Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.  

Þungur vetur í Svíaríki

Svíar hafa plagast af þungum vetri. Kyndikostnaður í landinu hefur aukist ótrúlega. Ferðalöngum hefur oft verið sagt a helst halda sig heima.  Kuldinn hér í Stokkhólmi hefur náð allt að -23°C.  Kaldasti dagur sem ég hef upplifað.  Samgöngur hafa verið gersamlega úr lagi. Aðeins neðanjarðarlestirnar hafa gengið á þeim köflum sem eru þá neðanjarðar.  Niðurfelldar lestarferðir hafa þar með verið daglegt brauð og hefur tekið hátt í 2 tíma til dæmis att fara frá norður Stokkhólmi til suður Stokkhólms, ferð sem annars tekur um 35-40 mínútur. 

2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.

1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.

Jólakveðja

"Jól, jól, skínandi jól!" 

Óskar ykkur öllum heima á Íslandi góðrar og gleðiríkrar jólahátíðar.  Umgjörðin skiptir engu máli. Jól í hjarta eru sá undirbúningur sem nægir. Lifum saman í friði, sýnum umburðarlyndi, gefum hvort öðru kærleika og fyrirgefum.  Allt annað mun þá verða betra - því sem við fáum breytt!

 

Kveðja frá Stokkhólmi - Flemingsbergi

Baldur Gautur

 

Gamli McDonalds deyr úr hungri

Í morgunsjónvarpinu hér í Svíþjóð var fremst meðal heimsfrétta stutt frétt um ástandið á Íslandi. Með hryggð í röddu og trega var sagt frá því að Ísland væri að komast á þróunarlandalistann - þann yfir lönd sem hafa ekki að státa af McDonalds veitingastað.

 http://www.dn.se/ekonomi/mcdonalds-avvecklar-pa-island-1.982934     Kíkið á fréttina!

Sænska kirkjan: "Já" til hjónavígslu samkynhneigðra

Snemma í morgun samþykkti Kirkjuþing Sænsku kirkjunnar að samkynhneigðir eigi sama rétt og aðrir að koma til kirkju sinnar og "ganga í það heilaga".  Stór meirihluti þingmanna samþykkti "G 2009:2" sem leiðir til lykta þetta erfiða mál sem legið hefur á borði kirkjunnar í yfir 30 ár.

Erkibiskup Svía, Anders Wejryd sagði að frá og med 1. nóvember nk. ættu allir samkynhneigðir að geta farið til kirkju sinnar og beðið um blessun á sambandi sínu, rétt eins og gagnkynhneigðir. Þarna ætti ekki að vera neinn munur.  Þessi væri ákvörðun kirkjuþings!  Það sem kallað hefur verið "staðfest samvist" eða "partnersskap" hér í Svíþjóð hverfur þar með og einstaklingar "giftast" hér eftir.  Enginn munur skal gerður á fólki.

Erkibiskup og Victoria krónprinsessa koma til Kirkjuþings Sænsku kirkjunnar

"Att vi haft kärleken som grund för vår tolkning har gjort att vi inte har slaveri i dag", segir Martin Lind, biskop í Linköping".

 

Nokkrir hlekkir:

http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=253352

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3689859.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kyrkomotet-oppnade-for-homovigslar-1.979744 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5998450.ab

Vígsla samkynheigðra í Sænsku kirkjunni rædd í dag!

Í dag situr kirkjuþing Sænsku kirkjunnar og ræðir þau mál sem heitust hafa verið og mest um rædd síðastliðin ár: En það er spurningarnar um hvort Sænska kirkjan eigi að halda vígsluréttinum. Þ.e.a.s réttinum að gefa saman fólk að lögum og svo hinsvegar hvort kirkjan eigi að gefa saman pör av sama kyni, samkynhneigða.

Fyrri hluti spurningarinnar hefur skotið upp kollinum í áratugi, en aldrei fengið neina eðlilega umræðu, því síður ákvarðanatöku.  Litið hefur verið t.d. til landa eins og Þýskalands og Frakklands en þar hefur kirkjan ekki vígsluréttinn lengur.  Þar giftir fólk sig einfaldlega hjá opinberum fulltrúa ríkisins, t.d. í ráðhúsi, friðdómara eða öðrum þeim embættismanni öðrum sem hefur valdið til að framkvæma slíkan löggjörning.  Síðan og ekki fyrr en eftir þetta er um garð gengið getur fólk farið til kirkju sinnar og beðið um vígslu eða blessun á sambandinu.

Síðari hluti umræðunnar hefur verið harðari, tilfinningaþrungnari og afskaplega lifandi gegnum áratugina.  Margir samkynhneigðir hafa viljað fá Guðs blessun, rétt eins og aðrir, á sambandi sínu.  Kirkjan í Svíþjóð hefur blessað samband þessa fólks í áratugi, en slíkur gjörningur hefur ekki haft lagagildi. Verða samkynhneigðir fyrst að skrá sig í staðfesta samvist og síðan fara til prests sem hefur ekki á móti vígslu samkynhneigðra.  Þannig er það í Svíþjóð að aðeins lítill hluti presta i landinu setur sig með tilfinningalegum-, trúarlegum og samviskurökum mót vígslu samkynhneigðra. Þessir hafa verið háværir. Á sama tíma telur stór meirihluti presta meir en sjálfsagt að vígja saman samkynhneigða. 

Á morgun verður svo kosið um þessi mál bæði tvö á kirkjuþingi Sænsku kirkjunnar.  Þetta verður stór dagur í sögu kirkjunnar. Búist er við að umræðan um að gefa frá sér vígsluréttinn verði harðari en hin spurningin sem þó mun hafa meiri áhrif á stöðu kirkjunnar.  Hún mun færast nær fólkinu, en samtímis mun ekumenisk umræða (millikirkjuleg) verða erfiðari fyrir vikið.  Enn eitt bætist við sem þyngir róðurinn fyrir millikirkjulega umræðu, og það er að nú í nóvember mun vígð til biskps yfir Stokkhólms biskupsdæmi (sem telur um 1,2 milljónir íbúa) prestur að nafni Eva Brunne. Hún er lesbía, gift með lífsfélaga sínum til margra ára (sem einnig er prestur) og eiga þær eitt barn.  Þetta hefur mælst illa fyrir hjá mörgum kirkjudeildum, að nýjasti biskup Stokkhólms skuli vera samkynhneigð kona.

Þetta eru sannarlega spennandi tímar í kirkjulífi Svía.  Margt hér sem íslenska Þjóðkirkjan mætti taka sér til fyrirmyndar úr starfi Sænsku kirkjunnar. Meir um það síðar!

"Jag mår som en som skall hämta vatten i en brunn, jag har en hink och rep, men repet är för kort!"

För några dagar sedan åkte jag på jobbet till Mangården. Ett äldreboende där många är dementa bor. Hemmet är väldig vackert, vackra gamla blommor fanns i korridoren och i vardagsrummet! Blommorna sköts om och hade länge omtänksamt behandlats. Det kunde man se.  Krukorna var gamla och hade stått länge på samma ställe.  Golvet under var missfärgat och uppenbarligen hade någon omtänksam med ”gröna fingrar” vridit krukorna ibland för att få fram jämn växt hos blommorna. Vackra dukar, virkade av stor konstnärskap låg  på borden och allt var rent och städat.  En äldre dam möter mig där, då jag kom inför dörren. ”Här skall alltid vara låst” sade hon moderligt.  ”Många av oss hittar inte hem”.   Damen, kanske i 85 års ålder, stödjer sig vid en rollator som har hennes namn på.  Liten lapp med namn och rumsnummer.  Jag känner igen namnet, det var hon vi skulle sjunga ”Ja,må hon leva!” idag för att sedan kyrkans diakoner var här sist, har hon fyllt år. Jag hälsar!  ”Du är väl prästen” säger hon.  ”Ja, jag är nya prästen, jag vikarierar för Rikard.”  ”Rikard, vem är det?” frågar hon.   ”Min präst heter Evert Tobiasson, en trevlig tjusig man från Malung, eller vänta, han kom från Floda. Men så dog hans fru och han blev en mycket ensam man…  han slutade i Stockholm, en ensam man, ensam man…”.   Här kom inte födelsedagsbarnet längre, minnen samlades och hon försvann in i gamla tiden, tillbaka till sin ungdom.  Hon gick vidare, liksom i släp efter sin rollator. ”Kommer du från Floda också?”  ”Nej” sade jag ”jag kommer ifrån Island”.   ”Island” säger hon med förundran i rösten, men går vidare…  ”jag känner ingen i Floda…”

I vardagsrummet, träffar jag, tre diakoner och volontärer de inneboende, sju glada individer som strålar af efterväntan. Med leende tas vi emot och vi känner oss välkomna. Alla verkar glada. Flesta av oss har varit här tidigare. Trots det berättar vi lite om oss. Jag berättar att jag är en ny präst i församlingen och att jag kommer från Island.  En äldre dam som satt vid bordet sade ”ahh.. Island och börjar tralla  ”Svífer över Esiunne sólrodit sky” ” en av Islands mest älskade låtar…  Det här var helt otroligt. Jag prata sedan lite med den gamla damen, som snart skulle fylla 91 år.  Hon hade varit på Island 3 gånger och haft med nordiskt samarbete att göra och suttit i nämnd om kulturellt samarbete samt uppbyggnaden av samarbetet mellan de nordiska universiteten. När hon var 58 år slog sjukdomen till. Hon är glad. Hon är glad för att vi är där, hon är glad att vi lyssnar och är intresserade.  Efter att vi har läst en text från Bibeln och sjungit några låtar, ber vi Fader vår.  Alla Deltar och en underbar andaktskänsla kommer över mig. Jag förstår att här är det barnatron som lever kvar, här lyssnar Gud till deras enkla böner om mat, värme, att någon kommer och pratar med dem, att någon finns som ger trygghet. Det var en fantastisk eftermiddag. Efter kaffet får jag presentera mig återigen när jag får frågan om det kan vara att jag är släkte med Evert Tobiasson, präst?  

Det var en underbar dag samman underbara livserfarna människor som hamnat i en oönskad värld. Värld där orden blir ljudlösa, sångarna tappar bort text och melodi, där förmågan att uttrycka sig har tagits bort av en hemsk sjukdom. 

Vi gick sedan därifrån, från Mangården, där en fin eftermiddag hade gett oss så mycket, men för andra försvunnit i minnenas djupa lind.

Dagens citat:

66 årig man har fått diagnosen: "Alzheimers" sade till mig:

" Jag mår som en som skall hämta vatten i en brunn, jag har en hink och rep, men repet är för kort!"

 

Spilavíti og netspilamennska

Í Svíþjóð hafa menn tekið upp á því að hefja lagagerð sem setja mun veffjárhættuspilurum vissa afmarkanir og þá hvað snertir fjárhættuspil utanlands.  Þannig eiga þessi lög að sporna gegn því að fólk geti staðið í fjárhættuspilum á erlendum fjárhættuspilanetsvæðum...  

Þessi nýja lagasetning hefur mætt mótmælum hérlendra, sem vilja að frelsi fá að ríka í þessum "milliríkjaviðskiptum" rétt eins og öðrum. 

Á mótmælaskyltum stóð meðal annars: "Vem som ska får spela skjortan av mig har politikerna inte med att göra! Skydda rätten att spela online fritt över gränserna."

 

Já það er margt sem gerist á Sergelstorgi.