Landið eitt kjördæmi - fækkun þingmanna

Íslendingar eru ríflega 300 000 talsins. Nema beitt sé beinu lýðræði í kosningum verða landsmenn að treysta á fulltrúa sína, þingmennina, til að ráða fyrir sínum málum. Þetta kallast fulltrúalýðræði.

Landinu hefur löngum verið skipt upp í kjördæmi þar sem fjöldi atkvæða bak við kjördæmakjörna þingmenn hefur verið mismunandi.  Í þessu hefur falist öfugsnúin byggðastefna. Mín tillaga er sú að  að sameina ber allt landið í eitt kjördæmi. Gefa ber kost á persónukosningu.  Um leið ber að fækka þingmönnum á Alþingi úr 63 í 50 eða um 13 þingmenn. Nú er unnið að því að fækka fastanefndum þingsins. Ber um leið að fækka þingmönnum. Koma ber í veg fyrir að þingmenn sitji sem ráðherrar, heldur fái starfsfrið til að sinna þingmennskunni einni og þá þeirri nefndasetu sem þörf er á. Sérhæfir einstaklingar séu síðan kallaðir til ráðherrastarfa. Þeir hafi ekki kosningarrétt á Alþingi.

 

Frumvarp um fækkun nefnda komið fram

Hættur í Golfstraumi

Ég vona að Íslendingar láti heyra frá sér eftir þetta slys. Tveir þungvopnaðir kjarnorkukafbátar í miðjum Golfstrauminum ná að skella saman og þar með ógna ekki bara sjálfum sér og 210 manna áhöfn, heldur öllu lífi í norðurhöfum. Það eru ekki bara gömlu kjarnorkuverin í Dounreay og Sellafield sem við þurfum að hafa áhyggjur af, heldur litlu kjarnorkuverin sem leynast í mögum þessara kafbáta og stærri herskipa á yfirborði úthafanna.

Ég vona að Íslendingar láti í ljós áhyggjur sínar yfir mögulegum áhrifum stríðsleikja meðlimslanda ESB í nútíð og framtíð.

Kjarnorkukafbátar rákust saman

Nekt - eftir kúnstarinnar reglum

Fyrir fjórum árum sat ég námskeið um list endurreisnarinnar við Stokkhólmsháskóla. Þetta var sérlega skemmtilegt og fróðlegt námskeið sem hafði fjöldann allan af broslegum nálgunum að listinni, fegurðarmati þess tíma sem var til umfjöllunar og síðan en ekki síst sýn og kröfu kirkjunnar sem eins helsta styrkveitanda og vinnuveitanda i listabransanum um frómheit (þegar það átti við). Spurningin um nekt og fegurð frjálslega vaxinna kvenna, nefstórra harðsoðinna manna eða fjarska metrósexuella einstaklinga, þar sem kyngreining myndefnisins var med eindæmum erfið. 

 

- Peter Paul Rubens (ca 1639) "Þrjár hefðardömur"

Skemmtileg umræða um kynfæri karla og kvenna var meginþema eins fyrirlestrarins - eða réttara sagt aðfara frómra einstaklinga í að mála yfir, hylja og eða hreint og beint skrapa burt kynfæri listasögunnar í endurreisnarlistinni. Greinilega sáu ekki allir listina og hið fagurfræðilega, heldur var hugur þeirra heltekinn af saurugum þönkum og því varð að hylja.  Þegar Michaelangelo hafði málað stærsta hluta þaks og gaflveggs Sixtínsku kapellunnar í Páfagarði, fannst mörgum nektin vera yfirdrifin, svo hann fékk víða skella fáránlegum dulum hér - og aðallega þar. Enginn sagði neitt um yfirmáta vöðvastæltu konurnar sem höfðu brjóstkassa eins og menn á sterum og framhandleggi á stærð við lærisvöðva á stæltum karlmanni, eða voru hárlausar með öllu "þarna niðri", nei öllum var sama um það. 

 

Michaelangelo Buenorotti (1501-1504) "Davíð"

Fyrirlesarinn, gestaprófessor frá meginlandi Evrópu, benti okkur á margt áhugavert annað sem birtist við listsköpun endurreisnarinnar. Hún gaf dæmi t.d. um hina frægu styttu Michaelangelos Davíð (sem stendur á Ráðhústorginu framan við Palazzo Vecchio) í Flórens. Davíð þar sem hann stendur stoltur eftir að hafa slöngvað risann Goliat er, eins og hún sagði ekki umskorinn. Vissulega var Davíð ein aðalhetja Gyðinga og Gyðingur í "húð" og hár; en ekki forhúð.  Hann var umskorinn. Í því meðal annars lá sáttmáli Guðs og Ísraelsþjóðar Gamla testamentisins, að öll sveinbörn skyldu umskerast á áttunda degi.  Á styttu Michaelangelos er Davíð ekki umskorinn.  Var þetta fúsk hjá Michaelangelo eða með ráðum gert? Hver voru fegurðarídeölin? Það sem er ennþá fyndnara er: Að á þakmálverki Michaelangelos er Adam ( í sköpunarmyndinni í þaki Sixtínsku kapellunnar) með nafla.  Og þá getur maður spurt sig:  Hvers vegna í ósköpunum er hann með nafla?

Michaelangelo Buenorotti (ca 1509) "Sköpun Adams"

Um hjónavígslurétt kirkjunnar

Stórmerkur tímamótafundur var haldinn á biskupafundi Sænsku kirkjunnar nú á dögunum. Duglegir guðfræðingar og réttsýnir hirðar sýndu að kirkjan í Svíþjóð sækir fram inn í 21. öldina full af lífi og áræðni, en umfram allt sem lifandi þátttakandi í lífi því sem henni var ætlaður staður í; í framvarðasveit hinna góðu verka.  Kirkjan viðurkenndi líka að henni eru sett ýmis mörk af ýmsum toga.

Allbeinskeyttar umræður höfðu átt sér stað á téðum biskupafundi þar sem allir 13 sitjandi biskupar Sænsku kirkjunnar sátu ásamt erkibiskupi.  Eftir fundinn ákváðu 9 af 13 biskupum kirkjunnar að óska eftir því við Riksdagen (sænska þingið) og við Kyrkomötet (Kirkjuþing Sænsku kirkjunnar) að gengið verði við því að hjónavígsluréttur sá sem kirkjan hafi verði frá henni tekinn. Þetta sé farsælast og til þess fallið að prestar þurfi ekki að "neyðast" til að gefa saman samkynhneigð pör - gegn sannfæringu sinni.  Þannig verði allir sænskir borgara og þeir sem vilja láta gefa sig saman í "hjónaband" eða "vígða sambúð" að fara fyrst til borgaralegra yfirvalda, skrá sig þar og síðan - ef vilji er fyrir hendi að finna sér kirkju og prest þar sem þau/þær/þeir geti svo "gengið í það heilaga" frammi fyrir augliti Guðs. 

Þetta er sögulegt því í þessari beiðni 9 biskupa kirkjunnar er farið fram á staðfestingu þess sem í raun er frá upphafi aðeins "júrdídísk gjörning" þ.e.a.s. lögformlegur gjörningur. Hjónabandið er ekki heilög stofnun nema í augum þeirra sem vilja fá blessun kirkjunnar. Þeir sem kjósa að "gifta sig" borgaralega þurfa það með ekki að taka þátt í þeirri hugmyndafræði sem kirkjuleg siðfræði og guðfræði umvefur sína athöfn.

Frumkvæði biskupanna níu og tillaga þeirra hefur gersamlega keyrt þvert á kirkjuþingið sænska og afvopnað það. Kirkjuþingið hefur með máttleysi og seinagangi sýnt að það hefur ekki burði til að bregðast við knýjandi málum líðandi stundar. Kirkjan tapar fólki í stórum stíl. Fólki finnst kirkjan vera máttlaus og ekki hafa skýra stefnu.  Að 9 biskupar á biskupafundinum tækju af skarið og segðu segir mikið um stöðu kirkjunnar og þjóðkirkna nágrannalandanna. Sinnuleysi, hægagangur, þekkingarleysi á hreyfingu samfélagsins og þörf fólks í æ afhelgaðra samfélagi er að gera út af við kirkjur norðurlanda.  Útspil biskupa Sænsku kirkjunnar var því viturlegt og tímabært. Viðbrögð kirkjunnar fólks og þeirra sem hafa sagt sig úr kirkjunni hafa verið almennt jákvæði.

Hjónabandið er EKKI kirkjuleg stofnum. Fjölskyldan er heldur ekki kirkjuleg stofnun. Kirkjan og trúin mælir með stofnun hjónabands og þess ramma sem hjónabandið setur sambandi tveggja einstaklinga og síðar í mörgum tilfellum ef börn fara að koma.  Það er æskilegt að börn njóti nærveru foreldra. Af þeim læra þau og eiga að njóta þess besta sem einstaklingar eiga og vilja gefa barni/börnum sínum.  Það er því eðlilegt að kirkjan vilji helga og biðja fyrir bandi tveggja einstaklinga. Þegar kirkjan getur ekki einast um allar fjölskyldugerðir er ljóst að kirkjan styður misrétti og sundrungu. Þá er best að halda að sér höndum og gefa frá sér sjálftekið vald. Kirkjan verður þar með ekki eins tengd ríkisvaldinu (sem sá aðili sem útfærir "embættisverk" fyrir ríkið). Aukið frelsi kirkjunnar er því til góðs fyrir alla viðkomandi. Líka þá sem ekki leita til hennar.

 

 

Eftir það sem nefnt hefur verið spunnust þar saman í meirihlutaákvörðun 9 biskupa Á stórmerkum tímamótafundi biskupa Sænsku kirkjunnar ákváðu 9 af 13 biskupum

Óheppileg orð í hæsta máta

Eftir harða stefnu ESB mót Íslandi þegar landið þurfti hvað bráðast og nauðsynlegast á fjárhagsaðstoð að halda og sjálfur skollaleikur Gordons ráðherra í Bretlandi Brown stóð sem hæst - vill nýskipaður ráðherra viðskiptamála halla sér að ESB. Þetta er er beinlínis niðrandi fyrir okkar þjóðarstolt, eða það litla sem eftir er af því. 

Hvernig dettur manngreyinu svona þvættingur í hug og á þessum tíma? Er hann kominn með rugluna líka? Ég hef afar slæma tilfinningu fyrir EURO og frábið mér allar þreifingar í átt mót innleiðingu slíkrar mynteiningar.

Ég styð allar tillögur sem snúa að því að efla efnahagslegt samstarf við þá þjóð sem stendur okkur næst; Norðmenn.  Að taka upp EURO væri að ganga frá vinaborði og kasta sér í ógreinilegan og illa lyktandi graut ósamstæðra og óstöðuga og vaklandi fjölþjóðaríkis ESB.  Slíkt má ekki gerast.

Rökrétt að taka upp evru

Seðlabanki Svíþjóðar lækkar vexti í sögulegt 1%

Á fréttamannafundi sem haldinn var í morgun var tilkynnti seðlabankastjórinn Stefan Ingves um sögulega lækkun viðmiðunarvaxtaprósentu bankans í 1%. Sagði hann þetta gert til að mæta lækkun verðbólgu og alvarlegu ástandi efnahagslífsins. Útflutningur hefur hríðfallið, minni kaupgeta fólks hér (í Svíþjóð) og eftirspurn eftir sænskum vörum hefur minnkað erlendis í frá.

Með aðgerðinni er markmið Sænska seðlabankans að minnka áhrif verðbólgunnar og jafnframt halda henni í 2%.  Stefan Ingves sagði að líklega myndi atvinnuleysið aukast og komast í 9% af vinnubærum mannafla, en síðan eftir 2011 rétti landið út kútnum. Það væri bara að halda út.

Sjá fréttina:  http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=882712

Peningamálastefnu ekki breytt

Jarðafara(ó)siðir

 

Í sjónvarpsþætti sænska ríkissjónvarpsins SVT sem gengur undir nafninu Uppdrag granskning hefur sannarlega verið svipt hulunni af svikum og ekki minnst ógeðfeldum starfsháttum kirkjugarðsstarfsmanna hér í landi.  Að því síðar

Um nokkurt skeið hefur rannsókn á vegum sænskra fjölmiðla á útfarasiðum Svía. Kirkjulegar athafnir hafa verið rannsakaðar, aftur rannsakaðar og svo enn á ný.  Ekkert hefur þar komið fram sem Svíum mislíkar, vissulega skoðanirnar margar um tónlist, lengt, ræðu prests og svo framvegins.  Almenn ánægja er með þjónustu þá sem fólk fær þegar um kirkjulegar og borgaralegar útfararathafnir er að ræða.

En þegar sjónvarpsfólk og rannsóknablaðamenn fóru að "grafa" dýpra og ganga á fólk, fóru að koma í ljós óhuggulegir hlutir. Allt í einu var eins og stungið hefði verið á kýli og gröfturinn vall út. Reiði fólks varð hamslaus og fréttamenn Uppdrag granskning fréttaþáttarins tóku að kynna sér málið enn ýtarlegar.

Fram kom að lengi hefur sú venja verið til staðar hjá kirkjugarayfirvöldum hér víða í Svíþjóð að eftir útfararathöfn er lokið og kistan hefur verið látin síga í gröfina að þjappað er ofan á kistulokið með lítilli gröfu. Með þessu er kistulokið brotið og hliðar kistunnar leggjast saman. Eftir þessar aðfarir er kistan oft svo útleikin að sjá má sundurkraminn líkamann sem í kistunni liggur og jafnvel brotna hauskúpuna. Nóg um slíkar lýsingar. Samkvæmt upplýsingum kirkjugarðsstarfsmanna er þetta gert í því augnamiði að spara seinnitíma vinnu. Sé þetta gert þarf ekki, skv. kirkjugarðsstarfsmönnum, að fylla á með mold síðar og sparar maður þar tíma og starfsfólk.

Svona aðfarir eru að mínu viti ógeðfeldar í hæsta lagi. Vona ég svo sannarlega að svona vinnubrögð þekkist ekki á Íslandi. En rétt væri að kanna það samt.

Hér er vísun í sjónvarpsþáttinn Uppdrag granskning á SVT:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=93154&a=1135916&lid=puff_1340808&lpos=extra_0

 

Nýr íslenskur doktor

Ég er svo stoltur af landa mínum og góðri vinkonu Hrönn Jörundsdóttur. Hún varði doktorsritgerð sína núna á föstudag hér úti í Stokkhólmi. Ritgerðin hennar Temporal and spatial trends of organohalogens in guillemot (uria aalge) from North Western Europe er skrifuð við Umhverfislífefnafræðideild Stokkhólmsháskóla og er hægt að kynna sér efni hennar með því að fylgja slóðinni http://www.miljokemi.su.se/aktuellt/nyheter?id=46&lang=sv .

Ég óska dr.Hrönn og öllum hennar innilega til hamingju með stóra áfangann.   

Quod bonum, felix faustumque sit!

Afasi & Filthy

Afasi & Filthy

Líklega best að senda eitthvað gott frá Svíþjóð til að hressa upp á fólkið heima á Íslandi.

Skrambi góð tónlist um bjartsýni!  Njótið vel!

____________________ 

TEXTINN: 

Vers:
Många dom låter strömmen föra dom fram
Av olika anledningar ligger vissa på soffan andra får ett jobb och dom flesta dom gör vad dom kan
Så nu går man ut gymnasiet och ekonomin den är lika med noll
Och så pluggar man vidare inte för att man vill, bara för att det inte finns några jobb

Eller så jobbar man svart japp mellan morgon och natt
Kanske till och med kvällar och helger med massa tur kan man få sej en rast
Man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd

Refr x2.

Vissa förknippar sin arbetssituation med välbehag
Och pratar om jobb som nånting som dom gör sej förtjänta av
På sätt och vis är det väl rätt och riktigt men
Dom som kvalificerar för samma sak och dom letar efter samma jobb men dom heter Muhammed i efternamn dom får sticka hem

I landet med om största varmaste öppnade famnar
Röstar man fram att endast vissa ska bli kramade mjukt
Det finns platser på vägen där vissa av löftena stannar
Och det gör att man får forsätta va arbetslös eller slava som djur

Allting kommer lösas och bli bättre igen...
x2

Dom lägger fram förslag efter den franska modellen
Att du kan anställas utan några som helst tryggheter och sparkas på fläcken (va, va? meeen)
Ett litet jobb i ditt lilla liv jag menar vad är det?
Välkommen till ditt nya tidsfördriv hälsningar AUC

Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!

Refr x2:
Allting kommer lösas och bli bättre igen
Om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm
Och vi tror vi strävar mot samma mål
Men när man tittar på dig är det bara all you!

Hvernig á að taka á hallanum?

Að rífast um páfans skegg

Með það í huga hvað fáir páfar hafa verið skeggjaðir er hugtakið sennilega svolítið snúið og merkingarlega öfugsnúið. Í raun er það nátengt því að rífast um keisarans skegg. Hallast ég að því að hið fyrra sé upprunalegra. Hér sé í raun átt við að rífast um ekkert.  (Síðasti skeggjaði páfinn var jú Innocentíus XII [1691-1700]).

Það blæs um hans heilagleika páfann í Róm þessa dagana. Það virðist ekki vera laust við að þessi páfi sem nú situr, Benedikt XVI., hafi svolítið gaman að því að hræra upp í pólitískri og trúarlegri umræðu (sami hlutur) af og til. Forveri Benedikts páfa, Jóhannes Páll II. var hin mesta friðardúfa, þótt hann væri staðfastur í sinni trú og margir yrðu að ganga gegn samvisku sinni til að fylgja páfa að málum. Trú páfa og trú kirkjunnar er sú sama, þar sem útlegging hins fyrrnefnda ræður.

Páfinn hefur lent í umræðunni aftur nú síðustu daga vegna sáttaleitanna hans við "Bræðrafélagið Pius X" (oftast kallað bara SSPX) þar sem biskupinn Richard Williamson er í forsvari.  Félagsskapurinn fyrrnefndi hefur oft lent milli tannanna á fólki vegna sérstaklegar sögutúlkunar þeirra á því sem hefur með Helförina i Síðari heimstyrjöldinni að gera. Williamson biskup hafnar að Gyðingar hafi verið sendir í gasklefanna og þannig 6 milljónir drepnar að skipun yfirmanna Nasista í Þýskalandi (og herteknum löndum). Ekki er ein báran stök, heldur hefur téður biskup Williamson fullyrt að árásin á nokkrar byggingar í New York og Washington i Bandaríkjunum þann 11. september - hafi verið gerð af Bandaríkjamönnum sjálfum.

Helstu viðbrögð og þau hörðustu hafa orðið vegna afneitunar þessa katólska biskups á helför Gyðinga í Heimstyrjöldinni síðari. Þessi ummæli og önnur urðu til þess að forvera núverandi páfa Jóhannes Páll II  bannfærði biskup þennan og félagsskapinn. Hann fékk t.d. ekki inni í kirkjum katólsku kirkjunnar og varð að leita á náðir annarra kirkjudeilda til að fá þak undir höfuðið. Jóhannes Páll II. páfi semsagt bannfærir þessa hreyfingu 1. júlí 1988, sem hann skyldi sem að væri að kljúfa kirkjuna. Megin rökin fyrir bannfæringu páfa voru ekki staðhæfingar leiðtoga SSPX um Gyðinga eða annað af sögulegum toga, heldur agabrot gegn páfavaldinu. Þeir vildu stjórna sér sem sjálfstæðri stofnun innan rómversk katólsku kirkjunnar. Svo virðist sem vandinn hafi komið upp í valdatíð Lefebvre erkibiskups, sem geðjaðist ekki að breytingum þeim sem gerðar voru á helgihaldi og stjórn rómversk katólsku kirkjunnar eftir Annað Vatíkansþingið.

Nú 21. janúar 2009 afnemur semsagt páfinn Benedikt XVI bannfæringu forvera síns og leyfir félaginu að teljast á ný til "sauða sinna", en gefur prestum og biskupum ekki vald til að þjóna embættum þeim sem þeir áður höfðu vígst til.

Talið er að þessi umdeildi gjörningur páfa að rétta út sáttarhönd til þessa umdeilda hóps/fylkingar sé gerður í því augnamiði að halda fast um "einingu kirkjunnar". Hætta sé á að hundruðin þúsunda fólks yfirgefi annars kirkjuna og stofna endanlega nýja og að samningastaða páfa gagnvart hópi Williamsons biskups SSPX verði betri ef hann er "undir valdi" páfa.  Þannig er það skýring Páfastóls að hér sé EKKIverið að sættast á sögutúlkun SSPX nér skrýtnar skoðanir hreyfingarinnar, heldur verið að "bjarga því sem bjargað verði" í samskiptum Páfagarðs og SSPX.

Páfiinn veldur enn uppnámi

Ryksugan á fullu, étur alla drullu...

Nú er komið að hreinsunum áratugarins ef ekki aldarinnar. Hin íslenska "nomenklautura" eða bestuvinafélagið, er með ríkisvaldi lagt niður.  Svangir úlfar auðvaldsins ráfa ekki lengur um stræti borgar og bæja leitandi að smápening almúgans. Börnin eru farin að þora aftur út á göturnar með vikupeninginn sinn upp á vasann og sólin er farin að skjóta einstaka geisla niður á kalinn svörð.  Pilsin fara að styttast og brosin að breikka.

Nú hafa Davíð og félagar hans í Seðlabankanum hafa fengið rauða spjaldið. Þeirra er að gera eins og maður sér í bíómyndunum; að taka pappakassa og stinga í hann myndum, persónulegum munum og litlu grænu plöntunni ofan á allt.  Jóhanna forsætisráðherra er að taka til. Nú er sungið:

Ryksugan á fullu étur alla drullu,
lalalala, lalalala, lalalala.
Skúra skúbb´ og bóna ríf´ af öllum skóna,
lalalala, lalalala, lalalala.

Og ef þú getur ekki sungið reyndu þá að klappa.
Og ef þú getur ekki klappað reyndu þá að stappa.
Svo söngflokkurinn haldi sínu lagi.
og syngi ekki sitt af hvoru tagi.       (Ólafur Haukur Símonarson)
 

 

Þetta ástand í íslenskum sérmálum átti ekki að koma neinum á óvart. Ég set í dag spurningarmerki við menntun háskólanna í viðskipta- og hagfræði.  Einn gamall kennari sem ég talaði við fyrir tveimur árum síðan sagði við mig um efnahagslífið á Íslandi ætti allt eftir að fara fjandans til. Að ef fólk gerði ekki eitthvað í því að stöðva taumlausa eyðsluna eða hvað hann nú kallaði fjármálapláguna myndi þetta allt keyra um koll. Þetta var tæpum 2 árum áður en allt hrundi á Mikjálsmessudag 2008. 

Þetta sannarlega hreyfir hugann í átt að sögu Hans Christian Andersens um Nýju fötin keisarans.  Auðtrúa almenningurinn keypti röksemdafærslu bankamanna og þeirra sem sýsluðu með hlutabréf. Allir dásömuðu þetta allt, fannst þetta frábært og fólkið skyldi ekki að það lifði á innihaldslausum peningabréfum, inistæðulausum tékkum ráðamanna banka og ríkis. Skjóti gróðinn var eins og glópagull. Blekkti það eins og alvöru gull og enginn vildi hætta á fylleríinu svo enginn sagði það sem ekki mátti segja. Svo voru það nokkrar svangar hjáróma raddir sem skyndilega sögðu eins og litli strákurinn í ævintýri H.C.Andersens: Já, enn hann er nakinn, Davíð er nakinn ... og .... og allir stjórnendurnir eru naktir.  Hí hí hí...  og loks skellti allt fólkið upp úr.  En skjótt kárnaði gamanið og veislunni var slitið.

Kennarinn sagði að allir hefðu vitað, bara enginn sagði neitt!  Meðvirknin var fullkomin. Núna situr ein biturðin eftir.  Sjálfstæðismenn leiðir yfir því að fólk vill ekki vera "memm" lengur.  Hinir krakkarnir svara núna: Nei þið eruð hrekkjusvín, stelið og ljúgið!  Við viljum ekki vera með ykkur lengur.  Farið! 

Já og núna er ríkisstjórn Jóhönnu Sigurðardóttur að bretta upp ermarnar. Nú skal skúra skrúbba og bóna. Ryksugan er á fullu.  Fækkun, einföldun og skilvirkni eru mikilvæg orð nú. 

Góðar kveðjur til Íslands og til Jóhönnu forsætisráðherra. Sannarlega er hennar tími kominn!

Jóhanna og Davíð ræddu saman

Miskunnsami Samverjinn

Ögmundur er aumingjagóður eins og nafni hans síðasti rómversk katólski biskupinn í Skálholti. Örlæti á réttum stöðum má kalla náungakærleik. Flestir þeir sem þurfa oft að leggjast inn á spítala er fólk sem líður fyrir sjúkdóm sinn, ekki bara líkamlega (sem oft kann að vera nóg) heldur félagslega og ekki minnst efnahagslega. Að fyrri ríkisstjórn ætlaði sér að seilast niður í vasa þeirra sem minnst máttu sín sýndi auðvaldsins rétta andlit, þeirra sem svo illa fóru með oss.

Vonandi er þetta bara byrjunin á hreinsun samfélagsins. 

 

 

Innlagnargjöld afnumin

Kristusgestalten

Erindi mitt sem flutt var þann 29.01.2009 á ráðstefnu og námskeiði um kristna trú í St. Jakobskirkjunni í Stokkhólmi á vegum Dómkirkjusafnaðarins í Stokkhólmi:

Kurs om kristen tro, i S:t Jacobs kyrka – 29.01.2009

”Kristusgestalten”  

av Baldur Gautur Baldursson, präst  

Först vill jag tacka Sabina Koji som har arrangerad denna kurs om Kristen tro. Jag tycker det är enormt viktigt att bjuda på den möjligheten att samtala om tro, sin tro och sin trosupplevelse och kunna diskutera sina frågor. Olika föreläsare ger en bredd ämnesvalet och hur det sedan hanteras.  Jag har fått uppgiften i dag att tala om Kristusgestalten. Jag ger min text lite personlig karaktär och hoppas jag att det hjälper er att dela mina tankar.

 Hur förväntar vi oss att Kristus möter oss i livet?

_______________________

Lukasevangeliet 24:13-32 

Det finns en liten berättelse om en man som bodde ute på landet. Hela lanskapet var översvämmat med vatten. Mannen, som het Harald, satt uppe på taket på sitt hus och tittade på hur vattnet jämt steg och steg. Då nalkades hans granne på en liten båtsnäcka och kallade att Harald skulle rädda sig och hoppa över i båten innan han drunknade. "Nej, tack" svarade Harald, "jag litar på Gud". Vattnet steg och snart hade vattnet nått hans mage. En man på motorbåt kom till honom och ropade och försökte att får Harald att kliva ombord i motorbåten.  "Nej" svarade Harald "jag litar på Gud". Till sist satt Harald uppe på skorstenen och vattennivån nådde honom i halsen. Då kom en helikopter. En lång stege kastades ut till Harald, men han ville inte med, utan skrek "jag litar på Gud".  Vattennivån steg och Harald drunknade.

Harald förstod att han var nu i himmelriket och ville nu få förklaring på varför den Högste inte hade räddat honom.  "Herre" sade han "jag litade på dig; varför räddade du inte mig ur faran?"  "Harald människobarn" svarade Gud. "Vad menar du egentligen? Och jag som skickade till din räddning; först en granne till dig på liten båt, sedan en man på snabb motorbåt och till sist en helikopter".   Vad ville du mer?

Jo, vi har olika gudsbilder och hur Kristus förväntas gestalta sig bland oss varierar.

I.

Vi befinner oss i Norge. Vid en djup och lång fjord längst i norr. Det kalla norska vintervädret slår hårt mot den skurna norska västkusten och den lilla byn som står öppen mot havet. Det blåser jämt och oblitt från havet. Osynlig nåd håller havet i styr. Läpparna smakar salt efter endast få minuter ute i vädret. Längre in mot land övertar snön. Den fjord som gömmer sig mellan höga berg, heter Berlevåg fjord. Vid bergens fot ligger Berlevågbyn som ett barns leksak av små trädklossar målade i grått, gult och vitt, rosa och andra färger.

Så inleds boken Babettes gæstebud av Isak Dinesen. Isak Dinesen var ett pseudonym för danska författarinnan Karen Blixen. Den korta novellen om Babettes gästabud handlar om de två systrarna Martine och Philippa och livet i den lilla norska byn Berlevåg på 1800-talet. Deras far var prost och flickorna fick en strängt religiös uppfostran. Efter faderns död fortsatte systrarna med samma puritanska leverne; de tog hand om fattiga och uppoffrade kärlek och familjeliv till förmån för Gud. En dag kom en fransk kvinna och knackade på hemma hos systrarna. Hon har flytt undan den blodiga Pariserkommunen och sträcker fram ett brev. Brevet är från operasångaren Achille Papin som gav Philippa sånglektioner när hon var ung. Papin minns Philippa och hennes familj som de godaste människor han mött och skickar därför Babette till dem. Hon är bra på att laga mat och erbjuder sig att bli hushållerska till systrarna. Eftersom de två systrarna anser att alla jordiska njutningar är en synd förklarar de för Babette att hon ska laga så enkel mat som möjligt. Hon gör som systrarna säger och lagar klipfisk och øllebrød dag ut och dag in.

Detta är upptakten till Karen Blixens korta men innehållsrika berättelse om konstnärskap, mänsklighet och men framförallt kärlek. Historien har många bottnar, och det är verkligen intressant att se hur mycket som kan rymmas på knappt 85 sidor. Språket är kortfattat och exakt. Inga långa målande miljöbeskrivningar eller utdragna monologer ur personernas inre, utan endast det som för berättelsen framåt. Det är en fin historia om mänsklig uppoffring som står i tydlig kontrast mot dagens sekulariserade samhälle. Men den korta och storslagna berättelsen har ett djup, en resonans i en annan berättelse vi känner kanske ännu bättre, en skriven av läkaren Lukas. Sagan av de två sorgsna lärjungarna som var på väg till Emmaus från Jerusalem.

Babette gör som hon skall, enkel lättlagat mat till de fattiga, där tanken blir det viktiga och Guds kärlek läggs i matskålarna. Babette lyckas spara pengar åt de gamla systrarna och de verkar väldig nöjda med hennes tjänster. Den enda kontakten Babette har med sitt hemland Frankrike är en lottobiljett som hon förnyar varje år - och åren blir många. De få fattiga i byn Berlevåg blir äldre och mer behövande för systrarnas hjälp och gemenskap. Men gamla intriger bland dem uppstår och den ande som svävat tidigare medan gamla prästen hade varit i livet och varit en källa för lilla samhället, hade nog bleknat lite och förtunnats. En dag säger systrarna Martine och Philippa att de vill minnas hundraårsdagen av prästens födelsedag och vill bjuda hem till enkel middag.

En dag får Babette brev från Frankrike.  Hon får veta att hon har vunnit 10 000 francs i lotteri. Nu tror alla att hon skall bege sig till Frankrike och njuta av sin vinst. Hon frågar systrarna om hon får laga en "fransk middag" till minnesdagen om gamla prästen. Systrarna kan inte säga annat än ja, eftersom Babette har arbetat nästan utan lön i flera år. Babette beger sig bort i några dagar för att förebereda och beställa in varor till middagen.

Några dagar före gästabudet, återvänder Babette med råvarorna. Systrarna ser att bland dessa finns vin, främmande och lockande frukter och även en levande sköldpadda. De blir rädda. Vad har Babette burit in i deras hus? Efter mardrömsnätter går systrarna ut till alla inbjudna och ber dem att förstå att Babette menade väl. Att ingen skulle säga ett ord om maten, att alla bara skulle tänka på det saliga minnet om gamla prästen. Det var bäst så.

Under den magiska kvällen frambärs underbara främmande rätter, där den nästa överträffar den föriga, en kulinarisk njutande av mat och vin skapar en atmosfär där förlåtelse följs av tolerans och kärlek. Babettes underbara måltid förenar det gamla och gammal falnat kärlek får liv igen.

Efter måltiden, när alla hade lämnat systrarna i nästan helig extas, får vi veta att Babette hade lagt alla sina pengar, hela stora vinsten på 10 000 francs på måltiden - pengarna var slut. Hon hade offrat allt för att ge det bästa till dem hon inte ens kände.

Det är många år sedan jag läste Karen Blixens bok Babettes gästabud, men fortfarande lever den i minnet som om jag hade läst den igår. Det var något som rörde mig för att i den har jag sett ett budskap, så djupt, så högt och så heligt. Ord som berörde mig, ord som stor i liknelse med den av evangelisten Lukas skivade texten om de två männen som färdades från Jerusalem till Emmaus. Här har Karen Blixen gestaltat Kristus och den heliga nattvarden. Det centrala elementet i kyrkans liv.

II.

Ikväll befinner vi oss i den här gamla kyrkan. S:t Jacobs kyrka. I 367 år har den stått här och ornerat Kungens trädgård. 1311 vet vi att en kyrka helgat åt aposteln Jakob den äldre Zebedeusson fanns på samma plats. Ett nordiskt pilgrimsmål. Vad är en kyrka? Vad står den för? Och vad betyder den något för oss? Listan kan bli oerhört lång om vi lägger ihop våra tankar. Arbetsplats kan någon säga. Gudstjänstlokal kan någon annan säga. Ett hus där Gud finns och kanske bor. Någon kunde väl säga att kyrkan är en minnesvarde för det förgångna, det som var. Jag brukar kalla kyrkan för en mötesplats. En reserverad mötesplats - i modern tid: motesplatsen.se. 

Den här kyrkan vittnar i sin struktur, form och utseende om en teologi. Ett samspel mellan teologi och arkitektur (och konst). Den här kyrkan är sin tids tolkning av Gudsbilden, hur dåtida människor såg Gud, hur han presenterades. Den här kyrkan föreställer också en stil, ett framställningssätt som sedan dominerar våra kyrkobyggnader fram till våra dagar.

Det hände runt 1140 i Paris. En ny stil födes, gotiken. Det som händer är ett kulturhistoriskt genombrott, som tar sig form och i sin nyskapade helhetsbild sträcker den sig ut till hela samhället. I konsten, musiken, filosofin, litteraturen, i det sociala och politiska livet. Vi vet att vissa utföranden av den gotiska stilen hade tidigare visat sig, särskilt i Italien, men det var här det tar sin slutliga utformning och tolkas i teologiskt sammanhang. Det var abboten i S:t Denis Suger som såg att Gud finns inte bara i kyrkan, utan överallt. Att han fanns i naturen, han fanns i det goda, det som gav liv. Gud var ljuset. Inspirerad av Johannes evangeliets första kapitel, kommer fram en tolkning av världen. Världen var inte ond. Dualismen, det gudomliga och det jordiska rivaliseras av den tanken att Gud fanns också i världen. Hade inte Guds son, Jesus Kristus föds som människa. Men världen var fortfarande de långa skuggornas plats. Visserligen var världen en farlig plats, och fortfarande djävulens jaktmark, men även den plats Gud där uppenbarade sig, den jord Guds son Guds son blev människa på och delade vårt liv.

Abbot Sugers dagböcker finns idag och vi vet hur han tolkade evangeliets ord: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom,...". Vad gör abbot Suger, jo som byggmästare ger han order om att alla pelare skall höjas, att de romanske tunnvalvbågarna skulle höjas i mitten och sträcka sig upp mot himmelen. Stora fönsteröppningar skulle släppa in ljus och med föresagda ändringar behövdes inte de enormt tjocka bärande väggarna. Kyrkorummet öppnades och pelarsystemet smalnade. Det som verkade oändlig takhöjd blev en bild för himmelens stjärnvalv, pelarna representerade helgon som var mellangångare mellan det himmelska och jordiska, stora fönsteröppningar gav ljus och ofta ersatte takmålningar med underbart målade glasfönster som var berättade i sin tur. Musiken ändras, det sjungna ordet upplyfts och det vi kallar för gregoriansk musik gjorde det möjligt att berätta med ord i kyrkorna (eftersom inte gick att tala i dessa enorma ekande katedraler). Kyrkan blev mötesplats. Abbot Suger skriver i sina memoarer och citerar bland annat Efesierbrevet: Ni är inte längre gäster och främlingar, utan medborgare som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till fundament, med Kristus Jesus som högsta hörnsten, han som förenar båda väggarna och i vilken hela byggnaden, både den andliga och materiella, växer till ett heligt tempel i Herren. Ju högre och bättre vi strävar att göra den materiella byggnaden, desto mer får vi lära oss att vi själva tillsammans byggs upp till en andlig boning för Gud i den helige Ande.  Idag njuter vi av frukterna av abbot Sugers tankesmide och den här kyrkan representerar den tanken i sin form. Högre, närmare (psalm 271 "Närmare, Gud till dig, närmare dig!").

Ljuset blir en gestaltning för Kristus, som representerar hans närvaro. I alla tider har det levande ljuset, vare det sig dagsljuset som kastar sina strålar in genom de stora fönstren eller genom färgat glaset här i koret, eller ljuset på altaret, ljusen vi tänder i ljusbäraren, ljuset vi bär in under processionen i söndagshögmässan. Viktigast är ljuset som tänds i våra hjärtan; hoppets ljus, tacksamhetens ljus, förlåtelsens ljus, kärlekens ljus, de goda gärningarnas ljus, dopets ljus och även när vi tar avsked av nära och kära, står ljusen nära kistan, tecken på Kristi närvaro nu och i eviga livet hinsides. Ljuset är allas; ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna, som det står i Lukasevangeliet.

På många olika sätt har vi försökt att göra Kristus åtkomlig. Vi försöker att skåda och förstå det himmelska, det som verkar så långt borta. Vi försöker hela tiden att få tag på, röra och prova. Men det himmelska är inuti oss, den heliga anden, livsanden given av Gud från första människan till den sista. Det är så nära att vi inte ens ser det.  Kristus är här mitt ibland oss. Nattvardens centrala läge gör att vi söker oss inåt i kyrkan, in mot nattvardsbordet samtidigt som vi söker oss inåt i oss själva. Enligt den tanken har jag alltid varit mycket förtjust i de altare som står upp mot kyrkors östväggar. Jag ser framför mig ett bords ände som på sin längd befinner sig i himmelriket, där den himmelska måltiden pågår. Vi som kristna får del av den måltid, den glädje och den gåvan. Vi ställer våra finaste kärl på bordsändan och serveras av Kristi nåd. Kristus stiftar nattvardssakramentet med sina ord som det centrala, kärleksmåltiden så att alla kan vi vara ett (Joh. 17:21). Kristus använder sig av något så egendomligt som måltiden, elementärt för vårt jordiska liv och för den till ett central läge. "Gör det i min åminnelse". Måltiden är både symbolisk, men framför allt verklig. Människans behov för att förstå, svaras med mystiken. Det dolda förblir heligt men njutbart. De fem sinnen bekräftar verkligheten medan hjärta och hjärna mottar signalerna och besvarar. I gudstjänsten deltar vi med bland annat psalmsång och i bön, vi ser det som sker, följer med prästens föreberedelse och symboliska kläder, vi ser ljusen och kalken, vi hör texten och orden omkring nattvardshelgandet, vi tar i varandras hand och önskar fred, vi luktar och smakar vinet, vi känner dess värme i kroppen. Allt detta skapar relation till det moment vi upplever, Kristus är nära, särskilt nära och i nattvarden, förvandlas vi. Det blir reaktion och motreaktion. Kristus speciella närvaro i nattvardssakramentet helgar stunden och hans nåd, Guds nåd helgar oss. Vi kommer så nära vi vågar. Vi blir rörda av gudomen. Tillåter vi oss att bli berörda i hjärta och själ?

III.

Jag vet inte om Gud någonsin har känt sig hemma i de kyrkor och tempel vi har byggt till hans ära. Det vet jag inget om. Men han finns där vi finns. Vare det sig vi är ensamma eller fler sammankomna. I praktfulla kyrkor eller liggande i avlagd tunnel någonstans. Abbot Suger sträckte händerna mot den levande Gud, den Gud som fanns i ljuset, fanns i det omätliga och gestaltade sitt försök genom sitt byggnadsverk utanför Paris med sina strävbågar och insläpp av ljus. Han ville förhärliga Gud och det vittnar hans byggnad och texter om.  Vi sträcker ut händerna, upp och ut mot Gud. Jag förstår att under någon av de nästa föreläsningarna kommer det att pratas om bönen - så jag går inte in på den här.

Själv har Kristus gett oss hjälpverktyg, verktyg vi skall använda när vi känner behovet eller suget för att närma oss honom. Kristus ber oss att minnas honom när vi samlas i hans namn och om hans namn. Där kommer vi åter till kyrkan som mötesplats. Här kan det med begrepp vara lite tillkrånglande. Kyrka kan förstås som administrativ juridisk institution det vill säga Svenska kyrkan (med logotyp, hierarki, etc) eller som byggnaden vi befinner oss i. Jag väljer tredje valmöjligheten och den är att se oss, kristna syskon, vi som känner samhörighet i tron på den treeniga Gud; fader, son och helig ande. Helhetstanken är viktig hos aposteln Paulus. Han diskuterar i sitt Romarbrev vad det betyder att tillhöra Kristus hur han ser sambandet mellan oss och Kristus. Han säger i Romarbrevets tolfte kapitel: "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgår vi, fast många, en enda kropp i Kristus..." Kristus Gud är huvudet och vi är lemmarna. Vi tillhör en helhet och den helhetstanken är viktig för att förstå kyrkan och sambandet mellan oss och Kristus. På det sättet gestaltas Kristus som ett andligt tempel, en kyrka som ett levande hus där han är hörnstenen. I Förra Petrusbrevet pratar brevskrivaren om oss som levande stenar, av vilka vi bygger Kristi kyrka. Kristus är byggmästaren och vi är de levande stenarna som han skall bygga sin kyrka på jord av.

Jag kan inte säga vad Kristus är för dig. Gud möter var och en genom ett personligt möte. Men jag kan säga vad Kristus är för mig och hur jag ser honom. Konsten bland annat har sedan jag var liten pojke - och det var länge sedan, påverkat min syn och hur jag ser Kristus. Bertel Thorvaldsens staty av Kristus där han står med öppen famn bakom altaret i Vårfruekirke i Köpenhamn har ofta varit den bild jag har av honom. Men framför allt ser jag honom som broder, som den som alltid är nära, den som säger; Baldur du kan. Som den som tar sig form av en starkt närvarande ansiktslös gestalt. Han är med mig under dagens lopp, han är verklig och gestaltar den drivkraft jag behöver, det framtidshopp och livssyn jag vill sträva efter att leva. Han förstår det liv jag lever och han säger ofta: Baldur, du kan göra bättre! Han känner mitt namn, mina känslor och vet hur jag agerar i de olika situationerna. Han delar sorg och glädje med mig. Han är alltid där när jag ropar - och frågar mig då "Varför hojtar du Baldur, du vet jag är här bredvid dig". Han är och han är för mig som en vän jag vill presentera för alla! Han är för mig som det står i psalm 37 i Svenska psalmboken: Kristus är världens liv, han och ingen annan.  

Hur kan vi presentera, förkunna och berätta om det heliga?  Vårt kändaste tecken, symbol är korset. Tecken för Kristi lidande och död på korset, på Golgata, men framför allt segertecken, för den seger Kristus vann över döden. Korset representerar de godas seger över det förödande och onda. Även om hela världens reklamindustri skulle förenas för att skapa ett så innehållsrikt och känt logo som korset, skulle de aldrig lyckas.

För 869 år sedan försökte abbot Suger att höja vår blick, uppåt, mot en ny tolkning av det heliga, en ny tolkning hur Gud kunde förståss. Han var som en man som ägde en tavla med en bred svart lackram. För att svara det tidsenliga, tar han sin tavla till ramverkstaden och ber om vitt kartong runt om tavlan och en ny förgylld och passande ram. Han försökte att ändra och utveckla de fastrotade tolkningsmetoderna, öppna vägen för kyrkan ut bland folket och släppa in ljus in i den dunkla tillvaron och möta samhällsändringar och det tidsenliga. Han lyckades.

IV.

Kristus i kyrkan, Kristus i dagliga livet! Mest synlig tycker jag han är i vardagen. I våra dagliga liv, där den villkorslösa kärleken och omtanken finns.

Jag vill i slutet av min text ta våra tankar tillbaka till Babettes gästabud. Hon som genom en härlig måltid, kallade fram det bästa i folket, omvandlade hopplöshet och osämja till kärlek och återställde gammal vänskap. Men framför allt tände hon igen gammal gnista till brinnande kärlek till Gud. Så som de sorgsna lärjungarnas ögon öppnades vid måltiden i Emmaus vid brödsbrytandet, så öppnas våra ögon vid nattvarden hos oss. Ju bättre vi förebereder oss för nattvarden, desto djupare blir vår erfarenhet av Kristus. I Apostlagärningarna andra kapitel där Petrus svarar på folkets frågor om Jesus och tron står: Orden träffade dem i hjärtat. [...] De som tog till sig hans ord lät döpa sig, [... ]och de deltog troget i apostlarnas undervisning och inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.

Berin eru súr!

Nú er komið að því að Geir og flokksfélagar hans fari að þroskast. Sandkassabiturð á ekki við núna. Óskið þeim sem sitja nú við stjórnvölinn heilla og hamingju í viðreisnarstarfinu í stað þess að vera bitrir og leiðir.  Þið réðuð ekki við verkefnið. Þannig er það og allir vita það. Bæði heima og erlendis!

Geir: Stjórnuðust af hatri

Bravó Steingrímur!

Þetta fannst mér eitt það gáfulegasta sem ég hef heyrt frá stjórnmálamönnum í lengri tíma. Segjum upp IMF samstarfinu og setjum okkur í náið viðskipta og fjármálasamband við Noreg. Byggjum nýtt Norðurlandaráð og tengjust norsku krónunni.  Þetta hljómar mjög vel. Síðan bjóðum við Grænlendingum og Færeyingum að vera með, Danir og Svíar fá að vera með ef þeir vilja og gerum svo samninga við Kanadamenn og Bandaríkjamenn um tollabandalag.  :)   

Hljómar eins og nammi í eyrum mínum. Skítum í Evrópusambandið og sýnum og heil stjórnmálastefna og ekkert skítamakk á heima hjá okkur og innan okkar sambands.  Heiðarleg stjórnmál og sameiginlegir hagsmunir þessara þjóða norðurhafa geta verið styrkur okkar. 

Hugnast norska krónan

Er einhver með ræpu?

Rosalega lyktar illa hér inni!  Það hlýtur einhver að vera með ræpu segir sá sem hefur hana.  Sömuleiðis væri hægt að segja, bíddu var ekki bleikur fíll hérna rétt áðan í speglabúðinni?   Er fólk almennt svo grunnhyggið að það gerði sér ekki grein fyrir að þetta fólk sem synti í peningum og syndir enn í peningum meðan okkur hinum hefur skolað á peningalausa eyðistrendur, var búið að koma undan hundruðum ef ekki miljónum ef ekki milljörðum króna?  Ég vona ekki. Þetta verður að rannsaka niður í kjölinn.

Ég vona að lögreglunni undir stjórn nýju flokkanna verði beitt til að rannsaka og varpa ljósi á þessar hreyfingar fjármagns frá Íslandi. Mig grunar aðeins það versta.

Ég minnist kafla í bókinni Ástríkur í Heilvitalandiþar sem skattrannsóknarfulltrúi keisarans í Róm spyr Kvapíus Kvikindibus skattlandstjóra í Lútesíu (París) hvort honum þyki hann ekki vera full frekur á féð sem átti að senda til Rómar?  Þar sem þeir eru staddir í dimmum kjallara landstjórahallarinnar þar sem taumlaus gleðin og glaumurinn ríkir svarar Kvapíus Kvikindibus: "Ég er skipaður skattlandsstjóri hér í þessu krummaskuði í eitt ár; það ár ætla ég að nota til að græða á tá og fingri. Og þegar Róm bregst við svikunum, skríð ég í felur."

Er þetta ekki einmitt það sem er að gerast?  Þvílíkur viðbjóður!

Fleiri bankamenn skráðu eignir á ættingja