"Jag mår som en som skall hämta vatten i en brunn, jag har en hink och rep, men repet är för kort!"

För några dagar sedan åkte jag på jobbet till Mangården. Ett äldreboende där många är dementa bor. Hemmet är väldig vackert, vackra gamla blommor fanns i korridoren och i vardagsrummet! Blommorna sköts om och hade länge omtänksamt behandlats. Det kunde man se.  Krukorna var gamla och hade stått länge på samma ställe.  Golvet under var missfärgat och uppenbarligen hade någon omtänksam med ”gröna fingrar” vridit krukorna ibland för att få fram jämn växt hos blommorna. Vackra dukar, virkade av stor konstnärskap låg  på borden och allt var rent och städat.  En äldre dam möter mig där, då jag kom inför dörren. ”Här skall alltid vara låst” sade hon moderligt.  ”Många av oss hittar inte hem”.   Damen, kanske i 85 års ålder, stödjer sig vid en rollator som har hennes namn på.  Liten lapp med namn och rumsnummer.  Jag känner igen namnet, det var hon vi skulle sjunga ”Ja,må hon leva!” idag för att sedan kyrkans diakoner var här sist, har hon fyllt år. Jag hälsar!  ”Du är väl prästen” säger hon.  ”Ja, jag är nya prästen, jag vikarierar för Rikard.”  ”Rikard, vem är det?” frågar hon.   ”Min präst heter Evert Tobiasson, en trevlig tjusig man från Malung, eller vänta, han kom från Floda. Men så dog hans fru och han blev en mycket ensam man…  han slutade i Stockholm, en ensam man, ensam man…”.   Här kom inte födelsedagsbarnet längre, minnen samlades och hon försvann in i gamla tiden, tillbaka till sin ungdom.  Hon gick vidare, liksom i släp efter sin rollator. ”Kommer du från Floda också?”  ”Nej” sade jag ”jag kommer ifrån Island”.   ”Island” säger hon med förundran i rösten, men går vidare…  ”jag känner ingen i Floda…”

I vardagsrummet, träffar jag, tre diakoner och volontärer de inneboende, sju glada individer som strålar af efterväntan. Med leende tas vi emot och vi känner oss välkomna. Alla verkar glada. Flesta av oss har varit här tidigare. Trots det berättar vi lite om oss. Jag berättar att jag är en ny präst i församlingen och att jag kommer från Island.  En äldre dam som satt vid bordet sade ”ahh.. Island och börjar tralla  ”Svífer över Esiunne sólrodit sky” ” en av Islands mest älskade låtar…  Det här var helt otroligt. Jag prata sedan lite med den gamla damen, som snart skulle fylla 91 år.  Hon hade varit på Island 3 gånger och haft med nordiskt samarbete att göra och suttit i nämnd om kulturellt samarbete samt uppbyggnaden av samarbetet mellan de nordiska universiteten. När hon var 58 år slog sjukdomen till. Hon är glad. Hon är glad för att vi är där, hon är glad att vi lyssnar och är intresserade.  Efter att vi har läst en text från Bibeln och sjungit några låtar, ber vi Fader vår.  Alla Deltar och en underbar andaktskänsla kommer över mig. Jag förstår att här är det barnatron som lever kvar, här lyssnar Gud till deras enkla böner om mat, värme, att någon kommer och pratar med dem, att någon finns som ger trygghet. Det var en fantastisk eftermiddag. Efter kaffet får jag presentera mig återigen när jag får frågan om det kan vara att jag är släkte med Evert Tobiasson, präst?  

Det var en underbar dag samman underbara livserfarna människor som hamnat i en oönskad värld. Värld där orden blir ljudlösa, sångarna tappar bort text och melodi, där förmågan att uttrycka sig har tagits bort av en hemsk sjukdom. 

Vi gick sedan därifrån, från Mangården, där en fin eftermiddag hade gett oss så mycket, men för andra försvunnit i minnenas djupa lind.

Dagens citat:

66 årig man har fått diagnosen: "Alzheimers" sade till mig:

" Jag mår som en som skall hämta vatten i en brunn, jag har en hink och rep, men repet är för kort!"

 

Athugasemdir

[, 6.10.2009 kl. 10:05]

Yndislegur pistill Baldur minn   Þekki þessa upplifun þína - það er svo gefandi að vera með gömlu fólki, jafnvel þótt það muni ekki hvað gerðist í gær  Og þetta citat eftir manninn er sérstaklega skýrt. Bið að heilsa frændum okkar Svíum