2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.