Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.