Kirkjan saumar sér nýjan stakk

Ljóst er að Þjóðkirkjan á langt í land med att fjárþörf sína passa í þann efnahagslega stakk sem henni er nú af ríkisvaldinu sniðinn. Kirkjan hefur lifað um efni fram lengi og nú hefur henni verið gefið gula spjaldið.  Yfirbyggingin er fram úr öllu góðu hófi, starfsmanna- og embættafjöldi er sömuleiðis langt fram úr því sem hún getur réttmætt.  Kirkjan á Íslandi lifir því miður í hugsunarhætti sem er bæði gamaldags og ekki í takt við raunveruleikan.  Þörf er á gagngerum breytingur á skipulagi, starfsháttum og stjórn kirkjunnar. 

Yfirbyggingin er hluti vandans. Annað er oft á tíðum ólógisk skipting landsins i sóknir og hvernig starfsmenn eru nýttir til þjónustunnar. Tökum dæmi:   Suðurland ætti í raun að vera þrjár sóknir. Þrír sóknarprestar, en síðan yrðu hlaupandi svæðisprestar (distriktsprestar).  Sóknir yrðu sameinaðar, en umhverfis kirkjur yrðu sköpuð hirðissvæði þar sem sálgæsla, guðsþjónustuhald og kirjuleg starfssemi yrði miðuð að þörfum hvers svæðis, eftir tíu ára starfsáætlun. Í þessari starfsáætlum myndi vera tekið tillit till byggðaþróunar, atvinnuástands, kirkjulegs starfs og möguleika þar að lútandi, sálgæsluþörf og áhuga kirkjunnar að byggja upp eða styrkja ákveðna starfshætti.  Þannig myndu "hlaupandi" distriktsprestar vera nýtilegir eftir kunnáttu og getu á ákveðnum svæðum.

Biskupsstofa verði skert sem nemur um 2/3 af starfsmannaflota sínum.  Fyrir þjóðkirkju sem telur nú aðeins undir 80% af íslensku þjóðinni þarf ekki slíka ofboðslega yfirbyggingu sem biskupsstofa i Reykjavík hefur.  Breytingar sem gerðar hafa verið núna á kirkjuþingi er vísir að skynsamlegri hugsun, en betur má ef duga skal. 

Prófastsdæmum fækkað

www.vasamuseet.se

Vist är det roligt att besöka Vasamuseet i Stockholm.  Ett fantastiskt museum ... som har roliga detaljer:  Här ger att se en skilt som visar vart vuxna kvinnor och män samt rullstolsburna barn hittar toaletter!    :)

Mikið ósköp hafa þingmenn verið íslensku þjóðinni sorglega dýrir

Enn ein sorgarsagan opinberast nú þjóðinni. Landeyjahöfn er enn eitt sýnidæmið sem leggs við hundruðir slíkra frá fyrri árum og áratugum.  Ruglið lýkur aldrei. Engum heilvita manni hefði komið til hugar að setja höfn á Landeyjaströnd. Þetta er svo víðátturuglað að enginn heilvita maður myndi setja stafina sína við svona verkfræðiklúður - ef ofboðslegar fjárhæðir væru ekki upp úr þessu einkaflippi vanhæfra stjórnmálamanna að hafa. 

Ég segi svo nú: að Landeyjahöfn mun verða þjóðarbúinu til skaða og samtímis til stórfelldrar fjárhagsbyrði um ókomin ár.  Ég spái því ennfremur að eftir 10 ár verði hún sandi orpin og svo til horfin inn í síbreytilega strandlengju suðurlandsins. 

Skammist ykkar þið stjórnmálamenn sem ausið peningum í víðátturugluð verkefni sem reynast sjófarendum hættuleg och þjóðinni óendanlega dýr.  Skammist ykkar!

Sló flötum í innsiglingunni

Alla själars dag 2010

Betraktelse för allhelgonahelgen 2010 i Flemingsbergs kyrka, kl. 18:00.

Joh. 6:37-40

 

På resa utomlands för några år sedan blev jag sugen att gå in på en gammal gravplats. Kyrkan som stått där tidigare mitt på dåvarande kyrkogården var för länge sedan borta. Endast grunden till henne fanns kvar, trots att på många ställen gräs och växtligheter av olika slag hade hunnit lägga så som en grön matta över det mesta av kyrkans återstående ruiner. På väg in mot denna forna gravplatsen gick jag under en gammal portbåge. På vägen in såg jag där orden ”memento mori” var inhuggna i stenbågen, som vi han översätta till ”glöm inte att alla ska en dag dö”. När jag sedan efter att ha gått lite om kyrkogården och vände tillbaka till porten, upptäckte jag att på portens baksida fanns en annan inskription. Lika vackert inhuggna i stenen stod orden ”memento vivere” eller glöm inte att leva. Orden riktade sig till dem som vände från sina kära och näras gravar, till dem alla som skulle tillbaka till livet. Kanske ensamma, fyllda av tomhetskänsla, saknad och sorg. De latinska orden riktas till de hopplösa, uppgivna, missmodiga – ensamma: att inte ge upp. Livet finns där ute. Livet som är värt att leva. Inte bara de utan leva livet levande. Göra det bästa av det, trots det tomrum som skapats, försvunnen trygghet och vänskap. Orden var som många förnuftiga människors samlade vishet. Vi är inte de första och enda att uppleva detta närmast outhärdliga. Någon har upplevt det före mig och den människan finns därute. Men sorgen och saknaden är alltid personlig. Men därute finns någon som vill lyssna, dela sorgen och finnas.

Orden, från kyrkogårdsportens frånsida ”memento vivere” – har sedan jag såg dem – funnits i mitt hjärta när jag har gått från en älskad släktings grav, när jag tittat på min fotspår och undrat om dessa inte var ovanligt djupa. När axlarna har sjunkit, dropparna runnit från min näsa... Då har jag försökt att tänka: något finns därute som är värt att jag lever för det och en glöd av hopp kvicknar till liv i mitt hjärta, ett hjärta som kändes brustet. När åren gått och sorgen blir till saknad – känner jag ibland hur fogarna i mitt hjärta utgör mitt hjärtas starkaste delar.

En påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, men också om vårt eget liv. Orden från Johannesevangeliet där Jesus säger: Ingen ska gå förlorad av dem som Fadern ger mig. Och de som Fadern gett mig ska alla uppstå på den yttersta dagen till ett evigt liv. I förtröstan på Jesu Kristi ord kan vi vila trygga om att våra nära och kära som gått före oss, finns i Guds älskande famn.

Och livet livet, det väntar på oss andra därute.

Svört jörð II

Svört jörð - Starbucks

Hér kemur umfjöllunin eins og hún birtist á vefi mbl.is:   http://mbl.is/frettir/sjonvarp/53217/

Fyrir um tæplega ári síðan skrifaði ég pistil hér um það sem nefnt er Svört jörð, fyrirbæri sem æ meir lætur á sér kræla í heimsbúskapnum.  Í nefndum pistli mínum frá fyrra ári útskýri ég hvað ég á við með þessu hugtaki: Svört jörð

Nú þegar ég sat við tölvuna mína hér og las fréttasíðu Morgunblaðsvefsins www.mbl.is setti mig hljóðan. Á fjarska jákvæðan hátt var umfjöllun um hvernig stórfyrirtæki hefur leigt/keypt landnæði til að rækta sína hrávöru, kaffibaunir í þessu tilfelli.   Málið er háalvarlegt. Ég er efins að neinn hafi vaknað við vondan draum og áttað sig á þessari fyrstu frétt um "svarta jörð" - sem birtist hér i tengslum við fyrirtæki sem hefur svo jákvæða ásýnd út á við.  En viti menn... þessi fluttningur frétta á innan skamms eftir að tengjast fréttum af misbeytingu og þvingunum, siðlausum en löglegum yfirtökum á þjóðlendum í þróunarlöndum - jafnvel hernaði.   

Kókoskarlinn!

Er hann ekki fínn?  Hann heitir Kókos!  

Kókos biður að heilsa úr grænmetisborðinu á ICA!

Synódalréttur

þar sem kirkjan sjálf sá ekki þörf á eigin dómstól í sínum innri málefnum, og lagði niður gamla "sýnódalréttinn" - eiga ríkissaksóknari og dómstólar ríkissins að annast slík málefni eins og kærur og rannsóknir á brotum er varða landslög.

Einnig eiga reglur ríkisins að gilda að fullu fyrir kirkjuna. Þannig að sá sem fundinn er sekur er sekur líka í kirkjunni, sé það sannað. Sama gildi um þá sem eru sannaðir saklausir, séu saklausir í kirkjunni.

Tillaga um þrjú í rannsóknarnefnd

Væntumþykja fyrir kirkjunni

Ég hef, úr fjarlægð, fylgst með því sem hefur verið að geras á Íslandi í kirkjunnar málum. Misjafnlega hefur verið haldið á málum og oft blindandi farið geyst fram með stór orð sem gera slúðursneppla að heitri söluvöru. Er engu látið varða hvað er rétt eða rangt i málfluttningnum. En umræðan öll hefur þó orðið til þess að ég hef styrks i þeirri trú minni að kirkjunni sé best komið einni og sér - en ekki sem ríkiskirkju.

Biskup Íslands hefur viljað kalla kirkju Íslands "þjóðkirkju" en forðast orðið "ríkiskirkja". En Þjóðkirkja Íslands er ríkiskirkja. Hún stendur ekki ein og óstudd og er því miður ekki kenningarlega sjálfstæð. Hún er bundin af tiktúrum og fjárhagsvaldinu. Nú er ég búsettur í Svíþjóð þar sem kirkja og ríki skyldu formlega árið 2000, eða fyrir 10 árum. Þetta var stór atburður og ljóst að breytingar yrðu miklar á allri starfsemi og hreint út sagt "burðargetu" kirkjunnar, sem boðenda Orðsins en einnig sem "stofnunar". Fjárhagslegar forsendur breyttust og var skyndilega þörf á stórum breytingum í fjármálapólitík kirkju, samtímis og fjöldi fólks sem sjálfkrafa hafði orðið meðlimir í kirkjunni yfirgaf kirkjuna.

Breytingar á kirkjustjórn voru litlar í fyrstu, en síðan hefur kirkjan fest sig i sessi, er sannari í kenningu og kenningarsmíð sinni. Hún er nú óbundin og getur í sannleikans anda talað mót ríkisvaldi þegar þess þarf, en stutt það þegar þannig stendur á. Kirkjan á Íslandi er steinrík. Hún átti við siðaskiptin um 50% alls jarðnæðis. Mikið av lendum kirkju voru svokallaðar kristjarðir eða sálugjafir sem ekki er hægt að selja. Afgjald af eigum kirkju ætti að geta borið uppi kostnað við starfsemi sjálfrar kirkjunnar og starfsmanna hennar. Auðvitað þarf kirkjan á Íslandi að verða sjálfboðaliðakirkja rétt eins og kirkjan í Svíþjóð og Englandi er. En hún er þó sönn, og þeir sem vilja vera með - eru með af því að þeir vilja það. Ekki "per automatik".

Ég legg því mitt atkvæði á vogarskálina fyrir aðskilnaði ríkis og kirkju. Ennfremur að kirkjustjórnin sjái að tótalendurskipulaggning sé nauðsynleg á stöðu, stjórn og starfsháttum ríkiskirkjunnar á Íslandi.

Þverrandi traust áhyggjuefni

Jag är jag, för att jag är jag...

Betraktelse vid kvällsmässa i Flemingsbergs kyrka, 13.10.2010, kl. 19:00

[Text: Salomos vishet 7:22b-27a]

I den grekiska mytologin finns berättelsen av Narkissos.

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Det var något han inte skulle gjort ty gudarna dömde honom att förälska sig i sin egen spegelbild. Han blev kär i sin egen spegelbild. Och en dag satte han sig vid en vattenfylld damm för att beundra sin egen spegelbild. Han åt varken eller drack. Han var förtrollad av sin skönhet. Han tynade bort inför dammen, den han satt vid och till slut nästan försvann han, men istället växte upp en pingstlilja. Dessa har sedan fått hans namn, narcisser.

Men vad har berättelsen om Narkissos med oss att göra ikväll. Kanske inget. Men den lyfter fram frågan om vilka ser vi oss själva vara. Har vi en trasig självbild, vi som är Guds goda skapelse, älskade och omtyckta av honom?
Jag är ingen stor beundrare av speglar. Jag har dock 2 där jag bor. Ibland stannar jag upp framför den större av speglarna just innan jag ska springa ut av dörren – just för att säkra mig för att jag inte ser ut som ett isländskt nattroll eller liknande. Men ibland blir den stunden längre än jag tänkte framför spegeln. Jag lider inte av narcissism – som Narkissos i den grekiska mytologin men ibland blir det ingen snabbkoll, utan blir några minuters stillastående framför spegeln.

Jag undrar; vem är du? Du som står där framför din egen spegelbild? Jag skådar skalet av en person och jag tycker att jag vet på hundra procent hur den mår och vad den står för. Vist är det så att skalet: Alltså vår hy, våra ögon, hår och kläder som kan berätta mycket och visserligen avslöjar mycket om hur vi mår, men inte allt. Ser jag människan? Ser jag ”skapelsen”.
Vad såg folkskaran när Pontius Pilatus gick fram med Jesus och sade ”se mannen?” Såg de en Allvis härskare, en Gudomlig hjälte, Evig fader eller Fredsfurste - som profeten Jesaja skriver? Såg de konungarnas konung eller Guds son? Livets källa eller Guds lamm? Nej de såg skalet av en hädat, förnedrad, slagen – men vem han var, vad han var – såg de inte.

Frågan jag ställer idag är: Ser vi hur fantastiska vi är, den underbara skapelsen utan det bräckliga skalet? Skalet som enbart är som kameleontens hy, - vi ska inte gömma oss, utan vara glada, stolta och känna vårt eget värde. På samma sätt ska vi försöka se andra människor för dem de är. Underbara och älskvärda och fantastiska – utan att försöka eller vilja förändra dem.

Jag är jag, för att jag är jag,
och du är du för att du är du,
men om du är du för att jag är jag,
är inte du du.

Hjálp hvað sumir geta verið drjúgir!

Mér hreinlega blöskrar nú þegar ég les þessa frétt, hvað Már Guðmundsson virðist vera veruleikafirrtur. Það er líklega eins gott að hann taki til baka umsókn sína, þar sem hann sýnir í orðum sínum hvað hann virðist vera gersamlega sneyddur allri veruleikatilfinningu fyrir því ástandi sem hefur verið í landinu og mun um ókomin ár hafa áhrif á allt viðskipta og efnahagslíf landsins og landans.

Drjúg orð Más gera það bara að verkum að orðstír hans i bankaheiminum hafa þegar borið hnekk, og ekki þurfti hann hjálpina þar til. Jóhanna forsætisráðherra ætti með réttu að biðja hann að taka til baka umsókn sína og biðja hann að halda sig fjarri allri opinberri fjármálastarfsemi í landinu. 

Hann hefur ekki aðeins sýnt að hann er ókunnugur um efnahagsástandið á Íslandi, heldur gersamlega sneyddur þeirri fíntilfinningu sem stjórnendur í æðstu embættum ríkisins verða að hafa.

Ég hafna Má hans hugsanagangi með öllu.

Már og Jóhanna ræddu launin

Var ekki kreppa á Íslandi?

Bíðið nú aðeins!  Var ekki kreppa á Íslandi?  Er ekki verið að skerða réttindi almennings til að greiða erlendar skuldir og til að geta haldið samfélaginu gangandi?   Hvaða rök eru fyrir því að EINHVER hafi yfir 900 000 krónur í laun á Íslandi?   

Í sænskum fjölmiðlum er sagt að á Íslandi sé alvarleg kreppa og að fólk sé skuldum vafið, nú verr enn nokkrum sinnum áður. Hvers vegna ætti þá að fara allar leiðir að því að láta Kjaradóm skera úr um laun Seðlabankastjóra?  

Í raun ætti að leggja niður Kjaradóm og setja í staðinn Landsdóm og draga helstu krimma landsins fyrir þann dóm í stað þess að moka seðlum í sængur og kodda yfirembættismanna þjóðarinnar.  Látum helstu embættismenn þjóðarinnar semja rétt eins og aðra launþega.

 

Utställning i Flemingsbergs kyrka

På andra påskdagen sattes upp utställning i Flemingsbergs kyrka som sammanstår av bildverk av konstnären Christer Lidhäll (1955-).  Han är utbildat på Gerleborgs konstskola, Konstfack och på Stockholms universitet (konstvetenskap).

Han har haft några separata konstutställningar, bland annat på:

Expolaris konsthall, Skellefteå / Wadköpings konsthall, Örebro / Konsthallen Kuben, Falkenberg / Galleri du Nord, Borås / Galleri CJ, Västervik / Konsthallen Moment, Ängelholm / Galleri Jan Weillmark, Stockholm / Galleri Origo, Stockholm / Erling Erlingsson Ateljé, Västra-Ämtervik / Galleri Final, Malmö / Ekebyhovs slott, Ekerö / Flemingsbergs kyrka, Huddinge.

 Konstutställningen håller på fram till 20:e april 2010, då enligt Flemingsbergs kyrkas öppetider.

 

  Alla är hjärtligt välkomna!

 

 

 

 

Från vernissagen i Flemingsbergs kyrka 05.04.2010.

Bild: Marcus Berglund

II:a påskdagen

Predikan vid II:a påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

5. Mos. 18:15-18
Kol. 3:1-4
Luk. 24:36-49

Psaltarpsalm 16:6-11

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Jesus för 2000 år sedan, Jesus idag. Jesus i konsten och Jesus i våra liv. Hur ser vi på Jesus? Lärjungarna i Lukasevangeliets berättelse, kände igen honom. Men de trodde han var en andes gestalt. De tvivlade att han kunde vara där på riktigt, men han visade dem sina sår, korsfästelsens tecken på händer, fötter och sitt sår på sidan. Då trodde de att det var han.
Det var första gången han visade för lärjungarna efter korsfästelsen. På det mötet med lärjungarna berättade han vad som stod om honom i Gamla testamentets profetiska böcker och att allt detta som där stod hade uppfyllts. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå det allt som var skrivit och hur han var Messias, Guds smorde och Guds son. Att manssonen skulle dö men på tredje dagen återuppstå. Han förklarade allt som hänt och gav dem löftet om en ny kraft, heliga andens kraft som skulle styrka och styra dem genom de kommande svåra tiderna i mission och hans efterföljelse.

Men vad såg lärjungarna? Det får vi inte närmare information om. Vi vet inte hur Jesus såg ut. Det kanske inte är viktigt heller! I konsthistorien har Kristus gestaltats på alla möjliga sätt. Något som säger mer om oss själva och det kulturlandskap vi är uppvuxna i, en honom. Nyaste Jesusbilden är kanske den av Jonas Gardell: en man, troligen åldrad i förtid, gråhårig med slitna kläder och möjligen tandlös. Kanske inte direkt den bilden som vi flesta har, men en bild ändå.

Alla har säkert en bild på Kristus, en slags bildbunden relation till Jesus. Någonstans där ute finns en bild, tavla, staty eller berättelse som skildrar hur vi föreställer oss Jesus Kristus. En bild på en ung man som ser på ut på ett bestämt sätt och den bilden är oss vår Gudsbild och helig. Bilden vi har kan variera från att vara en på Jesubarnet i krubban, eller den av Jesus tolv år gammal i templet, eller Jesus i någon av evangeliernas berättelser – eller den av honom på korset. Den uppståndne Kristus är enligt amerikanska undersökningar som gjorts har i flera år, den mest sällsynta av alla. Kanske är det för att vi kan inte referera till någon erfarenhet av att se någon uppstånden.

Gud där och då, Gud här och nu. Bilderna vi har på Jesus Kristus, är lika många och vi är många, men jag tror inte att de bilderna vi har varierar så mycket från den nästas bild. Olikheterna är troligen minimala. Men det viktiga är att Kristus är oss nära, nära i våra tankar, i vår bön och i våra liv. Att han alltid är vår medresenär igenom livet och lämnar oss aldrig.

Ingen religion är så andlig och orörlig att den inte på något sätt förkroppsligas. Alla religioner kräver något kroppsligt arbete, någon ansträngning eller att den svarar på de grundbehov vi har. I vår kristna tro, svarar Kristus på detta behov i nattvarden. Han möter oss i det mest centrala i våra liv, i näringen. I mat och dryck.

Kristendomen lyfter fram vårt behov för mat och välsignar det behovet. I nattvarden öppnar Kristus våra ögon för sin kärlek, för sin nåd och för sin förlåtelse som han vill ge oss alla.

Påskens händelser lyfter vår blick upp mot uppståndelsens påskdagsmorgonsol, som så ljus stiger upp på himmelen i öster och mot altaret som symboliskt står i det symboliska öster i kyrkorummet i den kristna traditionen. Jag har ofta sett altaret som ändan på ett enormt bord som fortsätter in i himmelen, där den eviga måltiden fortsätter. Där sitter alla som gått före oss, där sitter Jesus vid Gud faders högra hand - och änglar, Keruber och Serafer – de himmelska väsendena tjänar till bords. Det är en vacker syn på det oförklarliga, det obeskrivliga, det som väntar oss när det blir dags. Men vårt uppdrag är just nu i världen. Världen vi försöker att göra till en bättre plats att bo i och till det uppdraget vill Gud ge oss sin ande och kraft.

- - -

Det är med särskild glädje och stolthet som jag bjuder bildkonstnären Christer Lidhäll välkommen i vårt sällskap här i Flemingsbergs kyrka idag. Han har på församlingens begäran fått slåss lite med uppdraget: ”Jesusbilden”. Jesusbilden nu och då, Jesusbilden i sitt realistiska sammanhang.

Och vad är då ”Jesusbilden i sitt sammanhang” kan man fråga? Sammanhanget är vår verklighet, verkligheten som den blir ibland, på gott och ont. Allt handlar det om möte. Vi kan betrakta tavlorna som motsats till varandra, vi kan se dem harmoniera, vi kan se dem som bönesvar, vi kan få en helt annan uppfattning än vad hittills har tänkts. Allt handlar det om det personliga mötet.

Efter mässan ges det möjlighet att samtala med Christer om tavlorna. Utställningen finns i kyrkan de nästa 14 dagarna.

Påskdagen

Predikan vid påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

04.04.2010, kl. 11:00

Luk. 24:1-12

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Vad är det för berättelse? En drömsyn? Verklighet, propaganda eller sanning?

Idag lever vi en tid av mångreligösitet, tid där mångfald i andliga ämnen borde göra det lättare för oss att acceptera varandras tro och visa tolerans. Under min tid som präst i Flemingsberg har jag upplevt detta från våra vänner här i kyrkan och våra grannar som tillhör andra religioner. När jag sedan möter Svenska kyrkans förra detta medlemmar får jag däremot kritik. Jag kritiseras för att tro på det jag inte kan fästa hand på, känna mellan mina fingrar.
”Baldur” frågar många ”du tror väl inte verkligen på uppståndelsen?” En del av de folk jag möter och talar om religion med, tror att påskevangeliets berättelse bara är religiös propaganda, hopplöst färgat av en kyrkans överaktiva fantasi.

Men nu är det så och det vet vi för säkert att evangeliernas skildringar kommer så tidigt fram bland den urkristna församlingarna att det går inte att bortförklara dessa som legender eller påhitt. Och detta är tvärvetenskapligt bevisat. Spridningen av texterna om hela den växande första århundradets kristendomen samt olikheterna mellan olika textvarianter från första århundradet är minimala. Inom två år från Jesu död, hade många av Jesu efterföljare redan formulerad doktrin, eller lära om frälsningen, uppståndelsen och eviga livet, just som Jesus själv hade predikat i sina jordiska dagar. Jesu efterföljare var väldig övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda med sin kropp, att Jesus var Gud son och att Gamla testamentet bekräftade Jesu ord.
Den underbara enkla berättelsen om det då kvinnorna går till graven är särdeles intressant i sig själv. Lukas skriver: ”Men dagen efter sabbaten, gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. Dessa var Maria från Magdala (Maria Magdalena), Johanna, och Maria Jakobs mor.” - Lukas nämner att fler kvinnor var med. De kommer till den tomma graven, stenen var borta. Den tomma graven har beskrivits i extremt tidiga källor. Nya testamentets äldsta evangelium Markusevangeliet samt ännu äldre Paulus Första Korinthierbrev berättar om tomma graven.

Att det var kvinnor som upptäckte den tomma graven ger den ännu mer trovärdighet, detta eftersom kvinnor i det strikta judiska samhället njöt inte samma trovärdighet som män. Därför undrar man, varför skulle man använda ”kvinnor” i berättelsen om det inte var sant och redan i urkristendomen känd fakta.
Lärjungarna dog för sin tro. Varför skulle folk gå i döden för sin tro, om de inte verkligen trodde att den var sann? Skulle någon dö för en tro om de visste att allt var påhittat? I mitt hjärta säger någon trons röst: De som först mötte döden på grund av sin tro, de måste ha varit där, de måste ha varit ögonvittne till händelserna kring påskhögtiden, de måste ha varit vid korset, de måste ha hört kvinnornas ord och sprungit till graven.
Kan vara att det är avsaknaden av inre ro, som gör folk så motstridigt? Som gör att vi inte är förmögna att förstå det heliga, den underbara händelsen som ändrade så mycket i mångas liv. Att vi inte begriper att någon osynlig kraft kan verka bland oss och att denna kraft vill oss väl, älskar oss och vill att vi tror.
Att få uppleva påskdagens under, att få uppleva det mäktiga som händer oss, varje och en – att vi får del av det heliga – av eviga livet. / Idag behöver vi varva ned. Andas och uppleva friden. Förutsättningen för att kunna uppleva Guds närvaro är lugnet. Att möta sig själv och Gud i lugnet. En annan hjälpmedel är att skapa distans, distans från det vanliga, vardagen. Det kan ske genom den personliga andakten hemma. Att gå till kyrka eller någon helig plats kan hjälpa. Många har företagit pilgrimsresor, klosterbesök, reträtter i kyrkor, naturvandringar... allt för att uppleva freden och friden och inte minst - för att distans från det vanliga skapar perspektiv. Kristus vandrade ut i öknen, Muhammed gjorde sin ”taw-waf” till Mecka, Moses vandrade med sitt folk över hav och ökenlandskap. Ibland kan det räcka att stänga av tv:n, gå på konsert, sätta sig i kyrkorummet och uppleva det heliga rummet. Var börjar din resa mot heligheten? Börjar den att dina tankar söker sig till hjärtat, börjar den när du går fram till att ta nattvarden? Börjar den när du kommer ut av kyrkodörren?

Människor kommer fortfarande till tro. Över hela världen döptes och konfirmerades på påsknatten - tusentals människor till tro på Jesus, den uppståndne, vår herre och livgivare. I varje kultur, kommer människor med olika bakgrunder, kultursyn, etnisk bakgrund och personligheter till tro på han som ger livet den djupa meningen. Alla kan vittna om att Jesus har verkligen förändrat dem och deras livsyn, deras hopp och sätt att leva.

Gud give dem alla och ett liv i uppståndelsens ljus. Amen.

5:e söndag i fastan - Marie bebådelsedag

Mika 5:2-4
Rom. 4:18-21
Luk. 1:39-45
Psaltarpsalm 147:7-15

I förgår satt jag hemma på kvällen och skrev ner lite mina tankar utifrån texten om dagens evangelitext, Marie bebådelse. En kompis ringer mig på telefon och frågar vad jag gör. ”Jag skriver predikan för söndagen” säger jag. ”Jasså” svarar min kompis ”vad skall du tala om?” ”Bebådelsen” svara jag spontant. ”Tror du verkligen att någon tror på den” säger min kompis och frågar om det inte var lite sent att tala om den nu – du vet Baldur, det är 2010”. Sedan öste han över mig de många klassiska argument om forskning, common sence och om att jag skulle veta bättre. Vi diskuterad livligt bebådelsen som den är presenterad för oss genom evangelistens Lukas ord. Till slut kom vi överens att det var det hon handlade om, inte hur det gick till som var det viktiga. Tror till och med att min kompis gillade den synvinkeln på Lukas berättelse av Marie bebådelse.

Jag gillar min kompis, han säger alltid vad han tänker och är ärlig med sina tankar. Han är väldig törstig efter sanningen. Men han ser bara bokstäverna – inte vad står.

Sökandet efter sanning är för mig ett villkor för att kunna växa som människa och mogna. För mig känns sanningen befriande, även om den också innebär stunder av isolering och ångest. Att söka sanningen är att låta sig omslutas av den som av ett ljussken, att inte äga den eller utnyttja, inte använda den för att råda över andra utan för att bättre kunna tjäna och älska andra. Sanningen är för mig en underbar biprodukt av kristen tro.

Det gäller att älska sanningen. Låta den råda för våra liv, styra oss till goda gärningar, vårt beteende och vårt sätt att vara.

För mig som kristen talar den här berättelsen då ängeln Gabriel kom till Maria med bud att hon skall bli bli gravid om ”sanning”. Den handlar om när sanningens frö får växa, för att sedan nio månader senare, bära frukt. Berättelsen är i själva verket inte det viktiga, utan det inre budskapet. Just som de andra av Bibelns underbara berättelser om till exempel om Noas Ark, om Skapelsen, Jonas i valen och de tre pojkarna som överlever att ställas i eldstaden hos profeten Daniel – hör vi där människor berättar om Guds verk. Det som egentligen är obeskrivligt, berättas nu med våra ord. Det är oss viktigt att höra om Gud, vad Gud gör och vad han vill med oss. Ordet är viktigt, trots att vi är så fattiga i vårt ordval och ordförråd.

Det att söka sanning, kräver ett öppet sinne. I mötet mellan ängeln Gabriel, Guds sändebud och jungfrun Maria, sker något underbart. Maria tar emot Guds budskap, om kärlek. Här är det viktiga inte hur berättelsen går, utan vad den betyder. Just som min kompis som INTE ser ordernas och berättelserna bärande budskap - utan tittar bara på bokstäverna – kan vår förståelse av vad hände i evangelistens Lukas berättelse bli konstig. Om vi tittar bortom själva händelsen, och om vi försöker att förstå vad vill Gud säga och tänker på vad egentligen händer i bebådelse berättelsen? Maria, den tonåringstjejen får ett uppdrag som verkar helt omöjligt. Hon av alla, skall föda Guds son. Hon förstår inte helt orden, men säger; bli det som Gud vill. Hon får bära budskapet om Guds kärlek i världen. Uppdraget verkar ogörligt.
Berättelsen om mötet mellan Guds sändebud och Maria, kan inte förstås på vanligt sätt. Orden i Lukasevangeliet drar upp en bild av ett möte, mellan Guds sändebud ängeln och den unga tjejen Maria. Men bakom den berättelsen finns så mycket mer! Guds kärleksakt. Att han har bestämt sig för att hans son, Jesus Kristus skall födas på jorden, bli samtidigt Gud och man, till allas frälsning och liv. Trots att dagen idag kallas för jungfru Marias bebådelsedag, är hon inte den centrala gestalten, inte heller den fina ängeln – utan pekar själva historien till den som hela berättelsen handlar om. Jesus.

Det är precis det som talar till oss bakom kulisserna. Bebådelseberättelsen är bara en kuliss, faktiskt en ganska imponerande kuliss. Kulissen och aktörerna (ängeln Gabriel och jungfru Maria) pekar framåt till jul, och julens underverk. Därför firar vi inte Maria eller ängeln, utan Kristus idag. Vi bryter fastans tid för att fira att det frö som har börjat att spira. Ett rotskott har börjat att fästa sig i det jordiska. Gud son skall bli människa, och om drygt nio månader kommer vi att återkomma till Maria, när hon tillsammans med sin fastman, rider in till lilla staden Betlehem. Resten känner vi och hur den historien går.

I dag hörde vi evangelietexten från Lukasevangeliet och den profetiska gammaltestamentliga lexian från Mika. Båda talar om det som skall hända. Orden talar till inte våra hjärna utan till vårt hjärta. Guds kärleksakt verkliggörs genom en tonåringstjej, som fått det stora uppdraget att föda Guds son i världen. Hon kommer att få lida mycket, men också uppleva stor glädje. Henne minns vi alltid med vördnad och inte minst idag.

Jag talade om sanningen och vår efterlängtan efter sanning i våra liv. Här är han, han som är vägen sanningen och livet, han som komma skall, han som vi på fastan minns för det han var, är och kommer att vara.

Ikväll när dagens festljus brinner ner och mörkret omsluter vårt land och stad, förs vi tillbaka till fastans tid. Violetta färgen återvänder, fastans musik återinförs och vi förbereder oss för dagarna som kommer, själva passionshistorien.

Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.