Er ekki minnkandi þjónusta bankanna áhugaverð kæri borgari?

I frændlandi okkar Svíþjóð eru "þjónustu"bankarnir svo til hættir að veita þjónustu með seðla og mynt.  Þetta vegna "stóraukins kostnaðar við að sjá um mynt og seðla".  Á sama tíma auka bankarnir veltu sína og beinan gróða um miljarða og aftur miljarða.  

Vextir af lánum eru háir á Íslandi, þjónustugjöld eru sett á þjónustugjöld og öllum virðist standa á sama. Aukin velta og gróði bankanna kemur úr þínum vasa.  Þú greiðir fyrir að láta peningana þína liggja á reikningum bankanna. Þú greiðir fyrir kortið þitt og þú greiðir viðskiptagjöld.  

Pólitíkusum á Íslandi stendur náttúrulega ekki á sama um þetta. Þeir hvetja bankanna til að taka enn hærri gjöld og vexti.  Þú ert þræll. Ekkert annað en aumur þræll. Vittu þin stað og stöðuleysi.

Ég leyfi mér að setja fram spurninguna hvort minnkandi þjónusta "þjónustu"bankanna sé ekki af áhuga - kæri borgari?  Er bönkunum leyfilegt að fara enn lengra með lúkurnar niður í vasa þinn og hirða það sem þeir finna þar?   Átt þú svo mikið af aurum að þú getir orðið af með allt?

Er ekki hægt að krefjast þess að sá gjaldmiðill og hið áþreyfanlega form gjaldmiðilsins: Krónan (í pappírsseðlum og mynt) sé enn gildur gjaldmiðill í bönkum?   Getum við ekki gert kröfu til ríkisvaldsins að þessi gjaldmiðill sé "nothæfur" - jafnvel i bankakerfinu?

_________________ 

Áhugaverðar greinar:   

http://cornucopia.cornubot.se/2015/10/handelsbanken-tar-sedelbytet-som-ursakt.html

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6203977 

http://www.nordea.se/om-nordea/kontanthantering.html

http://www.handelsbanken.se/shb/INeT/IStartSv.nsf/FrameSet?OpenView&iddef=&navid=A_Betalningar&sa=/Shb/Inet/ICentSv.nsf/Default/qF755CA1E48F2C443C1257AE200357D60 

 

Bönkum bannað að búa til peninga?

Enn er reynt að selja

Enn er reynt að fá fólk að kaupa bækur, matarkúra, námskeið og hvað eina. Ein ráðið er að BORÐA MINNA.  Rétt eins og eina ráðið til að hætta reykja - er að hætta reykja. Þá er eina ráðið til að létta sig og verða grennri - að borða minna.  Þetta hefur reyndar verið vitað í nokkur þúsund ár. 

Töfralyf í baráttunni við aukakílóin?

Julandakt i Flemingsbergs kyrka, Stockholm 2015

De flesta av engelska författaren William Shakespears teaterpjäser börjar med att en berättarröst leder oss försiktigt in i det händelseförlopp vi skall kliva in i och beskåda på nära håll. Innan ridån lyfts och scenens rekvisita är vår att beskåda och personerna presenteras en efter den andra, har vi fått information - en inledning till det som skall hända.  Det skapas därmed en oförklarlig välvilja hos oss inför det som skall ske, vi tar emot, utan att ifrågasätta berättelsen.  På samma sätt leder evangelisten Lukas oss mot den heliga berättelsen om Jesu Kristi födelse i lilla staden Betlehem.

 

I evangeliets inledning förvissar oss Lukas om berättelsens autencitet. Han har fått uppdraget från en man vid namnet Theofilus att återberätta en kärlekshistoria. Berätta om Guds kärlek till skapelsen, till människan - en berättelse om upprättelse, kärlek och hopp.  Så skriver Lukar i evangeliets inledning:  --> "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelse som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rått ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilus, för att du skall förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga."[Luk 1:1-3]

Det finns många förklaringar på vad ordet "tro" betyder och vad det är "att tro". För den som tror betyder det inte att den måste anpassa sig åt något regelverk. Eller kyrkans regelbok.  Vi har ingen sådan. Vi måste inte försöka bli något annan än den vi är, för att kallas troende eller kristna.  Vi måste inte vara lydiga och avstå från våra liv, som många tror. Om det hade varit Guds vilja, hade Jesus nog aldrig fötts i världen.  Gud vill möta oss i vår vardag, i våra liv, i det allt vi står i och gör.

Det enda han ber om är att vi skall lära känna honom. Att allt faktiskt inte handlar om oss själva. Och den som har lärt att känna Gud - älskar honom.  Kärleken lämnar ingen oberörd. Kärleken till Gud formar oss och leder.  Det Gud gör, inte bara på jul utan varje dag, varje andetag är att han erbjuder oss en kompass för livet. En kompass som hjälper oss i våra liv. En kompass är en kompass - endast därför att den pekar över sina egna gränser och mot det som alltid består och vi kan räkna med.  En nål i en kompass är dragen mot en punkt bortom sig själv. På samma sätt måster vi, för att möta Gud, se att så mycket mycket mer finns i oss som vi inte vet om.  Kompassen pekar bortom sig själv.  Vi måste också se bortom oss själva. Uppleva en skapelsedimension - uppliva det heliga i oss själva, i andra och i skapelsen. 

I julens berättelse möter Gud världen som ett barn. Sårbar, liten och beroende av sina föräldrar. SOm ett litet barn som genom sin uppväxt fick lära sig världens regler och traditioner - möter Gud oss.  Ett barn fött till utanförsskap. 

Han såg dagens ljus eller snarare nattens mörker i ett stall utanför bekvämligheten. Jesus föddes utanför äktenskapet. Några veckor gammal räddades han - som skulle bli världens räddare - genom flykten till Egypten. Undan dödshot fördes han utanför sitt hemland.  Jesus, jude och asiat, blev flykting i Nordafrika på den tid då hela världen var ett U-land.  I alla sina senare livsdagar upplevde han sedan olika sidor av "verkligen utanför".  Han har identifierad sig med utanförssakpet.  Därför finns det idag, en väg som leder genom hans förståelse till livet innanför. 

Idag är det många som känner sig utanför. Att de inte passar in, att de inte tillhör och att en plats för sådana som de inte finns. Dessa upplever avsaknad av identitet - känner sig avlägsna från samhället som det utvecklats och känner en enorm tom- och hopplöshet. Men framför allt att det inte finns någon mening med att leva. För många räcker med en negativ kommentar på Instagram eller Snapchet, en dum bild på Facebook. Ett dumt ord - en kommentar i fel stund. 

Det är då Gud som säger: Jag förstår. Jag var där. Du är älskad. Han säger: Du duger og du är fin som du är.  Men är det värt att höra det om du inte själv tycker så och att de du vill synas duglig för, inte heller tycker att du duger som du är?  Julen är tiden då människovärdet sätts på spets och kärleken.  Guds kärlek till oss.  Varje och en.  Guds ord:  Du duger, du är älskad och jag är med dig.  Gud vill lära oss vördnad för det heliga. Att skapelsen är helig och  att den är hans. Det du gör för en av mina minsta, gör du för mig. Och det du gör mot en av mina minsta, gör du mot mig, säger vår heller Jesus Kristus. 

Många av oss börjar att förbereda julen redan före advent. När advent är framme och adventsljusen lyser så fint, julbord och annat som hör väntetiden före jul till - känns som att allt handlar om en stor föreberedelse, att göra klart allt som skall göras klart, och hinna i tid. Får sitt hem och sig själv i liten ordning och att allt skall ovan i köpet vara prydligt och fint. Det är ibland en svår väntetid, särskilt för barnen. Ibland går allt för fort och man hinner inte med allt, ibland går allt alldeles för långsamt. Det sistnämnda känner nog barnen bäst. Men vad än man gör och inte gör, kommer julen alltid på sin tid - med allt Gud vill ge oss: Kärlek, fred och signad juletid. Allt vi gör för vår egen skull och andras, julpynt och mat, julklappar och stress hör stämingen till, men kärnan i julens budskap tilldelas oss alla jämnt och oberoende av hur vi förberett oss: att oss är en frälsare född. Han kommer till oss på julnatten och vill bo bland oss. Han gör det - för att han vill det. Det är viktigt. Han kommer till dig och han kommer till oss.  Eller med julpsalmens ord:  Så stilla och så oförmärkt, / blir oss Guds gåva räckt / och himlen kom till jorden ner, / när ingen väntat det. 

 

I kväll möts himmel och jord i den största gåvan av alla, Guds son, som född av jungfru Maria i Davids stad Betlehem.  

 

God jul!

Stoltir Íslendingar

Það er nú svo að fréttir af stjórnmálum Íslands og frægðarförum Íslendinga erlendis í stjórnmálasamhengi eru ekki alltaf til þess fallnar að vekja stolt landans hið ytra.  Við sem búum hér ytra (í mínu tilfelli í Svíþjóð) lesum oft með vissum trega og sorg fréttir af samfélagsmálum og þróun mála á Íslandi.  Grunnhyggni og eybyggjaháttur landsmanna er oft til þess fallinn (séð með augum okkar hér ytra) að vekja hryggð - og oft setur mann hljóðan yfir vitleysunni og skammsýninni heima á Íslandi.   

En núna - erum við alveg að brjálast af stolti yfir Eygló Ósk Gústafsdóttur og Hrafnhildi Lúthersdóttur.   Hvílíkur frábær árangur á heimsmeistaramótinu í Kazan í Rússlandi.   Frábært!   Til hamingju með þann árangur sem náðst hefur þegar þetta er ritað!   

Metin féllu og Eygló og Hrafnhildur í undanúrslit

Velkomin i heiminn!

Nú það er bara að bjóða krílið velkomið í heiminn.    

Fæddist á almenningsklósetti

Jólahugvekja!

Jólahugvekja flutt í Flemingsbergskirkju, i Stokkhólmi

 

 

ISIS og ISIL

ISIS eða ISIL - skiptir ekki máli.  En varast ber hvort tveggja - þótt sami hlutur sé.  

Líklega hafa nú, þegar þetta er skrifað, yfir 1000 manns verið hálshöggnir í Írak og Sýrlandi. Verst hefur ástandið verið í Sýrlandi þar sem málaliðar Vesturlanda svo sem Breta, Bandaríkjamanna og Frakka hafa farið hart fram í baráttunni mót Bashar al-Assad forseta Sýrlands. Landið er sundurmarið og sundurkrossað.  Þjóð með von á framtíð og stöðugleika finnst ekki legur.  

Rétt eins og minnisgóðir Íslendingar muna - voru það Bandaríkjamenn sem stofnuðu Al Qaida á níunda áratug fyrri aldar til að berjast mót Sovétríkjunum í Afganistan.  Þegar svo því stríði opinberlega lauk (óljóst hvort því er í raun lokið) yfirgáfu Bandaríkjamenn landið "opinberlega" og skildu málaliðana eftir.  Málaliðarnir höfðu þá fengið fræðslu og skóla í hernaði sem og voru svo vel vopnum búnir að þeir gátu hernumið heilu landsvæðin og borgirnar í Afganistan - og haldið völdum. 

Slíkt hið sama gerðu nú vesturveldin í Sýrlandi.  Þeir sendu peninga, þekkingu, vopn til Sýrlenskra skæruliða og æfðu þá upp til að verða drápsmaskínur til höfuðs Bashar el-Assad forseta Sýrlands - þar sem hann vildi ekki selja þeim ódýra olíu.   Þá skyldi koma honum frá völdum, mála hann sem glæpamann og sýna heiminum við hversu illan fjandman var að etja. Allt bak við "leiktjöld" arabíska vorsins átti að velta honum úr sessi. Áttu aðkeyptir skæruliðar frá löndum fyrrum Sovétríkjanna, Norður-Afríku, Quatar og Yemen að berjast fyrir rétti fólksins.  

 

 

Fá lönd fyrir botni Miðjarðarhafsins hafa búið við slíkan stöðugleika og mannréttindi sem Sýrland. Þetta er nú sagan ein. Kristnir hafa verið reknir á landsflótta, þeir verið hálshöggnir eða skotnir. Sama gildir um aðra trúarhópa og minnihlutahópa sem t d Kúrda.   Nú hafa í skjóli ófriðarins í nágrannalöndunum - ISIS / ISIL reitt náðarhöggið hverju því sem hefði í friðarveg getað orðið til að byggja upp þessi voluðu lönd.

Hér ber að vekja hug fólks og anda!  Drómi sá sem stjórnað hefur greinilega almenningsálitinu á Vesturlöndum - þekkingarleysið og fiskabúrslífið (að ekki þekkja til þess sem gerist handan fiskabúrsins) verður að ljúka.  

Ég leyfi mér að visa til þess sem Toskanska endurreisnarskáldið Dante Alighieri skrifðaði í sínum Guðdómlega gamanleik (Divina comedia) "Heitustu staðirnir í helvíti eru ætlaðir þeim sem skírskota til hlutleysis síns á siðferðilegri ögurstund" 

Telja sig vita hver böðullinn er

Orð sem við ættum að lesa!

Alvarleiki lífsins birtist okkur dag hvern og þessi alvarleiki er óhugnalegri en okkur grunar:

Orð sem við ættum að lesa og yfirvegað íhuga!

Skömm yfir land og þjóð

Vinnufélagi minn kom til mín og spurði: Kör ni repris på 1 april nu?  Ekki hélt ég það og spurði hana hvað hún ætti við.   Hún sagði mér frá því að hún hefði heyrt að maðurinn sem kom Íslandi á kaldan klakann og hefði verið næstum því dæmdur fyrir landráð - væri núna að verða sendiherra.   Þetta væri oft veitt afdönkuðum stjórnmálamönnum sem "takk" fyrir að hafa mætt í vinnunna undangengin ár.  

 

Nei sagði ég - þetta hlýtur nú að vera misskilningur. Einhvern veginn fannst mér þetta of "klikkað" til að vera satt og hló bara með henni.    

But not!  Þetta var hinn hryggilegi sannleikur málsins. Geir Haarde verður sendiherra fyrir Ísland.  

Geir Haarde sendiherra

Fyrir hverjum vaktar man moskur?

Já það er nú spurningin. Er það fyrir fólkinu sem er á leið þangað?  Eða fyrir fólkinu sem kemur þaðan?   Hvað er það með íslam sem gerir að við erum sífellt óróleg?  

Vakta moskur í Ósló

Hvar ertu Kemal Atatürk?

Eitthvað þykir mér Tyrkir vera farnir að beita sér ískyggilega mikið fyrir íslamsvæðingu stjórnmála og samfélags í Tyrklandi. Vað það ekki einmitt það sem kom Tyrklandi aftur á fæturna eftir hrun ottómanska veldisins - að stjórnkerfi, skólar og herinn var aðskilinn frá íslam og þeim hefðum og fjötrum sem trúarbrögðin höfðu bundið um fætur ríkisins.  

Í fjöldamörg ár, eða allt frá 60. áratugnum hafa kristnir verið á flótta undan ofsóknum tyrkneskra yfirvalda.  Kristnir hafa verið beittir mannréttindabrotum og hafa þá sérstaklega grísk-orþódoxakirkjan verið beitt mestu ofbeldi.  Hvað er að gerast fyrir botni Miðjarðarhafsins?   Er Íslam í útþennslu? Þurfum við að vera á varðbergi og vernda menningu okkar og hefðir?

 

http://www.hurriyetdailynews.com/Default.aspx?pageID=238&nID=69732&NewsCatID=338  

 

Konur hlæi ekki hátt á almannafæri

Nokkur orð um hjónavígslur

Fyrir nokkrum dögum sá ég á Facebook mynd birta af pari sem var að fara gifta sig.  Á myndinni var brúðguminn íklæddur "Darth vader búningi" meðan brúðurin var íklædd smekklegum brúðarkjól. Þessi mynd vakti hjá mér spurningar, spurningar sem komið hafa upp áður þegar ég hef séð eitthvað líkt - helst frá Bandaríkjunum. Það er jú helst þar sem fólk í því afhelgaða landi tekur upp á þvílíku.  

Fyrstu viðrbrögð mín voru að mér fannst myndin af Darth vader og hans verðandi frú skrípaleg og sorgleg.  Samtímis þessum næstum því ósjálfráðu viðbrögðum mínum, vaknaði spurningin hjá mér: Er kirkjunni virkilega svo illa komið í vinsælda- og frægðarleit  sinni - að slíkur pópúlismi er farinn að stýra kirkjulegum athöfnum.  Á myndinni var presturinn sem annaðist vígsluna í guðsþjónustuklæðum - svo ekki var um einvörðungu veraldlega hjónavígslu að ræða - heldur kirkjulegt brúðkaup. 

 

Spurningin er: Hversu langt á kirkjan að ganga í að ganga eftir hugmyndum fólks sem vilja hafa grínbrúðkaup?  Er ekki eitthvað til sem heitir sjálfsvirðing kirkjunnar. Er kirkjan ekki farin að ganga of langt í að kaupa sér vinsældir?  Ganga svo langt eftir tiktúrum þeirra sem nota vilja þjónustu kirkjunnar að kirkjan verður í lokin án sjálfsmyndar?   Af hverju vill fólk að prestur vígi fólk?  

Er það ekki vegna þess sem það inniber: hefðin, trúin, sýnin á hjónaband/fjölskylduna, blessunin og sú brú sem kirkjan milli hins sem var, er og kemur?   

Ég lít þetta alvarlegum augum. Auðvitað má fólk velja sér brúkaupsklæði að vild, en að klæðast Darth vader búningi (sem til og med hylur andlitið) - er bara merki hnignunar í brúðkaupssiðum og sjálfsmynd kirkjunnar.  

Hér er þörf á að fá prestana til umhugsunar um efnið. 

Siðferði okkar prófað

Ég hef sennilega greint frá því fyrr, en á vinnustað mínum starfa nokkrir flóttamenn. Þetta er fólk frá Líbanon, Írak, Tyrklandi / "Kúrdistan" och Íran. Þetta er allt fólk sem gengið hefur í gegnum verstu hremmingar. Frásögn þessa fólks af óseigjanlegum hörmungum, flótta, óöryggi, limlestinga, mannréttindabrota, nauðgana, mannrána og missir ástvina - er sorglegri en orð fá lýst. 

Allt þetta fólk er kristið. Þetta fólk tilheyrir þremur mismunandi kirkjum, þ e a s Sýrisk-Orþódoxakirkjunni, Kaldeönsku katólsku kirkjunni og Assýriönsku kirkjunni.  Þetta er fólk sem lifði á tímum Saddams Hússeins í friði og spekt við granna sína sem voru margir hverjir múslimar, hvort tveggja shía- og súnnímúslimar.  Eftir árás og yfirtöku Bandaríkjamanna og fylgismanna þeirra á Írak -var eins og ill öfl í samfélaginu í Írak væru leyst úr böndum.   Borgarastyrjöld hefur ríkt í Írak síðan eftir að Saddam Hússein var myrtur af Bandaríkjamönnum.  Bandaríkjaher og fylgislönd hans hafa síða yfirgefið landið og skilið það eftir í logandi borgarastyrjöld þar sem shía- og súnnímúslimar hafa murkað lífið úr hver öðrum - en síðan sameinast í því að myrða og misþyrma kristnum.  

Ástandið eins og því er lýst af samstarfsfólki mínu sem á fjölda skyldmenna í Írak - er skuggalegt. Eftir að skæruliðahópar shíamúslima (nú undir nafninu ISIS - áður ISIL) hafa nú tekið völdin í stærri hluta norður Íraks virðist enginn hultur.  Shíamúslimum er útrýmt og kristnum er safnað saman og þeir skotnir hópum - leiddir til slátrunar.  Fyrir hverjar sakir:  Jú, fyrir að vera kristnir.

Sjúkleiki stríðsins er algjör.  Ég hef séð fréttaskýringavídeó frá Írak sem ekki hafa verið ritskoðuð af vestulenskum fréttastofum. Videóklipp sem sýna tugi fólks hnakkaskotna af gólandi múslimum sem skrækja og hrópa "Guð er stór, og Múhameð er spámaður hans".   

Ef eitthvað gerir lítið úr guðdómi þeim sem þessir skæruliðar og hryllingsmenn segjast aðhyllast - þá eru það þeir, gjörðir þeirra og hryggðarstefna.

Hvatning mín er:  Það er rétt að sýna ljótleika stríðsins sem Vesturlönd á bandi Bandaríkjamanna hópu þegar á síðasta áratug síðustu aldar.  Er ekki rétt að Bandaríkjamenn taki nú ábyrgð á þessum ófögnuði.  Það voru þeir sem stofnuðu Al-qaida 1984 í stríðinu í Afganistan mót Sovétríkjunum, þar voru Bandaríkjamenn sem drápu Saddan Hussein og komu á óstöðugleika í Írak. Það eru Bandaríkjamenn sem greiða skæruliðum og trúarofstækismönnum í Sýrlandi í stríðinu mót Bashar al-Assad (réttkjörnum forseta landsins).   Er ekki komið nóg?  

Við getum ekki verið hlutlaus og þóst ekki sjá hvað er að gerast í þessum hrjáðu löndum Miðausturlanda.   Við getum ekki stanslaust þóst ekki sjá og blundað fyrir ástandinu.

Fjöldi fréttaskýringavideóa og ástandsfrétta hef ég undir höndum sem kanske gætu vakið upp augu og hjörtu Íslendinga.  Þessi vídeóklipp krefjast þó að maður skráir inn sig á youtube.com med notendanafni.  

https://www.youtube.com/watch?v=28kOCDFmSZs

https://www.youtube.com/watch?v=xAgUbO8kVak

https://www.youtube.com/watch?v=E3nM4wAsUOA 

 

Pingst!

Många av oss har nyligen firat Sveriges nationaldag. Det var för tionde gången som vi försökt att hitta någon form och ritus för firandet. Att skapa tradition är något som känns svårt och lite oäkta. Tradition är ju något i vår historia och kultur som lämnats från förre generationer eller gammal tid. Något som är bärande av det som vi har insett att är värt att bevara eller räknats värdefullt för det gemensamma intresset. Men nationaldagen är här för att stanna. Bästa sättet att fira den är att göra det på vårt eget sätt. Och att göra våra eget sätt med egna värderingar. Det fina är att nationaldagen har blivit en slags världens fest. Där mångfald och mångfaldens rikedom får lyftas fram och visas. På sätt och vis kan man säga att någon släktskap finns där mellan vårt nationaldagsfirande och pingstdags undret som vi hörde berättat om från Apostlagärningarna. Där folk från många länder och kulturer var samlade till att fira den en gemensam högtid. Då skedde undret och Helig Ande kom över folkmassorna som det berättades i dagens Nytestamentliga text.

Varje folkslag vågar jag säga har sina fester. I vår kultur har vi både världsliga och religiösa fester.

Fester är inget som är för oss människor något nytt. Vi har firat och jublat över saker och ting i alla tider. I kyrkan har vi ofta anledning att fira. Faktiskt är det så att de flesta av religioner firar stort ibland och inleds ofta firandet med en förberedelsetid. Påsk, pingst och jul är inget undantag från detta. I judisk sed firar man påsk till minne av befrielsen ur Egypten, och pingst firar de för att minnas Sinai-förbundet, då Mose fick lagen (stentavlorna) som den judiska kulturen och även vår - bygger på. Festerna var viktiga och påminde om den förflutna och historien och satte vardagslivet i sitt himmelska sammanhang. Det att träffas och få fira tillsammans var lika viktigt – det att tillsammans få uppleva en dimension som var annorlunda än den av vardagens. Utan fester skulle livet vara en trist vardag. Vi firar fortfarande julen på sitt sätt och påsk på sitt sätt – men vad med kristendomens tredje största högtid (kyrkans grundande)? De är många som inte vet vad pingst står för. För judarna betydde den som sagt att de mindes den gången Mose fick de tio budorden, lagen i sina händer i Sinai öknen. För de kristna betydde den, att de mindes den gången anden kom och det var lite svårare att hantera. Mose hade jo stentavlorna men kristna minnet om Guds Ande som kom så påtagligt över hundratals människor den dagen. Det var kärlekens ande och kraft som utgöts över de många som var samlade på pingstdagen år 33. Guds bud och lagar fanns – men ett nytt bud hade vi fått – att vi skulle älska varandra just som Gud har älskat oss. Elfte budet som fullkomnade de andra 10 var: Älska varandra såsom jag älskat er. Såklart kan vi inte leva utan lagar – men hur vi ser på lagarna är avgörande. Ser vi lagarna som tvång eller som en vägvisare. Genom pingstdagens utgjutning av den heliga anden får vi ett nytt synsätt på lagen. Den Helige Anden är en del av vår treeniga Gud, tillsammans med Gud fader skaparen och Guds son frälsaren. Tillsammans är de en och ouppdelbar enhet. Det är kärlekens som är Guds innersta väsen. Kärleken som Gud vill att vi skall ta del av, leva i och formas av – och inte minst ge av. Kärleken som söker inte sitt eget, kärleken som bygger upp det brutna, ger liv åt det slocknade och kärleken som är villkorslös.

Kor 15

Den kärleken påminner om sig idag. Kärleken som gör att vi förstår varandra trots kulturer, språk, läggning, ekonomiska förutsättningar – kärleken som finns bland oss. Visst andas det himmelskt över jorden!?

Palmsöndag

Vi befinner oss nu mitt i en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som inte har sin like. En kärlekshistoria som vi inte skrivit – utan varit deltagare och bidragit till. Den handlar om Guds kärlek till oss människor. Den handlar om relationen mellan Gud och människans innersta väsen. Kärleken som Gud vill ge.

Jag hörde en gång ett par prata om deras förhållande. De var nu hos prästen för att försöka rädda det som kunde räddas. De hade varit ganska länge ihop och tillsammans hade de två barn. Något hade hänt och nu var de hos prästen. Hon misstänkte att han varit otrogen. Han hade varit borta mycket på jobbet och varit med på jaktföreningens alla möten. Han sade att hon hade ändrats så mycket efter att barnen kom till och att hon var ointresserad av honom. Hon sade att han var inte lika kärleksrik mot henne. Det kändes som de drivit isär. Men båda bekräftade att det inte fanns någon som betydde så mycket. Och att de behövde varandra.

Något hade täckt över kärleken. Efter ett långt samtal mellan dem där jag mest lyssnat – upptäckte vi tillsammans att vardagen, magsjuka barn, förlossningsdepression efter andra barnets födelse, allt extra arbetet för att få ihop ekonomin, allmän trötthet och frustration över de många oförklarade ändringarna från det som hade varit – hade nästan tagit kål på förhållandet. Skulle man inte egentligen kunna säga så om vårt förhållande till Gud. Vardagen, allt stress, avsaknad av tid och olika prioriteringar har skapat en tydlig distans mellan Gud och detta samhälle. Såklart finns de som verkligen har en underbar relation till Gud – men tyvärr är de färre än de som har hamnat i parets halvlåsta situation.

I den situation som paret hamnat i fanns bara ett sätt att hitta tillbaka. Det var att båda blev varandras möjliggörare: Att han hjälpte henne att skapa tillfällen och tid, prioritera och göra saker tillsammans och att hon hjälpte honom med samma.

Vi får, på samma sätt göra det möjligt för Gud att nå fram till oss samtidigt och vi tar i hans utsträckta hand.

Om vi föreställer oss ett sandkorn och att sandkornet representerar människornas hela kärlek. Kan vi föreställa oss en sten av samma storlek och Huddinge kommun som den kärlek som Gud vill ge oss av. Såklart är exemplet lite konstigt – men jag vill visa att Guds kärlek tar aldrig slut – den är inte mätbar, den finns, den har alltid funnits, den konstant förnyar sig och kommer alltid att finnas.

Bäraren av denna kärlek hör vi berättas om i palmsöndagens evangelium: Han rider in i den heliga staden Jerusalem till att fira påskens högtid. Men mer ligger bakom. Det vet han. Det vet han som allt vet. Men kärleken för honom fram. Vetandes om den dag som kommer snart då han, får skiljas från sin familj, sina lärjungar och vänner. Men inte för alltid. Han skall återförenas med dem vid tidens slut. Men det vet inte de. Han skall gå den svåra vägen, upp till Jerusalem.

Ridandes på en åsna – symbolen för fredens konung. I den tiden brukade konungar i mellanöstern rida ut i krig på på en häst – men rida tillbaka på en åsna. Och därmed visa att fred har återställts. Det vore ju fint om det var så fortfarande – att överhuvud någon lyckades inleda fred mellan länder och folk i det krigshärjade området.

Ibland hör man att människor säger: Jag skulle dö för dig – så mycket älskar jag dig. Men Jesus gjorde inte bara det, jo han dog för oss – men han lever också för oss och förbereder för oss ett evigt liv i förening med honom. Det är det livet vi är på väg till.

Bered därför väg för Herren Jesus, han som kommer och knackar på – och frågar: Jag älskar dig men älskar du mig? Jag tror inte det är svaret på den frågan vi behöver vara rädda för, utan hur vi visar den kärleken. Såsom med paret jag berättade om, så kan det vara att vi glömmer det viktiga i livet: Som är kärleken och att kärleken är samtidigt ömtålig och stark – och att den uppmärksammas och gestaltas. Vi har alla våra sätt. De enklaste kan vara de bästa – att ge den tid, rum och se vad händer.

(Under fastan har kyrkan lyft fram vår fastinsamling. Den har då varit till kyrkans internationella arbete och så är det också idag. Idag som tidigare palmsöndagar har vi så kallad offergång. Då kommer vi fram under kollektpsalmen och lägger vår kollekt i skålen som står på kormattan). 

Syrien!

Nyheter från Syrien är väldig ensidiga. Redan från att rebellerna började att attackera militära mål och offentliga infrastrukturmål vid krisens början har man använt ordet "regim" i västerländsk media. Detta var väldig tongivande för det som komma skulle. Redan då visste man att det kriget var inte "krig" som hade självmant uppstått utan utländskt ingripande och genom utländska medel. USA och Ryssland har båda intressen av att hålla antingen "status quo" eller att gripa in i och byta ut regering. Grannarna ser också möjligheter i situationen. Turkiet, Jordanien, Israel och Libanon har intressen att bevaka. Assad´s far blev genom stöd från västvälden president i Syrien. Utan sådant stöd hade han inte blivit president. Samma gäller om nästa alla presidenter, emirer, prinsar och kungar i den världsdelen. Alla fick sin makt genom godkännande från förra kolonialherrar. Detta tror västväldena ge sig rätt att piska upp i regionens politiska läge. I mina samtal med säkert över 50 olika personer av Syriskt, Irakiskt, Lebanesiskt, Jordanskt och så vidare ....påbrå bekräftar dessa detta. Detta är vad man kallar "common knowledge". Efter ett långt samtal med väldig många av dessa människor kommer ofta den fula sanningen fram om: Varför får inte Assad vara i fred och styra sitt land? "Jo, oljan" svarar de. USA vill få tag i oljan, Ryssland vill hålla USA borta från området så gott de kan. Andra har sina intressen. Det som också är viktigt är att trots att rebellerna - som verkar vara en stor grupp beväpnade rebeller med olika agendor - får stöd från andra länder. Behöver vi fråga varifrån? Vad kommar sedan att hända om Assad faller?

Det har funnits en stabilitet i landet, kristna har fått leva sitt liv bland muslimerna i fred och folk har stort sätt kommit överens. Nu fruktar kristna om sin framtid. Många är på landsflykt och fler familjer av kristna har mördats vad verkar vara enligt bud från vissa av rebellerna. Kristna har stått bakom Assad eftersom han har gett dem likvärdig ställning i samhället och andra religiösa grupper. Det Muslimska brödraskapet som agerar aktivt nu i kriget mot Assad och den legitima regeringen - har fokuserad på många ställen på de kristna kvarteren och kristna områden. Där skall "städas" som många av de flyktingar jag träffat kallar det! Det är inte bara kristan som berättar så - utan också muslimer som många, överkomna av sorg över hur allt blivit i hemlandet Syrien, beskriver situationen. Det kan vara att man kan säga att Assad och även hans pappa gamla Assad har regerat och styrt landet diktatoriskt - en vi måste - ja - vi MÅSTE förstå att det som vi kallar för VÄSTERLÄNSK DEMOKRATI och det som fungerar hemma i vardagspolitiken i Sverige behöver inte vara lämpligt i Syrien. Inte heller i länder som inte känner till, har erfarenhet av eller har förutsättningar till att ta in västerländsk demokrati. Jag är förespråkare för demokrati, men inte vilken demokrati som helst. I länder som i genom tusen år har haft ett klan- och ättsamhälle kan vi inte över natt, tvinga vårt västerländska system in och förvänta oss att det utan motstånd tas emot och fungerar bra på engång. Jag ser att en annan form av en anpassad form av demokrati skulle vara en variant länderna i Mellanösten skulle kunna leva med och använda - där religiös bakgrund får inte dela på nationer, där deomokratin respekterar ländernas historia och förutsättningar. En sådan "anpassad demokrati" för Mellanösten skulle verkligen kunna vara till hjälp. Då kan man behålla sina emirer, konungar, furstar, presidenter men ha ett sådan statsskick som ger utrymme för det goda samhällen kan avla av sig i form av utbildning, kultur, trosfrågor, folkhälsa och även förbättrad ekonomi. Land i krig är en trist plats att bo i. Ett land i fred kan skapa en kultur av välmående och välstånd. Är det inte det vi vill för alla. Jag har sedan jag var 14 år gammal drömt om att åka till Syrien. Se deras underbara historiska platser, möta folket och deras kultur. Uppleva och ta del av - förstå och respektera. Jag hoppas den dagen kommer snart att fred och välstånd råder igen ilandet. Men medan vi propagerar mot den legitima regeringen. Medan vi tittar okritiskt på det som händer i Syrien - medan vi bara lyssnar till en ensidiga västerländska propagandan mot Assad. Kommer tyvärr mångas värsta drömmar att bli en bitter sanning. Öppna ögonen, ställ frågor.

Harðir bardagar í Damaskus