Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.