Spurningin er: Er þetta rétt þróun?

Ég vil bara nefna fyrra blogg mitt um efnið:

 

Klikkið á slóðina:

 

Reiðufé að hverfa?  

Enn ein þjónusta almennings við "þjónustubankanna?"

Svíar losa sig við reiðufé

Stimplar og frímerki

Já, mikið þótti mér gaman að sjá að Kristniboðssambandið sé að safna notuðum frímerkjum. Það er bæði gaman að hugsa að notuð frímerki verði til gagns fyrir alla þá sem starfsemi Kristniboðssambandandsins nær til - en einnig að fólk hugsi til verðmæta "gagnslausra" hluta.   Þannig er mál með vexti nefnilega - að Íslandspóstur og íslensk ferðamálayfirvöld hafa tapað svo að segja sýn á þýðingu þessara smáhluta - frímerkjanna. Frímerki eru eitt púsl í landkynningu Íslands og ferðamannaþjónustu.

Ég er einn af þeim sem skoðar gaumgæfilega bréfumslög sem ég fæ, frímerkin og stimplarna á þeim.  Áður fyrr gátu slíkir stimplar verið virði margra króna, eftir því hvaðan þeir komu.  Minnist ég þess að mér þótti gaman að fá bréf frá Borgarfirði eystra, Djúpavogi og Flatey á Breiðafirði svo eitthvað sé nefnt. Virði þessara bréfa var margfalt og sóttust frímerkjasafnarar eftir þeim eins og heitum lummum. Djupivogur hafði gamlan stimpil til dæmis - stimpil sem var gamall og af gerð sem ekki sást lengur neman frá nefndum stað. 

Nú er þetta svo til horfið. Kannski getum við kallað þetta nostalgíu. En þetta hefur virði fyrir marga - fleiri en okkur grunar. Sjaldan er nú gætt að því að stimpla frímerkin vel, pósti er safnað frá stórum svæðum og litlu pósthúsin flest horfin. Fágætir stimplar heyra næstum því sögunni til og frímerkin oft ekki upp á marga fiskarna.

Reynt er að spara í pósthirðingu, vélstimplanir eru nær eingöngu notaðar og þegar meður fer með bréf á pósthús eða pakka er ekki einusinni sett frímerki - heldur miði sem segir til um burðargjaldið. Þessir miðar eru einskis virði fyrir safnara och Íslandsáhugafólk. Með tilkomu Íslandspósts hefur áhuginn og þekkingin á stimplum, frímerkjum og gildi þessara þátta svo til horfið.   Því miður! 

Hendum ekki verðmætum!

Er ekki minnkandi þjónusta bankanna áhugaverð kæri borgari?

I frændlandi okkar Svíþjóð eru "þjónustu"bankarnir svo til hættir að veita þjónustu með seðla og mynt.  Þetta vegna "stóraukins kostnaðar við að sjá um mynt og seðla".  Á sama tíma auka bankarnir veltu sína og beinan gróða um miljarða og aftur miljarða.  

Vextir af lánum eru háir á Íslandi, þjónustugjöld eru sett á þjónustugjöld og öllum virðist standa á sama. Aukin velta og gróði bankanna kemur úr þínum vasa.  Þú greiðir fyrir að láta peningana þína liggja á reikningum bankanna. Þú greiðir fyrir kortið þitt og þú greiðir viðskiptagjöld.  

Pólitíkusum á Íslandi stendur náttúrulega ekki á sama um þetta. Þeir hvetja bankanna til að taka enn hærri gjöld og vexti.  Þú ert þræll. Ekkert annað en aumur þræll. Vittu þin stað og stöðuleysi.

Ég leyfi mér að setja fram spurninguna hvort minnkandi þjónusta "þjónustu"bankanna sé ekki af áhuga - kæri borgari?  Er bönkunum leyfilegt að fara enn lengra með lúkurnar niður í vasa þinn og hirða það sem þeir finna þar?   Átt þú svo mikið af aurum að þú getir orðið af með allt?

Er ekki hægt að krefjast þess að sá gjaldmiðill og hið áþreyfanlega form gjaldmiðilsins: Krónan (í pappírsseðlum og mynt) sé enn gildur gjaldmiðill í bönkum?   Getum við ekki gert kröfu til ríkisvaldsins að þessi gjaldmiðill sé "nothæfur" - jafnvel i bankakerfinu?

_________________ 

Áhugaverðar greinar:   

http://cornucopia.cornubot.se/2015/10/handelsbanken-tar-sedelbytet-som-ursakt.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6203977 

http://www.nordea.se/om-nordea/kontanthantering.html

http://www.handelsbanken.se/shb/INeT/IStartSv.nsf/FrameSet?OpenView&iddef=&navid=A_Betalningar&sa=/Shb/Inet/ICentSv.nsf/Default/qF755CA1E48F2C443C1257AE200357D60 

 

Bönkum bannað að búa til peninga?

Enn er reynt að selja

Enn er reynt að fá fólk að kaupa bækur, matarkúra, námskeið og hvað eina. Ein ráðið er að BORÐA MINNA.  Rétt eins og eina ráðið til að hætta reykja - er að hætta reykja. Þá er eina ráðið til að létta sig og verða grennri - að borða minna.  Þetta hefur reyndar verið vitað í nokkur þúsund ár. 

Töfralyf í baráttunni við aukakílóin?

Julandakt i Flemingsbergs kyrka, Stockholm 2015

De flesta av engelska författaren William Shakespears teaterpjäser börjar med att en berättarröst leder oss försiktigt in i det händelseförlopp vi skall kliva in i och beskåda på nära håll. Innan ridån lyfts och scenens rekvisita är vår att beskåda och personerna presenteras en efter den andra, har vi fått information - en inledning till det som skall hända.  Det skapas därmed en oförklarlig välvilja hos oss inför det som skall ske, vi tar emot, utan att ifrågasätta berättelsen.  På samma sätt leder evangelisten Lukas oss mot den heliga berättelsen om Jesu Kristi födelse i lilla staden Betlehem.

 

I evangeliets inledning förvissar oss Lukas om berättelsens autencitet. Han har fått uppdraget från en man vid namnet Theofilus att återberätta en kärlekshistoria. Berätta om Guds kärlek till skapelsen, till människan - en berättelse om upprättelse, kärlek och hopp.  Så skriver Lukar i evangeliets inledning:  --> "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelse som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rått ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilus, för att du skall förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga."[Luk 1:1-3]

Det finns många förklaringar på vad ordet "tro" betyder och vad det är "att tro". För den som tror betyder det inte att den måste anpassa sig åt något regelverk. Eller kyrkans regelbok.  Vi har ingen sådan. Vi måste inte försöka bli något annan än den vi är, för att kallas troende eller kristna.  Vi måste inte vara lydiga och avstå från våra liv, som många tror. Om det hade varit Guds vilja, hade Jesus nog aldrig fötts i världen.  Gud vill möta oss i vår vardag, i våra liv, i det allt vi står i och gör.

Det enda han ber om är att vi skall lära känna honom. Att allt faktiskt inte handlar om oss själva. Och den som har lärt att känna Gud - älskar honom.  Kärleken lämnar ingen oberörd. Kärleken till Gud formar oss och leder.  Det Gud gör, inte bara på jul utan varje dag, varje andetag är att han erbjuder oss en kompass för livet. En kompass som hjälper oss i våra liv. En kompass är en kompass - endast därför att den pekar över sina egna gränser och mot det som alltid består och vi kan räkna med.  En nål i en kompass är dragen mot en punkt bortom sig själv. På samma sätt måster vi, för att möta Gud, se att så mycket mycket mer finns i oss som vi inte vet om.  Kompassen pekar bortom sig själv.  Vi måste också se bortom oss själva. Uppleva en skapelsedimension - uppliva det heliga i oss själva, i andra och i skapelsen. 

I julens berättelse möter Gud världen som ett barn. Sårbar, liten och beroende av sina föräldrar. SOm ett litet barn som genom sin uppväxt fick lära sig världens regler och traditioner - möter Gud oss.  Ett barn fött till utanförsskap. 

Han såg dagens ljus eller snarare nattens mörker i ett stall utanför bekvämligheten. Jesus föddes utanför äktenskapet. Några veckor gammal räddades han - som skulle bli världens räddare - genom flykten till Egypten. Undan dödshot fördes han utanför sitt hemland.  Jesus, jude och asiat, blev flykting i Nordafrika på den tid då hela världen var ett U-land.  I alla sina senare livsdagar upplevde han sedan olika sidor av "verkligen utanför".  Han har identifierad sig med utanförssakpet.  Därför finns det idag, en väg som leder genom hans förståelse till livet innanför. 

Idag är det många som känner sig utanför. Att de inte passar in, att de inte tillhör och att en plats för sådana som de inte finns. Dessa upplever avsaknad av identitet - känner sig avlägsna från samhället som det utvecklats och känner en enorm tom- och hopplöshet. Men framför allt att det inte finns någon mening med att leva. För många räcker med en negativ kommentar på Instagram eller Snapchet, en dum bild på Facebook. Ett dumt ord - en kommentar i fel stund. 

Det är då Gud som säger: Jag förstår. Jag var där. Du är älskad. Han säger: Du duger og du är fin som du är.  Men är det värt att höra det om du inte själv tycker så och att de du vill synas duglig för, inte heller tycker att du duger som du är?  Julen är tiden då människovärdet sätts på spets och kärleken.  Guds kärlek till oss.  Varje och en.  Guds ord:  Du duger, du är älskad och jag är med dig.  Gud vill lära oss vördnad för det heliga. Att skapelsen är helig och  att den är hans. Det du gör för en av mina minsta, gör du för mig. Och det du gör mot en av mina minsta, gör du mot mig, säger vår heller Jesus Kristus. 

Många av oss börjar att förbereda julen redan före advent. När advent är framme och adventsljusen lyser så fint, julbord och annat som hör väntetiden före jul till - känns som att allt handlar om en stor föreberedelse, att göra klart allt som skall göras klart, och hinna i tid. Får sitt hem och sig själv i liten ordning och att allt skall ovan i köpet vara prydligt och fint. Det är ibland en svår väntetid, särskilt för barnen. Ibland går allt för fort och man hinner inte med allt, ibland går allt alldeles för långsamt. Det sistnämnda känner nog barnen bäst. Men vad än man gör och inte gör, kommer julen alltid på sin tid - med allt Gud vill ge oss: Kärlek, fred och signad juletid. Allt vi gör för vår egen skull och andras, julpynt och mat, julklappar och stress hör stämingen till, men kärnan i julens budskap tilldelas oss alla jämnt och oberoende av hur vi förberett oss: att oss är en frälsare född. Han kommer till oss på julnatten och vill bo bland oss. Han gör det - för att han vill det. Det är viktigt. Han kommer till dig och han kommer till oss.  Eller med julpsalmens ord:  Så stilla och så oförmärkt, / blir oss Guds gåva räckt / och himlen kom till jorden ner, / när ingen väntat det. 

 

I kväll möts himmel och jord i den största gåvan av alla, Guds son, som född av jungfru Maria i Davids stad Betlehem.  

 

God jul!