Alla själars dag 2010

Betraktelse för allhelgonahelgen 2010 i Flemingsbergs kyrka, kl. 18:00.

Joh. 6:37-40

 

På resa utomlands för några år sedan blev jag sugen att gå in på en gammal gravplats. Kyrkan som stått där tidigare mitt på dåvarande kyrkogården var för länge sedan borta. Endast grunden till henne fanns kvar, trots att på många ställen gräs och växtligheter av olika slag hade hunnit lägga så som en grön matta över det mesta av kyrkans återstående ruiner. På väg in mot denna forna gravplatsen gick jag under en gammal portbåge. På vägen in såg jag där orden ”memento mori” var inhuggna i stenbågen, som vi han översätta till ”glöm inte att alla ska en dag dö”. När jag sedan efter att ha gått lite om kyrkogården och vände tillbaka till porten, upptäckte jag att på portens baksida fanns en annan inskription. Lika vackert inhuggna i stenen stod orden ”memento vivere” eller glöm inte att leva. Orden riktade sig till dem som vände från sina kära och näras gravar, till dem alla som skulle tillbaka till livet. Kanske ensamma, fyllda av tomhetskänsla, saknad och sorg. De latinska orden riktas till de hopplösa, uppgivna, missmodiga – ensamma: att inte ge upp. Livet finns där ute. Livet som är värt att leva. Inte bara de utan leva livet levande. Göra det bästa av det, trots det tomrum som skapats, försvunnen trygghet och vänskap. Orden var som många förnuftiga människors samlade vishet. Vi är inte de första och enda att uppleva detta närmast outhärdliga. Någon har upplevt det före mig och den människan finns därute. Men sorgen och saknaden är alltid personlig. Men därute finns någon som vill lyssna, dela sorgen och finnas.

Orden, från kyrkogårdsportens frånsida ”memento vivere” – har sedan jag såg dem – funnits i mitt hjärta när jag har gått från en älskad släktings grav, när jag tittat på min fotspår och undrat om dessa inte var ovanligt djupa. När axlarna har sjunkit, dropparna runnit från min näsa... Då har jag försökt att tänka: något finns därute som är värt att jag lever för det och en glöd av hopp kvicknar till liv i mitt hjärta, ett hjärta som kändes brustet. När åren gått och sorgen blir till saknad – känner jag ibland hur fogarna i mitt hjärta utgör mitt hjärtas starkaste delar.

En påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, men också om vårt eget liv. Orden från Johannesevangeliet där Jesus säger: Ingen ska gå förlorad av dem som Fadern ger mig. Och de som Fadern gett mig ska alla uppstå på den yttersta dagen till ett evigt liv. I förtröstan på Jesu Kristi ord kan vi vila trygga om att våra nära och kära som gått före oss, finns i Guds älskande famn.

Och livet livet, det väntar på oss andra därute.