Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14

Han kom så stilla och så oförmärkt!

Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.