Kristus behöver dig. Han behöver dig just som du är.

Kolosserbrevet 3:12-17 / Andakt i S:t Jakobskyrkan, Stockholm 

Vår herre Jesus Kristi nåd, Guds kärlek och den heliga Andes delaktighet vare med er alla. Amen.  

Kristus behöver dig. Han behöver dig just som du är. Han kräver inga doktorstitlar, inga merkunskaper inom något särskilt område, han ställer inga krav på om du är kvinna eller man, europé eller av annat ursprung. Det är honom egalt. Det han ber om är din fullkomliga tillit, kärlek och att du är sann och ärlig i vad du gör. Han ber dig vara som den du är skapt att vara. Det är inte mer komplicerat än så att han vill använda dig till att slutföra sitt uppdrag på jorden. Det kanske känns konstigt men i den här kyrkan förkunnas Guds vilja på många olika sätt och på många olika oväntade ställen. De som varit på toan här i kyrkan vet vad jag menar. Där inne finns nämligen visa ord upphängda av en av våra medarbetare och ett av Guds älskade barn som har gått i hans tjänst. De visa orden är som riktade till oss här och nu, precis till oss just som de vi är.Det sägs att när Andra världskriget hade slutat, efter allt lidande och sorg och den hemska förlusten av det mänskliga, där människor blev djur och djuren verkade etiskt mer utvecklade. På grund av kriget hade folk inte kunnat sköta landet och boskapen och det som odlades fram blev stulet eller konfiskerat och den svåra hungersnöden tvingade folk även till kannibalism. Djungellagen blev allrådande bland de folk som tidigare stolta hade uppfunnit elektriciteten, telefonen, lärt sig att flyga och hittat läkemedel mot de största världsplågorna. Detta folk tappade fotfästet. Tekniska framsteg och de lysande tiderna gjorde att folk nu satte sitt hopp till industrin, uppfinningar och det rotlösa och det stundliga. Andlig anarki rådde för folket. Västvärlden glömde varifrån den kom ifrån, den glömde var dess rötter låg, från vilken jord den hade sitt ursprung. I teater, i litteratur, i politiken och inom filosofin framställdes Gud som overklig, som den vilseledande och den som det var dags var att trycka ur vägen. På många ställen tycktes han vara en ideologisk fossil. Tron betraktades som folkets opium, lämplig för den som inte ville se världen som den i verkligheten var. Efter andra världskrigets terror var världen utan hopp, människan hade förstört så mycket att där fanns inget kvar att kriga över. Allt ifrågasattes igen. Modernismen blev som en avskuren blomma som hölls levande med gödsel i ett glas samman med vatten. Bortskurna rötter och framtiden allt annat än ljus. Det visade sig att människan, som en tidigare opponent mot Gud, hade försökt att göra sig av med Gud. Människans högmod blev den till falls. Det visade sig än en gång att människan inte klarar sig utan Gud. Som aposteln Paulus säger ”jag ger er mjölk, eftersom ni inte klarar fast föda”.  Vi är barn, vi är så omogna och vi behöver en sträng fader. En som tuktar oss och lär oss.  När vi fylls av högmod är det endast en som skrattar. Han den samma är inte av denna värld, men han längtar efter den. Vid Andra världskrigets slut, passerade några engelska soldater en sönderbombad kyrka i en liten tysk stad. När de gick genom ruinerna hittade soldaterna ett krossat krucifix.  De samlade ihop delarna och kunde återskapa korset. Det enda de inte kunde hitta var Kristi händer. De bestämde sig ändå att resa upp korset med en överskrift: ”Gud behöver dina händer i världen”.  Kristus behöver dig. Dina och andras krafter. Världen blir inte bättre om vi, vanliga människor inte tittar mot korset och tar emot vårt uppdrag med glädje.  Gud behöver dina händer i världen”. 

BB+

Athugasemdir

[Þóra, 13.6.2008 kl. 22:59]

"På grund av kriget hade folk inte kunnat sköta landet och boskapen och det som odlades fram blev stulet eller konfiskerat och den svåra hungersnöden tvingade folk även till kannibalism."

 Aha! Det finns väl inga krig eller sånt i bibeln, eller? Jodå, massor av såna som du tror att hände bara i vår tid. Gud är den hemskaste krigaren, han säger att man inte ska bara slå ihjäl kvinnor och män utan också bebisar. Den där djävulske bebismördaren!

Säger HanGuden i psalm 137 i GT:

Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the stones.

[Baldur Gautur Baldursson, 14.6.2008 kl. 08:25]

Kära du!  Tack för ditt bidrag. Psalm 137 är en underbar psalm og det som framhävs alltid av folk som inte känner till bakgrunden till den psalmen är precis de vers du citerar. Visserligen finns där mycket ondska i bibeln. Det tror jag det gör för att vi skall se den klara skillnaden mellan det liv vi lever med Gud och det liv vi lever mot Guds vilja.

Psalm 137 är en av de psalmer som kommer till under den tid då Israels folk vistades mot sin vilja i Babylon. Det är en psalm fylld med ångest, melancholi, sorg, saknad och hat. Tänk om du och allt ditt folk blev bortrövad från din behagliga vardag och du flyttat med tåg till en okänd kultur och land. Du vill inte att dina barn får lida som du gör och den förnedring som du och alla dina får genomgå. Då kommer den tanken - att kanske är det bäst att barnen inte får leva till att uppleva samma lidande, samma dagliga förnedringen och hopplöshet. Bibeln använder ofta stora ord. Kanske för att det var den tidens tradition när den gick från släkte till släkte innan den blev nerskriven. Färgrika berättelser lever ju längre än de som är inte like markerande stilsmässigt och inte lika lätta att berätta.

Hur ofta läser man inte i Gamla testamentet att någon önskar sig i sin förtvivlan, sin olycka och sorg, and personen ifråga inte hade föds alls, eller att det vore bäst att bara dö från allt eländet...   Du har kanske alltid levat sådan en superlyckligt liv att du aldrig har tänkt så, men då så bra för dig. Men det finns folk som har gått och går genom ett rent helvete och dessa uttrycker sig ofta på ett mycket uttrycksfyllt sätt.

[Linda, 14.6.2008 kl. 09:35]

Skildi pínu ekki nóg, langt því frá að vera nóg, eitt og eitt orð , tíhí, en eflaust var þetta mjög fallegt.

kv.