Draumur Jakobs

I.Mos. 28:10-13 / S:t Jakobskyrkan, Stockholm 

                                                                                                                                                                                                                          

I Stockholms hjärta, står S:t Jakobskyrkan; den här vackra gamla ståtliga kyrkan, ett märke om vilja, stolt, tro och hopp - men först och främst Guds närvaro.  Hun är inte särskilt diskret i sin röda färg och ståtliga karaktär, utan är hon mogen och stolt. Stolt av sitt uppdrag, att vara Guds hus, tak över helig verksamhet och så är hon välsignad af själva Gud.  Fullbordat har hon länge stått här till invånernas glädje och andliga vägledning, men nu första söndag i advent blir det 363 sedan kyrkan vigdes i drottning Kristinas närvaro i år 1643.                                                                                                                                                                                                                              Vi vet att redan i det Herrans år 1311 stod här ett kapell helgat åt aposteln Jacob den äldre som vi ser här på pelarn till höger.  Kyrkan står på välsignad jord, ett helgat hus, för ett heligt folk. Bortsett från den finska församlingen som använde sig av kyrkan första åren innan den välvdes, eller rättara sagt fick på sig tak och tårn, har kyrkan givit skydd mot vatten, vind och kyla för besökande Stockholmare dessa 363 åren hon har prytt Stockholms statsbild. Under sina valver har hon också bevittnat tysta böner från lärda som leka, fylls av heliga tonar och fantastisk musik – genom orgelspel, körmusik och enskilda salmsjungande röster som försökt att hålla sig åt givna noter. Hon har bevittnad sorg och glädje, minnesstunder, konfirmationer, vigslar, allt mellan himmel och jord. Kyrkan har givit gatornas olika ljuder en helig omgivning; Kungsträdgårdens koncerter och brandkårens och polisens sirener, trafikens ljuder - liksom att påminna oss om att kyrkan finns i världen och världen i kyrkan.  Vi går till kyrkan bland annat till att söka det rofyllda rumet, den heliga närvaron, för den tysta bönen, för att se och njuta, lyssna till musik, lyssna till vår innre röst – lyssna till Gud och ta emot hans gåvor genom ord, ande, bröd och vin.

Francois Venant (Jakobs draumur) I.Mos.28:10-13. Myndin hangir yfir altari  skírnarkapellunnar  (Flemingska- og Hornska grafkapellan) í St. Jakobskirkjunni i Stokkhólmi

 När jag har stått framför det här altaret, har jag ofta funderad på tavlan som står ovanför altarbordet. Den är målad av holländeren François Venant [1591-1636] i början av 1600 talet.  Den berättar oss en historia från det Gamla testamentet, från Första Mosebokens 28:e kapitel.  Här nalkas Gud den unga Jakob som sover: Vi ser hur änglar Guds går upp och ner den himmelska trappan liksom till att visa att Gud är där. Det är svårt att tolka Guds närvaro på en tavla när man inte vet hur han ser ut, ingen har set honom. Inte ens konstnären har vågat försöka avbilda Gud fader.                                                                                                                                                                        

Men vi märker Guds närvaro. Hans närvaro märker vi bäst vid hans altar, vid den plats och kyrkans brännpunkt var Gud närmar sig oss genom bröd och vin. Eller som jag brukar säga: Heliga saker för heligt folk, i den här välsignada kyrkan. Kyrkan är en gåva, en gåva från Gud byggd visserligen av män för värdsliga pengar. Men hon skall vara ett helgat skydd, en reserverad lokal, en hållplats var ord och sakramente förvaras och utdelas av kärlek - til vort helande och vår opp-muntring - genom den heliga anden.  Medan Jakob sov, gav Gud honom sitt löfte, att mot hans trofasthet skulle Jakob alltid njuta av Guds helgande närvaro. Gud ger oss det löfte ännu idag. Här idag, här och nu S:t Jacobskyrkan.