Andra söndag i advent

 

Predikan andra söndagen i advent, i Flemingsbergs kyrka, 05.12.2010, kl. 11:00

 

 

Det är så märkligt att inför de svåraste av hot, när allt verkar så hopplöst – tror vi på livet. I den mörkaste decembernatten längtar vi intensivt efter morgonen. På vintern längtar vi fram till våren och i livets mest turbulenta tider eller i sjukdomens svåra kamp, tror vi på livet. Och tron på livet är ofta den kraften som bär oss längst.

 

På något sätt finns där oftast hopp. I vinterstormen, i snökaoset, i sjukdomen hårda kamp, och under vintermånadernas långa nätter och korta dagar, förnimmer vi Guds närvaro. Att inte bara bortom allt detta som oroar oss finns hopp om bättre tid, utan att där också finns en kraft som bär oss ditt. Vi är inte ensamma, där finns - en nästan - oförklarlig närvaro. Den svårförstådda närheten är Gud. På allhelgonadagen talade jag om min egen erfarenhet av svåra tider i mitt liv. Då jag har tittat på mina fotspår i snön och undrat om dessa inte var ovanligt djupa, och om det var så att jag släppte på mängd med bekymmer och tunga minnen. Då har jag förstått, att det kan väl vara så, men jag har också förstått att fotspåren var inte mina, utan att det var Gud som bar mig genom de svåraste skeden i mitt liv.

Trots allt det svåra vi ibland utsätts för eller möter på vår livsväg, ger vi inte upp, utan hävdar vi att en större närhet och ett djupare liv ständigt är på väg, på väg in i våra liv. Bortom advent sker undret. Den helga julnatten bär med sig hopp om framtiden, visdomsord till fortsatt liv och obeskrivlig kärlek till oss människor. Kom till oss Herre – kom in i våra liv. Snälla!

 

”Guds rike är nära” säger vår herre Jesus. I det goda allt vi möter – det då man känner sig hoppfull och glad; i årstidernas kontinuerliga skaparberättelse, vid ett liv som föds, fred som åstadkoms, i kärleken ... känner vi krafterna från Guds kärlek och närvaro. Men – jag säger er: här och nu anar vi på ett ganska fattigt sätt Guds rikes storhet och härlighet. Det är som att vi har fått ett frö i handen. Det fröet kan bli till ett stort stort träd. I Bibeln dras fram många liknelser om Guds rike. Där berättas hur ett litet senapsfrö kan bli till ett stort mäktigt träd, hur lite surdeg blandat samman med vår brödsmet gör att till slut allt är genomsyrat.

Vi anar idag Guds rikets storhet. Kristi ord till oss: ”Omvänd er, och tro på budskapet” är inte bara till oss utan till alla de som känner sig utestängda, uteslutna – som dem som utesluter och utestänger. Det är intressant att läsa de gammaltestamentliga profeternas skrifter och granska hur de talade till det samhälle de levde i och de verkligen sparade ofta inte de stora orden. De var i högst kritiska mot dem som styrde över länder och folk. De varnade för gudlöshet, de varnade för att folkets handlingar inte speglade Guds vilja, Guds kärlek. Och samma gör jag idag. Nyheterna berättar om korruption hela tiden, hur offentliga ämbetsmän använder statens pengar till lyxresor, och privata utgifter, där nepotism och frändskap verkar vara mer det vanliga när det har med utdelande av bostäder till privatpersoner, arbeten och betalda tjänster för landsting och kommuner. Nyheter om WikiLeaks, en nätbaserad utländsk informationskälla, som har det för huvudsyfte att publicera dokument som avslöjar de olika regeringars hundratals/tusentals brott mot mänskliga rättigheter, spioneri, ekobrott, politiskt maktspel där oskyldiga människor lider och belastas. Och mitt i allt detta säger Kristus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro...!”

 

En sanningens och nådens tolk

till världens konungar och folk,

han kommer, frid hans hälsning är,

och kärleken hans spira bär.

 

Ett salighetens sändebud

till jordens barn från jordens Gud,

han kommer, hoppet föregår,

och glädjen följer i hans fotspår.

 

Guds rike tar inte bara till oss kristna, utan hela världen vi lever i, den här globen vi kallar Jord. När vi känner oss missmodiga, vi känner maktlöshet inför allt det dumma som görs i världen av världens makthavare, i stort och smått, får vi säga: ”Nej” det är inte OK. Vi tar avstånd från de handlingar som inte speglar Guds vilja och kärlek. Vi kan trotsa och säga, Guds rike är nära, vi väljer liv istället för död och nöd, vi väljer att kämpa för det goda, som kan blomstra bland oss och ge frukt som är kärlek, det goda som stödjer alla människors lika värde och deras möjlighet till att leva livet levande. Och kärleken, det är den sanna Guds närvaro.

 

Guds rike är nära!

Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.

Alla själars dag 2010

Betraktelse för allhelgonahelgen 2010 i Flemingsbergs kyrka, kl. 18:00.

Joh. 6:37-40

 

På resa utomlands för några år sedan blev jag sugen att gå in på en gammal gravplats. Kyrkan som stått där tidigare mitt på dåvarande kyrkogården var för länge sedan borta. Endast grunden till henne fanns kvar, trots att på många ställen gräs och växtligheter av olika slag hade hunnit lägga så som en grön matta över det mesta av kyrkans återstående ruiner. På väg in mot denna forna gravplatsen gick jag under en gammal portbåge. På vägen in såg jag där orden ”memento mori” var inhuggna i stenbågen, som vi han översätta till ”glöm inte att alla ska en dag dö”. När jag sedan efter att ha gått lite om kyrkogården och vände tillbaka till porten, upptäckte jag att på portens baksida fanns en annan inskription. Lika vackert inhuggna i stenen stod orden ”memento vivere” eller glöm inte att leva. Orden riktade sig till dem som vände från sina kära och näras gravar, till dem alla som skulle tillbaka till livet. Kanske ensamma, fyllda av tomhetskänsla, saknad och sorg. De latinska orden riktas till de hopplösa, uppgivna, missmodiga – ensamma: att inte ge upp. Livet finns där ute. Livet som är värt att leva. Inte bara de utan leva livet levande. Göra det bästa av det, trots det tomrum som skapats, försvunnen trygghet och vänskap. Orden var som många förnuftiga människors samlade vishet. Vi är inte de första och enda att uppleva detta närmast outhärdliga. Någon har upplevt det före mig och den människan finns därute. Men sorgen och saknaden är alltid personlig. Men därute finns någon som vill lyssna, dela sorgen och finnas.

Orden, från kyrkogårdsportens frånsida ”memento vivere” – har sedan jag såg dem – funnits i mitt hjärta när jag har gått från en älskad släktings grav, när jag tittat på min fotspår och undrat om dessa inte var ovanligt djupa. När axlarna har sjunkit, dropparna runnit från min näsa... Då har jag försökt att tänka: något finns därute som är värt att jag lever för det och en glöd av hopp kvicknar till liv i mitt hjärta, ett hjärta som kändes brustet. När åren gått och sorgen blir till saknad – känner jag ibland hur fogarna i mitt hjärta utgör mitt hjärtas starkaste delar.

En påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, men också om vårt eget liv. Orden från Johannesevangeliet där Jesus säger: Ingen ska gå förlorad av dem som Fadern ger mig. Och de som Fadern gett mig ska alla uppstå på den yttersta dagen till ett evigt liv. I förtröstan på Jesu Kristi ord kan vi vila trygga om att våra nära och kära som gått före oss, finns i Guds älskande famn.

Och livet livet, det väntar på oss andra därute.

Jag är jag, för att jag är jag...

Betraktelse vid kvällsmässa i Flemingsbergs kyrka, 13.10.2010, kl. 19:00

[Text: Salomos vishet 7:22b-27a]

I den grekiska mytologin finns berättelsen av Narkissos.

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Det var något han inte skulle gjort ty gudarna dömde honom att förälska sig i sin egen spegelbild. Han blev kär i sin egen spegelbild. Och en dag satte han sig vid en vattenfylld damm för att beundra sin egen spegelbild. Han åt varken eller drack. Han var förtrollad av sin skönhet. Han tynade bort inför dammen, den han satt vid och till slut nästan försvann han, men istället växte upp en pingstlilja. Dessa har sedan fått hans namn, narcisser.

Men vad har berättelsen om Narkissos med oss att göra ikväll. Kanske inget. Men den lyfter fram frågan om vilka ser vi oss själva vara. Har vi en trasig självbild, vi som är Guds goda skapelse, älskade och omtyckta av honom?
Jag är ingen stor beundrare av speglar. Jag har dock 2 där jag bor. Ibland stannar jag upp framför den större av speglarna just innan jag ska springa ut av dörren – just för att säkra mig för att jag inte ser ut som ett isländskt nattroll eller liknande. Men ibland blir den stunden längre än jag tänkte framför spegeln. Jag lider inte av narcissism – som Narkissos i den grekiska mytologin men ibland blir det ingen snabbkoll, utan blir några minuters stillastående framför spegeln.

Jag undrar; vem är du? Du som står där framför din egen spegelbild? Jag skådar skalet av en person och jag tycker att jag vet på hundra procent hur den mår och vad den står för. Vist är det så att skalet: Alltså vår hy, våra ögon, hår och kläder som kan berätta mycket och visserligen avslöjar mycket om hur vi mår, men inte allt. Ser jag människan? Ser jag ”skapelsen”.
Vad såg folkskaran när Pontius Pilatus gick fram med Jesus och sade ”se mannen?” Såg de en Allvis härskare, en Gudomlig hjälte, Evig fader eller Fredsfurste - som profeten Jesaja skriver? Såg de konungarnas konung eller Guds son? Livets källa eller Guds lamm? Nej de såg skalet av en hädat, förnedrad, slagen – men vem han var, vad han var – såg de inte.

Frågan jag ställer idag är: Ser vi hur fantastiska vi är, den underbara skapelsen utan det bräckliga skalet? Skalet som enbart är som kameleontens hy, - vi ska inte gömma oss, utan vara glada, stolta och känna vårt eget värde. På samma sätt ska vi försöka se andra människor för dem de är. Underbara och älskvärda och fantastiska – utan att försöka eller vilja förändra dem.

Jag är jag, för att jag är jag,
och du är du för att du är du,
men om du är du för att jag är jag,
är inte du du.

II:a påskdagen

Predikan vid II:a påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

5. Mos. 18:15-18
Kol. 3:1-4
Luk. 24:36-49

Psaltarpsalm 16:6-11

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Jesus för 2000 år sedan, Jesus idag. Jesus i konsten och Jesus i våra liv. Hur ser vi på Jesus? Lärjungarna i Lukasevangeliets berättelse, kände igen honom. Men de trodde han var en andes gestalt. De tvivlade att han kunde vara där på riktigt, men han visade dem sina sår, korsfästelsens tecken på händer, fötter och sitt sår på sidan. Då trodde de att det var han.
Det var första gången han visade för lärjungarna efter korsfästelsen. På det mötet med lärjungarna berättade han vad som stod om honom i Gamla testamentets profetiska böcker och att allt detta som där stod hade uppfyllts. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå det allt som var skrivit och hur han var Messias, Guds smorde och Guds son. Att manssonen skulle dö men på tredje dagen återuppstå. Han förklarade allt som hänt och gav dem löftet om en ny kraft, heliga andens kraft som skulle styrka och styra dem genom de kommande svåra tiderna i mission och hans efterföljelse.

Men vad såg lärjungarna? Det får vi inte närmare information om. Vi vet inte hur Jesus såg ut. Det kanske inte är viktigt heller! I konsthistorien har Kristus gestaltats på alla möjliga sätt. Något som säger mer om oss själva och det kulturlandskap vi är uppvuxna i, en honom. Nyaste Jesusbilden är kanske den av Jonas Gardell: en man, troligen åldrad i förtid, gråhårig med slitna kläder och möjligen tandlös. Kanske inte direkt den bilden som vi flesta har, men en bild ändå.

Alla har säkert en bild på Kristus, en slags bildbunden relation till Jesus. Någonstans där ute finns en bild, tavla, staty eller berättelse som skildrar hur vi föreställer oss Jesus Kristus. En bild på en ung man som ser på ut på ett bestämt sätt och den bilden är oss vår Gudsbild och helig. Bilden vi har kan variera från att vara en på Jesubarnet i krubban, eller den av Jesus tolv år gammal i templet, eller Jesus i någon av evangeliernas berättelser – eller den av honom på korset. Den uppståndne Kristus är enligt amerikanska undersökningar som gjorts har i flera år, den mest sällsynta av alla. Kanske är det för att vi kan inte referera till någon erfarenhet av att se någon uppstånden.

Gud där och då, Gud här och nu. Bilderna vi har på Jesus Kristus, är lika många och vi är många, men jag tror inte att de bilderna vi har varierar så mycket från den nästas bild. Olikheterna är troligen minimala. Men det viktiga är att Kristus är oss nära, nära i våra tankar, i vår bön och i våra liv. Att han alltid är vår medresenär igenom livet och lämnar oss aldrig.

Ingen religion är så andlig och orörlig att den inte på något sätt förkroppsligas. Alla religioner kräver något kroppsligt arbete, någon ansträngning eller att den svarar på de grundbehov vi har. I vår kristna tro, svarar Kristus på detta behov i nattvarden. Han möter oss i det mest centrala i våra liv, i näringen. I mat och dryck.

Kristendomen lyfter fram vårt behov för mat och välsignar det behovet. I nattvarden öppnar Kristus våra ögon för sin kärlek, för sin nåd och för sin förlåtelse som han vill ge oss alla.

Påskens händelser lyfter vår blick upp mot uppståndelsens påskdagsmorgonsol, som så ljus stiger upp på himmelen i öster och mot altaret som symboliskt står i det symboliska öster i kyrkorummet i den kristna traditionen. Jag har ofta sett altaret som ändan på ett enormt bord som fortsätter in i himmelen, där den eviga måltiden fortsätter. Där sitter alla som gått före oss, där sitter Jesus vid Gud faders högra hand - och änglar, Keruber och Serafer – de himmelska väsendena tjänar till bords. Det är en vacker syn på det oförklarliga, det obeskrivliga, det som väntar oss när det blir dags. Men vårt uppdrag är just nu i världen. Världen vi försöker att göra till en bättre plats att bo i och till det uppdraget vill Gud ge oss sin ande och kraft.

- - -

Det är med särskild glädje och stolthet som jag bjuder bildkonstnären Christer Lidhäll välkommen i vårt sällskap här i Flemingsbergs kyrka idag. Han har på församlingens begäran fått slåss lite med uppdraget: ”Jesusbilden”. Jesusbilden nu och då, Jesusbilden i sitt realistiska sammanhang.

Och vad är då ”Jesusbilden i sitt sammanhang” kan man fråga? Sammanhanget är vår verklighet, verkligheten som den blir ibland, på gott och ont. Allt handlar det om möte. Vi kan betrakta tavlorna som motsats till varandra, vi kan se dem harmoniera, vi kan se dem som bönesvar, vi kan få en helt annan uppfattning än vad hittills har tänkts. Allt handlar det om det personliga mötet.

Efter mässan ges det möjlighet att samtala med Christer om tavlorna. Utställningen finns i kyrkan de nästa 14 dagarna.

Påskdagen

Predikan vid påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

04.04.2010, kl. 11:00

Luk. 24:1-12

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Vad är det för berättelse? En drömsyn? Verklighet, propaganda eller sanning?

Idag lever vi en tid av mångreligösitet, tid där mångfald i andliga ämnen borde göra det lättare för oss att acceptera varandras tro och visa tolerans. Under min tid som präst i Flemingsberg har jag upplevt detta från våra vänner här i kyrkan och våra grannar som tillhör andra religioner. När jag sedan möter Svenska kyrkans förra detta medlemmar får jag däremot kritik. Jag kritiseras för att tro på det jag inte kan fästa hand på, känna mellan mina fingrar.
”Baldur” frågar många ”du tror väl inte verkligen på uppståndelsen?” En del av de folk jag möter och talar om religion med, tror att påskevangeliets berättelse bara är religiös propaganda, hopplöst färgat av en kyrkans överaktiva fantasi.

Men nu är det så och det vet vi för säkert att evangeliernas skildringar kommer så tidigt fram bland den urkristna församlingarna att det går inte att bortförklara dessa som legender eller påhitt. Och detta är tvärvetenskapligt bevisat. Spridningen av texterna om hela den växande första århundradets kristendomen samt olikheterna mellan olika textvarianter från första århundradet är minimala. Inom två år från Jesu död, hade många av Jesu efterföljare redan formulerad doktrin, eller lära om frälsningen, uppståndelsen och eviga livet, just som Jesus själv hade predikat i sina jordiska dagar. Jesu efterföljare var väldig övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda med sin kropp, att Jesus var Gud son och att Gamla testamentet bekräftade Jesu ord.
Den underbara enkla berättelsen om det då kvinnorna går till graven är särdeles intressant i sig själv. Lukas skriver: ”Men dagen efter sabbaten, gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. Dessa var Maria från Magdala (Maria Magdalena), Johanna, och Maria Jakobs mor.” - Lukas nämner att fler kvinnor var med. De kommer till den tomma graven, stenen var borta. Den tomma graven har beskrivits i extremt tidiga källor. Nya testamentets äldsta evangelium Markusevangeliet samt ännu äldre Paulus Första Korinthierbrev berättar om tomma graven.

Att det var kvinnor som upptäckte den tomma graven ger den ännu mer trovärdighet, detta eftersom kvinnor i det strikta judiska samhället njöt inte samma trovärdighet som män. Därför undrar man, varför skulle man använda ”kvinnor” i berättelsen om det inte var sant och redan i urkristendomen känd fakta.
Lärjungarna dog för sin tro. Varför skulle folk gå i döden för sin tro, om de inte verkligen trodde att den var sann? Skulle någon dö för en tro om de visste att allt var påhittat? I mitt hjärta säger någon trons röst: De som först mötte döden på grund av sin tro, de måste ha varit där, de måste ha varit ögonvittne till händelserna kring påskhögtiden, de måste ha varit vid korset, de måste ha hört kvinnornas ord och sprungit till graven.
Kan vara att det är avsaknaden av inre ro, som gör folk så motstridigt? Som gör att vi inte är förmögna att förstå det heliga, den underbara händelsen som ändrade så mycket i mångas liv. Att vi inte begriper att någon osynlig kraft kan verka bland oss och att denna kraft vill oss väl, älskar oss och vill att vi tror.
Att få uppleva påskdagens under, att få uppleva det mäktiga som händer oss, varje och en – att vi får del av det heliga – av eviga livet. / Idag behöver vi varva ned. Andas och uppleva friden. Förutsättningen för att kunna uppleva Guds närvaro är lugnet. Att möta sig själv och Gud i lugnet. En annan hjälpmedel är att skapa distans, distans från det vanliga, vardagen. Det kan ske genom den personliga andakten hemma. Att gå till kyrka eller någon helig plats kan hjälpa. Många har företagit pilgrimsresor, klosterbesök, reträtter i kyrkor, naturvandringar... allt för att uppleva freden och friden och inte minst - för att distans från det vanliga skapar perspektiv. Kristus vandrade ut i öknen, Muhammed gjorde sin ”taw-waf” till Mecka, Moses vandrade med sitt folk över hav och ökenlandskap. Ibland kan det räcka att stänga av tv:n, gå på konsert, sätta sig i kyrkorummet och uppleva det heliga rummet. Var börjar din resa mot heligheten? Börjar den att dina tankar söker sig till hjärtat, börjar den när du går fram till att ta nattvarden? Börjar den när du kommer ut av kyrkodörren?

Människor kommer fortfarande till tro. Över hela världen döptes och konfirmerades på påsknatten - tusentals människor till tro på Jesus, den uppståndne, vår herre och livgivare. I varje kultur, kommer människor med olika bakgrunder, kultursyn, etnisk bakgrund och personligheter till tro på han som ger livet den djupa meningen. Alla kan vittna om att Jesus har verkligen förändrat dem och deras livsyn, deras hopp och sätt att leva.

Gud give dem alla och ett liv i uppståndelsens ljus. Amen.

5:e söndag i fastan - Marie bebådelsedag

Mika 5:2-4
Rom. 4:18-21
Luk. 1:39-45
Psaltarpsalm 147:7-15

I förgår satt jag hemma på kvällen och skrev ner lite mina tankar utifrån texten om dagens evangelitext, Marie bebådelse. En kompis ringer mig på telefon och frågar vad jag gör. ”Jag skriver predikan för söndagen” säger jag. ”Jasså” svarar min kompis ”vad skall du tala om?” ”Bebådelsen” svara jag spontant. ”Tror du verkligen att någon tror på den” säger min kompis och frågar om det inte var lite sent att tala om den nu – du vet Baldur, det är 2010”. Sedan öste han över mig de många klassiska argument om forskning, common sence och om att jag skulle veta bättre. Vi diskuterad livligt bebådelsen som den är presenterad för oss genom evangelistens Lukas ord. Till slut kom vi överens att det var det hon handlade om, inte hur det gick till som var det viktiga. Tror till och med att min kompis gillade den synvinkeln på Lukas berättelse av Marie bebådelse.

Jag gillar min kompis, han säger alltid vad han tänker och är ärlig med sina tankar. Han är väldig törstig efter sanningen. Men han ser bara bokstäverna – inte vad står.

Sökandet efter sanning är för mig ett villkor för att kunna växa som människa och mogna. För mig känns sanningen befriande, även om den också innebär stunder av isolering och ångest. Att söka sanningen är att låta sig omslutas av den som av ett ljussken, att inte äga den eller utnyttja, inte använda den för att råda över andra utan för att bättre kunna tjäna och älska andra. Sanningen är för mig en underbar biprodukt av kristen tro.

Det gäller att älska sanningen. Låta den råda för våra liv, styra oss till goda gärningar, vårt beteende och vårt sätt att vara.

För mig som kristen talar den här berättelsen då ängeln Gabriel kom till Maria med bud att hon skall bli bli gravid om ”sanning”. Den handlar om när sanningens frö får växa, för att sedan nio månader senare, bära frukt. Berättelsen är i själva verket inte det viktiga, utan det inre budskapet. Just som de andra av Bibelns underbara berättelser om till exempel om Noas Ark, om Skapelsen, Jonas i valen och de tre pojkarna som överlever att ställas i eldstaden hos profeten Daniel – hör vi där människor berättar om Guds verk. Det som egentligen är obeskrivligt, berättas nu med våra ord. Det är oss viktigt att höra om Gud, vad Gud gör och vad han vill med oss. Ordet är viktigt, trots att vi är så fattiga i vårt ordval och ordförråd.

Det att söka sanning, kräver ett öppet sinne. I mötet mellan ängeln Gabriel, Guds sändebud och jungfrun Maria, sker något underbart. Maria tar emot Guds budskap, om kärlek. Här är det viktiga inte hur berättelsen går, utan vad den betyder. Just som min kompis som INTE ser ordernas och berättelserna bärande budskap - utan tittar bara på bokstäverna – kan vår förståelse av vad hände i evangelistens Lukas berättelse bli konstig. Om vi tittar bortom själva händelsen, och om vi försöker att förstå vad vill Gud säga och tänker på vad egentligen händer i bebådelse berättelsen? Maria, den tonåringstjejen får ett uppdrag som verkar helt omöjligt. Hon av alla, skall föda Guds son. Hon förstår inte helt orden, men säger; bli det som Gud vill. Hon får bära budskapet om Guds kärlek i världen. Uppdraget verkar ogörligt.
Berättelsen om mötet mellan Guds sändebud och Maria, kan inte förstås på vanligt sätt. Orden i Lukasevangeliet drar upp en bild av ett möte, mellan Guds sändebud ängeln och den unga tjejen Maria. Men bakom den berättelsen finns så mycket mer! Guds kärleksakt. Att han har bestämt sig för att hans son, Jesus Kristus skall födas på jorden, bli samtidigt Gud och man, till allas frälsning och liv. Trots att dagen idag kallas för jungfru Marias bebådelsedag, är hon inte den centrala gestalten, inte heller den fina ängeln – utan pekar själva historien till den som hela berättelsen handlar om. Jesus.

Det är precis det som talar till oss bakom kulisserna. Bebådelseberättelsen är bara en kuliss, faktiskt en ganska imponerande kuliss. Kulissen och aktörerna (ängeln Gabriel och jungfru Maria) pekar framåt till jul, och julens underverk. Därför firar vi inte Maria eller ängeln, utan Kristus idag. Vi bryter fastans tid för att fira att det frö som har börjat att spira. Ett rotskott har börjat att fästa sig i det jordiska. Gud son skall bli människa, och om drygt nio månader kommer vi att återkomma till Maria, när hon tillsammans med sin fastman, rider in till lilla staden Betlehem. Resten känner vi och hur den historien går.

I dag hörde vi evangelietexten från Lukasevangeliet och den profetiska gammaltestamentliga lexian från Mika. Båda talar om det som skall hända. Orden talar till inte våra hjärna utan till vårt hjärta. Guds kärleksakt verkliggörs genom en tonåringstjej, som fått det stora uppdraget att föda Guds son i världen. Hon kommer att få lida mycket, men också uppleva stor glädje. Henne minns vi alltid med vördnad och inte minst idag.

Jag talade om sanningen och vår efterlängtan efter sanning i våra liv. Här är han, han som är vägen sanningen och livet, han som komma skall, han som vi på fastan minns för det han var, är och kommer att vara.

Ikväll när dagens festljus brinner ner och mörkret omsluter vårt land och stad, förs vi tillbaka till fastans tid. Violetta färgen återvänder, fastans musik återinförs och vi förbereder oss för dagarna som kommer, själva passionshistorien.

Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.  

2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.

1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.