Prins fæddur í Svíþjóð

Prinsinn er fæddur!  Og þá var kátt í höllinni!

Samtímis syrgir hirðin hér ytra prins Johann Georg af Hohenzollern (sem var giftur Birgittu prinsessu, systur Carls XVI Gústafs konungs) sem dó á miðvikudagsmorgun.

Einn kemur og annar fer!

Von á erfingja innan tíðar

Westling-Bernadotteprins fæddur

Já núna er það opinberað í fjölmiðlum: Krónprinsessan Victoria och prins Daniel af Svíþjóð hafa eignast sitt annað barn - strák að þessu sinni.  Það er lítill prins.  Aðspurð svaraði stóra systir Estelle fyrir stuttu síðan hvað henni þætti um það að eignast nýtt systkini: "Ég vil nú heldur fá hamstur." 

Julandakt i Flemingsbergs kyrka, Stockholm 2015

De flesta av engelska författaren William Shakespears teaterpjäser börjar med att en berättarröst leder oss försiktigt in i det händelseförlopp vi skall kliva in i och beskåda på nära håll. Innan ridån lyfts och scenens rekvisita är vår att beskåda och personerna presenteras en efter den andra, har vi fått information - en inledning till det som skall hända.  Det skapas därmed en oförklarlig välvilja hos oss inför det som skall ske, vi tar emot, utan att ifrågasätta berättelsen.  På samma sätt leder evangelisten Lukas oss mot den heliga berättelsen om Jesu Kristi födelse i lilla staden Betlehem.

 

I evangeliets inledning förvissar oss Lukas om berättelsens autencitet. Han har fått uppdraget från en man vid namnet Theofilus att återberätta en kärlekshistoria. Berätta om Guds kärlek till skapelsen, till människan - en berättelse om upprättelse, kärlek och hopp.  Så skriver Lukar i evangeliets inledning:  --> "Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelse som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rått ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilus, för att du skall förstå att de upplysningar du fått är tillförlitliga."[Luk 1:1-3]

Det finns många förklaringar på vad ordet "tro" betyder och vad det är "att tro". För den som tror betyder det inte att den måste anpassa sig åt något regelverk. Eller kyrkans regelbok.  Vi har ingen sådan. Vi måste inte försöka bli något annan än den vi är, för att kallas troende eller kristna.  Vi måste inte vara lydiga och avstå från våra liv, som många tror. Om det hade varit Guds vilja, hade Jesus nog aldrig fötts i världen.  Gud vill möta oss i vår vardag, i våra liv, i det allt vi står i och gör.

Det enda han ber om är att vi skall lära känna honom. Att allt faktiskt inte handlar om oss själva. Och den som har lärt att känna Gud - älskar honom.  Kärleken lämnar ingen oberörd. Kärleken till Gud formar oss och leder.  Det Gud gör, inte bara på jul utan varje dag, varje andetag är att han erbjuder oss en kompass för livet. En kompass som hjälper oss i våra liv. En kompass är en kompass - endast därför att den pekar över sina egna gränser och mot det som alltid består och vi kan räkna med.  En nål i en kompass är dragen mot en punkt bortom sig själv. På samma sätt måster vi, för att möta Gud, se att så mycket mycket mer finns i oss som vi inte vet om.  Kompassen pekar bortom sig själv.  Vi måste också se bortom oss själva. Uppleva en skapelsedimension - uppliva det heliga i oss själva, i andra och i skapelsen. 

I julens berättelse möter Gud världen som ett barn. Sårbar, liten och beroende av sina föräldrar. SOm ett litet barn som genom sin uppväxt fick lära sig världens regler och traditioner - möter Gud oss.  Ett barn fött till utanförsskap. 

Han såg dagens ljus eller snarare nattens mörker i ett stall utanför bekvämligheten. Jesus föddes utanför äktenskapet. Några veckor gammal räddades han - som skulle bli världens räddare - genom flykten till Egypten. Undan dödshot fördes han utanför sitt hemland.  Jesus, jude och asiat, blev flykting i Nordafrika på den tid då hela världen var ett U-land.  I alla sina senare livsdagar upplevde han sedan olika sidor av "verkligen utanför".  Han har identifierad sig med utanförssakpet.  Därför finns det idag, en väg som leder genom hans förståelse till livet innanför. 

Idag är det många som känner sig utanför. Att de inte passar in, att de inte tillhör och att en plats för sådana som de inte finns. Dessa upplever avsaknad av identitet - känner sig avlägsna från samhället som det utvecklats och känner en enorm tom- och hopplöshet. Men framför allt att det inte finns någon mening med att leva. För många räcker med en negativ kommentar på Instagram eller Snapchet, en dum bild på Facebook. Ett dumt ord - en kommentar i fel stund. 

Det är då Gud som säger: Jag förstår. Jag var där. Du är älskad. Han säger: Du duger og du är fin som du är.  Men är det värt att höra det om du inte själv tycker så och att de du vill synas duglig för, inte heller tycker att du duger som du är?  Julen är tiden då människovärdet sätts på spets och kärleken.  Guds kärlek till oss.  Varje och en.  Guds ord:  Du duger, du är älskad och jag är med dig.  Gud vill lära oss vördnad för det heliga. Att skapelsen är helig och  att den är hans. Det du gör för en av mina minsta, gör du för mig. Och det du gör mot en av mina minsta, gör du mot mig, säger vår heller Jesus Kristus. 

Många av oss börjar att förbereda julen redan före advent. När advent är framme och adventsljusen lyser så fint, julbord och annat som hör väntetiden före jul till - känns som att allt handlar om en stor föreberedelse, att göra klart allt som skall göras klart, och hinna i tid. Får sitt hem och sig själv i liten ordning och att allt skall ovan i köpet vara prydligt och fint. Det är ibland en svår väntetid, särskilt för barnen. Ibland går allt för fort och man hinner inte med allt, ibland går allt alldeles för långsamt. Det sistnämnda känner nog barnen bäst. Men vad än man gör och inte gör, kommer julen alltid på sin tid - med allt Gud vill ge oss: Kärlek, fred och signad juletid. Allt vi gör för vår egen skull och andras, julpynt och mat, julklappar och stress hör stämingen till, men kärnan i julens budskap tilldelas oss alla jämnt och oberoende av hur vi förberett oss: att oss är en frälsare född. Han kommer till oss på julnatten och vill bo bland oss. Han gör det - för att han vill det. Det är viktigt. Han kommer till dig och han kommer till oss.  Eller med julpsalmens ord:  Så stilla och så oförmärkt, / blir oss Guds gåva räckt / och himlen kom till jorden ner, / när ingen väntat det. 

 

I kväll möts himmel och jord i den största gåvan av alla, Guds son, som född av jungfru Maria i Davids stad Betlehem.  

 

God jul!

Pingst!

Många av oss har nyligen firat Sveriges nationaldag. Det var för tionde gången som vi försökt att hitta någon form och ritus för firandet. Att skapa tradition är något som känns svårt och lite oäkta. Tradition är ju något i vår historia och kultur som lämnats från förre generationer eller gammal tid. Något som är bärande av det som vi har insett att är värt att bevara eller räknats värdefullt för det gemensamma intresset. Men nationaldagen är här för att stanna. Bästa sättet att fira den är att göra det på vårt eget sätt. Och att göra våra eget sätt med egna värderingar. Det fina är att nationaldagen har blivit en slags världens fest. Där mångfald och mångfaldens rikedom får lyftas fram och visas. På sätt och vis kan man säga att någon släktskap finns där mellan vårt nationaldagsfirande och pingstdags undret som vi hörde berättat om från Apostlagärningarna. Där folk från många länder och kulturer var samlade till att fira den en gemensam högtid. Då skedde undret och Helig Ande kom över folkmassorna som det berättades i dagens Nytestamentliga text.

Varje folkslag vågar jag säga har sina fester. I vår kultur har vi både världsliga och religiösa fester.

Fester är inget som är för oss människor något nytt. Vi har firat och jublat över saker och ting i alla tider. I kyrkan har vi ofta anledning att fira. Faktiskt är det så att de flesta av religioner firar stort ibland och inleds ofta firandet med en förberedelsetid. Påsk, pingst och jul är inget undantag från detta. I judisk sed firar man påsk till minne av befrielsen ur Egypten, och pingst firar de för att minnas Sinai-förbundet, då Mose fick lagen (stentavlorna) som den judiska kulturen och även vår - bygger på. Festerna var viktiga och påminde om den förflutna och historien och satte vardagslivet i sitt himmelska sammanhang. Det att träffas och få fira tillsammans var lika viktigt – det att tillsammans få uppleva en dimension som var annorlunda än den av vardagens. Utan fester skulle livet vara en trist vardag. Vi firar fortfarande julen på sitt sätt och påsk på sitt sätt – men vad med kristendomens tredje största högtid (kyrkans grundande)? De är många som inte vet vad pingst står för. För judarna betydde den som sagt att de mindes den gången Mose fick de tio budorden, lagen i sina händer i Sinai öknen. För de kristna betydde den, att de mindes den gången anden kom och det var lite svårare att hantera. Mose hade jo stentavlorna men kristna minnet om Guds Ande som kom så påtagligt över hundratals människor den dagen. Det var kärlekens ande och kraft som utgöts över de många som var samlade på pingstdagen år 33. Guds bud och lagar fanns – men ett nytt bud hade vi fått – att vi skulle älska varandra just som Gud har älskat oss. Elfte budet som fullkomnade de andra 10 var: Älska varandra såsom jag älskat er. Såklart kan vi inte leva utan lagar – men hur vi ser på lagarna är avgörande. Ser vi lagarna som tvång eller som en vägvisare. Genom pingstdagens utgjutning av den heliga anden får vi ett nytt synsätt på lagen. Den Helige Anden är en del av vår treeniga Gud, tillsammans med Gud fader skaparen och Guds son frälsaren. Tillsammans är de en och ouppdelbar enhet. Det är kärlekens som är Guds innersta väsen. Kärleken som Gud vill att vi skall ta del av, leva i och formas av – och inte minst ge av. Kärleken som söker inte sitt eget, kärleken som bygger upp det brutna, ger liv åt det slocknade och kärleken som är villkorslös.

Kor 15

Den kärleken påminner om sig idag. Kärleken som gör att vi förstår varandra trots kulturer, språk, läggning, ekonomiska förutsättningar – kärleken som finns bland oss. Visst andas det himmelskt över jorden!?

Palmsöndag

Vi befinner oss nu mitt i en kärlekshistoria. En kärlekshistoria som inte har sin like. En kärlekshistoria som vi inte skrivit – utan varit deltagare och bidragit till. Den handlar om Guds kärlek till oss människor. Den handlar om relationen mellan Gud och människans innersta väsen. Kärleken som Gud vill ge.

Jag hörde en gång ett par prata om deras förhållande. De var nu hos prästen för att försöka rädda det som kunde räddas. De hade varit ganska länge ihop och tillsammans hade de två barn. Något hade hänt och nu var de hos prästen. Hon misstänkte att han varit otrogen. Han hade varit borta mycket på jobbet och varit med på jaktföreningens alla möten. Han sade att hon hade ändrats så mycket efter att barnen kom till och att hon var ointresserad av honom. Hon sade att han var inte lika kärleksrik mot henne. Det kändes som de drivit isär. Men båda bekräftade att det inte fanns någon som betydde så mycket. Och att de behövde varandra.

Något hade täckt över kärleken. Efter ett långt samtal mellan dem där jag mest lyssnat – upptäckte vi tillsammans att vardagen, magsjuka barn, förlossningsdepression efter andra barnets födelse, allt extra arbetet för att få ihop ekonomin, allmän trötthet och frustration över de många oförklarade ändringarna från det som hade varit – hade nästan tagit kål på förhållandet. Skulle man inte egentligen kunna säga så om vårt förhållande till Gud. Vardagen, allt stress, avsaknad av tid och olika prioriteringar har skapat en tydlig distans mellan Gud och detta samhälle. Såklart finns de som verkligen har en underbar relation till Gud – men tyvärr är de färre än de som har hamnat i parets halvlåsta situation.

I den situation som paret hamnat i fanns bara ett sätt att hitta tillbaka. Det var att båda blev varandras möjliggörare: Att han hjälpte henne att skapa tillfällen och tid, prioritera och göra saker tillsammans och att hon hjälpte honom med samma.

Vi får, på samma sätt göra det möjligt för Gud att nå fram till oss samtidigt och vi tar i hans utsträckta hand.

Om vi föreställer oss ett sandkorn och att sandkornet representerar människornas hela kärlek. Kan vi föreställa oss en sten av samma storlek och Huddinge kommun som den kärlek som Gud vill ge oss av. Såklart är exemplet lite konstigt – men jag vill visa att Guds kärlek tar aldrig slut – den är inte mätbar, den finns, den har alltid funnits, den konstant förnyar sig och kommer alltid att finnas.

Bäraren av denna kärlek hör vi berättas om i palmsöndagens evangelium: Han rider in i den heliga staden Jerusalem till att fira påskens högtid. Men mer ligger bakom. Det vet han. Det vet han som allt vet. Men kärleken för honom fram. Vetandes om den dag som kommer snart då han, får skiljas från sin familj, sina lärjungar och vänner. Men inte för alltid. Han skall återförenas med dem vid tidens slut. Men det vet inte de. Han skall gå den svåra vägen, upp till Jerusalem.

Ridandes på en åsna – symbolen för fredens konung. I den tiden brukade konungar i mellanöstern rida ut i krig på på en häst – men rida tillbaka på en åsna. Och därmed visa att fred har återställts. Det vore ju fint om det var så fortfarande – att överhuvud någon lyckades inleda fred mellan länder och folk i det krigshärjade området.

Ibland hör man att människor säger: Jag skulle dö för dig – så mycket älskar jag dig. Men Jesus gjorde inte bara det, jo han dog för oss – men han lever också för oss och förbereder för oss ett evigt liv i förening med honom. Det är det livet vi är på väg till.

Bered därför väg för Herren Jesus, han som kommer och knackar på – och frågar: Jag älskar dig men älskar du mig? Jag tror inte det är svaret på den frågan vi behöver vara rädda för, utan hur vi visar den kärleken. Såsom med paret jag berättade om, så kan det vara att vi glömmer det viktiga i livet: Som är kärleken och att kärleken är samtidigt ömtålig och stark – och att den uppmärksammas och gestaltas. Vi har alla våra sätt. De enklaste kan vara de bästa – att ge den tid, rum och se vad händer.

(Under fastan har kyrkan lyft fram vår fastinsamling. Den har då varit till kyrkans internationella arbete och så är det också idag. Idag som tidigare palmsöndagar har vi så kallad offergång. Då kommer vi fram under kollektpsalmen och lägger vår kollekt i skålen som står på kormattan). 

Amlóðakerfi í deyjandi EU

Svíar eru farnir að þreytast á EURO-löndunum.  Í blöðunum hér ytra - m a Dagens nyheter er rætt um þetta. Sama gerir Svenska dagbladet.  Það líður ekki sú vika að reikningar fyrir úttektum aðildarlanda komi ekki inn á borðið til Anders Borg fjármálaráðherra hér í Svíþjóð.  Og reikningarnir, jú þeir eru af ýmsu tagi.  Þjóðir eins og Grikkland, Ítalía, Spánn, Portúgal, Írland, Slóvenía, Lettland, Litháen, Estland....    eru að senda kasínóreikninga sína til Svíþjóðar, því Svíar eru það sem maður nefnir á sænsku "konflikträdda" þ e a s  hræddir við átök og ósemju.

Allir vita að skattasiðgæðið í Suður-Evrópu er á mjög lágu plani.  Þar svíkja allir sem geta undan skatti, vinna svart, greiða leigu svart og ekkert er gefið upp.  Þrátt fyrir þetta krefjast þjóðirnar sem lifa í þessari skattasynd heilbrigðiskerfis, að dómstólar séu fríir och óbundnir, skólakerfis sem er helst ókeypis, lögreglu/varna og svo framvegis.  Allt utan að borga eina einustu krónu.  Svo vilja allir fara á góð eftirlaun 52 ára eða 60 ára.   Galið!!    Og það finnst Fredrik Reinfeldt líka.   Hann er ósáttur við að nú skal setja á kerfi sem leyfir hinum sem eru latir og hafa lifað í þessu sinnuleysi í áratugi að vera lötum áfram - og að ekki sé neins krafist af þeim.  Hann er ósáttur við að nú sé verið að búa til "amlóðakerfi" sem gerir litlu löndunum kleift að halda áfram að vera fátlækum og annars flokks þjóðum. Á sama tíma sé verið að auka skuldasöfnun EU bankans (lindarinnar sem virðist aldrei þrjóta og alltaf er hægt að sækja peninga til).  

Han mótmælir á sitt veika og lágmælda sænska sett áframhaldandi spillingu meðal EU landanna, flokkunarkerfis þar sem löndum verður skipt i fátæk lönd og rík lönd.  Han mótmælir að áframhaldandi stefnu sé gefið laga gildi.  

Ég held að það sé kominn tími á að fólk sem hallast að því að Evrópubandalagið sé eitthvað fyrir Íslendinga - fari að hugsa sinn gang og leita sér að nýjum leiðum í alþjóðasamstarfi.  Evrópusambandið er að deyja - og það deyr innanfrá vegna eigin græðgi og ósættis.

Juldagen - 2011

Juldagen 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14 & I.Tim. 3:16

Det var på Konsum i Skarpnäck att jag råkade höra en mamma säga i utmattad och modfälld ton till sin dotter här i veckan: ”Hur skall jag hinna? Hur skall jag få ihop det här?” Hon talade med sin ca 10 år gamla dotter som höll sig på säkert avstånd från mamman. Dottern spanade runt efter det som hon hört mamman tala om att saknades inför jul, men flickan verkade lika vilsen och stressad som mamman. Väl framme vid kassan, hamnade jag bakom mamman i kön. Kassadamen var en kvinna i 50 år åldern som hade också lagt märke till den superstressade och uttröttade mamman. Väl framme vid kassan tappade mamman sin plånbok på golvet. Kort, kassakvitton och lappar spreds över allt. Jag böjde mig ner och plockade upp korten, lapparna och plånboken och gav till henne. ”Ta din tid, jag har inte brått om” sade jag” jag har all världens tid” (fras jag brukar använda – när jag stått länge i en kö som inte verkar röra på sig alls). Och som ett svar på detta sade kassadamen: ”Julen, jo de kommer ändå”.

De orden har följt mig under veckans gång. Att trots allt. Trots allt, kommer julen. Och även om vi inte har pyntat, köpt mat så matborden bågnar och nästan sviktar och julklappar åt alla – det spelar ingen roll – julen kommer ändå.

Det är svårt för den att skapa julstämning när motivering och julens innehåll har lite eller inget med varandra att göra. Julen kan man inte köpa; de får man gratis. Men sedan finns ju de som gläds över traditionerna, pyssel och pynt, julglögg, mat och klappar. Det är ok, det är inte bara ok, utan väldig fint. Men julbarnet kommer till dig även om inga klappar finns att dela eller den goda steken finns på julbordet.

Ett barn är oss fött, en son är oss given. Profeten Jesaja kan de stora kungliga titlarna; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Jesubarnet som föddes er världens ljus, det sanna ljuset som ger alla människor ljus och tar bort världens synd. - Men han är bara ett litet litet spädbarn. Vilka förväntningar – och jag tycker ibland att det är synd om de ofrivilliga monarker som också föds till sitt uppdrag.

Han är Guds lamm, som ska rädda världen från orättvisa, elände och ge hopp och liv. När Johannes döparen förkunnar att han inte var Messias, men det trodde folk i början, utan att det var Jesus som Guds folk väntade på, säger han om Jesus: Se, - där: Guds lamm, som borttager världens synder. Han säger inte: Se, Guds lejon – men tanke på att lejon är symboliserar kunglig makt och styrka. Nej, nu händer det är något nytt och annorlunda. Gud närmar sig sitt folk på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Han kommer inte i himmelsk styrka, pomp och ståt. Nej – han föds som ett litet barn, i en stall och läggs i en krubba fylld med halm.

Vi kan se i liknelsen om Jesus som Guds lamm, som skall rädda ett folk som kommit från Gud – något som är genomgående i Jesu budskap. Det är : Det är Guds många lilla lamm – vi Guds barn, vi vanliga människor som genom ärlighet, rättvisa, kärlek och integritet kommer att besegra det onda och leda folk till tro och rättvisa. Det blir inte de vi kan kalla för världens makt lejon, storprojektledare, miljardärer och storinstitutioner – som kommer att leda allt till rätta vad hur hjälpsamma och välmenande de kan vara. Slagfältet mot orättvisa, synd och osämja finns i våra hjärtan. Inte hos storföretagarna och de som tar maktrollerna i världen. Vi – i mötet med den andre – bestämmer själva hur resultatet blir av det mötet. Vi kan skriva nya lagar, vi kan låsa fler på våra anstalter, vi kan kriga för fred, vi kan ha fler världsledarkongresser – fler så kallade ”lejon-insatser”, men om gräsroten och våra hjärtan inte bär på hoppet, viljan och modet att ställa till rätta det som gått snett och fel händer inget.

Men ett litet barn har fötts. Världens hopp. Barnet lilla hade inget internet, ingen el, inget rinnande vatten eller något av det vi har idag för att underlätta i våra liv. Vi har allt som han hade, allt och mycket mer. Låt oss inte glömma att barnet; vars yttersta svaghet också är dess största styrka – och vars svaghet skall också bli vår styrka.

God jul

Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14

Han kom så stilla och så oförmärkt!

Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.

Andra söndag i advent - 2011

Guds rike är nära!

Det verkar som att det finns något oförnuftigt i vår tro. Något som alltid har funnits. Vi kristna – vi vill tro på det omöjliga. Det är inte så att vi föraktar kunskap eller förbiser fakta. Tvärt om, är vi inte den nation som högtidligt firar vetenskapen, om endast få dagar firar vi Nobeldagen som om Alfred Nobel var en av de tre vise männen. Och teknik litar vi mer på en våra egna händers arbete. Jag litar på att min lilla diskmaskin diskar bättre än jag själv. Säger min dator att jag har gjort något fel, så trotsa jag inte det utan tyst och lydigt rättar till saken. Och på många andra sätt tror jag att vi litar på tekniken mer än vår egen intelligens. Det som verkar oförnuftigt i vår tro är att vi respekterar vetenskapen, men ändå vägrar ge upp. Därför är det att vi kan leva i ständigt förväntan, med ett trotsigt hopp och livlig förväntan på livets möjligheter – och på så sätt arbeta för Guds rikes framtid såsom jordens framtid.

Jag kan ärligt säga att jag känner Guds närhet. Ibland känns Guds närvaro så påtaglig att jag sträcker ut handen eller jag tittar över min axel för att se Gud eller hans sändebud – jag vet att han är där, trots att jag inte ser. Vetenskapen kan kalla mig för oförnuftig och dum, men jag vet att Gud finns, i mitt hjärta, i min medmänniska, men framför allt mitt i vår gemenskap och han är min verklighets och livs förutsättning. När jag går ut och jag känner den lena varma sommarvinden smeka mitt ansikte, vet jag att han är där. När kylan obarmhärtig och stormen piskar mitt ansikte, känner jag hans kraft, när leker med snöbollen eller håller mina händer i vårens smältande isvatten, leker han med mig. När jag ser sopberget växa i naturen och tittar över naturens öppna sår – då känner jag hur han ger mig varningsord – att jag inte skött mig. I min bön går han bredvid mig och lyssnar som min bästa vän.

Det är genom hans ord att jag vet att en större gudomlig närhet är på väg och ett djupare liv, inte bara för mig, utan alla som lever. Guds rike är nära.

Och på andra söndag i advent säger vi: Kom, kom till oss. Kom till oss säger vi till den Gud, i vilken vi redan lever och rör oss och är till. I alla tider har vi bett om tecken på Guds närvaro. Några av oss har redan fått julkort eller julhälsning med posten. I någon reklamtidning så jag ett klassiskt tecken på att julen närmar sig: jultomten skulle befinna sig på NK in i stan, nu i helgen. Julmusik spelas på radio och tv. Affärer dekoreras med julpynt och många har någon form av julbord, glöggfester eller adventsfirande av något slag och att den goda julmusten är tillbaka. Att man inte glömmer adventsljusen, lysande stjärnorna och ljusstakarna som så fint lyser upp decembermörkret. Jo – jag skulle säga att vi har fått tydliga tecken på att något extraordinärt är på väg att hända. Den stora högtiden skall firas. Vi firar att Gud höll sitt löfte mot oss människor. Han blev en av oss i Jesus. Barnet som, föddes i småstaden Betlehem på julnatten. Ett ljus blev till världen, ett ljus som lyste i mörkret, men blev så småningom världens ljus. Ett ljus som mörkret inte kan övervinna.

I Lukasevangeliet hittar vi den åldriga Symeons ord om barnet som föddes i Betlehem om ljuset som segrade mörkret. När Symeon hade sett Jesubarnet lyfte han sina ögon mot himmelen och sade: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk.”

Ja, Guds rike är nära. Med stöd från Gamla testamentets profeter talar Jesus i dagens evangelietext om hur Gud bjuder in den som annars stängs ute, både religiöst och socialt. Precis som för profeterna blir varje religiös predikan också en utmaning till socialt ansvar. Och precis som för profeterna omfattar Guds rike för Jesus inte bara oss människor, utan hela den värld vi lever i. Naturen behöver vår bön - och att vi verkställer vår bön. Brott mot natur och miljö måste tas på allvar just som vårt eget ansvarstagande på arbetsplatser och hem. Alla hem borde miljöcertifieras mot förmån eller någon trevlig ersättning eller belöning. Men framför allt måste vi ta vårt ansvar mot natur, miljö och varandra. Guds rike är nära.

En ny framtid har vi framför oss, en framtid vi lägger i Guds händer. Det kanske låter oförnuftigt – men vi tror på framtiden, vi tror att trender kan vända, missmod kan vika och ge plats till hopp och vakenhet - och att vi människor kan lära oss av våra misstag och brister. Vi kan ändra oss - och dagen idag, är lika bra som dagen imorgon. Mot alla odds så är det så att genom vår tro på vår Herre Jesus Kristus, äger vi ett hopp som är värt att kämpa för. Ibland är vi riktig bra på det vi gör, men vi kan alltid bli bättre.  

Kristus kommer – Davids son,

vi ditt namn upphöjer.

På hans rike aldrig skall

någon ände vara.

Ég les ekki slúðurblöð

Í öðru viðtali sögðu téðir veitingahúsaeigendur að ástæðan fyrir því að þau þekktu ekki Carl XVI Gústaf konung og Sylvíu drottningu væri að þau læsu ekki slúðurblöð.  Segir þetta ekki allt um stöðu þessara dínosaura nútímans.  Konungar og drottningar nútímans hafa engin völd, fjarska lítil áhrif og eru ekki þekkt af öðrum sem gefa sér tíma að lesa slúðurblöðin. Þetta er sorglegt. Líklega er þetta "demókratiseringu" nútímans að kenna og skammsýni sjálfra konungsfjölskyldnanna.   Konungablóðið, þetta bláa, er orðið svo útþynnt að aðeins þekkjast þessir einstaklingar af ytra byrðinu. Mystíkin, sagan, hefðirnar og hinar réttu tengingar eru hverfandi.  Því miður!

Svíakonungur fékk ekki borð