Nútímadýrðlingar á allra heilagra messu (1. nóv)

Kyrkans moderna helgon 

På lördag är det dags igen för allhelgonadagen. Det är då, många tittar inåt, tittar tillbaka till det som var, det förgångna. Själva dagen, allhelgonadagen, har fått ett ganska trist öde; döden hyllas, men utan större betoning på det kristna hoppet och uppståndelsen. Dock tycker jag om den självskådning vi uppmuntras göra. Att vi skådar det som hänt är lärdomsrikt och då kommer fram olika minnen. Allhelgonadagen är en minnesdag. Vi minns de helgon som inte har fått någon särskild festdag och kristendomens många martyrer. Jag har mina helgon, jag vördar genom bön, samtal och umgänge. Dessa är inte de traditionella helgon vi alla känner i kyrkohistorien. Nej, inte alls. Mina helgon lever, andas och finns till. Jag känner igen dem när julen kommer och de står i sina uniformer och tar tacksamt emot pengar till sitt arbete medan andra sköter om våra sjuka. Ännu andra är de som ringer upp dig när du inte har varit där du brukar vara, och, det är de som lämnar världens bekvämlighet för den som behöver närhet, hjälp och trygghet. Det är de som bryr sig villkorslöst. Bland dessa finns det folk som helgat sitt liv att finnas för andra och leva sin tro. En av dessa är Shadīs mamma, ensamstående mamma i Alby.                                             

”Ajj, nu ställer de om klockan igen” tänkte Shadīs mamma. ”Det är bäst att jag kommer lite tidigare imorgon till jobbet, det är säkert någon som har glömt… .” Shadīs mamma är ensamstående mamma med en son, Shadī. Hon skall på jobbet imorgon som alla andra dagar och hon lägger fram sina kläder. Det är mycket som händer, sonen har bett om pengar, behöver nya kläder och har börjat umgås med kompisar hon inte vet något om.  Hon lägger pengar till Shadī på köksbordet, viker omsorgsfullt hans kläder som legat på golvet i hallen. Shadī är henne allt, han är hennes son, en pappa har aldrig funnits. Hon har alltid bara varit Shadīs mamma. Hon känner sig trött i kroppen. Stress alla dagar över Shadīs alltmer hemliga tonåringsliv och stress på arbetet har gjort att alla dagar omsluts av bekymmer och den prestationsångest hon upplever hela tiden. Shadī lever ett liv som hade varit otänkbart i hennes hemland och hon förstår inte allt. I femton år har hon arbetat på servicehuset.                                                                                                                                  

Det är tidig morgon. Många känner igen henne på busshållplatsen. Några har sagt ”Hej” – men hon undvikit ögonkontakt, särskilt med männen. I alla väder har hon stått där i sin vinterrock och försökt att vara inte i vägen, falla in och bli osynlig. På jobbet tas hon emot av nattvakten som har glömt att idag får han gå hem en timme tidigare. ”Go´morron Fatima” säger han. Han hade aldrig vetat hennes riktiga namn. Det var han som visade henne intresse på hennes första och sista personalfest. Han hade varit drucken. Hon ler blygsamt mot honom och går in i omklädningsrummet, byter om och går in till de halvsovande kollegerna personalrummet. Eva, förestånderskan kommer in. Hon verkar trött. ”Nu är vi en färre idag – Malin kommer inte – hon ringde mig igår från sin mobil. Sade hon var sjuk. Fjärde gången i månaden! Hon ringde inte från sin hemtelefon!” Eva går ut. Shadīs mamma hör hennes snabba fotsteg närma sig och Eva kommer in och säger sådan i förbifarten ”Just det, Ingeborg på rum 13 dog igår kväll. Jag tror inte någon kommer, gumman var ju enstöring och halvtråkig. Kan du inte snygga till där inne fall någon skulle komma”. Eva försvinner såfort hon kom och medan Shadīs mamma plockar undan i arbetsrummet hör hon Evas bil. Framlyktorna kastar snabbt ett horisontellt ljus in i arbetsrummet.                                                                                      

Shadīs mamma går in till Ingeborgs rum.  Hon sätter sig bredvid hennes säng. Ingeborg ligger där insvept och blommor står i en vas på nattygsbordet. Ingeborg var den enda som alltid kom ihåg vad ”Shadīs mamma” riktiga namn. Deras blickar hade möts vid flera tillfällen, de hade skrattat och förstått något ingen annan hade förstått hos varandra. Shadīs mamma tar en blomma från vasen och lägger på Ingeborgs bröst. Nu var Ingeborg borta. Hon blundar. Det är som att Ingeborg är där. Shadīs mamma märker hennes närvaro tydligt.                                                            

Det var som att i hennes hjärta föddes orden, det var en ängels röst: ”Du kära Amīna, du som var främling i ett nytt land, du har tjänat mig troget, uppriktigt och av glädje. Dina löner blir rikliga. Du har skapat närhet där närhet inte fanns, du har väckt ljus i liv hos dem vars ljus slocknat. Du är mitt levande helgon, hoppets fackelbärare och en levande förebild. Var främst bland mina. Gud har välsignat dig.Kanske finns en Amīna därute. Hon kanske står för de många som är som hon. Jag hoppas det. Hon står för kyrkans moderna helgon. Låt oss minnas dem på allhelgonadagen.                                                        

AMEN