Pingst!

Många av oss har nyligen firat Sveriges nationaldag. Det var för tionde gången som vi försökt att hitta någon form och ritus för firandet. Att skapa tradition är något som känns svårt och lite oäkta. Tradition är ju något i vår historia och kultur som lämnats från förre generationer eller gammal tid. Något som är bärande av det som vi har insett att är värt att bevara eller räknats värdefullt för det gemensamma intresset. Men nationaldagen är här för att stanna. Bästa sättet att fira den är att göra det på vårt eget sätt. Och att göra våra eget sätt med egna värderingar. Det fina är att nationaldagen har blivit en slags världens fest. Där mångfald och mångfaldens rikedom får lyftas fram och visas. På sätt och vis kan man säga att någon släktskap finns där mellan vårt nationaldagsfirande och pingstdags undret som vi hörde berättat om från Apostlagärningarna. Där folk från många länder och kulturer var samlade till att fira den en gemensam högtid. Då skedde undret och Helig Ande kom över folkmassorna som det berättades i dagens Nytestamentliga text.

Varje folkslag vågar jag säga har sina fester. I vår kultur har vi både världsliga och religiösa fester.

Fester är inget som är för oss människor något nytt. Vi har firat och jublat över saker och ting i alla tider. I kyrkan har vi ofta anledning att fira. Faktiskt är det så att de flesta av religioner firar stort ibland och inleds ofta firandet med en förberedelsetid. Påsk, pingst och jul är inget undantag från detta. I judisk sed firar man påsk till minne av befrielsen ur Egypten, och pingst firar de för att minnas Sinai-förbundet, då Mose fick lagen (stentavlorna) som den judiska kulturen och även vår - bygger på. Festerna var viktiga och påminde om den förflutna och historien och satte vardagslivet i sitt himmelska sammanhang. Det att träffas och få fira tillsammans var lika viktigt – det att tillsammans få uppleva en dimension som var annorlunda än den av vardagens. Utan fester skulle livet vara en trist vardag. Vi firar fortfarande julen på sitt sätt och påsk på sitt sätt – men vad med kristendomens tredje största högtid (kyrkans grundande)? De är många som inte vet vad pingst står för. För judarna betydde den som sagt att de mindes den gången Mose fick de tio budorden, lagen i sina händer i Sinai öknen. För de kristna betydde den, att de mindes den gången anden kom och det var lite svårare att hantera. Mose hade jo stentavlorna men kristna minnet om Guds Ande som kom så påtagligt över hundratals människor den dagen. Det var kärlekens ande och kraft som utgöts över de många som var samlade på pingstdagen år 33. Guds bud och lagar fanns – men ett nytt bud hade vi fått – att vi skulle älska varandra just som Gud har älskat oss. Elfte budet som fullkomnade de andra 10 var: Älska varandra såsom jag älskat er. Såklart kan vi inte leva utan lagar – men hur vi ser på lagarna är avgörande. Ser vi lagarna som tvång eller som en vägvisare. Genom pingstdagens utgjutning av den heliga anden får vi ett nytt synsätt på lagen. Den Helige Anden är en del av vår treeniga Gud, tillsammans med Gud fader skaparen och Guds son frälsaren. Tillsammans är de en och ouppdelbar enhet. Det är kärlekens som är Guds innersta väsen. Kärleken som Gud vill att vi skall ta del av, leva i och formas av – och inte minst ge av. Kärleken som söker inte sitt eget, kärleken som bygger upp det brutna, ger liv åt det slocknade och kärleken som är villkorslös.

Kor 15

Den kärleken påminner om sig idag. Kärleken som gör att vi förstår varandra trots kulturer, språk, läggning, ekonomiska förutsättningar – kärleken som finns bland oss. Visst andas det himmelskt över jorden!?