos storföretagarna och de som tar maktrollerna i världen. Vi – i mötet med den andre – bestämmer själva hur resultatet blir av det mötet. Vi kan skriva nya lagar, vi kan låsa fler på våra anstalter, vi kan kriga för fred, vi kan ha fler världsledarkongresser – fler så kallade ”lejon-insatser”, men om gräsroten och våra hjärtan inte bär på hoppet, viljan och modet att ställa till rätta det som gått snett och fel händer inget.

Men ett litet barn har fötts. Världens hopp. Barnet lilla hade inget internet, ingen el, inget rinnande vatten eller något av det vi har idag för att underlätta i våra liv. Vi har allt som han hade, allt och mycket mer. Låt oss inte glömma att barnet; vars yttersta svaghet också är dess största styrka – och vars svaghet skall också bli vår styrka.


God jul


Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka


Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14



Han kom så stilla och så oförmärkt!


Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.



Andra söndag i advent - 2011

Guds rike är nära!

Det verkar som att det finns något oförnuftigt i vår tro. Något som alltid har funnits. Vi kristna – vi vill tro på det omöjliga. Det är inte så att vi föraktar kunskap eller förbiser fakta. Tvärt om, är vi inte den nation som högtidligt firar vetenskapen, om endast få dagar firar vi Nobeldagen som om Alfred Nobel var en av de tre vise männen. Och teknik litar vi mer på en våra egna händers arbete. Jag litar på att min lilla diskmaskin diskar bättre än jag själv. Säger min dator att jag har gjort något fel, så trotsa jag inte det utan tyst och lydigt rättar till saken. Och på många andra sätt tror jag att vi litar på tekniken mer än vår egen intelligens. Det som verkar oförnuftigt i vår tro är att vi respekterar vetenskapen, men ändå vägrar ge upp. Därför är det att vi kan leva i ständigt förväntan, med ett trotsigt hopp och livlig förväntan på livets möjligheter – och på så sätt arbeta för Guds rikes framtid såsom jordens framtid.

Jag kan ärligt säga att jag känner Guds närhet. Ibland känns Guds närvaro så påtaglig att jag sträcker ut handen eller jag tittar över min axel för att se Gud eller hans sändebud – jag vet att han är där, trots att jag inte ser. Vetenskapen kan kalla mig för oförnuftig och dum, men jag vet att Gud finns, i mitt hjärta, i min medmänniska, men framför allt mitt i vår gemenskap och han är min verklighets och livs förutsättning. När jag går ut och jag känner den lena varma sommarvinden smeka mitt ansikte, vet jag att han är där. När kylan obarmhärtig och stormen piskar mitt ansikte, känner jag hans kraft, när leker med snöbollen eller håller mina händer i vårens smältande isvatten, leker han med mig. När jag ser sopberget växa i naturen och tittar över naturens öppna sår – då känner jag hur han ger mig varningsord – att jag inte skött mig. I min bön går han bredvid mig och lyssnar som min bästa vän.

Det är genom hans ord att jag vet att en större gudomlig närhet är på väg och ett djupare liv, inte bara för mig, utan alla som lever. Guds rike är nära.

Och på andra söndag i advent säger vi: Kom, kom till oss. Kom till oss säger vi till den Gud, i vilken vi redan lever och rör oss och är till. I alla tider har vi bett om tecken på Guds närvaro. Några av oss har redan fått julkort eller julhälsning med posten. I någon reklamtidning så jag ett klassiskt tecken på att julen närmar sig: jultomten skulle befinna sig på NK in i stan, nu i helgen. Julmusik spelas på radio och tv. Affärer dekoreras med julpynt och många har någon form av julbord, glöggfester eller adventsfirande av något slag och att den goda julmusten är tillbaka. Att man inte glömmer adventsljusen, lysande stjärnorna och ljusstakarna som så fint lyser upp decembermörkret. Jo – jag skulle säga att vi har fått tydliga tecken på att något extraordinärt är på väg att hända. Den stora högtiden skall firas. Vi firar att Gud höll sitt löfte mot oss människor. Han blev en av oss i Jesus. Barnet som, föddes i småstaden Betlehem på julnatten. Ett ljus blev till världen, ett ljus som lyste i mörkret, men blev så småningom världens ljus. Ett ljus som mörkret inte kan övervinna.

I Lukasevangeliet hittar vi den åldriga Symeons ord om barnet som föddes i Betlehem om ljuset som segrade mörkret. När Symeon hade sett Jesubarnet lyfte han sina ögon mot himmelen och sade: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk.”

Ja, Guds rike är nära. Med stöd från Gamla testamentets profeter talar Jesus i dagens evangelietext om hur Gud bjuder in den som annars stängs ute, både religiöst och socialt. Precis som för profeterna blir varje religiös predikan också en utmaning till socialt ansvar. Och precis som för profeterna omfattar Guds rike för Jesus inte bara oss människor, utan hela den värld vi lever i. Naturen behöver vår bön - och att vi verkställer vår bön. Brott mot natur och miljö måste tas på allvar just som vårt eget ansvarstagande på arbetsplatser och hem. Alla hem borde miljöcertifieras mot förmån eller någon trevlig ersättning eller belöning. Men framför allt måste vi ta vårt ansvar mot natur, miljö och varandra. Guds rike är nära.

En ny framtid har vi framför oss, en framtid vi lägger i Guds händer. Det kanske låter oförnuftigt – men vi tror på framtiden, vi tror att trender kan vända, missmod kan vika och ge plats till hopp och vakenhet - och att vi människor kan lära oss av våra misstag och brister. Vi kan ändra oss - och dagen idag, är lika bra som dagen imorgon. Mot alla odds så är det så att genom vår tro på vår Herre Jesus Kristus, äger vi ett hopp som är värt att kämpa för. Ibland är vi riktig bra på det vi gör, men vi kan alltid bli bättre.  

Kristus kommer – Davids son,

vi ditt namn upphöjer.

På hans rike aldrig skall

någon ände vara.


Innskráning

Ath. Vinsamlegast kveikið á Javascript til að hefja innskráningu.

Hafðu samband