5:e söndag i fastan - Marie bebådelsedag

Mika 5:2-4
Rom. 4:18-21
Luk. 1:39-45
Psaltarpsalm 147:7-15

I förgår satt jag hemma på kvällen och skrev ner lite mina tankar utifrån texten om dagens evangelitext, Marie bebådelse. En kompis ringer mig på telefon och frågar vad jag gör. ”Jag skriver predikan för söndagen” säger jag. ”Jasså” svarar min kompis ”vad skall du tala om?” ”Bebådelsen” svara jag spontant. ”Tror du verkligen att någon tror på den” säger min kompis och frågar om det inte var lite sent att tala om den nu – du vet Baldur, det är 2010”. Sedan öste han över mig de många klassiska argument om forskning, common sence och om att jag skulle veta bättre. Vi diskuterad livligt bebådelsen som den är presenterad för oss genom evangelistens Lukas ord. Till slut kom vi överens att det var det hon handlade om, inte hur det gick till som var det viktiga. Tror till och med att min kompis gillade den synvinkeln på Lukas berättelse av Marie bebådelse.

Jag gillar min kompis, han säger alltid vad han tänker och är ärlig med sina tankar. Han är väldig törstig efter sanningen. Men han ser bara bokstäverna – inte vad står.

Sökandet efter sanning är för mig ett villkor för att kunna växa som människa och mogna. För mig känns sanningen befriande, även om den också innebär stunder av isolering och ångest. Att söka sanningen är att låta sig omslutas av den som av ett ljussken, att inte äga den eller utnyttja, inte använda den för att råda över andra utan för att bättre kunna tjäna och älska andra. Sanningen är för mig en underbar biprodukt av kristen tro.

Det gäller att älska sanningen. Låta den råda för våra liv, styra oss till goda gärningar, vårt beteende och vårt sätt att vara.

För mig som kristen talar den här berättelsen då ängeln Gabriel kom till Maria med bud att hon skall bli bli gravid om ”sanning”. Den handlar om när sanningens frö får växa, för att sedan nio månader senare, bära frukt. Berättelsen är i själva verket inte det viktiga, utan det inre budskapet. Just som de andra av Bibelns underbara berättelser om till exempel om Noas Ark, om Skapelsen, Jonas i valen och de tre pojkarna som överlever att ställas i eldstaden hos profeten Daniel – hör vi där människor berättar om Guds verk. Det som egentligen är obeskrivligt, berättas nu med våra ord. Det är oss viktigt att höra om Gud, vad Gud gör och vad han vill med oss. Ordet är viktigt, trots att vi är så fattiga i vårt ordval och ordförråd.

Det att söka sanning, kräver ett öppet sinne. I mötet mellan ängeln Gabriel, Guds sändebud och jungfrun Maria, sker något underbart. Maria tar emot Guds budskap, om kärlek. Här är det viktiga inte hur berättelsen går, utan vad den betyder. Just som min kompis som INTE ser ordernas och berättelserna bärande budskap - utan tittar bara på bokstäverna – kan vår förståelse av vad hände i evangelistens Lukas berättelse bli konstig. Om vi tittar bortom själva händelsen, och om vi försöker att förstå vad vill Gud säga och tänker på vad egentligen händer i bebådelse berättelsen? Maria, den tonåringstjejen får ett uppdrag som verkar helt omöjligt. Hon av alla, skall föda Guds son. Hon förstår inte helt orden, men säger; bli det som Gud vill. Hon får bära budskapet om Guds kärlek i världen. Uppdraget verkar ogörligt.
Berättelsen om mötet mellan Guds sändebud och Maria, kan inte förstås på vanligt sätt. Orden i Lukasevangeliet drar upp en bild av ett möte, mellan Guds sändebud ängeln och den unga tjejen Maria. Men bakom den berättelsen finns så mycket mer! Guds kärleksakt. Att han har bestämt sig för att hans son, Jesus Kristus skall födas på jorden, bli samtidigt Gud och man, till allas frälsning och liv. Trots att dagen idag kallas för jungfru Marias bebådelsedag, är hon inte den centrala gestalten, inte heller den fina ängeln – utan pekar själva historien till den som hela berättelsen handlar om. Jesus.

Det är precis det som talar till oss bakom kulisserna. Bebådelseberättelsen är bara en kuliss, faktiskt en ganska imponerande kuliss. Kulissen och aktörerna (ängeln Gabriel och jungfru Maria) pekar framåt till jul, och julens underverk. Därför firar vi inte Maria eller ängeln, utan Kristus idag. Vi bryter fastans tid för att fira att det frö som har börjat att spira. Ett rotskott har börjat att fästa sig i det jordiska. Gud son skall bli människa, och om drygt nio månader kommer vi att återkomma till Maria, när hon tillsammans med sin fastman, rider in till lilla staden Betlehem. Resten känner vi och hur den historien går.

I dag hörde vi evangelietexten från Lukasevangeliet och den profetiska gammaltestamentliga lexian från Mika. Båda talar om det som skall hända. Orden talar till inte våra hjärna utan till vårt hjärta. Guds kärleksakt verkliggörs genom en tonåringstjej, som fått det stora uppdraget att föda Guds son i världen. Hon kommer att få lida mycket, men också uppleva stor glädje. Henne minns vi alltid med vördnad och inte minst idag.

Jag talade om sanningen och vår efterlängtan efter sanning i våra liv. Här är han, han som är vägen sanningen och livet, han som komma skall, han som vi på fastan minns för det han var, är och kommer att vara.

Ikväll när dagens festljus brinner ner och mörkret omsluter vårt land och stad, förs vi tillbaka till fastans tid. Violetta färgen återvänder, fastans musik återinförs och vi förbereder oss för dagarna som kommer, själva passionshistorien.

Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.  

Ársins fyrsta fluga

Er vorið á leiðinni hér i Stokkhólmi?   Ársins fyrsta fluga hamaðist við að komast út, þar sem hún var föst milli glerjanna hér i "alrýminu" mínu.   :)

 

 

bzzzzzzzz..........

Fýluferð....

Sit hérna og er að lesa frétt af fýluferð Íslendinga til Lundúna!  Ég bara vona innilega að Bretarnir sjái sóma sinn í að greiða flugmiðanna fyrir íslensku samninganefndina sem í raun ætti að halda sig víðsfjarri breskum ströndum.  

Hér er um fáránlega stöðu mála að ræða.  Ég við þó bæta við hér að Íslendingar eiga EKKIað semja sjálfir persónulega.  Við eigum að skaffa okkur einhverja bestu lögfræðinga heims til þessa. Ópersónuleg framkoma og sérfræðiþekking- og aðstoð er það sem við þurfum. Ekki senda einhverja stráklinga úr viðskipta- og hagfræðideild sem enga þekkingu hafa á svona risamálum. Við eigum að velja okkur þá bestu og vinna málið faglega frá a til ö.

Leynifundur um Icesave