Palmsöndag

Vi befinner oss nu mitt i en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som inte har sin like. En kärlekshistoria som vi inte skrivit – utan varit deltagare och bidragit till. Den handlar om Guds kärlek till oss människor. Den handlar om relationen mellan Gud och människans innersta väsen. Kärleken som Gud vill ge.

Jag hörde en gång ett par prata om deras förhållande. De var nu hos prästen för att försöka rädda det som kunde räddas. De hade varit ganska länge ihop och tillsammans hade de två barn. Något hade hänt och nu var de hos prästen. Hon misstänkte att han varit otrogen. Han hade varit borta mycket på jobbet och varit med på jaktföreningens alla möten. Han sade att hon hade ändrats så mycket efter att barnen kom till och att hon var ointresserad av honom. Hon sade att han var inte lika kärleksrik mot henne. Det kändes som de drivit isär. Men båda bekräftade att det inte fanns någon som betydde så mycket. Och att de behövde varandra.

Något hade täckt över kärleken. Efter ett långt samtal mellan dem där jag mest lyssnat – upptäckte vi tillsammans att vardagen, magsjuka barn, förlossningsdepression efter andra barnets födelse, allt extra arbetet för att få ihop ekonomin, allmän trötthet och frustration över de många oförklarade ändringarna från det som hade varit – hade nästan tagit kål på förhållandet. Skulle man inte egentligen kunna säga så om vårt förhållande till Gud. Vardagen, allt stress, avsaknad av tid och olika prioriteringar har skapat en tydlig distans mellan Gud och detta samhälle. Såklart finns de som verkligen har en underbar relation till Gud – men tyvärr är de färre än de som har hamnat i parets halvlåsta situation.

I den situation som paret hamnat i fanns bara ett sätt att hitta tillbaka. Det var att båda blev varandras möjliggörare: Att han hjälpte henne att skapa tillfällen och tid, prioritera och göra saker tillsammans och att hon hjälpte honom med samma.

Vi får, på samma sätt göra det möjligt för Gud att nå fram till oss samtidigt och vi tar i hans utsträckta hand.

Om vi föreställer oss ett sandkorn och att sandkornet representerar människornas hela kärlek. Kan vi föreställa oss en sten av samma storlek och Huddinge kommun som den kärlek som Gud vill ge oss av. Såklart är exemplet lite konstigt – men jag vill visa att Guds kärlek tar aldrig slut – den är inte mätbar, den finns, den har alltid funnits, den konstant förnyar sig och kommer alltid att finnas.

Bäraren av denna kärlek hör vi berättas om i palmsöndagens evangelium: Han rider in i den heliga staden Jerusalem till att fira påskens högtid. Men mer ligger bakom. Det vet han. Det vet han som allt vet. Men kärleken för honom fram. Vetandes om den dag som kommer snart då han, får skiljas från sin familj, sina lärjungar och vänner. Men inte för alltid. Han skall återförenas med dem vid tidens slut. Men det vet inte de. Han skall gå den svåra vägen, upp till Jerusalem.

Ridandes på en åsna – symbolen för fredens konung. I den tiden brukade konungar i mellanöstern rida ut i krig på på en häst – men rida tillbaka på en åsna. Och därmed visa att fred har återställts. Det vore ju fint om det var så fortfarande – att överhuvud någon lyckades inleda fred mellan länder och folk i det krigshärjade området.

Ibland hör man att människor säger: Jag skulle dö för dig – så mycket älskar jag dig. Men Jesus gjorde inte bara det, jo han dog för oss – men han lever också för oss och förbereder för oss ett evigt liv i förening med honom. Det är det livet vi är på väg till.

Bered därför väg för Herren Jesus, han som kommer och knackar på – och frågar: Jag älskar dig men älskar du mig? Jag tror inte det är svaret på den frågan vi behöver vara rädda för, utan hur vi visar den kärleken. Såsom med paret jag berättade om, så kan det vara att vi glömmer det viktiga i livet: Som är kärleken och att kärleken är samtidigt ömtålig och stark – och att den uppmärksammas och gestaltas. Vi har alla våra sätt. De enklaste kan vara de bästa – att ge den tid, rum och se vad händer.

(Under fastan har kyrkan lyft fram vår fastinsamling. Den har då varit till kyrkans internationella arbete och så är det också idag. Idag som tidigare palmsöndagar har vi så kallad offergång. Då kommer vi fram under kollektpsalmen och lägger vår kollekt i skålen som står på kormattan). 

Stýrður fréttaflutningur

Það vekur stöðugt furðu mína þegar ég horfi á fréttaflutning vesturlenskra fréttastofa hversu ötular þessar eru að flytja boðskap hinna vesturlensku íhlutunarlanda ófriðarástandsins í Sýrlandi.

Ég bý í Svíþjóð. Fréttaflutningurinn er hin sami þar. En ég á því láni að fagna að eiga nokkra kunningja sem eru frá Miðausturlöndum. Þar á meðal frá Sýrlandi. Þessir aðilar hafa nokkuð aðra sögu að segja.

Þessir kunningjar og vinnufélagar mínir hafa sagt mér frá upphafi órólegheita í Sýrlandi og hverjir hafi þar átt hlut að máli. Sagan er ekki eins einföld og vesturlenskur fréttaflutningur vill af láta.

Sagan er tvíþætt vilja heimamenn halda fram: I fyrsta lagi hafa Vesturlöndin litið á það sem sitt hlutverk að æ síðan Trans-Jórdaníu var skipt upp í Jórdaníu, Sýrland, Libanon og Palestínu, að blanda sér í mál téðra landa. Þetta hefur skapað óróa, óöryggi og fjandskap landa og íbúa á milli á svæðinu.
Í öðru lagi - og það er síðari tíma vandamál - hefur ólíuauður Miðausturlanda verið ástæða enn harðari íhlutunar vesturlanda nú þegar kreppan er að vaxa í heiminum og olíuþörf vesturlanda rénar ekki. Þetta hefur því orðið til þess að valdhöfum Miðausturlanda hafa verið settir afarkostir: Að Bandaríkin og "hin velviljuðu" fylgdarlönd þeirra verði að hafa einkaaðgang að ódýrri olíu á undirmarkaðsverði.

Og nú erum við komin að vandamáli dagsins í dag. Bashar al-Assad forseti Sýrlands hefur leitast við núna í nokkur ár að styrkja infrastrúktúr lands síns. Hann hefur oppnað landið og látið byggja upp ferðamannaiðnað, betri samskipti við Libanon og Tyrkland - sem og Rússland. Hann hefur veitt gríðarlegu fé af olíuauð landsins í að bæta sjúkrahús, skólakerfi og réttarkerfið í landinu. En þetta hefur þá orðið til þess að Bandaríkjamenn hafa ekki haft sama aðgang að hinni ódýru olíu Sýrlands lengur.

Þetta er stóralvarlegt mál fyrir Bandaríkjamenn sen enn keyra sína stóru "truck's" og bensínháka - sem hluta af sínum dýra lífsstíl. Að krefjast skynsemi í auðæfanotkun er jafn hættulegt og að taka upp umræðuna um vopnaeign þessa fólks.

En tilbaka til Bashar el-Assads forseta Sýrlands. Uppreisnarmenn sem hafa fengið hvatningu sína frá vesturlöndum, hafa nú fengið falleg loforð um að fá að stjórna Sýrlandi að uppreisn lokinni mót því að þeir verði ljúfir og hlýðir vesturlenskum hagsmunum.

Í fréttaviðtali við starfsmann utanríkisráðuneytis Svía, spurði fréttamaður fyrir tveimur mánuðum fulltrúa ráðuneytisins hvort vestulensk stjórnvöld vissu nákvæmlega "við hverja þeir myndu semja" eftir að uppreisninni væri lokið og Assad væri frá völdum. "Nei" svaraði hann "en við vinnum að því að komast að því hverjir séu bakvið stjórn uppreisnarmanna". Segir þetta ekki allt um vitleysuna.

Ég vil koma að annari hlið málsins í Sýrlandi og það er hlutur kristinna manna í Sýrlandi. Allt frá því að faðir núverandi forseta var við völd (þar tilsettur af breskum stjórnvöldum) hefur kristnu fólki verið tryggður réttur á við alla aðra borgara Sýrlands. Í samtali mínu við brottflutta Sýrlendinga í Svíþjóð hafa þeir tjáð mér að uppreisnarmenn sé gagngert núna að útrýma eða hræða kristna frá Sýrlandi. Farið sé hús úr húsi og fólki stundum gefinn kostur á að hypja sig innan sólin sest þann daginn. Aðrir fá ekki þetta tilboð og eru skotnir umsvifalaust. Þetta eru harðlínumúslimar sem eru að verki. Studdir af stjórnvöldum vesturlanda.

Það er semsagt í gangi núna í Sýrlandi, útrýming á kristnu fólki - með blessun vesturlanda. Og við - blinduð af einhæfum og stýrðum fréttaflutningi fáum ekki að sjá fréttir af staðreyndum málsins.

Viðmælandi minn núna rétt fyrir jólin sagði að það væri enga pakka að senda fyrir jólahátíðina - að uppreisnarmenn hefðu þegar drepið systurfjölskylduna - með amerískum vopnum. Og bætti því við að fólk á vseturlöndum fengið ekki að vita sannleikan.

Ætlar ekki að víkja

Ný grunnskólalög í Svíþjóð

Það setu að mér skrýtin tilfinning nú þegar ég sit og er að lesa nýju sænsku grunnskólalögin. Já! Hér í Svíþjóð hafa nýlega tekið gildi ný grunnskólalög. Til staðfestingar á því að Svíar eru "trúlausir" - að trúa má, hefur nú verið staðfest í lagatexta hlutleysi - og ábrygðarleysi ríkisvaldsins gegnvart trúar- og menningarmenntun í landinu. 

Í kirkjunni minni hefur öllum grunnskólabörnum í prestakallinu mínu verið boðið að koma til kirkjunnar á "aðventuleikrit" og á páskum til "påskvandringar" og leikskólabörnunum hefur sömuleiðis verið boðið að koma til "krubbvisning" - eða vöggusýningar (þar sem með brúðum, söng, leikrænum tilburðum og þátttöku barnanna farið hefur verið i gegnum sögu jólanna).

Kirkjan hefur í gegnum árin verið fullsetin þær 13 sýningar sem við höfum haft við hverja þessara sýninga. Núna hafa skólarnir dregið sig út og öll aðventuleikrit og "vöggusýningar" féllu niður.

Það er skrýtið að búa í samfélagi sem er GENGUMSÝRT af kristnum gildum og sem hefur verið það frá 1100: lagsetningin er kristin, sagan er kristin, manneskjusýnin og manngildið er kristið, stjórnarskráin er kristin ... en samt fær maður ekki að tala um kristindóm í samfélaginu - ef maður tileinkar ekki öðrum trúarbrögðum jafn mikinn tíma í sömu andrá! KLIKKAÐ!

Hættum að ögra Írönum

Það hefur lengi verið hluti af áætlunum Bandaríkjamanna að komast með lúkurnar í olíuforða Írans. Það vita allir.  Núna beita þeir fyrir séð ályktunum Sameinuðu þjóðanna til að komast nær takmarki sínu.  

Meðan norður Evrópa er að vinna að því að fullnýta vinkraft, vatnskraft og kjarnorku - eru Bandaríkjamenn og þróunarlönd heimsins enn að nýta olíu rétt eins og þessi lönd gerðu fyrir 30 árum síðan.  Ef Bandaríkjamönnum væri gert að greiða bensínverð líkt og gerist í t.d Evrópu - myndi innan 3 mánaða vera gerð bylting i Bandaríkjunum. 

Það er óþefur af ályktunum Sameinuðu þjóðanna.  Mitt mat er að við eigum EKKI að ögra Írönsku þjóðinni. Þetta er fólk sem þegar á mjög erfitt. Að byrja þrengja að Íran á alþjóðavettangi, gengum viðskiptabönn og þvílíkt leiðir bara til aukinnar örbyrgðar hjá fólkinu sjálfu.  Stjórnendur sjá alltaf til að hafa það fínt - sama gildir um herinn. 

Einn vís maður sagði:  Það er betra að eiga óvin sem maður þekkir, en að velta honum og fá einhvern sem við ekki þekkjum.  Hvað gerist í Líbýu, Egyptalandi? (Ghaddaffi och Mubarak).  Við vissum hvað við höfðum, en í dag vitum við ekkert hvað gerist - kannski fá þessi löng sharia-lög, enda virðast uppreisnir i arabalöndunum leiða oftast til trúarofstækis þar sem hagur fólksins er svo bágur.

Sendinefnd SÞ aftur til Írans

Juldagen - 2011

Juldagen 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14 & I.Tim. 3:16

Det var på Konsum i Skarpnäck att jag råkade höra en mamma säga i utmattad och modfälld ton till sin dotter här i veckan: ”Hur skall jag hinna? Hur skall jag få ihop det här?” Hon talade med sin ca 10 år gamla dotter som höll sig på säkert avstånd från mamman. Dottern spanade runt efter det som hon hört mamman tala om att saknades inför jul, men flickan verkade lika vilsen och stressad som mamman. Väl framme vid kassan, hamnade jag bakom mamman i kön. Kassadamen var en kvinna i 50 år åldern som hade också lagt märke till den superstressade och uttröttade mamman. Väl framme vid kassan tappade mamman sin plånbok på golvet. Kort, kassakvitton och lappar spreds över allt. Jag böjde mig ner och plockade upp korten, lapparna och plånboken och gav till henne. ”Ta din tid, jag har inte brått om” sade jag” jag har all världens tid” (fras jag brukar använda – när jag stått länge i en kö som inte verkar röra på sig alls). Och som ett svar på detta sade kassadamen: ”Julen, jo de kommer ändå”.

De orden har följt mig under veckans gång. Att trots allt. Trots allt, kommer julen. Och även om vi inte har pyntat, köpt mat så matborden bågnar och nästan sviktar och julklappar åt alla – det spelar ingen roll – julen kommer ändå.

Det är svårt för den att skapa julstämning när motivering och julens innehåll har lite eller inget med varandra att göra. Julen kan man inte köpa; de får man gratis. Men sedan finns ju de som gläds över traditionerna, pyssel och pynt, julglögg, mat och klappar. Det är ok, det är inte bara ok, utan väldig fint. Men julbarnet kommer till dig även om inga klappar finns att dela eller den goda steken finns på julbordet.

Ett barn är oss fött, en son är oss given. Profeten Jesaja kan de stora kungliga titlarna; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Jesubarnet som föddes er världens ljus, det sanna ljuset som ger alla människor ljus och tar bort världens synd. - Men han är bara ett litet litet spädbarn. Vilka förväntningar – och jag tycker ibland att det är synd om de ofrivilliga monarker som också föds till sitt uppdrag.

Han är Guds lamm, som ska rädda världen från orättvisa, elände och ge hopp och liv. När Johannes döparen förkunnar att han inte var Messias, men det trodde folk i början, utan att det var Jesus som Guds folk väntade på, säger han om Jesus: Se, - där: Guds lamm, som borttager världens synder. Han säger inte: Se, Guds lejon – men tanke på att lejon är symboliserar kunglig makt och styrka. Nej, nu händer det är något nytt och annorlunda. Gud närmar sig sitt folk på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Han kommer inte i himmelsk styrka, pomp och ståt. Nej – han föds som ett litet barn, i en stall och läggs i en krubba fylld med halm.

Vi kan se i liknelsen om Jesus som Guds lamm, som skall rädda ett folk som kommit från Gud – något som är genomgående i Jesu budskap. Det är : Det är Guds många lilla lamm – vi Guds barn, vi vanliga människor som genom ärlighet, rättvisa, kärlek och integritet kommer att besegra det onda och leda folk till tro och rättvisa. Det blir inte de vi kan kalla för världens makt lejon, storprojektledare, miljardärer och storinstitutioner – som kommer att leda allt till rätta vad hur hjälpsamma och välmenande de kan vara. Slagfältet mot orättvisa, synd och osämja finns i våra hjärtan. Inte hos storföretagarna och de som tar maktrollerna i världen. Vi – i mötet med den andre – bestämmer själva hur resultatet blir av det mötet. Vi kan skriva nya lagar, vi kan låsa fler på våra anstalter, vi kan kriga för fred, vi kan ha fler världsledarkongresser – fler så kallade ”lejon-insatser”, men om gräsroten och våra hjärtan inte bär på hoppet, viljan och modet att ställa till rätta det som gått snett och fel händer inget.

Men ett litet barn har fötts. Världens hopp. Barnet lilla hade inget internet, ingen el, inget rinnande vatten eller något av det vi har idag för att underlätta i våra liv. Vi har allt som han hade, allt och mycket mer. Låt oss inte glömma att barnet; vars yttersta svaghet också är dess största styrka – och vars svaghet skall också bli vår styrka.

God jul

Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14

Han kom så stilla och så oförmärkt!

Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.

Långfredag 2011

Predikan vid långfredagsgudstjänst i Flemingsbergs kyrka – 2011

 

Flesta av oss känner vi någon som legat på sjukhus under längre tid. Någon som varit svårt sjuk och behövt vistas på sjukhus på grund av det eller sin skörhet. Någon vi inte besökt. Någon vi inte besökt för att det var så svårt. Svårt för att vi har inte vetat vad vi skulle säga. Känt kanske att där fanns inget att säga utan fel saker. Någon vi inte vetat hur vi kunde uppmuntra och ge hopp när alla viste att där inte fanns något hopp och att denna individ aldrig mer skulle komma ut från sjukhuset och uppleva vår vardag igen. Och vi stannade hemma. Dåligt samvete, ånger och sorg satte sig i våra hjärtan så länge den individen vi inte besökte levde, och efter det blev vi själva rädda för att bli sjuka och behöva vistas på sjukhus. Ingen skulle komma, vi skulle bli bortglömda och i värsta fall börda för andra.

Endast få kvinnor stod vid korset när Kristus korsfästes. Skaran hade varit stor som följde Jesus när allt gick väl. Han pratade hopp och botade människor. Han mötte individer i deras verklighet, sjuka människor, de uteslutna i samhället. Han talade om fred, kärlek, och att folk skulle titta inåt, att de skulle skåda sig själva i stora sammanhanget: Han talade om att Guds rike var inra med oss. Framtidshopp och glädjen över att vara människa och Guds barn. Men också ansvar. Folkskaran som följde honom var en blandning av sjuka, fattiga, sökande, rika, överklass som militärer, samhällsutkast och mobbade. Han pratade med fariseer, samariter, tullindrivare, horor och spetälska. Han talar till dig och mig. Folkskaran räknades i flertusen människor som följde honom. Men vid korset fanns endast få kvinnor.

 

På gårdsplanen bakom mitt hus, under en blå himmel och solens strålar, lekte en far och dotter igår. Hon hade uppenbarligen fått sin första cykel. Hon trampade fort fort på pedalerna och lilla röda cykeln rusade framåt med hög fart. Bakom henne sprang pappan och höll i cykeln. En dag kommer han att släppa helt taget och hon kommer att kunna börja cykla alldeles själv. Minns du vilka händer hjälpte dig första gången att cykla? (Eller gjorde du kanske allt själv?)

Pappans hand som höll i cykeln var just som Guds hand som hjälpt dig genom hela livet. Vågar han släppa? Kan vi själva cykla? Har vi visat att vi kan själva? Kan vi leva livet levande, i villkorslös kärlek, tolerans, ömsesidighet? Finns vi för andra? Kan vi ta ansvar för våra liv och andras, just som Jesus predikade att vi skulle? Finns vi med hela vägen, just som Gud finns med oss hela vår väg, från födelse till grav?

Idag, står vi vid korset eller håller vi oss på avstånd? Dagen idag, innan påskens underbara högtid med sin jubel och glädjebudskap, ger oss en chans att stanna upp och se på våra liv. Ibland kan saker så lätt åtgärdas och glädjen över det som förs till en bättre väg blir stor.

 Gud give er alla en välsignad långfredag.

Julafton 2010

Betraktelse på julafton 2010, kl. 17:00 i Flemingsbergs kyrka

 

God jul!

 

Jag förkunnar er alla fredens budskap. Att ett barn har fötts, en son är oss given. Han är fredens furste och hans välde ska bli stort och fredens välsignelser utan gräns. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt. Och varför? För att det är Guds vilja att det ska bli så.

Barnet som ska ge tröst åt en bruten och skröplig värld och liv åt människor, har fötts. Barnet som är ljusets herre, ska återförena människan och Gud.

Fredskultur ska uppstå.

Vad betyder fredsfurste, de många hederstitlarna från profetens Jesajas bok? Vad betyder fredskultur? Vad betyder att oss är ett barn fött som är allt detta, Fredsfurste, Evig fader, Gudomlig hjälte?

Kristus förklarar detta allt för oss. En fredskultur innebär att vi söker upp de svaga och utsatta i samhället och att vi känner vårt uppdrag och roll och att vi söker orätternas ursprung, och gör om till rätt. Orsakerna ligger ofta de enskildas armod, fattigdom, samhällets ekonomiska ohälsa, och samhällssituation som bygger upp hat, dispyt och våld. Ikväll - kommer han in i våra liv som vill ställa till rätta det som blivit fel. Han vill ge oss hopp. Drivkraft för det goda att vi ser på världen som den goda platsen där alla och allt kan trivas och må bra. Hoppet är hjärtats bön, själens längtan och tankarnas önskemål – som kan komma till uppfyllelse. Varje individ måste känna sitt hopp. Den som vill känna sig själv, måste och känna sitt hopp. När man känner sitt hopp, är man samtidigt i kontakt med sitt innersta väsen, samt sin vision. När vårt hopp försvinner, blir det andras att bära vårt hopp. Vi känner många sådana, individer och institutioner som fått bära andras hopp, framtidshopp, hopp om fred, rättvisa, frihet och helande. Vi känner namn som Moder Theresa, Aung San Suu Kyi , Amnesty International, frivilliga välgörenhets organisationer, individer som bryr sig när något blir så fel och det goda motarbetas. Men finns jag och du där? Framför allt är det en som alltid bär ett hopp för oss människor och det är vår vår minsta broder ikväll, Jesus, barnet som så litet föddes i vår värld i Betlehem den kalla och mörka vinternatten. Världen är inte ond. Det är i världen vi rör oss och finns till. Det är i denna värld som Gud tar sig mänsklig gestaltning och blivit en av oss.

Min dotter fick en gång följa med till midnattsmässa i en av mina kyrkor på Island. Efter midnattsmässan var hon jättetrött och bara stod vi julkrubban lekte lite med de då nyanlända herdarna i Betlehem. ”Pappa! Tror du, pappa, att det luktade kiss från Jesubarnet?” ”Nej” svarade jag ”det gjorde det väl inte – det var ju Jesus” svarade jag. På vägen hem i bilen tänkte jag på saken. Ju – självklart kunde det lukta kiss från Jesubarnet. Han var ju också ett människobarn. Jag ville rätta till mina ord och säga ”Jovisst kunde det lukta kiss” - men när jag tittade på min dotter sov den där lilla ängeln – den stora teologen i sin bilbarnstol. Hon hade förstått undret, det mirakulösa, det stora bakom julnatten. Att Frälsaren, barnet var Gud och människa.

Jag hade suttit länge några dagar innan och funderat på ur jag skulle lyfta fram Jesubarnets dubbla natur och det underbara som skedde på julnatten, i min predikotext: att Gud blev människa, att han föddes i vår värld. Hon hade tittat på krubban och löst gåtan på en gång.

 

Oss är ikväll en frälsare född. Han fick namnet Jesus. Namnet som betyder; Gud frälsar.

Amen.

 

God jul!

Andra söndag i advent

 

Predikan andra söndagen i advent, i Flemingsbergs kyrka, 05.12.2010, kl. 11:00

 

 

Det är så märkligt att inför de svåraste av hot, när allt verkar så hopplöst – tror vi på livet. I den mörkaste decembernatten längtar vi intensivt efter morgonen. På vintern längtar vi fram till våren och i livets mest turbulenta tider eller i sjukdomens svåra kamp, tror vi på livet. Och tron på livet är ofta den kraften som bär oss längst.

 

På något sätt finns där oftast hopp. I vinterstormen, i snökaoset, i sjukdomen hårda kamp, och under vintermånadernas långa nätter och korta dagar, förnimmer vi Guds närvaro. Att inte bara bortom allt detta som oroar oss finns hopp om bättre tid, utan att där också finns en kraft som bär oss ditt. Vi är inte ensamma, där finns - en nästan - oförklarlig närvaro. Den svårförstådda närheten är Gud. På allhelgonadagen talade jag om min egen erfarenhet av svåra tider i mitt liv. Då jag har tittat på mina fotspår i snön och undrat om dessa inte var ovanligt djupa, och om det var så att jag släppte på mängd med bekymmer och tunga minnen. Då har jag förstått, att det kan väl vara så, men jag har också förstått att fotspåren var inte mina, utan att det var Gud som bar mig genom de svåraste skeden i mitt liv.

Trots allt det svåra vi ibland utsätts för eller möter på vår livsväg, ger vi inte upp, utan hävdar vi att en större närhet och ett djupare liv ständigt är på väg, på väg in i våra liv. Bortom advent sker undret. Den helga julnatten bär med sig hopp om framtiden, visdomsord till fortsatt liv och obeskrivlig kärlek till oss människor. Kom till oss Herre – kom in i våra liv. Snälla!

 

”Guds rike är nära” säger vår herre Jesus. I det goda allt vi möter – det då man känner sig hoppfull och glad; i årstidernas kontinuerliga skaparberättelse, vid ett liv som föds, fred som åstadkoms, i kärleken ... känner vi krafterna från Guds kärlek och närvaro. Men – jag säger er: här och nu anar vi på ett ganska fattigt sätt Guds rikes storhet och härlighet. Det är som att vi har fått ett frö i handen. Det fröet kan bli till ett stort stort träd. I Bibeln dras fram många liknelser om Guds rike. Där berättas hur ett litet senapsfrö kan bli till ett stort mäktigt träd, hur lite surdeg blandat samman med vår brödsmet gör att till slut allt är genomsyrat.

Vi anar idag Guds rikets storhet. Kristi ord till oss: ”Omvänd er, och tro på budskapet” är inte bara till oss utan till alla de som känner sig utestängda, uteslutna – som dem som utesluter och utestänger. Det är intressant att läsa de gammaltestamentliga profeternas skrifter och granska hur de talade till det samhälle de levde i och de verkligen sparade ofta inte de stora orden. De var i högst kritiska mot dem som styrde över länder och folk. De varnade för gudlöshet, de varnade för att folkets handlingar inte speglade Guds vilja, Guds kärlek. Och samma gör jag idag. Nyheterna berättar om korruption hela tiden, hur offentliga ämbetsmän använder statens pengar till lyxresor, och privata utgifter, där nepotism och frändskap verkar vara mer det vanliga när det har med utdelande av bostäder till privatpersoner, arbeten och betalda tjänster för landsting och kommuner. Nyheter om WikiLeaks, en nätbaserad utländsk informationskälla, som har det för huvudsyfte att publicera dokument som avslöjar de olika regeringars hundratals/tusentals brott mot mänskliga rättigheter, spioneri, ekobrott, politiskt maktspel där oskyldiga människor lider och belastas. Och mitt i allt detta säger Kristus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro...!”

 

En sanningens och nådens tolk

till världens konungar och folk,

han kommer, frid hans hälsning är,

och kärleken hans spira bär.

 

Ett salighetens sändebud

till jordens barn från jordens Gud,

han kommer, hoppet föregår,

och glädjen följer i hans fotspår.

 

Guds rike tar inte bara till oss kristna, utan hela världen vi lever i, den här globen vi kallar Jord. När vi känner oss missmodiga, vi känner maktlöshet inför allt det dumma som görs i världen av världens makthavare, i stort och smått, får vi säga: ”Nej” det är inte OK. Vi tar avstånd från de handlingar som inte speglar Guds vilja och kärlek. Vi kan trotsa och säga, Guds rike är nära, vi väljer liv istället för död och nöd, vi väljer att kämpa för det goda, som kan blomstra bland oss och ge frukt som är kärlek, det goda som stödjer alla människors lika värde och deras möjlighet till att leva livet levande. Och kärleken, det är den sanna Guds närvaro.

 

Guds rike är nära!

Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.