Hugg det levande barnet...

Stutt hugvekja flutt vi messu í St. Jakobskirkjunni, Stockholm

Texti: I.Kon. 3:16-28

Vår herre Jesus Kristi nåd, Guds kärlek och den heliga Andes delaktighet vare med er alla. Amen.   

En sextonåring skrev på en bönelapp: ”Käre Gud! Jag är sexton år – vad skall jag göra?” Jag tror vi kan alla fråga samma fråga; ”jag är 36 år, 55år, 74år – vad skall jag göra?” Entydigt kan man inte svara på den frågan. Svaret varierar efter åldern och vem det är som frågar.  Innan mina konfirmander på Island skulle konfirmeras, fick de välja en kort text, några verser från bibeln. Dessa skulle de sedan läsa vid sin konfirmation. En av mina gamla konfirmander valde ord från Markusevangeliet [Mark.5:36] ”Var inte rädd, tro bara”. Den tjejen har alltid varit nöjd med sin konfirmationsvers. Hon har ofta tänkt på det vet jag och idag har versen fortfarande stor betydelse för henne, ty ofta när hon känner till bävan för något eller vet inte riktigt hur hon skall göra, ställer hon frågan: ”Vad skall jag göra?” och hon har sagt att orden ”var inte rädd, tro bara” ger henne styrka och råd till vettiga beslut.

Många människor är rädda. Rädda för att bli gamla, rädda för att göra fel, rädda för ensamheten, rädda för andras ondska, rädda för att andra inte skall gilla dem, rädda för allt möjligt. Gud vill inte att vi skall bära på sådan rädsla. Förhållandet mellan Gud och människa sätter all tänkbar fruktan i nytt ljus. Jag minns min egen bibelvers från Romarbrevet jag valde när jag konfirmerades, vilket har likadan mening: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” Lite senare säger: ”Om Gud frikänner, vem kan då fälla?” All fruktan försvinner för Guds kärlek och visdom.

Skildringen om konung Salomos dom, den jag läste från Förra konungaboken är urgammal. Den har stått som en åminnelse om den visdom som Herren Gud gav konung Salomo och den bekräftar att nyckeln till människors hjärtan är genom kärleken. Salomo kunde inte göra DNA prov, han kunde inte kolla med övervakningskameror vad hade hänt den natten då en av kvinnorna som nu stod framför honom hade förlorat sitt barn och bytt ut det för den andra kvinnans levande son. Nej, det kunde han inte. Istället utförde han ett prov byggt på den kärlek endast en moder har för sitt barn, ett prov byggt på moderkärleken som är som Guds kärlek, gränslös.

Inom den nytestamentliga världen, där hellenismen hade varit den rådande faktorn pratade man om sofia tou Qeou eller Guds visdom. Den, visdomen, innebär sanningen om Gud; att Gud inte bara är sanning utan kärlek och han är, inte bara fakta i världen, men förutsättningen som finns bortom allt. Han är, vägen, sanningen och livet. Det är lite intressant att då kristendomen var helt ny, brukade man inte använda ordet ”kristendom” eller ”de kristne” om dens följeslagare. Utan pratade man om ”vägen” och dessa som ”följde vägen”. Det tar oss till den här kyrkan, S:t Jakobs kyrka. Ett pilgrimsmål för den som var på väg, följde vägen eller hade kommit av vägen och behövde hjälp att hitta vägen igen. Hitta hem till Guds visdom och kärlek. Helig Birgitta säger: ”Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att gå den” och i Johannesevangeliet svarar Jesus Kristus: Jag är vägen, sanningen och livet.”

Gud ge att vi kan alla säga utan förbehåll: Herre min och Gud; jag kommer, ta min hand. Och han svarar: ”Var inte rädd, tro bara.”

 AMEN