Andra söndag i advent - 2011

Guds rike är nära!

Det verkar som att det finns något oförnuftigt i vår tro. Något som alltid har funnits. Vi kristna – vi vill tro på det omöjliga. Det är inte så att vi föraktar kunskap eller förbiser fakta. Tvärt om, är vi inte den nation som högtidligt firar vetenskapen, om endast få dagar firar vi Nobeldagen som om Alfred Nobel var en av de tre vise männen. Och teknik litar vi mer på en våra egna händers arbete. Jag litar på att min lilla diskmaskin diskar bättre än jag själv. Säger min dator att jag har gjort något fel, så trotsa jag inte det utan tyst och lydigt rättar till saken. Och på många andra sätt tror jag att vi litar på tekniken mer än vår egen intelligens. Det som verkar oförnuftigt i vår tro är att vi respekterar vetenskapen, men ändå vägrar ge upp. Därför är det att vi kan leva i ständigt förväntan, med ett trotsigt hopp och livlig förväntan på livets möjligheter – och på så sätt arbeta för Guds rikes framtid såsom jordens framtid.

Jag kan ärligt säga att jag känner Guds närhet. Ibland känns Guds närvaro så påtaglig att jag sträcker ut handen eller jag tittar över min axel för att se Gud eller hans sändebud – jag vet att han är där, trots att jag inte ser. Vetenskapen kan kalla mig för oförnuftig och dum, men jag vet att Gud finns, i mitt hjärta, i min medmänniska, men framför allt mitt i vår gemenskap och han är min verklighets och livs förutsättning. När jag går ut och jag känner den lena varma sommarvinden smeka mitt ansikte, vet jag att han är där. När kylan obarmhärtig och stormen piskar mitt ansikte, känner jag hans kraft, när leker med snöbollen eller håller mina händer i vårens smältande isvatten, leker han med mig. När jag ser sopberget växa i naturen och tittar över naturens öppna sår – då känner jag hur han ger mig varningsord – att jag inte skött mig. I min bön går han bredvid mig och lyssnar som min bästa vän.

Det är genom hans ord att jag vet att en större gudomlig närhet är på väg och ett djupare liv, inte bara för mig, utan alla som lever. Guds rike är nära.

Och på andra söndag i advent säger vi: Kom, kom till oss. Kom till oss säger vi till den Gud, i vilken vi redan lever och rör oss och är till. I alla tider har vi bett om tecken på Guds närvaro. Några av oss har redan fått julkort eller julhälsning med posten. I någon reklamtidning så jag ett klassiskt tecken på att julen närmar sig: jultomten skulle befinna sig på NK in i stan, nu i helgen. Julmusik spelas på radio och tv. Affärer dekoreras med julpynt och många har någon form av julbord, glöggfester eller adventsfirande av något slag och att den goda julmusten är tillbaka. Att man inte glömmer adventsljusen, lysande stjärnorna och ljusstakarna som så fint lyser upp decembermörkret. Jo – jag skulle säga att vi har fått tydliga tecken på att något extraordinärt är på väg att hända. Den stora högtiden skall firas. Vi firar att Gud höll sitt löfte mot oss människor. Han blev en av oss i Jesus. Barnet som, föddes i småstaden Betlehem på julnatten. Ett ljus blev till världen, ett ljus som lyste i mörkret, men blev så småningom världens ljus. Ett ljus som mörkret inte kan övervinna.

I Lukasevangeliet hittar vi den åldriga Symeons ord om barnet som föddes i Betlehem om ljuset som segrade mörkret. När Symeon hade sett Jesubarnet lyfte han sina ögon mot himmelen och sade: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk.”

Ja, Guds rike är nära. Med stöd från Gamla testamentets profeter talar Jesus i dagens evangelietext om hur Gud bjuder in den som annars stängs ute, både religiöst och socialt. Precis som för profeterna blir varje religiös predikan också en utmaning till socialt ansvar. Och precis som för profeterna omfattar Guds rike för Jesus inte bara oss människor, utan hela den värld vi lever i. Naturen behöver vår bön - och att vi verkställer vår bön. Brott mot natur och miljö måste tas på allvar just som vårt eget ansvarstagande på arbetsplatser och hem. Alla hem borde miljöcertifieras mot förmån eller någon trevlig ersättning eller belöning. Men framför allt måste vi ta vårt ansvar mot natur, miljö och varandra. Guds rike är nära.

En ny framtid har vi framför oss, en framtid vi lägger i Guds händer. Det kanske låter oförnuftigt – men vi tror på framtiden, vi tror att trender kan vända, missmod kan vika och ge plats till hopp och vakenhet - och att vi människor kan lära oss av våra misstag och brister. Vi kan ändra oss - och dagen idag, är lika bra som dagen imorgon. Mot alla odds så är det så att genom vår tro på vår Herre Jesus Kristus, äger vi ett hopp som är värt att kämpa för. Ibland är vi riktig bra på det vi gör, men vi kan alltid bli bättre.  

Kristus kommer – Davids son,

vi ditt namn upphöjer.

På hans rike aldrig skall

någon ände vara.