Landeyjahöfn

Á fréttasíðu Morgunblaðsins í dag www.mbl.is er talað um að dælubátur sé á leið til Landeyjarhafnar til að vinna mót tilfuttningi sands inn i höfnina.   Þetta er sisyfosarvinna* af versta tagi.  Eitthvað sem aldrei lýkur og kemur að kosta skelfiegar fjárupphæðir. Verkið var dauðadæmt frá upphafi. Hver lifandi sála sem ekið hefur niður á Landeyjarströnd sér og skilur þetta.  Ég spái því að vísir menn munu hætta reyna halda höfninni opinni eftir ca 10 ár, þá hún hefur líklega sogið í sig meiri fjármuni en allar aðrar landsins hafnir til samans.  Spörum strax, bætum Þorlákshöfnina og látum sandinn loka Landeyjarhöfn.

 

 

*  http://en.wikipedia.org/wiki/Sisyphus

Annandag jul 2010

 

Betraktelse vid musikhögmässa i Flemingsbergs kyrka, annandag jul 2010, kl. 11:00

 

Luk. 2:36-40

 

Julsagan är underbar. Pittoresk, stämningsfull, budskapsbärande och tidlös. Men finns i tiden. Evangelisten Lukas, han som så fint skildrade allt det som hände på julafton, förstod hur viktigt det var med tidsbegreppet. Hans finkänsla för vårt behov att förstå tiden i berättelsen är aldrig långt borta. Redan efter att han har berättat om Jesu födelse i byn Betlehem tar han oss några dagar framåt, till den dagen då Jesus bars fram i templet och en offergåva gavs i tacksägelse för den förstfödda sonen. Även själva julberättelsen börjar på orden ”Vid den tiden”. Lukas placerar själva berättelsen i historiskt sammanhang, han nämner vilka som styrde landet, för att vi ska förstå vi att Jesus var verklig, att han är en historiskt faktum. Just som Maria befinner sig i graviditetens sista dagar, får vi känsla för hur tiden går.

Det har har varit mycket att tänka på nu före jul, och tiden har gått så fort. I samhället har det varit full rulle och dagarna flugit iväg. Tiden före jul är som graviditetens sista månad - och under slutet nästan lite bokstavligt med tanke på julevangeliets återgivning.

Jag har inte fött barn och kan därför inte beskriva den känslan, men jag har fått barn. Vi får göra skillnad mellan det att föda barn och få barn. Jag tänker på Maria den julaftonsnatten. På väg i kyla och mörker, till en liten stad där hon inte kände någon. Tiden var inne att hon skulle föda barn. Vad kände hon, ensam med sin Josef som knappast hade någon större erfarenhet som barnmorska. Nej, inga barnmorskor, inga läkare, inga mediciner eller hjälp att ha. Det var att duga eller dö.

Jag har varit närvarande när mina barn föddes. Jag förstår att då vill man inte vara ensam.

Det är många kvinnor som beskriver graviditetstiden som det bästa i ens liv, att man är konstant lycklig och tycker livet är så underbart. Jag är helt övertygad om att de kvinnor som uttrycker sig så redan har fött sina barn barn och att sannolikt har dessa drabbats av selektiv minnesförlust vid förlossningen, dvs - de kommer endast ihåg det positiva. Men sådan blir det väl ofta. Att vi kommer ihåg det goda, som får bli början på framtiden.

Jag har hört kvinnor beskriva sin graviditet. Kroppen förändras, humöret pendlar, aptiten försämras, sjuklig trötthet, illamående, håravfall, känslig hud och förstoppning är inte direkt något att jubla över. Vi kan gå utifrån att Maria fick pröva på det mesta.

Men nu vilar Maria. Var det värsta över? Jo, hon överlevde och hennes barn. Nu var bara att klara sig under den kommande tiden, tiden då barnet välsignades med liv och god hälsa.

December, julmånaden är snart över. Vi har firat frälsarens födelse, vi har lyssnat till berättelsen som levt med hela den kristna världen i över 2000 år. Och alltid är den lika fängslande. Den kommer in i våra liv med ljus och frid. Den förespråkar det goda, hoppet.

Dagarna börjar nu att bli längre, tidsbegreppet får en ny dimension med ett nytt årtal nu vid årsskiftet, solen kliver upp högre på himmelen med varje dag som går och livet får en annan klang. Hoppet stiger med solen och glädjen över livet blir allenarådande. Kristen tro är tro på en Gud som vill berika varje din dag med heligt innehåll, den sanna glädjen som utgöts på julafton och vars under änglarnas sång bekräftar. ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han tycker om”.

Julafton 2010

Betraktelse på julafton 2010, kl. 17:00 i Flemingsbergs kyrka

 

God jul!

 

Jag förkunnar er alla fredens budskap. Att ett barn har fötts, en son är oss given. Han är fredens furste och hans välde ska bli stort och fredens välsignelser utan gräns. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt. Och varför? För att det är Guds vilja att det ska bli så.

Barnet som ska ge tröst åt en bruten och skröplig värld och liv åt människor, har fötts. Barnet som är ljusets herre, ska återförena människan och Gud.

Fredskultur ska uppstå.

Vad betyder fredsfurste, de många hederstitlarna från profetens Jesajas bok? Vad betyder fredskultur? Vad betyder att oss är ett barn fött som är allt detta, Fredsfurste, Evig fader, Gudomlig hjälte?

Kristus förklarar detta allt för oss. En fredskultur innebär att vi söker upp de svaga och utsatta i samhället och att vi känner vårt uppdrag och roll och att vi söker orätternas ursprung, och gör om till rätt. Orsakerna ligger ofta de enskildas armod, fattigdom, samhällets ekonomiska ohälsa, och samhällssituation som bygger upp hat, dispyt och våld. Ikväll - kommer han in i våra liv som vill ställa till rätta det som blivit fel. Han vill ge oss hopp. Drivkraft för det goda att vi ser på världen som den goda platsen där alla och allt kan trivas och må bra. Hoppet är hjärtats bön, själens längtan och tankarnas önskemål – som kan komma till uppfyllelse. Varje individ måste känna sitt hopp. Den som vill känna sig själv, måste och känna sitt hopp. När man känner sitt hopp, är man samtidigt i kontakt med sitt innersta väsen, samt sin vision. När vårt hopp försvinner, blir det andras att bära vårt hopp. Vi känner många sådana, individer och institutioner som fått bära andras hopp, framtidshopp, hopp om fred, rättvisa, frihet och helande. Vi känner namn som Moder Theresa, Aung San Suu Kyi , Amnesty International, frivilliga välgörenhets organisationer, individer som bryr sig när något blir så fel och det goda motarbetas. Men finns jag och du där? Framför allt är det en som alltid bär ett hopp för oss människor och det är vår vår minsta broder ikväll, Jesus, barnet som så litet föddes i vår värld i Betlehem den kalla och mörka vinternatten. Världen är inte ond. Det är i världen vi rör oss och finns till. Det är i denna värld som Gud tar sig mänsklig gestaltning och blivit en av oss.

Min dotter fick en gång följa med till midnattsmässa i en av mina kyrkor på Island. Efter midnattsmässan var hon jättetrött och bara stod vi julkrubban lekte lite med de då nyanlända herdarna i Betlehem. ”Pappa! Tror du, pappa, att det luktade kiss från Jesubarnet?” ”Nej” svarade jag ”det gjorde det väl inte – det var ju Jesus” svarade jag. På vägen hem i bilen tänkte jag på saken. Ju – självklart kunde det lukta kiss från Jesubarnet. Han var ju också ett människobarn. Jag ville rätta till mina ord och säga ”Jovisst kunde det lukta kiss” - men när jag tittade på min dotter sov den där lilla ängeln – den stora teologen i sin bilbarnstol. Hon hade förstått undret, det mirakulösa, det stora bakom julnatten. Att Frälsaren, barnet var Gud och människa.

Jag hade suttit länge några dagar innan och funderat på ur jag skulle lyfta fram Jesubarnets dubbla natur och det underbara som skedde på julnatten, i min predikotext: att Gud blev människa, att han föddes i vår värld. Hon hade tittat på krubban och löst gåtan på en gång.

 

Oss är ikväll en frälsare född. Han fick namnet Jesus. Namnet som betyder; Gud frälsar.

Amen.

 

God jul!