Um erfðasynd, skuld og óhrein börn

Síðustu misserin hefur sú umræða orðið æ háværari hér í Svþjóð, hverngi túlka eigi þetta með erfðasyndina og skuld mannsins. Spurningin hefur þróast og í dag er farið fram á endurskoðun á skírnarguðfræði kirkjunnar. Þetta er stærðarinnar mál.  Snertir eitt af sakramentum heilagrar kirkju og kenningargrundvöll margra presta og guðfræðinga. Kirkjudeildir halda að sér höndum og hafa skipað nefndir sem eiga að vinna bak við tjöldin.  Nefndirnar eiga að skýrgreina skírnarguðfræðina og þá spurninguna hvort hér hafi okkur borið af réttum vegi.

Ég drep nú niður í nokkrum megingreinum þeirra kennimanna sem farið hafa fremst fyrir þessari beiðni um nýjan kenningargrunn fyrir kristinni skírn.

Fyrst er að greina frá að í skírnarritúali sænsku og dönsku kirkjunnar er að finna leifar hins svokallaða "exorcism" eða "útdrifningar".  Kenning miðaldakirkjunnar er að börn verði að skíra svo fljótt sem auðið er, áður en þeirra synduga eðli kemst í samband við höfðingja hins illa, Lúsífer. Börn sem létust áður en þau voru skírð, höfnuðu utan kirkjugarðs - eða urðu "utangarðsbörn".  Í handbók sænsku kirkjunnar stendur fljótlega eftirupphaf skírnarritúalsins: "Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i Livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid". Þessi texti hefur einfaldast lítið eitt síðan á miðöldum og orðfærið "mýkst". I danska skírnarritúalinu stendur: "N.N. Forsager du Djævelen og alle hans gerninger og alt hans væsen?" 

Orðin virka kannski á okkur í dag sem svolítið köld og gamaldags. En hvað um það, kirkjan er gömul og breytist hægt - en örugglega. En hvers vegna vill fólk losna við þessi fornu orð úr skírnarritúalinu?   Umræðan snýst um skilning fólks á hugtakinu "erfðasynd". Og ekki bara það, heldur líka hvort kirkjan þarf að endurskoða hvort hana hefur borið af veginum í aldanna rás. Hér er spurningin hvort Pelagíus biskup [354-420] hafði kannski rétt fyrir sér að við fæðumst hrein og ósyndug, en með misbeytingu okkar frjálsa vilja, föllum við syndinni að bráð.  

Þetta eru vangaveltur mínar nú þegar ég er að lesa gömlu kirkjufeðurna og heimildir um fyrstu ár kristni í heiminum.

Gaman væri að heyra viðbrögð áhugasamra um málið!  :)

En dag i Stockholm med besök i S:t Jacob

Som vanligt när jag har tränad och när vädret är fint som det varit det sista dagarna här i Stockholm, blir jag alltid lite sugen att ta en promenad ner för Drottningatan, förbi Spökslottet och sedan raka vägen ner till stan.  I förgår lockade vädret mig ner för Drottningatans backe och till slut hamnade jag ner i Kungsträdgården.  Härlig dag och massor av folk på stan.  Jag gick förbi min omtyckta S:t Jakobs kyrka och då jag passerade kyrkogården, såg jag att en dörr var öppen. Nyfiken som jag alltid är, gick jag dit och sedan in i kyrkan. Den har varit stängd sedan 17 augusti och skall hållas stängd för städning etc. fram till första i advent.

Självklart hade jag kameran med mig och tog två bilder där inne. 

  och

Sådan ser den gamla fina kyrkan ut idag under städningsprojektet!  :)

Stutt stopp í Stokkhólmi

Nú er ég heima í Stokkhólmi í einn sólarhring. Ég þurfti að ná í skýrslur og ýmsa hluti vegna fimm skírna sem ég á að hafa núna á þriðjudagskvöld svo ég lét skutla mér upp á fastlandið og er búinn að vera snúast þetta núna í dag; sækja skírnarskýrslur, skrifa ræðu, hringja hingað og þangað og þess háttar. Semsagt í nógu að snúast.  Tek samt nokkrar mínútur hér við bloggið, skoða fréttasíðurnar íslensku og hvernig Íslandi reiðir af núna þegar búið er að hnýta ESB-snöruna.

Dagarnir úti á Vitsgarn hafa verið góðir. Fallegt veður og yndisleg kyrrð. Náttúran er ólýsanleg og mikið að gera.  Engar auðar stundir.  Samt leyfi ég mér stundum að fara út á nóttunni og bara setjast út á stein eða leggjast í grasið og horfa upp í himininn. Það er á svona stundum sem ég "hleð batteríin".

Ikon - "Leyndardómur hinnar heilögu tilbeiðslu"

Á þrenningarhátíð tók ég á móti íkoninum sem ég hef pantaði fyrir rúmu ári síðan. Íkoninn heitir "Leyndardómur hinnar heilögu tilbeiðslu" og er unninn eftir kúnstarinnar reglum af listamanninum Marcel van Baaren, frá Woerden í Hollandi. Íkoninn var helgaður og blessaður síðan af prestinum í anglíkönsku kirkjunni hér í Stokkhólmi, Nick Howe á þrenningarhátíð.  Blessun íkonsins átti sér stað með krismun (smurningu með helgri olíu), þvott í vígðu vatni og helgun með reykelsi - allt við messugjörð þrenningarhátíðarinnar.  Þetta var hátíðleg stund, þar sem eftirvæntingin var mikil. Ég hafði bara sér skissur frá gerð íkonsins á heimasíðu listamannsins (klikkið á nafn íkonsins að ofan).

´

Íkoninn skipar nú heiðurssess með myndunum af börnunum mínum og friðarliljunni minni. Mér finnst hann óvenjulegur og mjög sérstakur. Hann birtir mynd af því óútskýranlega. Hann er sem skjásýn inn í annan heim, heim sem er fallegri, betri og undursamlegri en sá sem við lifum í í dag. Heim án vonsku, heim án illsku, haturs, heiftar skilningsleysis.  Hann er eins og í tómi, sem samt er svo heilagt að varla er hægt að orða það. Kristur, barnið liggur í skírnarlaug sinni, tákni lífs, tákni atburða, hreyfingar og dýptar. Englar, fulltrúar hinnar heilögu himnesku hersveitar Guðs standa og vísa lotningu sína. Stjarnan yfir skírnarsánum talar um fæðinguna og serafarnir tilkynna nærveru Guðs Alföðurs, heilagrar visku og skapara alls sem er hlutstætt og óhlutstætt.

Frá vinstri: Marcel van Baaren (listamaðurinn), Nick Howe (prestur í Anglíkönsku kirkjunni og ég (held á íkoninum)

Predikun 3. sd. e. páska

Prédikun flutt við hámessu í Sankt Jakobskirkju í Stokkhólmi sunnudaginn 26. apríl 2009, eða skv. kirkjudagatali Sænsku kirkjunnar 3. sunnudag eftir páska (þema: Góði hirðirinn).

S:t Jacobs kyrka, Jakobskirkjan í Stokkhólmi. Byggð á árunum 1588-1642. Rúmlega 47 metra há upp í turnkross. och rúmlega 47 metra löng. Teiknuð af Hollenska arkitektinum Willem Boy 1580 fyrir Johann III Svíakonung. Breytt frá því að vera krosskirkja (grískur kross) í að vera langskipskirkja með basilíkuformi í gotneskum stíl.   Falleg kirkja og undursamlegur vinnustaður. Myndin tekin sunnudaginn 26.04.2009 kl. 16:50. (BGB)

__________________

Textar:  Lexía: Es. 34:11-16; Pistill: 1. Pét. 2:22-25; Salt. 23; Guðspjall: Jóh. 10:1-10.

__________________

Vår herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den heliga andes delaktighet vare med er alla. Amen. 

Har någon sagt till dig: Jag älskar dig? Eller: Jag hatar dig!  Du är Vacker! Eller att någon säger: Fy vad det luktar här (och tittar sedan tillkännagivande runt omkring och genom dig)?  Får du samma dåliga känsla och då någon säger: Har DU tittat i en spegel idag?  Idag vill jag prata om ord. Inte bara vilka ord som helst, utan våra ord. Orden som ger våra tankar vingar, orden som rister så djupt i våra hjärtan, och orden som kan vara så tunga de bara sitter kvar, vare det sig dessa är välkomna eller ej. Vi vet att ord kan vara vassa som en kniv - och de är alltid sagda för agera. Ord är aldrig passiva eller overksamma. Så fort vi har sagt något, får orden vingar och varken ägs eller styrs av oss själva längre.Ord är början till allt.  Detta markeras redan i I. Mosebok, Gamla testamentets första bok, där det berättas hur Gud skapar himmel och jord. Det sägs att jorden var öde och tom. Mot rymdens kaos, kommer Guds röst och han säger ”Varde ljus” och det blev ljus. Endast med ord åstadkommer Gud ordning och reda på kaoset. Endast med sina skaparord. Med ord ger han och tar bort. Gamla testamentets uppfattning av ord är på det sättet; ord har kraft och ord är Guds gåva. Därför skall de användas försiktigt.  Människan fick röst och tal för att lova Gud. Vi har utvecklat oss så att vi kan kommunicera med varandra, visa känslor i ord, förklara, underhålla och berätta. Men ofta lyckas vi dåligt med den här gåvan och vi vanärar den som gav den samtidigt och oss själva. Ibland önskar man sig att man inte hade sagt vissa saker, medan man lyssnar av entusiasm på andras klantiga sätt att uttala sig – och så ler man i smyg. Det är konstigt att människor alltid skall säga vad de tänker, medan de inte tänker på vad de säger. När den danske uppfinnaren Storm P hade blivit hårt kritiserad för något han hade uppfunnit sade han en gång sårad: ”Är det inte särdeles märkligt att med de relativt få ord vi använder till vårt dagliga språk, att vi lyckas säga så mycket dumt och skadande?”  Jag tycker vi kan fundera lite på uppfinnarens ord idag. För några dagar sedan hölls en fredskonferens där de förenta nationerna försökte med dialoger mellan olika nationer, religioner och kulturer at förmedla fred. Jag lyssnade på konferensens första talare. Det var Irans president, Machmoud Ahmadinejads som förklarade sin och många arabers synpunkter på situationen i mellanösten och hur han omöjligen kunde se förbi en krigiskt ”lösning” på osämjan och fiendskapen mellan judar och araber (och deras allierade). Som så ofta förr, användes det stora ord, ord som givetvis kommer inte att underlätta fredsförmedlingen.  Jag tänkte då, vilken förebild, vilken dålig herde! Vilka kommer att följa honom? Vilka är herdarna i Mellanösten? Leder de sina hjordar till förödelse, till giftiga vatten och ökenländer? Jag tänkte på den danska uppfinnarens ord och över oturen som Ahmadinejads hade haft med sitt ordval. Men han är inte den enda som talar på detta viset och misstänksam är jag att han inte heller är den sista!  Efter tv-utsändelsen undrade jag; var det allt med vilja, bestämd vilja försvära FN:s fredförsök och de andras som vill fred och vänskaplig samarbete mellan länder, religioner och kulturer? Folket i mellanösten har haft otur med sina herdar. Det är inte längre frågan om vem började kriga eller vem har dödat, skadat eller kidnappat mest. Vi har kommit över den delen, och det för länge sedan. De som dör i självmordsattentaten eller militära offensiver mot civila dör, tyvärr förgäves. Det är trist, men så är det. Världen har blivit döv, vi lyssnar inte längre. Blir det för mycket offerblod på skärmen när nyhetsutsändelsen är igång, byter man bara kanal. Är man inte snabb nog innan döda kroppar och svårtsårade barn visas på skärmen, hinner man eventuellt säga ”Vad hemskt” men byter sedan till Jay Leno´s Pratshow eller till Simpsons. Tiden för stora hatfulla ord är över. Vare det sig de kommer från en president i Iran, Israel eller Palestina, dövhöres vi mot dessa. Det värsta är att folk slutar bry sig. Hjälten idag är inte den som använder största orden, viftar med största geväret eller dödar flesta, utan den som åstadkommer fred. Hon eller han är god herde!            Ord är början till allt. Ord är bland det dyrbaraste av våra verktyger. Genom moden teknologi kan vi kommunicera på många olika sätt. Men allt bygger på ord och meningar. Ord är därför dyrbara, ord kan vara vassa som en kniv, ord kan uppmuntra och ge hopp, men de är en redskap vi inte får använda hurusom helst. Ord är vår tänkandes verktyg och därför på vårt eget ansvar. Ingen kan ta ansvar för vad jag säger – annan än jag själv. Hur uppfattar vi 23:e psaltarpsalmens ord som börjar Herren är min herde, ingenting skall fattas mig?  För många väcker orden känsla av trygghet, att där är intet att frukta. Orden kan milda obehaglig känsla och ge stöd till den som är ensam. Tänk!  Och de är ”bara” ord. Jag skulle vilja säga till stridsplågade länder i mellanösten, Sri Lanka, Afganistan, Burma, de många stridande länderna i Afrika och länder i vår egen kontinent som lider av osämja och terror: Herren vill vara din herde, ingenting behöver fattas dig!I evangeliets text idag, hör vi där Kristus varnar sina följeslagare och åhörare. Han säger försök inte ta några omvägar, leta inte om lång väg, efter något som räcker att sträcka ut handen efter. Han varnar vid dåtidens och nutidens eklektiska trosuppfattning – där i det mångkulturella samhället det verkar som inte några klara linjer finns, där samtidens moral bestäms av den som har makten varje gång. Med eklektisk trosuppfattning menar jag att det inte går att plocka ihop några ljuvsöta element från alla världsreligioner, ett slags religiöst potpurri och sedan kalla sin gud för Kristus och sig för kristen. Kristus talar i evangeliet till det hellenistiska samhället, ett samhälle som bjöd på mängd olika gudar och halvgudar.  Med sina ord säger han; välj det du vill tro på och verkligen stå för det, du tror på. Han säger: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får och de känner mig.  Jag tror och litar på dig, tror du och litar på mig?  Orden framtalas av kärleken för människan, för skapelsen. I evangelietexten understryks det viktiga: Kristen tro är ingen halvtro, den är ingen snabbmat eller eklektisk religiöst potpurri och där finns inte i någon lätthanterad snabbversion med korta genvägar. Det är antingen eller…   Jesu ord bekräftar detta, i Johannesevangeliets 14 kapitel säger Kristus: Ingen kommer till Fadern utom genom mig. På det sättet blir Kristus vägen, sanningen och livet, och vår öppna port till salighet. Jag började här med att försöka att beskriva hur viktiga och svårhanterade ord kan vara. Kristen tro bygger som alla andra större religioner på en helig bok, bok som har berättelser om tron, dens tillkomst och liv. I vår helga bok hittar vi en vägledning hur vi kan lära att känna Gud. Den Herren som är vår herde, som ser till att ingenting skall fattas oss. Han är fredens Gud. Kristen tro är livstro. Allt annat, som predikar strid, motarbetar den, predikar hat och förakt av olika slag, bör uppfattas som främmande röster, och är inte eftersträvansvärt. Vi ber för världen ty världen verkar slavbunden, fylld med oro och sorg. Världen behöver dig Herre, kom, ta all makt på jord! 

Ära åt Gud, Fader och Son och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.

 

Dagur reiði, dagur hryggðar, dagur eftirþanka

Í miðaldakveðskap má finna orðin frægu Dies irae, dies illa.Föstudagurinn langi í gær og laugardagur tónleikans í dag. Eftir að hafa hlýtt á guðspjallstexta píslarsögunnar í kirkjunni í gær fór ég að hugsa hvað það hefði verið sem leiddi Gyðingana út í að biðja um aftöku Krists. Ég leyfi mér að segja að það hafi ekki verið guðsótti og trúarleg frómheit sem stjórnuðu orðum þeirra þegar þeir æptu: "Krossfestu hann, krossfestu".  Nei, það var veraldarvonskan, það var illskan, það var reiðin sem gerir hvern mann að fífli, gerir hvern mann andstæðan Guðs vilja. Fíflaskapur þá?  Líklega er vonskan mis svört, mis þungbær og mis áhrifamikil.

Á föstudaginn langa, vill Guð vísa okkur að tökum við í hans útréttu hönd, fylgjum honum, eru við á veginum frá veraldavonskunni, þeirri vonsku sem byggir sér skot í hjörtum fólks, í hugsunum, í næringarberandi blóði fólks og jafnvel í lungunum öndum við þessu að og frá okkur. Krossfestingin var ekki bara einstök vegna þess að þar var Guð og maður krossfestur, heldur synd okkar mannanna. Þannig getum við notið alls þess besta, BARA ef við horfum á spegilmynd okkar og spyrjum okkur sjálf: Er þetta hann/hún sem ég vil vera?

Ljótleiki heimsins birtist best þar sem andstæðurnar mætast; svart mót hvítu, góðsemi mót illsku, gleði mót hryggð. Síðan Páfastóll hóf að fylgja Benedikti páfa XVI á www.youtube.comhef ég tekið mér fyrir hendur að fylgja eftir því sem hann hefur sagt og af hverju hann er að tjá sig um hin ýmsu málefni.  Karlinn greyið skrifar líklega ekki helming þeirra ræðna sem hann heldur, en við það að hann lesi skrif annarra fá þau apostólíkskt gildi. Hann er hirðir hirðanna í kirkjudeild sinni, hinni rómversk katólsku kirkju. Í nýlegu ávarpi hans til biskupa kirkju sinnar, hvetur hann þá að sinna prestunum betur, ekki bara biðja fyrir þeim, heldur tala við þá, setja sig í samband við þá þegar þörf ber til og jafnvel þegar ekkert heyrist frá þeim.  Hann talaði um mikilvægi hinnar biðjandi kirkju, mikilvægi andlegrar þjónustu á öllum stigum, allt frá sunnudagaskólum til erkidjákna og biskupa.

Nú er ég ekki alltaf sammála Benedikt páfa, en hann hefur á svo réttu að standa. Hann er að gera það sem allir biskupar áttu og eiga að gera:  Hann er að láta sig varða hag prestanna sinna. Hann er að sýna að verðandi prestar, þeir sem þegar eru vígðir og svo þeir sem hafa dregið sig í hlé - að allir eru kirkjunni mikilvægir. 

Þarna sýnir rómversk katólska kirkjan að prestar hennar eru henni dýrmætir - og ekki bara þeir sem eru starfandi eða þeir sem eru nafnfrægir; nei heldur allir.   Þegar þjóðkirkjuprestur lætur af embætti (fellur út af launalista), snýr sér tímabundið til annarra starfa eða fer í þjónustu utanþjóðkirkju stofnunar eða safnaðar - virðist sem þessi sé dauður og gleymdur kirkjunni sem í upphafi vígði hann/hana til þjónustunnar.   Að þessu er skömm sem er smánarblettur á kirkjustjórninni á Íslandi.

Lifandi trú er trú sem er lifuð, trú sem fær á sig brotsjó í lífsins ólgu sjó, trú sem fær að vaxa með einstaklingnum, trú sem leyfir þér að efast, trú sem spyr spurninga og trú sem leyfir afturhvarf.  Ég er harður í orðum og hugsunum gagnvart kirkjunni minni, kannski vegna þess að hún er mér kær, fólkið er mér kært og dýrmætt. Börnin sem ég hef skírt dýrmæt og þau eiga skilið kirkju sem lætur sig varða þau og hvernig þau vaxa úr grasi og hvaða vegarnesti þau fá. 

Dagur reiði, dagur hryggðar!  Föstudagurinn langi er dagur uppgjörs við illskuna. Uppgjörs við það sem verst er kristnum einstaklingum: Sinnuleysið.  Að láta sig ekki verða neitt, bara fljóta með, fljóta með öllu að feigðarósi. Gefa skít í allt og skipta sér ekki að neinu. Að rjátla bara með í rokinu og um síðir hreint puðrast út í veður og vind. Síðan má kenna um að þessi eða hinn hafi ekki vitað að hverju stefndi. Ég blæs á slíkt. 

Ég hugsa aftur til kirkjunnar, orða Benedikts páfa og til kirkjunnar minnar á Íslandi, þjóðkirkjunnar sem mér finnst hafa dansað sama ókunnuglega dansinn án athugasemda. Orð páfa um að kirkjan verði að láta sig varða prestana sína, djáknana sína, starfsfólkið í kirkjunum. Að fólki finnist það ekki standa eitt og oft illa statt í ómögulegum aðstæðum. Finnist það ekki geta hreyft sig aftur á bak eða áfram og geta ekki leitað til neins sem hafi myndugleika að takast á við málefnin sem eru svo knýjandi.

Í komandi biskupskjöri hér í Stokkhólmi, hefur margt verið rætt um hvaða eiginleika næsti biskup skuli hafa. Hvernig biskup í stórborginni Stokkhólmi með fjölþjóðlegu ívafi sínu og fjölmenningarlegu yfirbragði.  Það sem fólk óskar sér einna helst að einn biskup skuli prýða, er 21. aldar manneskja, menningarlega sinnuð, biskup sem hikar ekki við að hrófla við sóknarskipan ef það má verða kristninni til framdráttar, hlustandi biskup (sem hlustar á raddir fólksins og prestanna sinna), biskup sem styður réttindabaráttu samkynhneigðra, biskup sem þorir að standa gegn stjórnvöldum ef kristin trú og gjörðir stjórnvalda fara ekki saman, biskup sem er góð fjölmiðlamanneskja en umfram allt: biskup sem er hirðir hirðanna, hirðir ALLRA presta.  Það er erfitt að finna þetta allt í einni manneskju, en mörgum góðum kandídötum er uppstillt og framstillt núna um þessar mundir.  

Þetta voru smá þankar á aðfarardegi páskadags.

Gleðilega páskahátíð og heilaga páskaviku!

Það verður gott og gaman að koma til Íslands núna í páskavikunni. 

Orgelkonsert i Sankti Jakobskirkjunni

Tónlist er undursamleg leið at vekja stemningu, slappa af og tengjast öðru fólki. Á hverjum föstudegi klukkan 17:00 safnast saman lítill hópur fólks í Sankti Jakobskirkjunni í Stokkhólmi til að hlusta á orgeltónlist. Það er aðalorganisti kirkjunnar, Michael Waldenby sem oftast sér um að leika á hið stóra Marcussen & Søn (Aabenraa) orgel kirkjunnar. Tvö Marcussen & Søn orgel eru til í á Íslandi að ég veit. Eitt stendur í Fella- og Hólakirkju í Breiðholti, Reykjavík og eitt í Blónduóskirkju, Blónduósi. Orgelið í Jakobskirkjunni í Stokkhólmi er eitt hið stærsta i Svíþjóð og eitt það sem býður upp á mesta möguleika i disposition sinni. Hér er hægt að lesa um orgelið:  http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankt_Jacobs_kyrka .

 (klikkið á myndina til að stækka hana)

Í dag nutum við undursamlegrar tónlistar eftir Johann Sebastian Bach [1685-1750], Felix Mendelssohn-Bartholdy [1809-1847], Max Reger [1873-1916], André Campra [1660-1744], Gustaf Hägg [1867-1925], Michael Waldenby [1953- ], L.J.A Lefébure-Wély [1817-1869] og Louis Vierne [1870-1837].  Það var undursamlegt að heyra tóna þessa fallega og áhrifamikla hljóðfæris fylla Jakobskirkjuna. Allir voru sem uppnumdir af þeirri stemningu sem organistinn skapaði. Oft hefur verið sagt að Bach sé fimmti guðspjallamaðurinn. Þannig hefur tónlistin með sinni tækni, frásagnarlist og "sköpunnargleði kallað fram hughrif sem líkja má við áhrif frásagna guðspjallanna.

Nóg um það!   Bestu kveðjur úr síðasta snjó vetrarins. Á þriðjudag er spáð +10°C.  :)  ....  og svo á aðfararnótt sunnudagsins skiptum við yfir í sumartíma hér ytra.  Þá verða aftur tveggja tíma munur á Íslandi og útlandinu.  

Kristur í kreppusamfélaginu

Viðbrögð við grein ritaðri af átta guðfræðingum Önnu Sigríði Pálsdóttir, Arnfríði Guðmundsdóttir, Baldri Kristjánssyni, Hjalta Hugasyni, Pétri Péturssyni, Sólveigu Önnu Bóasdóttur, Sigrúnu Óskarsdóttir og Sigurði Árna Þórðarsyni sem birtist í Mbl. síðasliðinn sunnudag. 

_______________

Takk fyrir greinina góðu. Athyglivert að sjá hvernig kirkjan setur fram sýn og þátttöku sína núna á tímum lítillar vonar, lítillar gleði og almennt bágs ástands. Þetta var fallegur texti og hlýr eins og búast mátti við frá góðu fólki.

I.

Ég á tvö sjónarhorn til. Um leið og ég þakka aftur fyrir góða grein, vil ég benda á fyrirbærið "líf með Kristi".  Fyrra sjónarmið mitt er: Hvað tapaðist með efnahagshruninu? Lífskjör?  Fjárhagslegt öryggi? Við erum jú öll lifandi. Í hverju fólst þetta fjárhagslega öryggi?  Að lífssparnaður margra lá í hlutabréfum - var það "öryggi"?  Versnuðu lífskjör okkar?  Fá börnin okkar ekki eftir sem áður að læra að lesa, við fáum aðhlynningu þegar við verðum sjúk eða slösumst. Við fáum þjónustu í öllum greinum atvinnulífs og þjónustu sem völ er á í heiminum. Hvað er það sem tekið var frá okkur sem skipti okkur mestu máli?

Var fjölskyldan tekin frá okkur? Var matur og heilsugæsla tekin frá okkur? Hefur skólum verið lokað og við svipt möguleikum til framhaldsmenntunar á hæsta stigi?   Nei. 

Ó jú, hlutabréfamarkaðurinn hrundi.  Fyrra sjónarmið mitt er semsagt: Hurfu okkar helstu gildi og það sem okkur er dýrmætast.  Höfum við ekki bara komið nær því sem Kristur vill að við skulum nálgast, hinum æðri gildum. Boðskapur Krists hvetur okkur að flokka það sem er mikilvægt og sinna því umfram allt: Það er kærleikurinn til Guðs og til náungans. Þetta má svo útfæra þannig að (a) við elskum Guð. Við elskum hvort annað (b) og þar hafa kannanir sýnt að flestir setja fjölskyldu og vini efst á listann. Lýðræði og réttur til málfrelsis, réttur til menntunar og aðgangur að læknisþjónustu, ferðafrelsi og jafnrétti. Jú fleira má telja til og listinn verður langur, en svona hefur það sýnt sig að manneskjan "forgangsraðar" og oftast raðast efnisatriðin sem nefnd hafa verið ofarlega en alltaf meðal 10 efstu og mikilvægustu "mannréttinda" okkar.  Í síðari flokknum verkar Kristur sem viðmiðun okkar.  Hann hefur gefið okkur kærleikann sem helsta áhrifsþáttinn, mannvirðing og réttur af sama meiði og spurningin stendur enn: Hvers höfum við glatað sem skiptir okkur MIKLU máli?

Í starfi mínu í kirkjunni hef ég starfað með fólki sem á enga von. Þetta fólk er borið inn sem lama maðurinn í guðspjallinu til kirkjunnar af vinum. Lama maðurinn er "apatískur" það er að segja ófær um að hreyfa sig eða tala. Hann er "sálrænt máttvana".  Oft eru þetta manneskjur sem glatað hafa von, öryggi, réttindum og eru í raun "persona non grata" (náðarlaust fólk). Ekki er það Kristur sem hefur svipt þessa einstaklinga náð, heldur samfélagið. Samfélagið, stjórnvöld hafa afskráð þetta fólk eða gert það "náðarlaust". Oft eru þetta innflytjendur (löglegir/ólöglegir) eða fólk sem komist hefur á kant við lögin og á erfitt með að samlagast samfélagsgerðinni aftur á ný. Bæði vegna eigin skoðana og samfélagsins. Náðarlausir einstaklingar eiga bara eina von, að vera "bornir til Krists". Enginn beygir kné við þeirra hlið, Samverjar samfélagsins eru fáir og ekki sjaldan kirkjunnar fólk verst i hræsni sinni og reyna að kalla til alla sem mögulegt er til að "sjá um einstaklinginn".  Sagan um miskunnsama Samverjan fær í hvert sinn nýtt líf þegar einn svona er borinn inn í kirkjuna.

II. 

Síðara atriðið: Kirkjan á ekki að vera safnhús fyrir dýrðlinga. Hún á að vera sjúkrahús fyrir syndara. Kristur er úti á Lækjartorgi, Kristur er í Smáralind, Kristur er í þér og í mér!  Okkar er bara hleypa honum að, gefa honum rödd og hendur, hlýjan faðm og vera náunga okkar, náungi.  Þar er ég kominn að síðara atriðinu; "lífi með Kristi". Lífið með Kristi vaknar í grasrótinni hið innra. Að leyfa sér að "helgast" að byrja nýtt líf, að taka ábyrgð fyrir sjálfum sér (þótt síðar á langri ævi) er að hleypa lífsgildum Krists inn í samfélagið og inn í okkur. 

Kristur er miðlægur frá fyrsta andadrætti. Maðurinn samanstendur af líkama, sál og anda. Líkaminn tilheyrir hinu jarðneska, andinn er Guðs gjöf og sálin er bland beggja. Hún er rödd okkar, hvernig við breytum og vilji okkar. Í henni eru draumar okkar, langanir og ótti. Sálin er eins og jurt. Jurt sem þarf ljós, yl og næringu. Sinnum við sálinni vel verðum við hamingjusöm. Umhverfisþættirnir eru þá minna mikilvægir, en það sem verður mikilvægt í stað þeirra eru fyrrnefnd lífsgildi - þættirnir sem við veljum í 10 efstu sætin í forgangsröðun okkar. 

Spurningar mínar eru: Getur bágt efnahagsástand orðið til góðs?  Forgangsröðum við á ný og heilbrigðari máta?  Komumst við nær "lífinu" í kreppu?

Kristusgestalten

Erindi mitt sem flutt var þann 29.01.2009 á ráðstefnu og námskeiði um kristna trú í St. Jakobskirkjunni í Stokkhólmi á vegum Dómkirkjusafnaðarins í Stokkhólmi:

Kurs om kristen tro, i S:t Jacobs kyrka – 29.01.2009

”Kristusgestalten”  

av Baldur Gautur Baldursson, präst  

Först vill jag tacka Sabina Koji som har arrangerad denna kurs om Kristen tro. Jag tycker det är enormt viktigt att bjuda på den möjligheten att samtala om tro, sin tro och sin trosupplevelse och kunna diskutera sina frågor. Olika föreläsare ger en bredd ämnesvalet och hur det sedan hanteras.  Jag har fått uppgiften i dag att tala om Kristusgestalten. Jag ger min text lite personlig karaktär och hoppas jag att det hjälper er att dela mina tankar.

 Hur förväntar vi oss att Kristus möter oss i livet?

_______________________

Lukasevangeliet 24:13-32 

Det finns en liten berättelse om en man som bodde ute på landet. Hela lanskapet var översvämmat med vatten. Mannen, som het Harald, satt uppe på taket på sitt hus och tittade på hur vattnet jämt steg och steg. Då nalkades hans granne på en liten båtsnäcka och kallade att Harald skulle rädda sig och hoppa över i båten innan han drunknade. "Nej, tack" svarade Harald, "jag litar på Gud". Vattnet steg och snart hade vattnet nått hans mage. En man på motorbåt kom till honom och ropade och försökte att får Harald att kliva ombord i motorbåten.  "Nej" svarade Harald "jag litar på Gud". Till sist satt Harald uppe på skorstenen och vattennivån nådde honom i halsen. Då kom en helikopter. En lång stege kastades ut till Harald, men han ville inte med, utan skrek "jag litar på Gud".  Vattennivån steg och Harald drunknade.

Harald förstod att han var nu i himmelriket och ville nu få förklaring på varför den Högste inte hade räddat honom.  "Herre" sade han "jag litade på dig; varför räddade du inte mig ur faran?"  "Harald människobarn" svarade Gud. "Vad menar du egentligen? Och jag som skickade till din räddning; först en granne till dig på liten båt, sedan en man på snabb motorbåt och till sist en helikopter".   Vad ville du mer?

Jo, vi har olika gudsbilder och hur Kristus förväntas gestalta sig bland oss varierar.

I.

Vi befinner oss i Norge. Vid en djup och lång fjord längst i norr. Det kalla norska vintervädret slår hårt mot den skurna norska västkusten och den lilla byn som står öppen mot havet. Det blåser jämt och oblitt från havet. Osynlig nåd håller havet i styr. Läpparna smakar salt efter endast få minuter ute i vädret. Längre in mot land övertar snön. Den fjord som gömmer sig mellan höga berg, heter Berlevåg fjord. Vid bergens fot ligger Berlevågbyn som ett barns leksak av små trädklossar målade i grått, gult och vitt, rosa och andra färger.

Så inleds boken Babettes gæstebud av Isak Dinesen. Isak Dinesen var ett pseudonym för danska författarinnan Karen Blixen. Den korta novellen om Babettes gästabud handlar om de två systrarna Martine och Philippa och livet i den lilla norska byn Berlevåg på 1800-talet. Deras far var prost och flickorna fick en strängt religiös uppfostran. Efter faderns död fortsatte systrarna med samma puritanska leverne; de tog hand om fattiga och uppoffrade kärlek och familjeliv till förmån för Gud. En dag kom en fransk kvinna och knackade på hemma hos systrarna. Hon har flytt undan den blodiga Pariserkommunen och sträcker fram ett brev. Brevet är från operasångaren Achille Papin som gav Philippa sånglektioner när hon var ung. Papin minns Philippa och hennes familj som de godaste människor han mött och skickar därför Babette till dem. Hon är bra på att laga mat och erbjuder sig att bli hushållerska till systrarna. Eftersom de två systrarna anser att alla jordiska njutningar är en synd förklarar de för Babette att hon ska laga så enkel mat som möjligt. Hon gör som systrarna säger och lagar klipfisk och øllebrød dag ut och dag in.

Detta är upptakten till Karen Blixens korta men innehållsrika berättelse om konstnärskap, mänsklighet och men framförallt kärlek. Historien har många bottnar, och det är verkligen intressant att se hur mycket som kan rymmas på knappt 85 sidor. Språket är kortfattat och exakt. Inga långa målande miljöbeskrivningar eller utdragna monologer ur personernas inre, utan endast det som för berättelsen framåt. Det är en fin historia om mänsklig uppoffring som står i tydlig kontrast mot dagens sekulariserade samhälle. Men den korta och storslagna berättelsen har ett djup, en resonans i en annan berättelse vi känner kanske ännu bättre, en skriven av läkaren Lukas. Sagan av de två sorgsna lärjungarna som var på väg till Emmaus från Jerusalem.

Babette gör som hon skall, enkel lättlagat mat till de fattiga, där tanken blir det viktiga och Guds kärlek läggs i matskålarna. Babette lyckas spara pengar åt de gamla systrarna och de verkar väldig nöjda med hennes tjänster. Den enda kontakten Babette har med sitt hemland Frankrike är en lottobiljett som hon förnyar varje år - och åren blir många. De få fattiga i byn Berlevåg blir äldre och mer behövande för systrarnas hjälp och gemenskap. Men gamla intriger bland dem uppstår och den ande som svävat tidigare medan gamla prästen hade varit i livet och varit en källa för lilla samhället, hade nog bleknat lite och förtunnats. En dag säger systrarna Martine och Philippa att de vill minnas hundraårsdagen av prästens födelsedag och vill bjuda hem till enkel middag.

En dag får Babette brev från Frankrike.  Hon får veta att hon har vunnit 10 000 francs i lotteri. Nu tror alla att hon skall bege sig till Frankrike och njuta av sin vinst. Hon frågar systrarna om hon får laga en "fransk middag" till minnesdagen om gamla prästen. Systrarna kan inte säga annat än ja, eftersom Babette har arbetat nästan utan lön i flera år. Babette beger sig bort i några dagar för att förebereda och beställa in varor till middagen.

Några dagar före gästabudet, återvänder Babette med råvarorna. Systrarna ser att bland dessa finns vin, främmande och lockande frukter och även en levande sköldpadda. De blir rädda. Vad har Babette burit in i deras hus? Efter mardrömsnätter går systrarna ut till alla inbjudna och ber dem att förstå att Babette menade väl. Att ingen skulle säga ett ord om maten, att alla bara skulle tänka på det saliga minnet om gamla prästen. Det var bäst så.

Under den magiska kvällen frambärs underbara främmande rätter, där den nästa överträffar den föriga, en kulinarisk njutande av mat och vin skapar en atmosfär där förlåtelse följs av tolerans och kärlek. Babettes underbara måltid förenar det gamla och gammal falnat kärlek får liv igen.

Efter måltiden, när alla hade lämnat systrarna i nästan helig extas, får vi veta att Babette hade lagt alla sina pengar, hela stora vinsten på 10 000 francs på måltiden - pengarna var slut. Hon hade offrat allt för att ge det bästa till dem hon inte ens kände.

Det är många år sedan jag läste Karen Blixens bok Babettes gästabud, men fortfarande lever den i minnet som om jag hade läst den igår. Det var något som rörde mig för att i den har jag sett ett budskap, så djupt, så högt och så heligt. Ord som berörde mig, ord som stor i liknelse med den av evangelisten Lukas skivade texten om de två männen som färdades från Jerusalem till Emmaus. Här har Karen Blixen gestaltat Kristus och den heliga nattvarden. Det centrala elementet i kyrkans liv.

II.

Ikväll befinner vi oss i den här gamla kyrkan. S:t Jacobs kyrka. I 367 år har den stått här och ornerat Kungens trädgård. 1311 vet vi att en kyrka helgat åt aposteln Jakob den äldre Zebedeusson fanns på samma plats. Ett nordiskt pilgrimsmål. Vad är en kyrka? Vad står den för? Och vad betyder den något för oss? Listan kan bli oerhört lång om vi lägger ihop våra tankar. Arbetsplats kan någon säga. Gudstjänstlokal kan någon annan säga. Ett hus där Gud finns och kanske bor. Någon kunde väl säga att kyrkan är en minnesvarde för det förgångna, det som var. Jag brukar kalla kyrkan för en mötesplats. En reserverad mötesplats - i modern tid: motesplatsen.se. 

Den här kyrkan vittnar i sin struktur, form och utseende om en teologi. Ett samspel mellan teologi och arkitektur (och konst). Den här kyrkan är sin tids tolkning av Gudsbilden, hur dåtida människor såg Gud, hur han presenterades. Den här kyrkan föreställer också en stil, ett framställningssätt som sedan dominerar våra kyrkobyggnader fram till våra dagar.

Det hände runt 1140 i Paris. En ny stil födes, gotiken. Det som händer är ett kulturhistoriskt genombrott, som tar sig form och i sin nyskapade helhetsbild sträcker den sig ut till hela samhället. I konsten, musiken, filosofin, litteraturen, i det sociala och politiska livet. Vi vet att vissa utföranden av den gotiska stilen hade tidigare visat sig, särskilt i Italien, men det var här det tar sin slutliga utformning och tolkas i teologiskt sammanhang. Det var abboten i S:t Denis Suger som såg att Gud finns inte bara i kyrkan, utan överallt. Att han fanns i naturen, han fanns i det goda, det som gav liv. Gud var ljuset. Inspirerad av Johannes evangeliets första kapitel, kommer fram en tolkning av världen. Världen var inte ond. Dualismen, det gudomliga och det jordiska rivaliseras av den tanken att Gud fanns också i världen. Hade inte Guds son, Jesus Kristus föds som människa. Men världen var fortfarande de långa skuggornas plats. Visserligen var världen en farlig plats, och fortfarande djävulens jaktmark, men även den plats Gud där uppenbarade sig, den jord Guds son Guds son blev människa på och delade vårt liv.

Abbot Sugers dagböcker finns idag och vi vet hur han tolkade evangeliets ord: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom,...". Vad gör abbot Suger, jo som byggmästare ger han order om att alla pelare skall höjas, att de romanske tunnvalvbågarna skulle höjas i mitten och sträcka sig upp mot himmelen. Stora fönsteröppningar skulle släppa in ljus och med föresagda ändringar behövdes inte de enormt tjocka bärande väggarna. Kyrkorummet öppnades och pelarsystemet smalnade. Det som verkade oändlig takhöjd blev en bild för himmelens stjärnvalv, pelarna representerade helgon som var mellangångare mellan det himmelska och jordiska, stora fönsteröppningar gav ljus och ofta ersatte takmålningar med underbart målade glasfönster som var berättade i sin tur. Musiken ändras, det sjungna ordet upplyfts och det vi kallar för gregoriansk musik gjorde det möjligt att berätta med ord i kyrkorna (eftersom inte gick att tala i dessa enorma ekande katedraler). Kyrkan blev mötesplats. Abbot Suger skriver i sina memoarer och citerar bland annat Efesierbrevet: Ni är inte längre gäster och främlingar, utan medborgare som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till fundament, med Kristus Jesus som högsta hörnsten, han som förenar båda väggarna och i vilken hela byggnaden, både den andliga och materiella, växer till ett heligt tempel i Herren. Ju högre och bättre vi strävar att göra den materiella byggnaden, desto mer får vi lära oss att vi själva tillsammans byggs upp till en andlig boning för Gud i den helige Ande.  Idag njuter vi av frukterna av abbot Sugers tankesmide och den här kyrkan representerar den tanken i sin form. Högre, närmare (psalm 271 "Närmare, Gud till dig, närmare dig!").

Ljuset blir en gestaltning för Kristus, som representerar hans närvaro. I alla tider har det levande ljuset, vare det sig dagsljuset som kastar sina strålar in genom de stora fönstren eller genom färgat glaset här i koret, eller ljuset på altaret, ljusen vi tänder i ljusbäraren, ljuset vi bär in under processionen i söndagshögmässan. Viktigast är ljuset som tänds i våra hjärtan; hoppets ljus, tacksamhetens ljus, förlåtelsens ljus, kärlekens ljus, de goda gärningarnas ljus, dopets ljus och även när vi tar avsked av nära och kära, står ljusen nära kistan, tecken på Kristi närvaro nu och i eviga livet hinsides. Ljuset är allas; ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna, som det står i Lukasevangeliet.

På många olika sätt har vi försökt att göra Kristus åtkomlig. Vi försöker att skåda och förstå det himmelska, det som verkar så långt borta. Vi försöker hela tiden att få tag på, röra och prova. Men det himmelska är inuti oss, den heliga anden, livsanden given av Gud från första människan till den sista. Det är så nära att vi inte ens ser det.  Kristus är här mitt ibland oss. Nattvardens centrala läge gör att vi söker oss inåt i kyrkan, in mot nattvardsbordet samtidigt som vi söker oss inåt i oss själva. Enligt den tanken har jag alltid varit mycket förtjust i de altare som står upp mot kyrkors östväggar. Jag ser framför mig ett bords ände som på sin längd befinner sig i himmelriket, där den himmelska måltiden pågår. Vi som kristna får del av den måltid, den glädje och den gåvan. Vi ställer våra finaste kärl på bordsändan och serveras av Kristi nåd. Kristus stiftar nattvardssakramentet med sina ord som det centrala, kärleksmåltiden så att alla kan vi vara ett (Joh. 17:21). Kristus använder sig av något så egendomligt som måltiden, elementärt för vårt jordiska liv och för den till ett central läge. "Gör det i min åminnelse". Måltiden är både symbolisk, men framför allt verklig. Människans behov för att förstå, svaras med mystiken. Det dolda förblir heligt men njutbart. De fem sinnen bekräftar verkligheten medan hjärta och hjärna mottar signalerna och besvarar. I gudstjänsten deltar vi med bland annat psalmsång och i bön, vi ser det som sker, följer med prästens föreberedelse och symboliska kläder, vi ser ljusen och kalken, vi hör texten och orden omkring nattvardshelgandet, vi tar i varandras hand och önskar fred, vi luktar och smakar vinet, vi känner dess värme i kroppen. Allt detta skapar relation till det moment vi upplever, Kristus är nära, särskilt nära och i nattvarden, förvandlas vi. Det blir reaktion och motreaktion. Kristus speciella närvaro i nattvardssakramentet helgar stunden och hans nåd, Guds nåd helgar oss. Vi kommer så nära vi vågar. Vi blir rörda av gudomen. Tillåter vi oss att bli berörda i hjärta och själ?

III.

Jag vet inte om Gud någonsin har känt sig hemma i de kyrkor och tempel vi har byggt till hans ära. Det vet jag inget om. Men han finns där vi finns. Vare det sig vi är ensamma eller fler sammankomna. I praktfulla kyrkor eller liggande i avlagd tunnel någonstans. Abbot Suger sträckte händerna mot den levande Gud, den Gud som fanns i ljuset, fanns i det omätliga och gestaltade sitt försök genom sitt byggnadsverk utanför Paris med sina strävbågar och insläpp av ljus. Han ville förhärliga Gud och det vittnar hans byggnad och texter om.  Vi sträcker ut händerna, upp och ut mot Gud. Jag förstår att under någon av de nästa föreläsningarna kommer det att pratas om bönen - så jag går inte in på den här.

Själv har Kristus gett oss hjälpverktyg, verktyg vi skall använda när vi känner behovet eller suget för att närma oss honom. Kristus ber oss att minnas honom när vi samlas i hans namn och om hans namn. Där kommer vi åter till kyrkan som mötesplats. Här kan det med begrepp vara lite tillkrånglande. Kyrka kan förstås som administrativ juridisk institution det vill säga Svenska kyrkan (med logotyp, hierarki, etc) eller som byggnaden vi befinner oss i. Jag väljer tredje valmöjligheten och den är att se oss, kristna syskon, vi som känner samhörighet i tron på den treeniga Gud; fader, son och helig ande. Helhetstanken är viktig hos aposteln Paulus. Han diskuterar i sitt Romarbrev vad det betyder att tillhöra Kristus hur han ser sambandet mellan oss och Kristus. Han säger i Romarbrevets tolfte kapitel: "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgår vi, fast många, en enda kropp i Kristus..." Kristus Gud är huvudet och vi är lemmarna. Vi tillhör en helhet och den helhetstanken är viktig för att förstå kyrkan och sambandet mellan oss och Kristus. På det sättet gestaltas Kristus som ett andligt tempel, en kyrka som ett levande hus där han är hörnstenen. I Förra Petrusbrevet pratar brevskrivaren om oss som levande stenar, av vilka vi bygger Kristi kyrka. Kristus är byggmästaren och vi är de levande stenarna som han skall bygga sin kyrka på jord av.

Jag kan inte säga vad Kristus är för dig. Gud möter var och en genom ett personligt möte. Men jag kan säga vad Kristus är för mig och hur jag ser honom. Konsten bland annat har sedan jag var liten pojke - och det var länge sedan, påverkat min syn och hur jag ser Kristus. Bertel Thorvaldsens staty av Kristus där han står med öppen famn bakom altaret i Vårfruekirke i Köpenhamn har ofta varit den bild jag har av honom. Men framför allt ser jag honom som broder, som den som alltid är nära, den som säger; Baldur du kan. Som den som tar sig form av en starkt närvarande ansiktslös gestalt. Han är med mig under dagens lopp, han är verklig och gestaltar den drivkraft jag behöver, det framtidshopp och livssyn jag vill sträva efter att leva. Han förstår det liv jag lever och han säger ofta: Baldur, du kan göra bättre! Han känner mitt namn, mina känslor och vet hur jag agerar i de olika situationerna. Han delar sorg och glädje med mig. Han är alltid där när jag ropar - och frågar mig då "Varför hojtar du Baldur, du vet jag är här bredvid dig". Han är och han är för mig som en vän jag vill presentera för alla! Han är för mig som det står i psalm 37 i Svenska psalmboken: Kristus är världens liv, han och ingen annan.  

Hur kan vi presentera, förkunna och berätta om det heliga?  Vårt kändaste tecken, symbol är korset. Tecken för Kristi lidande och död på korset, på Golgata, men framför allt segertecken, för den seger Kristus vann över döden. Korset representerar de godas seger över det förödande och onda. Även om hela världens reklamindustri skulle förenas för att skapa ett så innehållsrikt och känt logo som korset, skulle de aldrig lyckas.

För 869 år sedan försökte abbot Suger att höja vår blick, uppåt, mot en ny tolkning av det heliga, en ny tolkning hur Gud kunde förståss. Han var som en man som ägde en tavla med en bred svart lackram. För att svara det tidsenliga, tar han sin tavla till ramverkstaden och ber om vitt kartong runt om tavlan och en ny förgylld och passande ram. Han försökte att ändra och utveckla de fastrotade tolkningsmetoderna, öppna vägen för kyrkan ut bland folket och släppa in ljus in i den dunkla tillvaron och möta samhällsändringar och det tidsenliga. Han lyckades.

IV.

Kristus i kyrkan, Kristus i dagliga livet! Mest synlig tycker jag han är i vardagen. I våra dagliga liv, där den villkorslösa kärleken och omtanken finns.

Jag vill i slutet av min text ta våra tankar tillbaka till Babettes gästabud. Hon som genom en härlig måltid, kallade fram det bästa i folket, omvandlade hopplöshet och osämja till kärlek och återställde gammal vänskap. Men framför allt tände hon igen gammal gnista till brinnande kärlek till Gud. Så som de sorgsna lärjungarnas ögon öppnades vid måltiden i Emmaus vid brödsbrytandet, så öppnas våra ögon vid nattvarden hos oss. Ju bättre vi förebereder oss för nattvarden, desto djupare blir vår erfarenhet av Kristus. I Apostlagärningarna andra kapitel där Petrus svarar på folkets frågor om Jesus och tron står: Orden träffade dem i hjärtat. [...] De som tog till sig hans ord lät döpa sig, [... ]och de deltog troget i apostlarnas undervisning och inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.

Vorboði í samskiptum

Í kirkjunni í dag var mér hugsað til hins hræðilega stríðs milli Ísraela og Palestínumanna. Ég minntist orða 73. Saltarsálms en upphafsorð hans eru: "Vissulega er Guð góður við Ísrael, við þá sem hjartahreinir eru."  Já, Guð er góður þeim sem þrá frið, því friðflytjendur eru hans. Mótstöðumenn friðar, er mótstöðumenn Guðs. Þegar hörmungarnar eru yfirstaðnar, munu hjartahreinir og friðelskendur lifa þá von sína um frið. Margir hafa dáið og sennilega munu enn margir láta líf sitt.

Friður er uppspretta góðra hluta, hagsældar og blessunarríks lífs. Sáttin er verkfæri Guðs. Hann réttir hana út sem veldissprota til þess sem vill frið og veit að ekkert gott blómstrar í ófriði, mannfalli og virðingarleysi.  Umburðarlyndi, kærleikur og fyrirgefning eru óskaorðin okkar nú. Minnumst þess sem gefur, líknar, bætir og stýrir til góðs.  Svo er með þá sem hreykjast upp í vonsku sinni, beita vopnum til að öðlast völd yfir löndum og fólki, að þeir eru settir á vogaskálarnir mót hinum góðu. Vonskan ræður fyrir mörgum löndum og þjóðum í dag. En vert er að muna að aðeins með andblæ Drottins lyftist skál hinna vondu og hinir góðu munu með andadrætti Guðs, bera vonskuna ofurliði.

Biðjum fyrir friði, heima og heiman, sátt og fyrirgefningu. Annars munum við aldrei verða þær manneskjur sem við vorum sköpuð að vera.

Lýsa yfir vikulöngu vopnahléi