Færsluflokkur: Svíþjóð

Annandag jul 2010

 

Betraktelse vid musikhögmässa i Flemingsbergs kyrka, annandag jul 2010, kl. 11:00

 

Luk. 2:36-40

 

Julsagan är underbar. Pittoresk, stämningsfull, budskapsbärande och tidlös. Men finns i tiden. Evangelisten Lukas, han som så fint skildrade allt det som hände på julafton, förstod hur viktigt det var med tidsbegreppet. Hans finkänsla för vårt behov att förstå tiden i berättelsen är aldrig långt borta. Redan efter att han har berättat om Jesu födelse i byn Betlehem tar han oss några dagar framåt, till den dagen då Jesus bars fram i templet och en offergåva gavs i tacksägelse för den förstfödda sonen. Även själva julberättelsen börjar på orden ”Vid den tiden”. Lukas placerar själva berättelsen i historiskt sammanhang, han nämner vilka som styrde landet, för att vi ska förstå vi att Jesus var verklig, att han är en historiskt faktum. Just som Maria befinner sig i graviditetens sista dagar, får vi känsla för hur tiden går.

Det har har varit mycket att tänka på nu före jul, och tiden har gått så fort. I samhället har det varit full rulle och dagarna flugit iväg. Tiden före jul är som graviditetens sista månad - och under slutet nästan lite bokstavligt med tanke på julevangeliets återgivning.

Jag har inte fött barn och kan därför inte beskriva den känslan, men jag har fått barn. Vi får göra skillnad mellan det att föda barn och få barn. Jag tänker på Maria den julaftonsnatten. På väg i kyla och mörker, till en liten stad där hon inte kände någon. Tiden var inne att hon skulle föda barn. Vad kände hon, ensam med sin Josef som knappast hade någon större erfarenhet som barnmorska. Nej, inga barnmorskor, inga läkare, inga mediciner eller hjälp att ha. Det var att duga eller dö.

Jag har varit närvarande när mina barn föddes. Jag förstår att då vill man inte vara ensam.

Det är många kvinnor som beskriver graviditetstiden som det bästa i ens liv, att man är konstant lycklig och tycker livet är så underbart. Jag är helt övertygad om att de kvinnor som uttrycker sig så redan har fött sina barn barn och att sannolikt har dessa drabbats av selektiv minnesförlust vid förlossningen, dvs - de kommer endast ihåg det positiva. Men sådan blir det väl ofta. Att vi kommer ihåg det goda, som får bli början på framtiden.

Jag har hört kvinnor beskriva sin graviditet. Kroppen förändras, humöret pendlar, aptiten försämras, sjuklig trötthet, illamående, håravfall, känslig hud och förstoppning är inte direkt något att jubla över. Vi kan gå utifrån att Maria fick pröva på det mesta.

Men nu vilar Maria. Var det värsta över? Jo, hon överlevde och hennes barn. Nu var bara att klara sig under den kommande tiden, tiden då barnet välsignades med liv och god hälsa.

December, julmånaden är snart över. Vi har firat frälsarens födelse, vi har lyssnat till berättelsen som levt med hela den kristna världen i över 2000 år. Och alltid är den lika fängslande. Den kommer in i våra liv med ljus och frid. Den förespråkar det goda, hoppet.

Dagarna börjar nu att bli längre, tidsbegreppet får en ny dimension med ett nytt årtal nu vid årsskiftet, solen kliver upp högre på himmelen med varje dag som går och livet får en annan klang. Hoppet stiger med solen och glädjen över livet blir allenarådande. Kristen tro är tro på en Gud som vill berika varje din dag med heligt innehåll, den sanna glädjen som utgöts på julafton och vars under änglarnas sång bekräftar. ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han tycker om”.


Julafton 2010

Betraktelse på julafton 2010, kl. 17:00 i Flemingsbergs kyrka

 

God jul!

 

Jag förkunnar er alla fredens budskap. Att ett barn har fötts, en son är oss given. Han är fredens furste och hans välde ska bli stort och fredens välsignelser utan gräns. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt. Och varför? För att det är Guds vilja att det ska bli så.

Barnet som ska ge tröst åt en bruten och skröplig värld och liv åt människor, har fötts. Barnet som är ljusets herre, ska återförena människan och Gud.

Fredskultur ska uppstå.

Vad betyder fredsfurste, de många hederstitlarna från profetens Jesajas bok? Vad betyder fredskultur? Vad betyder att oss är ett barn fött som är allt detta, Fredsfurste, Evig fader, Gudomlig hjälte?

Kristus förklarar detta allt för oss. En fredskultur innebär att vi söker upp de svaga och utsatta i samhället och att vi känner vårt uppdrag och roll och att vi söker orätternas ursprung, och gör om till rätt. Orsakerna ligger ofta de enskildas armod, fattigdom, samhällets ekonomiska ohälsa, och samhällssituation som bygger upp hat, dispyt och våld. Ikväll - kommer han in i våra liv som vill ställa till rätta det som blivit fel. Han vill ge oss hopp. Drivkraft för det goda att vi ser på världen som den goda platsen där alla och allt kan trivas och må bra. Hoppet är hjärtats bön, själens längtan och tankarnas önskemål – som kan komma till uppfyllelse. Varje individ måste känna sitt hopp. Den som vill känna sig själv, måste och känna sitt hopp. När man känner sitt hopp, är man samtidigt i kontakt med sitt innersta väsen, samt sin vision. När vårt hopp försvinner, blir det andras att bära vårt hopp. Vi känner många sådana, individer och institutioner som fått bära andras hopp, framtidshopp, hopp om fred, rättvisa, frihet och helande. Vi känner namn som Moder Theresa, Aung San Suu Kyi , Amnesty International, frivilliga välgörenhets organisationer, individer som bryr sig när något blir så fel och det goda motarbetas. Men finns jag och du där? Framför allt är det en som alltid bär ett hopp för oss människor och det är vår vår minsta broder ikväll, Jesus, barnet som så litet föddes i vår värld i Betlehem den kalla och mörka vinternatten. Världen är inte ond. Det är i världen vi rör oss och finns till. Det är i denna värld som Gud tar sig mänsklig gestaltning och blivit en av oss.

Min dotter fick en gång följa med till midnattsmässa i en av mina kyrkor på Island. Efter midnattsmässan var hon jättetrött och bara stod vi julkrubban lekte lite med de då nyanlända herdarna i Betlehem. ”Pappa! Tror du, pappa, att det luktade kiss från Jesubarnet?” ”Nej” svarade jag ”det gjorde det väl inte – det var ju Jesus” svarade jag. På vägen hem i bilen tänkte jag på saken. Ju – självklart kunde det lukta kiss från Jesubarnet. Han var ju också ett människobarn. Jag ville rätta till mina ord och säga ”Jovisst kunde det lukta kiss” - men när jag tittade på min dotter sov den där lilla ängeln – den stora teologen i sin bilbarnstol. Hon hade förstått undret, det mirakulösa, det stora bakom julnatten. Att Frälsaren, barnet var Gud och människa.

Jag hade suttit länge några dagar innan och funderat på ur jag skulle lyfta fram Jesubarnets dubbla natur och det underbara som skedde på julnatten, i min predikotext: att Gud blev människa, att han föddes i vår värld. Hon hade tittat på krubban och löst gåtan på en gång.

 

Oss är ikväll en frälsare född. Han fick namnet Jesus. Namnet som betyder; Gud frälsar.

Amen.

 

God jul!


Andra söndag i advent

 

Predikan andra söndagen i advent, i Flemingsbergs kyrka, 05.12.2010, kl. 11:00

 

 

Det är så märkligt att inför de svåraste av hot, när allt verkar så hopplöst – tror vi på livet. I den mörkaste decembernatten längtar vi intensivt efter morgonen. På vintern längtar vi fram till våren och i livets mest turbulenta tider eller i sjukdomens svåra kamp, tror vi på livet. Och tron på livet är ofta den kraften som bär oss längst.

 

På något sätt finns där oftast hopp. I vinterstormen, i snökaoset, i sjukdomen hårda kamp, och under vintermånadernas långa nätter och korta dagar, förnimmer vi Guds närvaro. Att inte bara bortom allt detta som oroar oss finns hopp om bättre tid, utan att där också finns en kraft som bär oss ditt. Vi är inte ensamma, där finns - en nästan - oförklarlig närvaro. Den svårförstådda närheten är Gud. På allhelgonadagen talade jag om min egen erfarenhet av svåra tider i mitt liv. Då jag har tittat på mina fotspår i snön och undrat om dessa inte var ovanligt djupa, och om det var så att jag släppte på mängd med bekymmer och tunga minnen. Då har jag förstått, att det kan väl vara så, men jag har också förstått att fotspåren var inte mina, utan att det var Gud som bar mig genom de svåraste skeden i mitt liv.

Trots allt det svåra vi ibland utsätts för eller möter på vår livsväg, ger vi inte upp, utan hävdar vi att en större närhet och ett djupare liv ständigt är på väg, på väg in i våra liv. Bortom advent sker undret. Den helga julnatten bär med sig hopp om framtiden, visdomsord till fortsatt liv och obeskrivlig kärlek till oss människor. Kom till oss Herre – kom in i våra liv. Snälla!

 

Guds rike är nära” säger vår herre Jesus. I det goda allt vi möter – det då man känner sig hoppfull och glad; i årstidernas kontinuerliga skaparberättelse, vid ett liv som föds, fred som åstadkoms, i kärleken ... känner vi krafterna från Guds kärlek och närvaro. Men – jag säger er: här och nu anar vi på ett ganska fattigt sätt Guds rikes storhet och härlighet. Det är som att vi har fått ett frö i handen. Det fröet kan bli till ett stort stort träd. I Bibeln dras fram många liknelser om Guds rike. Där berättas hur ett litet senapsfrö kan bli till ett stort mäktigt träd, hur lite surdeg blandat samman med vår brödsmet gör att till slut allt är genomsyrat.

Vi anar idag Guds rikets storhet. Kristi ord till oss: ”Omvänd er, och tro på budskapet” är inte bara till oss utan till alla de som känner sig utestängda, uteslutna – som dem som utesluter och utestänger. Det är intressant att läsa de gammaltestamentliga profeternas skrifter och granska hur de talade till det samhälle de levde i och de verkligen sparade ofta inte de stora orden. De var i högst kritiska mot dem som styrde över länder och folk. De varnade för gudlöshet, de varnade för att folkets handlingar inte speglade Guds vilja, Guds kärlek. Och samma gör jag idag. Nyheterna berättar om korruption hela tiden, hur offentliga ämbetsmän använder statens pengar till lyxresor, och privata utgifter, där nepotism och frändskap verkar vara mer det vanliga när det har med utdelande av bostäder till privatpersoner, arbeten och betalda tjänster för landsting och kommuner. Nyheter om WikiLeaks, en nätbaserad utländsk informationskälla, som har det för huvudsyfte att publicera dokument som avslöjar de olika regeringars hundratals/tusentals brott mot mänskliga rättigheter, spioneri, ekobrott, politiskt maktspel där oskyldiga människor lider och belastas. Och mitt i allt detta säger Kristus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro...!”

 

En sanningens och nådens tolk

till världens konungar och folk,

han kommer, frid hans hälsning är,

och kärleken hans spira bär.

 

Ett salighetens sändebud

till jordens barn från jordens Gud,

han kommer, hoppet föregår,

och glädjen följer i hans fotspår.

 

Guds rike tar inte bara till oss kristna, utan hela världen vi lever i, den här globen vi kallar Jord. När vi känner oss missmodiga, vi känner maktlöshet inför allt det dumma som görs i världen av världens makthavare, i stort och smått, får vi säga: ”Nej” det är inte OK. Vi tar avstånd från de handlingar som inte speglar Guds vilja och kärlek. Vi kan trotsa och säga, Guds rike är nära, vi väljer liv istället för död och nöd, vi väljer att kämpa för det goda, som kan blomstra bland oss och ge frukt som är kärlek, det goda som stödjer alla människors lika värde och deras möjlighet till att leva livet levande. Och kärleken, det är den sanna Guds närvaro.

 

Guds rike är nära!


Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.


www.vasamuseet.se

2010.11.07 Roy 022

Vist är det roligt att besöka Vasamuseet i Stockholm.  Ett fantastiskt museum ... som har roliga detaljer:  Här ger att se en skilt som visar vart vuxna kvinnor och män samt rullstolsburna barn hittar toaletter!    :)


Jag är jag, för att jag är jag...

Betraktelse vid kvällsmässa i Flemingsbergs kyrka, 13.10.2010, kl. 19:00

[Text: Salomos vishet 7:22b-27a]

I den grekiska mytologin finns berättelsen av Narkissos.

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Det var något han inte skulle gjort ty gudarna dömde honom att förälska sig i sin egen spegelbild. Han blev kär i sin egen spegelbild. Och en dag satte han sig vid en vattenfylld damm för att beundra sin egen spegelbild. Han åt varken eller drack. Han var förtrollad av sin skönhet. Han tynade bort inför dammen, den han satt vid och till slut nästan försvann han, men istället växte upp en pingstlilja. Dessa har sedan fått hans namn, narcisser.

Men vad har berättelsen om Narkissos med oss att göra ikväll. Kanske inget. Men den lyfter fram frågan om vilka ser vi oss själva vara. Har vi en trasig självbild, vi som är Guds goda skapelse, älskade och omtyckta av honom?
Jag är ingen stor beundrare av speglar. Jag har dock 2 där jag bor. Ibland stannar jag upp framför den större av speglarna just innan jag ska springa ut av dörren – just för att säkra mig för att jag inte ser ut som ett isländskt nattroll eller liknande. Men ibland blir den stunden längre än jag tänkte framför spegeln. Jag lider inte av narcissism – som Narkissos i den grekiska mytologin men ibland blir det ingen snabbkoll, utan blir några minuters stillastående framför spegeln.

Jag undrar; vem är du? Du som står där framför din egen spegelbild? Jag skådar skalet av en person och jag tycker att jag vet på hundra procent hur den mår och vad den står för. Vist är det så att skalet: Alltså vår hy, våra ögon, hår och kläder som kan berätta mycket och visserligen avslöjar mycket om hur vi mår, men inte allt. Ser jag människan? Ser jag ”skapelsen”.
Vad såg folkskaran när Pontius Pilatus gick fram med Jesus och sade ”se mannen?” Såg de en Allvis härskare, en Gudomlig hjälte, Evig fader eller Fredsfurste - som profeten Jesaja skriver? Såg de konungarnas konung eller Guds son? Livets källa eller Guds lamm? Nej de såg skalet av en hädat, förnedrad, slagen – men vem han var, vad han var – såg de inte.

Frågan jag ställer idag är: Ser vi hur fantastiska vi är, den underbara skapelsen utan det bräckliga skalet? Skalet som enbart är som kameleontens hy, - vi ska inte gömma oss, utan vara glada, stolta och känna vårt eget värde. På samma sätt ska vi försöka se andra människor för dem de är. Underbara och älskvärda och fantastiska – utan att försöka eller vilja förändra dem.

Jag är jag, för att jag är jag,
och du är du för att du är du,
men om du är du för att jag är jag,
är inte du du.


Utställning i Flemingsbergs kyrka

På andra påskdagen sattes upp utställning i Flemingsbergs kyrka som sammanstår av bildverk av konstnären Christer Lidhäll (1955-).  Han är utbildat på Gerleborgs konstskola, Konstfack och på Stockholms universitet (konstvetenskap).

Han har haft några separata konstutställningar, bland annat på:

Expolaris konsthall, Skellefteå / Wadköpings konsthall, Örebro / Konsthallen Kuben, Falkenberg / Galleri du Nord, Borås / Galleri CJ, Västervik / Konsthallen Moment, Ängelholm / Galleri Jan Weillmark, Stockholm / Galleri Origo, Stockholm / Erling Erlingsson Ateljé, Västra-Ämtervik / Galleri Final, Malmö / Ekebyhovs slott, Ekerö / Flemingsbergs kyrka, Huddinge.

 Konstutställningen håller på fram till 20:e april 2010, då enligt Flemingsbergs kyrchristerBaldurkas öppetider.

 

  Alla är hjärtligt välkomna!


 

 

 

 

Från vernissagen i Flemingsbergs kyrka 05.04.2010.

Bild: Marcus Berglund


II:a påskdagen

Predikan vid II:a påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

5. Mos. 18:15-18
Kol. 3:1-4
Luk. 24:36-49

Psaltarpsalm 16:6-11

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Jesus för 2000 år sedan, Jesus idag. Jesus i konsten och Jesus i våra liv. Hur ser vi på Jesus? Lärjungarna i Lukasevangeliets berättelse, kände igen honom. Men de trodde han var en andes gestalt. De tvivlade att han kunde vara där på riktigt, men han visade dem sina sår, korsfästelsens tecken på händer, fötter och sitt sår på sidan. Då trodde de att det var han.
Det var första gången han visade för lärjungarna efter korsfästelsen. På det mötet med lärjungarna berättade han vad som stod om honom i Gamla testamentets profetiska böcker och att allt detta som där stod hade uppfyllts. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå det allt som var skrivit och hur han var Messias, Guds smorde och Guds son. Att manssonen skulle dö men på tredje dagen återuppstå. Han förklarade allt som hänt och gav dem löftet om en ny kraft, heliga andens kraft som skulle styrka och styra dem genom de kommande svåra tiderna i mission och hans efterföljelse.

Men vad såg lärjungarna? Det får vi inte närmare information om. Vi vet inte hur Jesus såg ut. Det kanske inte är viktigt heller! I konsthistorien har Kristus gestaltats på alla möjliga sätt. Något som säger mer om oss själva och det kulturlandskap vi är uppvuxna i, en honom. Nyaste Jesusbilden är kanske den av Jonas Gardell: en man, troligen åldrad i förtid, gråhårig med slitna kläder och möjligen tandlös. Kanske inte direkt den bilden som vi flesta har, men en bild ändå.

Alla har säkert en bild på Kristus, en slags bildbunden relation till Jesus. Någonstans där ute finns en bild, tavla, staty eller berättelse som skildrar hur vi föreställer oss Jesus Kristus. En bild på en ung man som ser på ut på ett bestämt sätt och den bilden är oss vår Gudsbild och helig. Bilden vi har kan variera från att vara en på Jesubarnet i krubban, eller den av Jesus tolv år gammal i templet, eller Jesus i någon av evangeliernas berättelser – eller den av honom på korset. Den uppståndne Kristus är enligt amerikanska undersökningar som gjorts har i flera år, den mest sällsynta av alla. Kanske är det för att vi kan inte referera till någon erfarenhet av att se någon uppstånden.

Gud där och då, Gud här och nu. Bilderna vi har på Jesus Kristus, är lika många och vi är många, men jag tror inte att de bilderna vi har varierar så mycket från den nästas bild. Olikheterna är troligen minimala. Men det viktiga är att Kristus är oss nära, nära i våra tankar, i vår bön och i våra liv. Att han alltid är vår medresenär igenom livet och lämnar oss aldrig.

Ingen religion är så andlig och orörlig att den inte på något sätt förkroppsligas. Alla religioner kräver något kroppsligt arbete, någon ansträngning eller att den svarar på de grundbehov vi har. I vår kristna tro, svarar Kristus på detta behov i nattvarden. Han möter oss i det mest centrala i våra liv, i näringen. I mat och dryck.

Kristendomen lyfter fram vårt behov för mat och välsignar det behovet. I nattvarden öppnar Kristus våra ögon för sin kärlek, för sin nåd och för sin förlåtelse som han vill ge oss alla.

Påskens händelser lyfter vår blick upp mot uppståndelsens påskdagsmorgonsol, som så ljus stiger upp på himmelen i öster och mot altaret som symboliskt står i det symboliska öster i kyrkorummet i den kristna traditionen. Jag har ofta sett altaret som ändan på ett enormt bord som fortsätter in i himmelen, där den eviga måltiden fortsätter. Där sitter alla som gått före oss, där sitter Jesus vid Gud faders högra hand - och änglar, Keruber och Serafer – de himmelska väsendena tjänar till bords. Det är en vacker syn på det oförklarliga, det obeskrivliga, det som väntar oss när det blir dags. Men vårt uppdrag är just nu i världen. Världen vi försöker att göra till en bättre plats att bo i och till det uppdraget vill Gud ge oss sin ande och kraft.

- - -

Det är med särskild glädje och stolthet som jag bjuder bildkonstnären Christer Lidhäll välkommen i vårt sällskap här i Flemingsbergs kyrka idag. Han har på församlingens begäran fått slåss lite med uppdraget: ”Jesusbilden”. Jesusbilden nu och då, Jesusbilden i sitt realistiska sammanhang.

Och vad är då ”Jesusbilden i sitt sammanhang” kan man fråga? Sammanhanget är vår verklighet, verkligheten som den blir ibland, på gott och ont. Allt handlar det om möte. Vi kan betrakta tavlorna som motsats till varandra, vi kan se dem harmoniera, vi kan se dem som bönesvar, vi kan få en helt annan uppfattning än vad hittills har tänkts. Allt handlar det om det personliga mötet.

Efter mässan ges det möjlighet att samtala med Christer om tavlorna. Utställningen finns i kyrkan de nästa 14 dagarna.


Påskdagen

Predikan vid påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

04.04.2010, kl. 11:00

Luk. 24:1-12

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Vad är det för berättelse? En drömsyn? Verklighet, propaganda eller sanning?

Idag lever vi en tid av mångreligösitet, tid där mångfald i andliga ämnen borde göra det lättare för oss att acceptera varandras tro och visa tolerans. Under min tid som präst i Flemingsberg har jag upplevt detta från våra vänner här i kyrkan och våra grannar som tillhör andra religioner. När jag sedan möter Svenska kyrkans förra detta medlemmar får jag däremot kritik. Jag kritiseras för att tro på det jag inte kan fästa hand på, känna mellan mina fingrar.
”Baldur” frågar många ”du tror väl inte verkligen på uppståndelsen?” En del av de folk jag möter och talar om religion med, tror att påskevangeliets berättelse bara är religiös propaganda, hopplöst färgat av en kyrkans överaktiva fantasi.

Men nu är det så och det vet vi för säkert att evangeliernas skildringar kommer så tidigt fram bland den urkristna församlingarna att det går inte att bortförklara dessa som legender eller påhitt. Och detta är tvärvetenskapligt bevisat. Spridningen av texterna om hela den växande första århundradets kristendomen samt olikheterna mellan olika textvarianter från första århundradet är minimala. Inom två år från Jesu död, hade många av Jesu efterföljare redan formulerad doktrin, eller lära om frälsningen, uppståndelsen och eviga livet, just som Jesus själv hade predikat i sina jordiska dagar. Jesu efterföljare var väldig övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda med sin kropp, att Jesus var Gud son och att Gamla testamentet bekräftade Jesu ord.
Den underbara enkla berättelsen om det då kvinnorna går till graven är särdeles intressant i sig själv. Lukas skriver: ”Men dagen efter sabbaten, gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. Dessa var Maria från Magdala (Maria Magdalena), Johanna, och Maria Jakobs mor.” - Lukas nämner att fler kvinnor var med. De kommer till den tomma graven, stenen var borta. Den tomma graven har beskrivits i extremt tidiga källor. Nya testamentets äldsta evangelium Markusevangeliet samt ännu äldre Paulus Första Korinthierbrev berättar om tomma graven.

Att det var kvinnor som upptäckte den tomma graven ger den ännu mer trovärdighet, detta eftersom kvinnor i det strikta judiska samhället njöt inte samma trovärdighet som män. Därför undrar man, varför skulle man använda ”kvinnor” i berättelsen om det inte var sant och redan i urkristendomen känd fakta.
Lärjungarna dog för sin tro. Varför skulle folk gå i döden för sin tro, om de inte verkligen trodde att den var sann? Skulle någon dö för en tro om de visste att allt var påhittat? I mitt hjärta säger någon trons röst: De som först mötte döden på grund av sin tro, de måste ha varit där, de måste ha varit ögonvittne till händelserna kring påskhögtiden, de måste ha varit vid korset, de måste ha hört kvinnornas ord och sprungit till graven.
Kan vara att det är avsaknaden av inre ro, som gör folk så motstridigt? Som gör att vi inte är förmögna att förstå det heliga, den underbara händelsen som ändrade så mycket i mångas liv. Att vi inte begriper att någon osynlig kraft kan verka bland oss och att denna kraft vill oss väl, älskar oss och vill att vi tror.
Att få uppleva påskdagens under, att få uppleva det mäktiga som händer oss, varje och en – att vi får del av det heliga – av eviga livet. / Idag behöver vi varva ned. Andas och uppleva friden. Förutsättningen för att kunna uppleva Guds närvaro är lugnet. Att möta sig själv och Gud i lugnet. En annan hjälpmedel är att skapa distans, distans från det vanliga, vardagen. Det kan ske genom den personliga andakten hemma. Att gå till kyrka eller någon helig plats kan hjälpa. Många har företagit pilgrimsresor, klosterbesök, reträtter i kyrkor, naturvandringar... allt för att uppleva freden och friden och inte minst - för att distans från det vanliga skapar perspektiv. Kristus vandrade ut i öknen, Muhammed gjorde sin ”taw-waf” till Mecka, Moses vandrade med sitt folk över hav och ökenlandskap. Ibland kan det räcka att stänga av tv:n, gå på konsert, sätta sig i kyrkorummet och uppleva det heliga rummet. Var börjar din resa mot heligheten? Börjar den att dina tankar söker sig till hjärtat, börjar den när du går fram till att ta nattvarden? Börjar den när du kommer ut av kyrkodörren?

Människor kommer fortfarande till tro. Över hela världen döptes och konfirmerades på påsknatten - tusentals människor till tro på Jesus, den uppståndne, vår herre och livgivare. I varje kultur, kommer människor med olika bakgrunder, kultursyn, etnisk bakgrund och personligheter till tro på han som ger livet den djupa meningen. Alla kan vittna om att Jesus har verkligen förändrat dem och deras livsyn, deras hopp och sätt att leva.

Gud give dem alla och ett liv i uppståndelsens ljus. Amen.


5:e söndag i fastan - Marie bebådelsedag

Mika 5:2-4
Rom. 4:18-21
Luk. 1:39-45
Psaltarpsalm 147:7-15

I förgår satt jag hemma på kvällen och skrev ner lite mina tankar utifrån texten om dagens evangelitext, Marie bebådelse. En kompis ringer mig på telefon och frågar vad jag gör. ”Jag skriver predikan för söndagen” säger jag. ”Jasså” svarar min kompis ”vad skall du tala om?” ”Bebådelsen” svara jag spontant. ”Tror du verkligen att någon tror på den” säger min kompis och frågar om det inte var lite sent att tala om den nu – du vet Baldur, det är 2010”. Sedan öste han över mig de många klassiska argument om forskning, common sence och om att jag skulle veta bättre. Vi diskuterad livligt bebådelsen som den är presenterad för oss genom evangelistens Lukas ord. Till slut kom vi överens att det var det hon handlade om, inte hur det gick till som var det viktiga. Tror till och med att min kompis gillade den synvinkeln på Lukas berättelse av Marie bebådelse.

Jag gillar min kompis, han säger alltid vad han tänker och är ärlig med sina tankar. Han är väldig törstig efter sanningen. Men han ser bara bokstäverna – inte vad står.

Sökandet efter sanning är för mig ett villkor för att kunna växa som människa och mogna. För mig känns sanningen befriande, även om den också innebär stunder av isolering och ångest. Att söka sanningen är att låta sig omslutas av den som av ett ljussken, att inte äga den eller utnyttja, inte använda den för att råda över andra utan för att bättre kunna tjäna och älska andra. Sanningen är för mig en underbar biprodukt av kristen tro.

Det gäller att älska sanningen. Låta den råda för våra liv, styra oss till goda gärningar, vårt beteende och vårt sätt att vara.

För mig som kristen talar den här berättelsen då ängeln Gabriel kom till Maria med bud att hon skall bli bli gravid om ”sanning”. Den handlar om när sanningens frö får växa, för att sedan nio månader senare, bära frukt. Berättelsen är i själva verket inte det viktiga, utan det inre budskapet. Just som de andra av Bibelns underbara berättelser om till exempel om Noas Ark, om Skapelsen, Jonas i valen och de tre pojkarna som överlever att ställas i eldstaden hos profeten Daniel – hör vi där människor berättar om Guds verk. Det som egentligen är obeskrivligt, berättas nu med våra ord. Det är oss viktigt att höra om Gud, vad Gud gör och vad han vill med oss. Ordet är viktigt, trots att vi är så fattiga i vårt ordval och ordförråd.

Det att söka sanning, kräver ett öppet sinne. I mötet mellan ängeln Gabriel, Guds sändebud och jungfrun Maria, sker något underbart. Maria tar emot Guds budskap, om kärlek. Här är det viktiga inte hur berättelsen går, utan vad den betyder. Just som min kompis som INTE ser ordernas och berättelserna bärande budskap - utan tittar bara på bokstäverna – kan vår förståelse av vad hände i evangelistens Lukas berättelse bli konstig. Om vi tittar bortom själva händelsen, och om vi försöker att förstå vad vill Gud säga och tänker på vad egentligen händer i bebådelse berättelsen? Maria, den tonåringstjejen får ett uppdrag som verkar helt omöjligt. Hon av alla, skall föda Guds son. Hon förstår inte helt orden, men säger; bli det som Gud vill. Hon får bära budskapet om Guds kärlek i världen. Uppdraget verkar ogörligt.
Berättelsen om mötet mellan Guds sändebud och Maria, kan inte förstås på vanligt sätt. Orden i Lukasevangeliet drar upp en bild av ett möte, mellan Guds sändebud ängeln och den unga tjejen Maria. Men bakom den berättelsen finns så mycket mer! Guds kärleksakt. Att han har bestämt sig för att hans son, Jesus Kristus skall födas på jorden, bli samtidigt Gud och man, till allas frälsning och liv. Trots att dagen idag kallas för jungfru Marias bebådelsedag, är hon inte den centrala gestalten, inte heller den fina ängeln – utan pekar själva historien till den som hela berättelsen handlar om. Jesus.

Det är precis det som talar till oss bakom kulisserna. Bebådelseberättelsen är bara en kuliss, faktiskt en ganska imponerande kuliss. Kulissen och aktörerna (ängeln Gabriel och jungfru Maria) pekar framåt till jul, och julens underverk. Därför firar vi inte Maria eller ängeln, utan Kristus idag. Vi bryter fastans tid för att fira att det frö som har börjat att spira. Ett rotskott har börjat att fästa sig i det jordiska. Gud son skall bli människa, och om drygt nio månader kommer vi att återkomma till Maria, när hon tillsammans med sin fastman, rider in till lilla staden Betlehem. Resten känner vi och hur den historien går.

I dag hörde vi evangelietexten från Lukasevangeliet och den profetiska gammaltestamentliga lexian från Mika. Båda talar om det som skall hända. Orden talar till inte våra hjärna utan till vårt hjärta. Guds kärleksakt verkliggörs genom en tonåringstjej, som fått det stora uppdraget att föda Guds son i världen. Hon kommer att få lida mycket, men också uppleva stor glädje. Henne minns vi alltid med vördnad och inte minst idag.

Jag talade om sanningen och vår efterlängtan efter sanning i våra liv. Här är han, han som är vägen sanningen och livet, han som komma skall, han som vi på fastan minns för det han var, är och kommer att vara.

Ikväll när dagens festljus brinner ner och mörkret omsluter vårt land och stad, förs vi tillbaka till fastans tid. Violetta färgen återvänder, fastans musik återinförs och vi förbereder oss för dagarna som kommer, själva passionshistorien.


« Fyrri síða | Næsta síða »

Innskráning

Ath. Vinsamlegast kveikið á Javascript til að hefja innskráningu.

Hafðu samband