Annandag jul 2010

 

Betraktelse vid musikhögmässa i Flemingsbergs kyrka, annandag jul 2010, kl. 11:00

 

Luk. 2:36-40

 

Julsagan är underbar. Pittoresk, stämningsfull, budskapsbärande och tidlös. Men finns i tiden. Evangelisten Lukas, han som så fint skildrade allt det som hände på julafton, förstod hur viktigt det var med tidsbegreppet. Hans finkänsla för vårt behov att förstå tiden i berättelsen är aldrig långt borta. Redan efter att han har berättat om Jesu födelse i byn Betlehem tar han oss några dagar framåt, till den dagen då Jesus bars fram i templet och en offergåva gavs i tacksägelse för den förstfödda sonen. Även själva julberättelsen börjar på orden ”Vid den tiden”. Lukas placerar själva berättelsen i historiskt sammanhang, han nämner vilka som styrde landet, för att vi ska förstå vi att Jesus var verklig, att han är en historiskt faktum. Just som Maria befinner sig i graviditetens sista dagar, får vi känsla för hur tiden går.

Det har har varit mycket att tänka på nu före jul, och tiden har gått så fort. I samhället har det varit full rulle och dagarna flugit iväg. Tiden före jul är som graviditetens sista månad - och under slutet nästan lite bokstavligt med tanke på julevangeliets återgivning.

Jag har inte fött barn och kan därför inte beskriva den känslan, men jag har fått barn. Vi får göra skillnad mellan det att föda barn och få barn. Jag tänker på Maria den julaftonsnatten. På väg i kyla och mörker, till en liten stad där hon inte kände någon. Tiden var inne att hon skulle föda barn. Vad kände hon, ensam med sin Josef som knappast hade någon större erfarenhet som barnmorska. Nej, inga barnmorskor, inga läkare, inga mediciner eller hjälp att ha. Det var att duga eller dö.

Jag har varit närvarande när mina barn föddes. Jag förstår att då vill man inte vara ensam.

Det är många kvinnor som beskriver graviditetstiden som det bästa i ens liv, att man är konstant lycklig och tycker livet är så underbart. Jag är helt övertygad om att de kvinnor som uttrycker sig så redan har fött sina barn barn och att sannolikt har dessa drabbats av selektiv minnesförlust vid förlossningen, dvs - de kommer endast ihåg det positiva. Men sådan blir det väl ofta. Att vi kommer ihåg det goda, som får bli början på framtiden.

Jag har hört kvinnor beskriva sin graviditet. Kroppen förändras, humöret pendlar, aptiten försämras, sjuklig trötthet, illamående, håravfall, känslig hud och förstoppning är inte direkt något att jubla över. Vi kan gå utifrån att Maria fick pröva på det mesta.

Men nu vilar Maria. Var det värsta över? Jo, hon överlevde och hennes barn. Nu var bara att klara sig under den kommande tiden, tiden då barnet välsignades med liv och god hälsa.

December, julmånaden är snart över. Vi har firat frälsarens födelse, vi har lyssnat till berättelsen som levt med hela den kristna världen i över 2000 år. Och alltid är den lika fängslande. Den kommer in i våra liv med ljus och frid. Den förespråkar det goda, hoppet.

Dagarna börjar nu att bli längre, tidsbegreppet får en ny dimension med ett nytt årtal nu vid årsskiftet, solen kliver upp högre på himmelen med varje dag som går och livet får en annan klang. Hoppet stiger med solen och glädjen över livet blir allenarådande. Kristen tro är tro på en Gud som vill berika varje din dag med heligt innehåll, den sanna glädjen som utgöts på julafton och vars under änglarnas sång bekräftar. ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han tycker om”.


« Síðasta færsla | Næsta færsla »

Bæta við athugasemd

Ekki er lengur hægt að skrifa athugasemdir við færsluna, þar sem tímamörk á athugasemdir eru liðin.

Innskráning

Ath. Vinsamlegast kveikið á Javascript til að hefja innskráningu.

Hafðu samband