Kristusgestalten

Erindi mitt sem flutt var þann 29.01.2009 á ráðstefnu og námskeiði um kristna trú í St. Jakobskirkjunni í Stokkhólmi á vegum Dómkirkjusafnaðarins í Stokkhólmi:

Kurs om kristen tro, i S:t Jacobs kyrka – 29.01.2009

”Kristusgestalten”  

av Baldur Gautur Baldursson, präst  

Först vill jag tacka Sabina Koji som har arrangerad denna kurs om Kristen tro. Jag tycker det är enormt viktigt att bjuda på den möjligheten att samtala om tro, sin tro och sin trosupplevelse och kunna diskutera sina frågor. Olika föreläsare ger en bredd ämnesvalet och hur det sedan hanteras.  Jag har fått uppgiften i dag att tala om Kristusgestalten. Jag ger min text lite personlig karaktär och hoppas jag att det hjälper er att dela mina tankar.

 Hur förväntar vi oss att Kristus möter oss i livet?

_______________________

Lukasevangeliet 24:13-32 

Det finns en liten berättelse om en man som bodde ute på landet. Hela lanskapet var översvämmat med vatten. Mannen, som het Harald, satt uppe på taket på sitt hus och tittade på hur vattnet jämt steg och steg. Då nalkades hans granne på en liten båtsnäcka och kallade att Harald skulle rädda sig och hoppa över i båten innan han drunknade. "Nej, tack" svarade Harald, "jag litar på Gud". Vattnet steg och snart hade vattnet nått hans mage. En man på motorbåt kom till honom och ropade och försökte att får Harald att kliva ombord i motorbåten.  "Nej" svarade Harald "jag litar på Gud". Till sist satt Harald uppe på skorstenen och vattennivån nådde honom i halsen. Då kom en helikopter. En lång stege kastades ut till Harald, men han ville inte med, utan skrek "jag litar på Gud".  Vattennivån steg och Harald drunknade.

Harald förstod att han var nu i himmelriket och ville nu få förklaring på varför den Högste inte hade räddat honom.  "Herre" sade han "jag litade på dig; varför räddade du inte mig ur faran?"  "Harald människobarn" svarade Gud. "Vad menar du egentligen? Och jag som skickade till din räddning; först en granne till dig på liten båt, sedan en man på snabb motorbåt och till sist en helikopter".   Vad ville du mer?

Jo, vi har olika gudsbilder och hur Kristus förväntas gestalta sig bland oss varierar.

I.

Vi befinner oss i Norge. Vid en djup och lång fjord längst i norr. Det kalla norska vintervädret slår hårt mot den skurna norska västkusten och den lilla byn som står öppen mot havet. Det blåser jämt och oblitt från havet. Osynlig nåd håller havet i styr. Läpparna smakar salt efter endast få minuter ute i vädret. Längre in mot land övertar snön. Den fjord som gömmer sig mellan höga berg, heter Berlevåg fjord. Vid bergens fot ligger Berlevågbyn som ett barns leksak av små trädklossar målade i grått, gult och vitt, rosa och andra färger.

Så inleds boken Babettes gæstebud av Isak Dinesen. Isak Dinesen var ett pseudonym för danska författarinnan Karen Blixen. Den korta novellen om Babettes gästabud handlar om de två systrarna Martine och Philippa och livet i den lilla norska byn Berlevåg på 1800-talet. Deras far var prost och flickorna fick en strängt religiös uppfostran. Efter faderns död fortsatte systrarna med samma puritanska leverne; de tog hand om fattiga och uppoffrade kärlek och familjeliv till förmån för Gud. En dag kom en fransk kvinna och knackade på hemma hos systrarna. Hon har flytt undan den blodiga Pariserkommunen och sträcker fram ett brev. Brevet är från operasångaren Achille Papin som gav Philippa sånglektioner när hon var ung. Papin minns Philippa och hennes familj som de godaste människor han mött och skickar därför Babette till dem. Hon är bra på att laga mat och erbjuder sig att bli hushållerska till systrarna. Eftersom de två systrarna anser att alla jordiska njutningar är en synd förklarar de för Babette att hon ska laga så enkel mat som möjligt. Hon gör som systrarna säger och lagar klipfisk och øllebrød dag ut och dag in.

Detta är upptakten till Karen Blixens korta men innehållsrika berättelse om konstnärskap, mänsklighet och men framförallt kärlek. Historien har många bottnar, och det är verkligen intressant att se hur mycket som kan rymmas på knappt 85 sidor. Språket är kortfattat och exakt. Inga långa målande miljöbeskrivningar eller utdragna monologer ur personernas inre, utan endast det som för berättelsen framåt. Det är en fin historia om mänsklig uppoffring som står i tydlig kontrast mot dagens sekulariserade samhälle. Men den korta och storslagna berättelsen har ett djup, en resonans i en annan berättelse vi känner kanske ännu bättre, en skriven av läkaren Lukas. Sagan av de två sorgsna lärjungarna som var på väg till Emmaus från Jerusalem.

Babette gör som hon skall, enkel lättlagat mat till de fattiga, där tanken blir det viktiga och Guds kärlek läggs i matskålarna. Babette lyckas spara pengar åt de gamla systrarna och de verkar väldig nöjda med hennes tjänster. Den enda kontakten Babette har med sitt hemland Frankrike är en lottobiljett som hon förnyar varje år - och åren blir många. De få fattiga i byn Berlevåg blir äldre och mer behövande för systrarnas hjälp och gemenskap. Men gamla intriger bland dem uppstår och den ande som svävat tidigare medan gamla prästen hade varit i livet och varit en källa för lilla samhället, hade nog bleknat lite och förtunnats. En dag säger systrarna Martine och Philippa att de vill minnas hundraårsdagen av prästens födelsedag och vill bjuda hem till enkel middag.

En dag får Babette brev från Frankrike.  Hon får veta att hon har vunnit 10 000 francs i lotteri. Nu tror alla att hon skall bege sig till Frankrike och njuta av sin vinst. Hon frågar systrarna om hon får laga en "fransk middag" till minnesdagen om gamla prästen. Systrarna kan inte säga annat än ja, eftersom Babette har arbetat nästan utan lön i flera år. Babette beger sig bort i några dagar för att förebereda och beställa in varor till middagen.

Några dagar före gästabudet, återvänder Babette med råvarorna. Systrarna ser att bland dessa finns vin, främmande och lockande frukter och även en levande sköldpadda. De blir rädda. Vad har Babette burit in i deras hus? Efter mardrömsnätter går systrarna ut till alla inbjudna och ber dem att förstå att Babette menade väl. Att ingen skulle säga ett ord om maten, att alla bara skulle tänka på det saliga minnet om gamla prästen. Det var bäst så.

Under den magiska kvällen frambärs underbara främmande rätter, där den nästa överträffar den föriga, en kulinarisk njutande av mat och vin skapar en atmosfär där förlåtelse följs av tolerans och kärlek. Babettes underbara måltid förenar det gamla och gammal falnat kärlek får liv igen.

Efter måltiden, när alla hade lämnat systrarna i nästan helig extas, får vi veta att Babette hade lagt alla sina pengar, hela stora vinsten på 10 000 francs på måltiden - pengarna var slut. Hon hade offrat allt för att ge det bästa till dem hon inte ens kände.

Det är många år sedan jag läste Karen Blixens bok Babettes gästabud, men fortfarande lever den i minnet som om jag hade läst den igår. Det var något som rörde mig för att i den har jag sett ett budskap, så djupt, så högt och så heligt. Ord som berörde mig, ord som stor i liknelse med den av evangelisten Lukas skivade texten om de två männen som färdades från Jerusalem till Emmaus. Här har Karen Blixen gestaltat Kristus och den heliga nattvarden. Det centrala elementet i kyrkans liv.

II.

Ikväll befinner vi oss i den här gamla kyrkan. S:t Jacobs kyrka. I 367 år har den stått här och ornerat Kungens trädgård. 1311 vet vi att en kyrka helgat åt aposteln Jakob den äldre Zebedeusson fanns på samma plats. Ett nordiskt pilgrimsmål. Vad är en kyrka? Vad står den för? Och vad betyder den något för oss? Listan kan bli oerhört lång om vi lägger ihop våra tankar. Arbetsplats kan någon säga. Gudstjänstlokal kan någon annan säga. Ett hus där Gud finns och kanske bor. Någon kunde väl säga att kyrkan är en minnesvarde för det förgångna, det som var. Jag brukar kalla kyrkan för en mötesplats. En reserverad mötesplats - i modern tid: motesplatsen.se. 

Den här kyrkan vittnar i sin struktur, form och utseende om en teologi. Ett samspel mellan teologi och arkitektur (och konst). Den här kyrkan är sin tids tolkning av Gudsbilden, hur dåtida människor såg Gud, hur han presenterades. Den här kyrkan föreställer också en stil, ett framställningssätt som sedan dominerar våra kyrkobyggnader fram till våra dagar.

Det hände runt 1140 i Paris. En ny stil födes, gotiken. Det som händer är ett kulturhistoriskt genombrott, som tar sig form och i sin nyskapade helhetsbild sträcker den sig ut till hela samhället. I konsten, musiken, filosofin, litteraturen, i det sociala och politiska livet. Vi vet att vissa utföranden av den gotiska stilen hade tidigare visat sig, särskilt i Italien, men det var här det tar sin slutliga utformning och tolkas i teologiskt sammanhang. Det var abboten i S:t Denis Suger som såg att Gud finns inte bara i kyrkan, utan överallt. Att han fanns i naturen, han fanns i det goda, det som gav liv. Gud var ljuset. Inspirerad av Johannes evangeliets första kapitel, kommer fram en tolkning av världen. Världen var inte ond. Dualismen, det gudomliga och det jordiska rivaliseras av den tanken att Gud fanns också i världen. Hade inte Guds son, Jesus Kristus föds som människa. Men världen var fortfarande de långa skuggornas plats. Visserligen var världen en farlig plats, och fortfarande djävulens jaktmark, men även den plats Gud där uppenbarade sig, den jord Guds son Guds son blev människa på och delade vårt liv.

Abbot Sugers dagböcker finns idag och vi vet hur han tolkade evangeliets ord: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom,...". Vad gör abbot Suger, jo som byggmästare ger han order om att alla pelare skall höjas, att de romanske tunnvalvbågarna skulle höjas i mitten och sträcka sig upp mot himmelen. Stora fönsteröppningar skulle släppa in ljus och med föresagda ändringar behövdes inte de enormt tjocka bärande väggarna. Kyrkorummet öppnades och pelarsystemet smalnade. Det som verkade oändlig takhöjd blev en bild för himmelens stjärnvalv, pelarna representerade helgon som var mellangångare mellan det himmelska och jordiska, stora fönsteröppningar gav ljus och ofta ersatte takmålningar med underbart målade glasfönster som var berättade i sin tur. Musiken ändras, det sjungna ordet upplyfts och det vi kallar för gregoriansk musik gjorde det möjligt att berätta med ord i kyrkorna (eftersom inte gick att tala i dessa enorma ekande katedraler). Kyrkan blev mötesplats. Abbot Suger skriver i sina memoarer och citerar bland annat Efesierbrevet: Ni är inte längre gäster och främlingar, utan medborgare som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till fundament, med Kristus Jesus som högsta hörnsten, han som förenar båda väggarna och i vilken hela byggnaden, både den andliga och materiella, växer till ett heligt tempel i Herren. Ju högre och bättre vi strävar att göra den materiella byggnaden, desto mer får vi lära oss att vi själva tillsammans byggs upp till en andlig boning för Gud i den helige Ande.  Idag njuter vi av frukterna av abbot Sugers tankesmide och den här kyrkan representerar den tanken i sin form. Högre, närmare (psalm 271 "Närmare, Gud till dig, närmare dig!").

Ljuset blir en gestaltning för Kristus, som representerar hans närvaro. I alla tider har det levande ljuset, vare det sig dagsljuset som kastar sina strålar in genom de stora fönstren eller genom färgat glaset här i koret, eller ljuset på altaret, ljusen vi tänder i ljusbäraren, ljuset vi bär in under processionen i söndagshögmässan. Viktigast är ljuset som tänds i våra hjärtan; hoppets ljus, tacksamhetens ljus, förlåtelsens ljus, kärlekens ljus, de goda gärningarnas ljus, dopets ljus och även när vi tar avsked av nära och kära, står ljusen nära kistan, tecken på Kristi närvaro nu och i eviga livet hinsides. Ljuset är allas; ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna, som det står i Lukasevangeliet.

På många olika sätt har vi försökt att göra Kristus åtkomlig. Vi försöker att skåda och förstå det himmelska, det som verkar så långt borta. Vi försöker hela tiden att få tag på, röra och prova. Men det himmelska är inuti oss, den heliga anden, livsanden given av Gud från första människan till den sista. Det är så nära att vi inte ens ser det.  Kristus är här mitt ibland oss. Nattvardens centrala läge gör att vi söker oss inåt i kyrkan, in mot nattvardsbordet samtidigt som vi söker oss inåt i oss själva. Enligt den tanken har jag alltid varit mycket förtjust i de altare som står upp mot kyrkors östväggar. Jag ser framför mig ett bords ände som på sin längd befinner sig i himmelriket, där den himmelska måltiden pågår. Vi som kristna får del av den måltid, den glädje och den gåvan. Vi ställer våra finaste kärl på bordsändan och serveras av Kristi nåd. Kristus stiftar nattvardssakramentet med sina ord som det centrala, kärleksmåltiden så att alla kan vi vara ett (Joh. 17:21). Kristus använder sig av något så egendomligt som måltiden, elementärt för vårt jordiska liv och för den till ett central läge. "Gör det i min åminnelse". Måltiden är både symbolisk, men framför allt verklig. Människans behov för att förstå, svaras med mystiken. Det dolda förblir heligt men njutbart. De fem sinnen bekräftar verkligheten medan hjärta och hjärna mottar signalerna och besvarar. I gudstjänsten deltar vi med bland annat psalmsång och i bön, vi ser det som sker, följer med prästens föreberedelse och symboliska kläder, vi ser ljusen och kalken, vi hör texten och orden omkring nattvardshelgandet, vi tar i varandras hand och önskar fred, vi luktar och smakar vinet, vi känner dess värme i kroppen. Allt detta skapar relation till det moment vi upplever, Kristus är nära, särskilt nära och i nattvarden, förvandlas vi. Det blir reaktion och motreaktion. Kristus speciella närvaro i nattvardssakramentet helgar stunden och hans nåd, Guds nåd helgar oss. Vi kommer så nära vi vågar. Vi blir rörda av gudomen. Tillåter vi oss att bli berörda i hjärta och själ?

III.

Jag vet inte om Gud någonsin har känt sig hemma i de kyrkor och tempel vi har byggt till hans ära. Det vet jag inget om. Men han finns där vi finns. Vare det sig vi är ensamma eller fler sammankomna. I praktfulla kyrkor eller liggande i avlagd tunnel någonstans. Abbot Suger sträckte händerna mot den levande Gud, den Gud som fanns i ljuset, fanns i det omätliga och gestaltade sitt försök genom sitt byggnadsverk utanför Paris med sina strävbågar och insläpp av ljus. Han ville förhärliga Gud och det vittnar hans byggnad och texter om.  Vi sträcker ut händerna, upp och ut mot Gud. Jag förstår att under någon av de nästa föreläsningarna kommer det att pratas om bönen - så jag går inte in på den här.

Själv har Kristus gett oss hjälpverktyg, verktyg vi skall använda när vi känner behovet eller suget för att närma oss honom. Kristus ber oss att minnas honom när vi samlas i hans namn och om hans namn. Där kommer vi åter till kyrkan som mötesplats. Här kan det med begrepp vara lite tillkrånglande. Kyrka kan förstås som administrativ juridisk institution det vill säga Svenska kyrkan (med logotyp, hierarki, etc) eller som byggnaden vi befinner oss i. Jag väljer tredje valmöjligheten och den är att se oss, kristna syskon, vi som känner samhörighet i tron på den treeniga Gud; fader, son och helig ande. Helhetstanken är viktig hos aposteln Paulus. Han diskuterar i sitt Romarbrev vad det betyder att tillhöra Kristus hur han ser sambandet mellan oss och Kristus. Han säger i Romarbrevets tolfte kapitel: "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgår vi, fast många, en enda kropp i Kristus..." Kristus Gud är huvudet och vi är lemmarna. Vi tillhör en helhet och den helhetstanken är viktig för att förstå kyrkan och sambandet mellan oss och Kristus. På det sättet gestaltas Kristus som ett andligt tempel, en kyrka som ett levande hus där han är hörnstenen. I Förra Petrusbrevet pratar brevskrivaren om oss som levande stenar, av vilka vi bygger Kristi kyrka. Kristus är byggmästaren och vi är de levande stenarna som han skall bygga sin kyrka på jord av.

Jag kan inte säga vad Kristus är för dig. Gud möter var och en genom ett personligt möte. Men jag kan säga vad Kristus är för mig och hur jag ser honom. Konsten bland annat har sedan jag var liten pojke - och det var länge sedan, påverkat min syn och hur jag ser Kristus. Bertel Thorvaldsens staty av Kristus där han står med öppen famn bakom altaret i Vårfruekirke i Köpenhamn har ofta varit den bild jag har av honom. Men framför allt ser jag honom som broder, som den som alltid är nära, den som säger; Baldur du kan. Som den som tar sig form av en starkt närvarande ansiktslös gestalt. Han är med mig under dagens lopp, han är verklig och gestaltar den drivkraft jag behöver, det framtidshopp och livssyn jag vill sträva efter att leva. Han förstår det liv jag lever och han säger ofta: Baldur, du kan göra bättre! Han känner mitt namn, mina känslor och vet hur jag agerar i de olika situationerna. Han delar sorg och glädje med mig. Han är alltid där när jag ropar - och frågar mig då "Varför hojtar du Baldur, du vet jag är här bredvid dig". Han är och han är för mig som en vän jag vill presentera för alla! Han är för mig som det står i psalm 37 i Svenska psalmboken: Kristus är världens liv, han och ingen annan.  

Hur kan vi presentera, förkunna och berätta om det heliga?  Vårt kändaste tecken, symbol är korset. Tecken för Kristi lidande och död på korset, på Golgata, men framför allt segertecken, för den seger Kristus vann över döden. Korset representerar de godas seger över det förödande och onda. Även om hela världens reklamindustri skulle förenas för att skapa ett så innehållsrikt och känt logo som korset, skulle de aldrig lyckas.

För 869 år sedan försökte abbot Suger att höja vår blick, uppåt, mot en ny tolkning av det heliga, en ny tolkning hur Gud kunde förståss. Han var som en man som ägde en tavla med en bred svart lackram. För att svara det tidsenliga, tar han sin tavla till ramverkstaden och ber om vitt kartong runt om tavlan och en ny förgylld och passande ram. Han försökte att ändra och utveckla de fastrotade tolkningsmetoderna, öppna vägen för kyrkan ut bland folket och släppa in ljus in i den dunkla tillvaron och möta samhällsändringar och det tidsenliga. Han lyckades.

IV.

Kristus i kyrkan, Kristus i dagliga livet! Mest synlig tycker jag han är i vardagen. I våra dagliga liv, där den villkorslösa kärleken och omtanken finns.

Jag vill i slutet av min text ta våra tankar tillbaka till Babettes gästabud. Hon som genom en härlig måltid, kallade fram det bästa i folket, omvandlade hopplöshet och osämja till kärlek och återställde gammal vänskap. Men framför allt tände hon igen gammal gnista till brinnande kärlek till Gud. Så som de sorgsna lärjungarnas ögon öppnades vid måltiden i Emmaus vid brödsbrytandet, så öppnas våra ögon vid nattvarden hos oss. Ju bättre vi förebereder oss för nattvarden, desto djupare blir vår erfarenhet av Kristus. I Apostlagärningarna andra kapitel där Petrus svarar på folkets frågor om Jesus och tron står: Orden träffade dem i hjärtat. [...] De som tog till sig hans ord lät döpa sig, [... ]och de deltog troget i apostlarnas undervisning och inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.