1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.