Af hverju þarf fjölskylduhjálp

Hvað hefur farið úrskeiðis hjá ríkisstjórnum síðustu tveggja áratuga að um fjögur þúsund manns neyðast að sækja sér aðstoð til fjölskylduhjálparinnar?  Væri ekki nær að fjalla um það á vefi Morgunblaðsins í stað þess að sýna myndir af fólki í biðröðum og fjalla um eymd einstaklinga og fjölskyldna?

„Aðrir voru ævareiðir“

Dularfullar mannaferðir

Allir sem ganga um Þingholtin eru grunsamlegir í augum Bandaríkjamanna. Þeir sem hægja á göngu sinni, horfa eitthvert annað en út í bláinn, eru med heyrnartæki eða tala í síma þegar þeir fara um Laufásveginn við sendiráð Bandaríkjanna eru álitnir grunsamlegir, hættulegir, glæpamenn ef ekki hryðjuverkamenn. Allir eru ljósmyndaðir og skráðir í skrár sendiráðsins.   Er þetta heilbrigt?  Ég bara spyr!   Er þetta ekki þráhyggja og ofsóknarbrjálæði af verstu tegund?

 [þegar ég skrifa þetta geri ég mér jafnframt grein fyrir að ég muni verða skráður hjá sendiráðinu fyrir að ráðast í orðum mínum að hagsmunum og öryggi sendiráðsins.... Allir vita þetta og það er klikkað!]

Grunsamlegar mannaferðir við sendiráð

Andra söndag i advent

 

Predikan andra söndagen i advent, i Flemingsbergs kyrka, 05.12.2010, kl. 11:00

 

 

Det är så märkligt att inför de svåraste av hot, när allt verkar så hopplöst – tror vi på livet. I den mörkaste decembernatten längtar vi intensivt efter morgonen. På vintern längtar vi fram till våren och i livets mest turbulenta tider eller i sjukdomens svåra kamp, tror vi på livet. Och tron på livet är ofta den kraften som bär oss längst.

 

På något sätt finns där oftast hopp. I vinterstormen, i snökaoset, i sjukdomen hårda kamp, och under vintermånadernas långa nätter och korta dagar, förnimmer vi Guds närvaro. Att inte bara bortom allt detta som oroar oss finns hopp om bättre tid, utan att där också finns en kraft som bär oss ditt. Vi är inte ensamma, där finns - en nästan - oförklarlig närvaro. Den svårförstådda närheten är Gud. På allhelgonadagen talade jag om min egen erfarenhet av svåra tider i mitt liv. Då jag har tittat på mina fotspår i snön och undrat om dessa inte var ovanligt djupa, och om det var så att jag släppte på mängd med bekymmer och tunga minnen. Då har jag förstått, att det kan väl vara så, men jag har också förstått att fotspåren var inte mina, utan att det var Gud som bar mig genom de svåraste skeden i mitt liv.

Trots allt det svåra vi ibland utsätts för eller möter på vår livsväg, ger vi inte upp, utan hävdar vi att en större närhet och ett djupare liv ständigt är på väg, på väg in i våra liv. Bortom advent sker undret. Den helga julnatten bär med sig hopp om framtiden, visdomsord till fortsatt liv och obeskrivlig kärlek till oss människor. Kom till oss Herre – kom in i våra liv. Snälla!

 

”Guds rike är nära” säger vår herre Jesus. I det goda allt vi möter – det då man känner sig hoppfull och glad; i årstidernas kontinuerliga skaparberättelse, vid ett liv som föds, fred som åstadkoms, i kärleken ... känner vi krafterna från Guds kärlek och närvaro. Men – jag säger er: här och nu anar vi på ett ganska fattigt sätt Guds rikes storhet och härlighet. Det är som att vi har fått ett frö i handen. Det fröet kan bli till ett stort stort träd. I Bibeln dras fram många liknelser om Guds rike. Där berättas hur ett litet senapsfrö kan bli till ett stort mäktigt träd, hur lite surdeg blandat samman med vår brödsmet gör att till slut allt är genomsyrat.

Vi anar idag Guds rikets storhet. Kristi ord till oss: ”Omvänd er, och tro på budskapet” är inte bara till oss utan till alla de som känner sig utestängda, uteslutna – som dem som utesluter och utestänger. Det är intressant att läsa de gammaltestamentliga profeternas skrifter och granska hur de talade till det samhälle de levde i och de verkligen sparade ofta inte de stora orden. De var i högst kritiska mot dem som styrde över länder och folk. De varnade för gudlöshet, de varnade för att folkets handlingar inte speglade Guds vilja, Guds kärlek. Och samma gör jag idag. Nyheterna berättar om korruption hela tiden, hur offentliga ämbetsmän använder statens pengar till lyxresor, och privata utgifter, där nepotism och frändskap verkar vara mer det vanliga när det har med utdelande av bostäder till privatpersoner, arbeten och betalda tjänster för landsting och kommuner. Nyheter om WikiLeaks, en nätbaserad utländsk informationskälla, som har det för huvudsyfte att publicera dokument som avslöjar de olika regeringars hundratals/tusentals brott mot mänskliga rättigheter, spioneri, ekobrott, politiskt maktspel där oskyldiga människor lider och belastas. Och mitt i allt detta säger Kristus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro...!”

 

En sanningens och nådens tolk

till världens konungar och folk,

han kommer, frid hans hälsning är,

och kärleken hans spira bär.

 

Ett salighetens sändebud

till jordens barn från jordens Gud,

han kommer, hoppet föregår,

och glädjen följer i hans fotspår.

 

Guds rike tar inte bara till oss kristna, utan hela världen vi lever i, den här globen vi kallar Jord. När vi känner oss missmodiga, vi känner maktlöshet inför allt det dumma som görs i världen av världens makthavare, i stort och smått, får vi säga: ”Nej” det är inte OK. Vi tar avstånd från de handlingar som inte speglar Guds vilja och kärlek. Vi kan trotsa och säga, Guds rike är nära, vi väljer liv istället för död och nöd, vi väljer att kämpa för det goda, som kan blomstra bland oss och ge frukt som är kärlek, det goda som stödjer alla människors lika värde och deras möjlighet till att leva livet levande. Och kärleken, det är den sanna Guds närvaro.

 

Guds rike är nära!

Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.