Bloggfærslur mánaðarins, febrúar 2010

Þungur vetur í Svíaríki

2010.02.28 Linköping 001

Svíar hafa plagast af þungum vetri. Kyndikostnaður í landinu hefur aukist ótrúlega. Ferðalöngum hefur oft verið sagt a helst halda sig heima.  Kuldinn hér í Stokkhólmi hefur náð allt að -23°C.  Kaldasti dagur sem ég hef upplifað.  Samgöngur hafa verið gersamlega úr lagi. Aðeins neðanjarðarlestirnar hafa gengið á þeim köflum sem eru þá neðanjarðar.  Niðurfelldar lestarferðir hafa þar með verið daglegt brauð og hefur tekið hátt í 2 tíma til dæmis att fara frá norður Stokkhólmi til suður Stokkhólms, ferð sem annars tekur um 35-40 mínútur. 


2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.


1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.


Innskráning

Ath. Vinsamlegast kveikið á Javascript til að hefja innskráningu.

Hafðu samband