Ársins fyrsta fluga

Er vorið á leiðinni hér i Stokkhólmi?   Ársins fyrsta fluga hamaðist við að komast út, þar sem hún var föst milli glerjanna hér i "alrýminu" mínu.   :)

 

 

bzzzzzzzz..........

Fýluferð....

Sit hérna og er að lesa frétt af fýluferð Íslendinga til Lundúna!  Ég bara vona innilega að Bretarnir sjái sóma sinn í að greiða flugmiðanna fyrir íslensku samninganefndina sem í raun ætti að halda sig víðsfjarri breskum ströndum.  

Hér er um fáránlega stöðu mála að ræða.  Ég við þó bæta við hér að Íslendingar eiga EKKIað semja sjálfir persónulega.  Við eigum að skaffa okkur einhverja bestu lögfræðinga heims til þessa. Ópersónuleg framkoma og sérfræðiþekking- og aðstoð er það sem við þurfum. Ekki senda einhverja stráklinga úr viðskipta- og hagfræðideild sem enga þekkingu hafa á svona risamálum. Við eigum að velja okkur þá bestu og vinna málið faglega frá a til ö.

Leynifundur um Icesave

Þungur vetur í Svíaríki

Svíar hafa plagast af þungum vetri. Kyndikostnaður í landinu hefur aukist ótrúlega. Ferðalöngum hefur oft verið sagt a helst halda sig heima.  Kuldinn hér í Stokkhólmi hefur náð allt að -23°C.  Kaldasti dagur sem ég hef upplifað.  Samgöngur hafa verið gersamlega úr lagi. Aðeins neðanjarðarlestirnar hafa gengið á þeim köflum sem eru þá neðanjarðar.  Niðurfelldar lestarferðir hafa þar með verið daglegt brauð og hefur tekið hátt í 2 tíma til dæmis att fara frá norður Stokkhólmi til suður Stokkhólms, ferð sem annars tekur um 35-40 mínútur. 

2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.

1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.

Um erfðasynd, skuld og óhrein börn

Síðustu misserin hefur sú umræða orðið æ háværari hér í Svþjóð, hverngi túlka eigi þetta með erfðasyndina og skuld mannsins. Spurningin hefur þróast og í dag er farið fram á endurskoðun á skírnarguðfræði kirkjunnar. Þetta er stærðarinnar mál.  Snertir eitt af sakramentum heilagrar kirkju og kenningargrundvöll margra presta og guðfræðinga. Kirkjudeildir halda að sér höndum og hafa skipað nefndir sem eiga að vinna bak við tjöldin.  Nefndirnar eiga að skýrgreina skírnarguðfræðina og þá spurninguna hvort hér hafi okkur borið af réttum vegi.

Ég drep nú niður í nokkrum megingreinum þeirra kennimanna sem farið hafa fremst fyrir þessari beiðni um nýjan kenningargrunn fyrir kristinni skírn.

Fyrst er að greina frá að í skírnarritúali sænsku og dönsku kirkjunnar er að finna leifar hins svokallaða "exorcism" eða "útdrifningar".  Kenning miðaldakirkjunnar er að börn verði að skíra svo fljótt sem auðið er, áður en þeirra synduga eðli kemst í samband við höfðingja hins illa, Lúsífer. Börn sem létust áður en þau voru skírð, höfnuðu utan kirkjugarðs - eða urðu "utangarðsbörn".  Í handbók sænsku kirkjunnar stendur fljótlega eftirupphaf skírnarritúalsins: "Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i Livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid". Þessi texti hefur einfaldast lítið eitt síðan á miðöldum og orðfærið "mýkst". I danska skírnarritúalinu stendur: "N.N. Forsager du Djævelen og alle hans gerninger og alt hans væsen?" 

Orðin virka kannski á okkur í dag sem svolítið köld og gamaldags. En hvað um það, kirkjan er gömul og breytist hægt - en örugglega. En hvers vegna vill fólk losna við þessi fornu orð úr skírnarritúalinu?   Umræðan snýst um skilning fólks á hugtakinu "erfðasynd". Og ekki bara það, heldur líka hvort kirkjan þarf að endurskoða hvort hana hefur borið af veginum í aldanna rás. Hér er spurningin hvort Pelagíus biskup [354-420] hafði kannski rétt fyrir sér að við fæðumst hrein og ósyndug, en með misbeytingu okkar frjálsa vilja, föllum við syndinni að bráð.  

Þetta eru vangaveltur mínar nú þegar ég er að lesa gömlu kirkjufeðurna og heimildir um fyrstu ár kristni í heiminum.

Gaman væri að heyra viðbrögð áhugasamra um málið!  :)

Calypso

Mín spurning til stjórnvalda er þessi: Hvað bjó að baki þá er íslensku þjóðinni var synjað um réttinn að sækja Breta til saka fyrir að beita á okkur hryðjuverkalögum? Hver átti ávinningurinn að vera af því að EKKI sækja þá til saka?  Hvað fengum við fyrir auðmýktina og undirgefnina?  Eitthvað hlýtur að hafa komið í staðinn?

Ljóst er af orðum Alain Lipietz að réttarstaða Íslendinga var og er sterk.  Því spyr ég fyrrnefndra spurninga og hvers vegna íslenskri þjóð var ekki unnt að fá uppreisn æru?  

Lipietz: Veikur málstaður

Vill Skrekkur frá?

Ljóst er að Gylfi fer frá, þar sem hann er svo sólginn að hoppa frá ábyrgðarhlutverki sínu við uppbyggingu landsins eftir hrunið. Hinir sem eru af heilum hug eiga að sjálfsögðu að halda sínu starfi áfram - enda kaus þjóðin að svo sé.  Sitjandi stjórn er resultat af ákvörðun meirihluta atkvæðisbærra kjósenda og hefur ríkisstjórn og Alþingi fullt umboð áfram.

Ríkisstjórnin situr auðvitað áfram, og hleypur ekki frá ábyrgð.   Heldur byggir upp landið á ný með þjóðinni sem kaus hana til eins kjörtímabils.

Gylfi: Stjórnin frá ef Icesave fellur

Styrkur lýðræðisins

Það er rétt hjá herra Ólafi að styrkur lýðræðisfyrirkomulags íslenska stjórnkerfisins felist í því að leita megi til þjóðaratkvæðagreiðslu þegar pólitískar ákvarðanir séu svo flóknar og svo tilfinningalega bundnar að aðeins knappur þverflokkastuðningur liggi að baki. Þá er að kalla eftir synjun eða samþykki atkvæðisbærra þegna landsins.  Í því felst styrkur stjórnvalda;  að geta leitað til þjóðarinnar án þess að þurfa ganga í gegnum einhverskonar niðurlag eða skömm.  Stjórnvöld halda sínu umboði þjóðarinnar, en lögin falla úr gildi eða staðfestast.

Staða forseta og stjórnar óbreytt

Góð grein í erlendu blaði

Greinin er birt hér: http://www.dailymail.co.uk/debate/article-1241184/How-idiots-London-let-cod-fishers-make-fools-us.html

 Should you happen to live in Leicester, and woke up this morning to hear that you, your children and grandchildren were responsible for £35billion of debt, the idea might take some of the fun out of the breakfast cornflakes. It is one thing to get a hefty post-Christmas credit card bill or fall behind with mortgage repayments. But £35billion? I mention Leicester because the city's population of 300,000 is around the same as that of Iceland. The collapse of that tiny country's overblown banking system has left the country with a hangover far more terrifying than that of Britain. Opposition: Hundreds of people gather outside Mr Grimsson's Reykjavik home to protest against the bill The local currency, the krona, has halved in international value. Wages have been cut, jobs lost. The economic future looks black, with credit available only at punitive interest rates. They are good and mad about what has happened. In a country where crime scarcely exists, the cars and houses of 'the Vikings' - the big financial wizards who drove their banks to destruction - have been vandalised. Icelanders now call themselves the 'Iceslaves', in token of the vast debt burden they must labour for decades to pay off. And this week, the country made a gesture of defiance towards the outside world. Its president, Olafur Grimsson, vetoed a parliamentary bill which would have allowed Iceland eventually to repay £3.66billion owed to its British and Dutch government creditors. Tomorrow, Iceland's parliament will arrange the terms of a national referendum on the bill, which it is almost cerby tain to face popular rejection. Most Icelanders do not care that this will threaten their lifesaving loans from the International Monetary Fund. They shrug at the notion of seeing Iceland's bonds being reduced to junk status. They are unmoved by their prospective EU membership being denied, their international status in the doghouse. They simply refuse to accept responsibility for liabilities which will wreck their lifestyles, because of the follies of a few reckless tycoons - and the whole international regulatory system. They claim that the terms demanded by the British and Dutch governments - which have refunded the lost cash of savers in their countries - are extortionate. The Icelanders' threatened strike - which is what their rejection of the bill will amount to - goes to the heart of the ongoing debate around the world about who takes the rap and bears the cost of the financial crisis. Technically, there is no doubt that Iceland's big banks, which went bust and had to be nationalised, are responsible for the money they took in. But some of us have more than a smidgeon of sympathy for the Icelanders' plight. What was the entire international financial system, and the regulators supervising it, thinking of when they allowed a volcanic wasteland that Warren Buffett could buy himself as a Christmas present to masquerade as a global banking centre? British savers, and dozens of local authorities, deposited hundreds of millions of pounds with Icelandic banks because they offered higher interest rates than anybody else. They chose to believe in Santa Claus because Moodys credit agency gave Iceland a top Triple A rating, while the EU and Bank of England nodded wisely and endorsed the place as a safe haven for cash. They were all bonkers, of course. I have been to Iceland several times. The salmon-fishing is wonderful. If you like shaggy ponies, volcanic hot springs, permanent summer daylight and Scandinavian-cuisine, it is a great holiday destination. More... Collapse of Icelandic banks has put town halls' £830m in the red But Reykjavik, the capital, looks a serious city only to those who have never travelled further south than Inverness, and who think the night life of, say, Fort William really hums. We are all so keen on devolution, rights of minorities and national sovereignty that we kid ourselves places like East Timor and Iceland are proper countries with economies and ambassadors abroad - and even, heaven help us, major international banks. In truth, they are mere offshore communities, which can manage their own affairs perfectly satisfactorily as long as they do not try to play out of their league. Defiance: Iceland's President Olafur Ragnar Grimsson At the height of the recent Icelandic boom, its banks were borrowing in dollars, which rendered them hopelessly exposed when their own currency fell through the floor. The only real assets Iceland possesses are fish, a superannunuated pop singer named Bjork and a nice line in sweaters. This did not stop the world's bankers and regulators from treating-Iceland's other financial institutions as major players, thanks to the overarching delusion that the whole international system was too closely interlocked for any part of it to collapse. Instead, as the wretched Icelanders have now discovered, 300,000 people need to knit an awful lot of sweaters to pay off £35billion. Many people in Britain still do not seem to grasp the fact that we, too, will have to meet the vast bills for our own bankers' failures, as soon as the election is over and we have a responsible government which recognises the horror of our predicament. True, Iceland is incomparably smaller, and its per capita debts much bigger. But the principle is the same. Taxpayers are left to suffer the consequences of the financial crisis, while those who contrived it walk away. I am sometimes accused of hammering in print too hard and often at bankers, who today maintain their obscene levels of personal reward after committing follies for which every citizen of Britain and America will suffer consequences for years. Yet it seems right to keep making the point, as long as the guilty walk free and rich. European and American regulators who indulged Iceland's banks seem more deserving of blame than the Icelandic people, who merely provided the stage set for a huge financial nonsense. Would you trust Leicester City Council with responsibility for overseeing banks dealing in tens of billions? No? It was equally silly to suppose tiny Iceland's incurably provincial government a credible guarantor for such sums. Whatever manoeuvres now take place between Iceland and its creditors, I shall be surprised if the British and Dutch governments get back the cash with interest over 15 years which they are demanding. Legally, the Icelanders have not a leg to stand on. But I save my anger for the idiots in New York, London and other European capitals who allowed the cod fishers to make fools of us as well as themselves

Hið eina rétta!

Nú hefur forsetinn okkar herra Ólafur Ragnar reynst þjóðinni sá bjargvættur sem hann getur verið skv stjórnarskrá lýðveldisins.  Hann hefur gefið þjóðinni rödd og tíma til að ígrunda hvað í raun felst í ICESAVE málinu og að ígrunda hver framtíðin verður fyrir íslenska þjóð með eða án ICESAVE. Forsetinn hefur þannig verið vökumaður lýðræðis Íslands, gefið rödd þjóðarinnar tækifæri að heyrast og gert mig óendanlega glaðan.  

 Lifi forseti og fósturjörð   

Staðfestir ekki Icesave-lög

Verður bresku handrukkurunum greitt?

Hversu gæfuríkur er herra Ólafur Ragnar Grímsson í embætti sínu sem forseti Íslands?  Hversu góða sýn hefur hann á getu og úthald þjóðarinnar. Hversu lýðræðiselskandi er hann?   Þetta eru nokkrar af spurningum þeim sem ég er að velta fyrir mér núna við upphaf nýs árs.

Kýs herra Ólafur Ragnar örbyrgð og sært þjóðarstolt með að setja stafi sína við téð ICESAVE lög?  Kýs hann að leyfa íslenskri þjóð að stríða fyrir stolti sínu, sýna hvað í henni býr og beygja sig ekki fyrir vafasömum skuldaviðurkenningum íslenskra stjórnvalda fyrri ára. Segir hann einfaldlega "Nei" við að greiða spilaskuldir útrásarvíkinga og þorir hann að reka á brott handrukkara Breta og Hollendinga, svo einhverjir séu nefndir?  Ég vona það.   

Fundi lokið á Bessastöðum

Jólakveðja

"Jól, jól, skínandi jól!" 

Óskar ykkur öllum heima á Íslandi góðrar og gleðiríkrar jólahátíðar.  Umgjörðin skiptir engu máli. Jól í hjarta eru sá undirbúningur sem nægir. Lifum saman í friði, sýnum umburðarlyndi, gefum hvort öðru kærleika og fyrirgefum.  Allt annað mun þá verða betra - því sem við fáum breytt!

 

Kveðja frá Stokkhólmi - Flemingsbergi

Baldur Gautur

 

Kveðjum fleir stofnanir

Það var gott að heyra að ákveðið væri núna að leggja niður Varnamálastofnun. Þá stofnun hefði aldrei átt að setja á laggirnar. Nú ríður á fyrir stjórnvöld að bretta upp ermar og ganga úr bandalögum og stofnunum sem eru okkur bara til mikillar íþyngingar fjárhagslega.

Rétt tel ég að Ísland gangi úr Sameinuðu þjóðunum. Þetta eru vita máttlaus samtök sem eru skálkaskjól skrifstofuveldis og eru hin versta peningahít.  Þá vil ég segja skilið við NATO, enda engin þörf fyrir okkur þar. Búið er að skíta greinilega í Ísland og þar sem við höfum ekki það mikla hernaðarlega mikilvægi sem áður á kaldastríðsárunum, held ég að best sé að spara krónurnar líka þar. Ég tel rétt að byrja á þessum tveimur bandalögum sem í raun hafa enga þýðingu fyrir okkur eins og staðan er í dag.  Síðan göngum við bara á listann yfir bandalög og alþjóðastofnanir sem við erum að greiða stórfé til og endurskoðum þátttöku okkar í slíkum félagsskap.   

Varnarmálastofnun lögð niður

Fyrsti desember 2009 - fullveldisdagurinn

                  Til hamingju með daginn Ísland!  Fullveldisdagurinn!

Sem þurfalingar skulum við lifa.

 

Svo má brýna að bíti! Ég held, eftir að hafa hugsað lengi málið, að stærstu mistök ríkisstjórnanna, þeirrar sem var rekið í búsáhaldabyltingunni og svo þeirrar nýju, hafi verið að stefna ekki breskum stjórnvöldum þá er hryðjuverkalögum var beitt á Ísland. Í þessari gjörð var að finna svo illskuþrungna og heiftúðuga aðgerð bitrar þjóðar að fá dæmi eru í sögu síðustu áratuga.

Meðvitaðir um afleiðingarnar beittu Bretar okkur þessu bragði, meðvitaðir um að Íslendingar myndu knésetti, meðvitaðir um að okkur yrði ekki nein leið fær að bjarga okkur - setja þeir neyðarlög. Og hvers vegna? Jú, til að ná fiskimiðunum af okkur.

Sjávarútvegur Evrópusambandsins stendur á grafarbakkanum. Áratugum saman hafa fiskveiðiþjóðir Evrópusambandslandanna skafið upp hafsbotninn með trollhlerum sínum, eyðilagt uppeldisstöðvar fiskistofna og síðan veitt um þá fiska sem eftir voru. Núna ásælast þessi lönd með Breta í víglínunni miðin kringum Ísland. Náðarlaust!

Atvinnuleysi meðal sjómanna/rányrkjumanna er næstum algert. Atvinnugreinin er að deyja út meðal þessara þjóða. Þriðja kynslóð atvinnulausra sjómanna er að vaxa úr grasi og smáþorp og borgir eru að lognast sömuleiðis út af.

Til að ná sér aftur á skrið, hafa Bretar nú beitt okkur hryðjuverkalögum, til að veikja eða taka alveg frá okkur samningsstöðuna nú þegar íslenska ríkisstjórnin telur sér ekki fært annað (í grunnhyggni sinni) en að ganga til liðs við ESB styrkjakerfið. Sem þurfalingar skulum við lifa. Það er vilji Breta, vilji ESB og vilji ríkisstjórnarinnar.

Undirbýr mál gegn Íslandi