Långfredag 2011

Predikan vid långfredagsgudstjänst i Flemingsbergs kyrka – 2011

 

Flesta av oss känner vi någon som legat på sjukhus under längre tid. Någon som varit svårt sjuk och behövt vistas på sjukhus på grund av det eller sin skörhet. Någon vi inte besökt. Någon vi inte besökt för att det var så svårt. Svårt för att vi har inte vetat vad vi skulle säga. Känt kanske att där fanns inget att säga utan fel saker. Någon vi inte vetat hur vi kunde uppmuntra och ge hopp när alla viste att där inte fanns något hopp och att denna individ aldrig mer skulle komma ut från sjukhuset och uppleva vår vardag igen. Och vi stannade hemma. Dåligt samvete, ånger och sorg satte sig i våra hjärtan så länge den individen vi inte besökte levde, och efter det blev vi själva rädda för att bli sjuka och behöva vistas på sjukhus. Ingen skulle komma, vi skulle bli bortglömda och i värsta fall börda för andra.

Endast få kvinnor stod vid korset när Kristus korsfästes. Skaran hade varit stor som följde Jesus när allt gick väl. Han pratade hopp och botade människor. Han mötte individer i deras verklighet, sjuka människor, de uteslutna i samhället. Han talade om fred, kärlek, och att folk skulle titta inåt, att de skulle skåda sig själva i stora sammanhanget: Han talade om att Guds rike var inra med oss. Framtidshopp och glädjen över att vara människa och Guds barn. Men också ansvar. Folkskaran som följde honom var en blandning av sjuka, fattiga, sökande, rika, överklass som militärer, samhällsutkast och mobbade. Han pratade med fariseer, samariter, tullindrivare, horor och spetälska. Han talar till dig och mig. Folkskaran räknades i flertusen människor som följde honom. Men vid korset fanns endast få kvinnor.

 

På gårdsplanen bakom mitt hus, under en blå himmel och solens strålar, lekte en far och dotter igår. Hon hade uppenbarligen fått sin första cykel. Hon trampade fort fort på pedalerna och lilla röda cykeln rusade framåt med hög fart. Bakom henne sprang pappan och höll i cykeln. En dag kommer han att släppa helt taget och hon kommer att kunna börja cykla alldeles själv. Minns du vilka händer hjälpte dig första gången att cykla? (Eller gjorde du kanske allt själv?)

Pappans hand som höll i cykeln var just som Guds hand som hjälpt dig genom hela livet. Vågar han släppa? Kan vi själva cykla? Har vi visat att vi kan själva? Kan vi leva livet levande, i villkorslös kärlek, tolerans, ömsesidighet? Finns vi för andra? Kan vi ta ansvar för våra liv och andras, just som Jesus predikade att vi skulle? Finns vi med hela vägen, just som Gud finns med oss hela vår väg, från födelse till grav?

Idag, står vi vid korset eller håller vi oss på avstånd? Dagen idag, innan påskens underbara högtid med sin jubel och glädjebudskap, ger oss en chans att stanna upp och se på våra liv. Ibland kan saker så lätt åtgärdas och glädjen över det som förs till en bättre väg blir stor.

 Gud give er alla en välsignad långfredag.