Annandag jul 2010

 

Betraktelse vid musikhögmässa i Flemingsbergs kyrka, annandag jul 2010, kl. 11:00

 

Luk. 2:36-40

 

Julsagan är underbar. Pittoresk, stämningsfull, budskapsbärande och tidlös. Men finns i tiden. Evangelisten Lukas, han som så fint skildrade allt det som hände på julafton, förstod hur viktigt det var med tidsbegreppet. Hans finkänsla för vårt behov att förstå tiden i berättelsen är aldrig långt borta. Redan efter att han har berättat om Jesu födelse i byn Betlehem tar han oss några dagar framåt, till den dagen då Jesus bars fram i templet och en offergåva gavs i tacksägelse för den förstfödda sonen. Även själva julberättelsen börjar på orden ”Vid den tiden”. Lukas placerar själva berättelsen i historiskt sammanhang, han nämner vilka som styrde landet, för att vi ska förstå vi att Jesus var verklig, att han är en historiskt faktum. Just som Maria befinner sig i graviditetens sista dagar, får vi känsla för hur tiden går.

Det har har varit mycket att tänka på nu före jul, och tiden har gått så fort. I samhället har det varit full rulle och dagarna flugit iväg. Tiden före jul är som graviditetens sista månad - och under slutet nästan lite bokstavligt med tanke på julevangeliets återgivning.

Jag har inte fött barn och kan därför inte beskriva den känslan, men jag har fått barn. Vi får göra skillnad mellan det att föda barn och få barn. Jag tänker på Maria den julaftonsnatten. På väg i kyla och mörker, till en liten stad där hon inte kände någon. Tiden var inne att hon skulle föda barn. Vad kände hon, ensam med sin Josef som knappast hade någon större erfarenhet som barnmorska. Nej, inga barnmorskor, inga läkare, inga mediciner eller hjälp att ha. Det var att duga eller dö.

Jag har varit närvarande när mina barn föddes. Jag förstår att då vill man inte vara ensam.

Det är många kvinnor som beskriver graviditetstiden som det bästa i ens liv, att man är konstant lycklig och tycker livet är så underbart. Jag är helt övertygad om att de kvinnor som uttrycker sig så redan har fött sina barn barn och att sannolikt har dessa drabbats av selektiv minnesförlust vid förlossningen, dvs - de kommer endast ihåg det positiva. Men sådan blir det väl ofta. Att vi kommer ihåg det goda, som får bli början på framtiden.

Jag har hört kvinnor beskriva sin graviditet. Kroppen förändras, humöret pendlar, aptiten försämras, sjuklig trötthet, illamående, håravfall, känslig hud och förstoppning är inte direkt något att jubla över. Vi kan gå utifrån att Maria fick pröva på det mesta.

Men nu vilar Maria. Var det värsta över? Jo, hon överlevde och hennes barn. Nu var bara att klara sig under den kommande tiden, tiden då barnet välsignades med liv och god hälsa.

December, julmånaden är snart över. Vi har firat frälsarens födelse, vi har lyssnat till berättelsen som levt med hela den kristna världen i över 2000 år. Och alltid är den lika fängslande. Den kommer in i våra liv med ljus och frid. Den förespråkar det goda, hoppet.

Dagarna börjar nu att bli längre, tidsbegreppet får en ny dimension med ett nytt årtal nu vid årsskiftet, solen kliver upp högre på himmelen med varje dag som går och livet får en annan klang. Hoppet stiger med solen och glädjen över livet blir allenarådande. Kristen tro är tro på en Gud som vill berika varje din dag med heligt innehåll, den sanna glädjen som utgöts på julafton och vars under änglarnas sång bekräftar. ”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem han tycker om”.

Julafton 2010

Betraktelse på julafton 2010, kl. 17:00 i Flemingsbergs kyrka

 

God jul!

 

Jag förkunnar er alla fredens budskap. Att ett barn har fötts, en son är oss given. Han är fredens furste och hans välde ska bli stort och fredens välsignelser utan gräns. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet, nu och för evigt. Och varför? För att det är Guds vilja att det ska bli så.

Barnet som ska ge tröst åt en bruten och skröplig värld och liv åt människor, har fötts. Barnet som är ljusets herre, ska återförena människan och Gud.

Fredskultur ska uppstå.

Vad betyder fredsfurste, de många hederstitlarna från profetens Jesajas bok? Vad betyder fredskultur? Vad betyder att oss är ett barn fött som är allt detta, Fredsfurste, Evig fader, Gudomlig hjälte?

Kristus förklarar detta allt för oss. En fredskultur innebär att vi söker upp de svaga och utsatta i samhället och att vi känner vårt uppdrag och roll och att vi söker orätternas ursprung, och gör om till rätt. Orsakerna ligger ofta de enskildas armod, fattigdom, samhällets ekonomiska ohälsa, och samhällssituation som bygger upp hat, dispyt och våld. Ikväll - kommer han in i våra liv som vill ställa till rätta det som blivit fel. Han vill ge oss hopp. Drivkraft för det goda att vi ser på världen som den goda platsen där alla och allt kan trivas och må bra. Hoppet är hjärtats bön, själens längtan och tankarnas önskemål – som kan komma till uppfyllelse. Varje individ måste känna sitt hopp. Den som vill känna sig själv, måste och känna sitt hopp. När man känner sitt hopp, är man samtidigt i kontakt med sitt innersta väsen, samt sin vision. När vårt hopp försvinner, blir det andras att bära vårt hopp. Vi känner många sådana, individer och institutioner som fått bära andras hopp, framtidshopp, hopp om fred, rättvisa, frihet och helande. Vi känner namn som Moder Theresa, Aung San Suu Kyi , Amnesty International, frivilliga välgörenhets organisationer, individer som bryr sig när något blir så fel och det goda motarbetas. Men finns jag och du där? Framför allt är det en som alltid bär ett hopp för oss människor och det är vår vår minsta broder ikväll, Jesus, barnet som så litet föddes i vår värld i Betlehem den kalla och mörka vinternatten. Världen är inte ond. Det är i världen vi rör oss och finns till. Det är i denna värld som Gud tar sig mänsklig gestaltning och blivit en av oss.

Min dotter fick en gång följa med till midnattsmässa i en av mina kyrkor på Island. Efter midnattsmässan var hon jättetrött och bara stod vi julkrubban lekte lite med de då nyanlända herdarna i Betlehem. ”Pappa! Tror du, pappa, att det luktade kiss från Jesubarnet?” ”Nej” svarade jag ”det gjorde det väl inte – det var ju Jesus” svarade jag. På vägen hem i bilen tänkte jag på saken. Ju – självklart kunde det lukta kiss från Jesubarnet. Han var ju också ett människobarn. Jag ville rätta till mina ord och säga ”Jovisst kunde det lukta kiss” - men när jag tittade på min dotter sov den där lilla ängeln – den stora teologen i sin bilbarnstol. Hon hade förstått undret, det mirakulösa, det stora bakom julnatten. Att Frälsaren, barnet var Gud och människa.

Jag hade suttit länge några dagar innan och funderat på ur jag skulle lyfta fram Jesubarnets dubbla natur och det underbara som skedde på julnatten, i min predikotext: att Gud blev människa, att han föddes i vår värld. Hon hade tittat på krubban och löst gåtan på en gång.

 

Oss är ikväll en frälsare född. Han fick namnet Jesus. Namnet som betyder; Gud frälsar.

Amen.

 

God jul!

Af hverju þarf fjölskylduhjálp

Hvað hefur farið úrskeiðis hjá ríkisstjórnum síðustu tveggja áratuga að um fjögur þúsund manns neyðast að sækja sér aðstoð til fjölskylduhjálparinnar?  Væri ekki nær að fjalla um það á vefi Morgunblaðsins í stað þess að sýna myndir af fólki í biðröðum og fjalla um eymd einstaklinga og fjölskyldna?

„Aðrir voru ævareiðir“

Dularfullar mannaferðir

Allir sem ganga um Þingholtin eru grunsamlegir í augum Bandaríkjamanna. Þeir sem hægja á göngu sinni, horfa eitthvert annað en út í bláinn, eru med heyrnartæki eða tala í síma þegar þeir fara um Laufásveginn við sendiráð Bandaríkjanna eru álitnir grunsamlegir, hættulegir, glæpamenn ef ekki hryðjuverkamenn. Allir eru ljósmyndaðir og skráðir í skrár sendiráðsins.   Er þetta heilbrigt?  Ég bara spyr!   Er þetta ekki þráhyggja og ofsóknarbrjálæði af verstu tegund?

 [þegar ég skrifa þetta geri ég mér jafnframt grein fyrir að ég muni verða skráður hjá sendiráðinu fyrir að ráðast í orðum mínum að hagsmunum og öryggi sendiráðsins.... Allir vita þetta og það er klikkað!]

Grunsamlegar mannaferðir við sendiráð

Andra söndag i advent

 

Predikan andra söndagen i advent, i Flemingsbergs kyrka, 05.12.2010, kl. 11:00

 

 

Det är så märkligt att inför de svåraste av hot, när allt verkar så hopplöst – tror vi på livet. I den mörkaste decembernatten längtar vi intensivt efter morgonen. På vintern längtar vi fram till våren och i livets mest turbulenta tider eller i sjukdomens svåra kamp, tror vi på livet. Och tron på livet är ofta den kraften som bär oss längst.

 

På något sätt finns där oftast hopp. I vinterstormen, i snökaoset, i sjukdomen hårda kamp, och under vintermånadernas långa nätter och korta dagar, förnimmer vi Guds närvaro. Att inte bara bortom allt detta som oroar oss finns hopp om bättre tid, utan att där också finns en kraft som bär oss ditt. Vi är inte ensamma, där finns - en nästan - oförklarlig närvaro. Den svårförstådda närheten är Gud. På allhelgonadagen talade jag om min egen erfarenhet av svåra tider i mitt liv. Då jag har tittat på mina fotspår i snön och undrat om dessa inte var ovanligt djupa, och om det var så att jag släppte på mängd med bekymmer och tunga minnen. Då har jag förstått, att det kan väl vara så, men jag har också förstått att fotspåren var inte mina, utan att det var Gud som bar mig genom de svåraste skeden i mitt liv.

Trots allt det svåra vi ibland utsätts för eller möter på vår livsväg, ger vi inte upp, utan hävdar vi att en större närhet och ett djupare liv ständigt är på väg, på väg in i våra liv. Bortom advent sker undret. Den helga julnatten bär med sig hopp om framtiden, visdomsord till fortsatt liv och obeskrivlig kärlek till oss människor. Kom till oss Herre – kom in i våra liv. Snälla!

 

”Guds rike är nära” säger vår herre Jesus. I det goda allt vi möter – det då man känner sig hoppfull och glad; i årstidernas kontinuerliga skaparberättelse, vid ett liv som föds, fred som åstadkoms, i kärleken ... känner vi krafterna från Guds kärlek och närvaro. Men – jag säger er: här och nu anar vi på ett ganska fattigt sätt Guds rikes storhet och härlighet. Det är som att vi har fått ett frö i handen. Det fröet kan bli till ett stort stort träd. I Bibeln dras fram många liknelser om Guds rike. Där berättas hur ett litet senapsfrö kan bli till ett stort mäktigt träd, hur lite surdeg blandat samman med vår brödsmet gör att till slut allt är genomsyrat.

Vi anar idag Guds rikets storhet. Kristi ord till oss: ”Omvänd er, och tro på budskapet” är inte bara till oss utan till alla de som känner sig utestängda, uteslutna – som dem som utesluter och utestänger. Det är intressant att läsa de gammaltestamentliga profeternas skrifter och granska hur de talade till det samhälle de levde i och de verkligen sparade ofta inte de stora orden. De var i högst kritiska mot dem som styrde över länder och folk. De varnade för gudlöshet, de varnade för att folkets handlingar inte speglade Guds vilja, Guds kärlek. Och samma gör jag idag. Nyheterna berättar om korruption hela tiden, hur offentliga ämbetsmän använder statens pengar till lyxresor, och privata utgifter, där nepotism och frändskap verkar vara mer det vanliga när det har med utdelande av bostäder till privatpersoner, arbeten och betalda tjänster för landsting och kommuner. Nyheter om WikiLeaks, en nätbaserad utländsk informationskälla, som har det för huvudsyfte att publicera dokument som avslöjar de olika regeringars hundratals/tusentals brott mot mänskliga rättigheter, spioneri, ekobrott, politiskt maktspel där oskyldiga människor lider och belastas. Och mitt i allt detta säger Kristus: ”Guds rike är nära. Omvänd er och tro...!”

 

En sanningens och nådens tolk

till världens konungar och folk,

han kommer, frid hans hälsning är,

och kärleken hans spira bär.

 

Ett salighetens sändebud

till jordens barn från jordens Gud,

han kommer, hoppet föregår,

och glädjen följer i hans fotspår.

 

Guds rike tar inte bara till oss kristna, utan hela världen vi lever i, den här globen vi kallar Jord. När vi känner oss missmodiga, vi känner maktlöshet inför allt det dumma som görs i världen av världens makthavare, i stort och smått, får vi säga: ”Nej” det är inte OK. Vi tar avstånd från de handlingar som inte speglar Guds vilja och kärlek. Vi kan trotsa och säga, Guds rike är nära, vi väljer liv istället för död och nöd, vi väljer att kämpa för det goda, som kan blomstra bland oss och ge frukt som är kärlek, det goda som stödjer alla människors lika värde och deras möjlighet till att leva livet levande. Och kärleken, det är den sanna Guds närvaro.

 

Guds rike är nära!

Första söndag i advent

 Predikan vid högmässa i Flemingsbergs kyrka, 28.11.2010 – 1:a i advent, kl. 11:00.

 

 

Gott och glädjerikt nytt kyrkoår!

 

Som präst, möter jag ofta folk som säger: ”Jag vet inte vad jag tror på. Jag vill tro på något, någon högre makt, men jag tror inte på den Gud som du tror på.” När jag så frågar tillbaka vilken Gud de menar att jag tror på, brukar de svara att de inte tror på en gammal gubbe med vitt skägg som ser ut som någon farbror som sitter upp i himlen och surar och är en hämndlysten Gud.

Jag måste erkänna att jag blivit en aning trött på den förklaringen och tycker den berättar med om personens egna trångt hollywoodinspirerade bild på Gud. Ibland känner jag att jag liksom måste försvara den vitskäggiga gubbguden – som jag inte tror på. Men det känns inte rätt. Det är inte mitt att göra. Jag har min egen bild på Gud, och den överensstämmer inte den bild som många tror att jag har om Gud. Om Gud är en vitskäggig gubbe uppe på himlen som spelar på lyra, då är jag ateist.

Min Gud är den Gud som finns mitt ibland oss, i vårt liv, i vår vardag. Min Gud, församlingens Gud möter oss här och nu, i vår vardag, i vår glädje och sorg. Han är kärleksrik fader och moder, han är alltid den samme och han älskar mig och dig precis som vi är. Jag vet att han vill att jag ska anstränga mig mer, att jag ska bli duktigare, mer engagerad och han vill att jag ska älska honom ännu mer, just som han älskar mig. Men han säger också: Baldur, du duger just som den du är!

 

Gud är annorlunda, han är ingen gubbe eller tant. Vi måste sluta se Gud som en förstorad människa eller någon slags fadersgestalt och akta oss när vi pratar om att Gud finns bara på himmelen. Gud finns där hans plats är: nära sina älskade barn. Han finns med oss på jorden men också hos dem som finns i himmelen.

I dagens evangelietext möter vi en gammal bild på Gud: Vi ser honom som konung, som Messias den smorde, som den som skulle - enligt profeterna komma till sitt folk – och samtida folk förstod symboliken. En man av Davids ätt skulle komma, ridande på åsna och på ett föl, ödmjuk och folket skulle jubla, lägga sina mantlar på hans väg, jubla, viftande palmgrenar som över en konungs huvud. Det var konungarnas konung som red in i staden Jerusalem. Visserligen hade folket önskat sig en konung, av Davids släkt, en som skulle lyfta det romerska oket av folket. Folket önskade sig en världslig krigarkonung som med krigsredskap och klokhet skulle återställa Israel till sin förra stormakt, men istället fick de konungarnas konung, den som ville rusta folket med ljus, sanning och liv. I den gammaltestamentliga texten hör vi de uråldriga och löftesrika orden, profetiska ord om vem han är som ska komma. Orden ger en klang av den text vi hör sedan på jul då vi välkomnar fredens furste, konungarnas konung, den allvisa härskaren – barnet som ska födas på jul och bringa ljus till en mörk värld som behöver ljus, liv, fred och hopp. Vi blickar fram till jul. Vi ser hur ett ljus tänds nu på adventskransen, vi ser hur ljusen blir fler eftersom vi närmar oss jul - fram tills vi får se den fagraste stjärnan, som tindrar över Betlehem. Gud vill komma till dig, han är julens största gåva, han är julklappen som ges till alla, det är bara ta emot. Han kan inte köpas för pengar eller säljas. Han är kärlekens innersta väsen, han möter oss och bekräftar alla människor villkorslöst.

 

Han ställer inte krav om motprestation – för oss är bara säga ”ja, jag vill följa dig – och mena det”. Tro på högre makt, eller frågan om Gud finns eller ej måste vara livets viktigaste fråga. Tron på en högre makt, får definitivt inte och aldrig röra sig om Gud är livets stötfångare, den som tar av oss de tunga smällarna, eller användas som ursäkt för en hel del lediga dagar i kalenderåret och till stor glädje för handeln. Han får inte vara ett lugnande piller för vår existentiella oro. Frågan om Gud är fråga om vad vi gör med vårt jordiska liv. Gör era portar höga och breda, ta emot livets herre i era liv, förbered julfastan/advent med den inre vandringen, sök de platser som känns mörka det inre – bjud in Kristus och upplev Kristus, din vän i ditt hjärta. Din personliga vän och Gud.

 

God och glädjerik advent.

Skrípaleikur af verstu tegund

Þetta er nú meiri skollaleikurinn. Fyrst gerast Bandaríkjamenn sekir um brot á öllu sem mögulegt er að brjóta gegn, yfirleitt mot stóru málaflokkunum: Alþjóðlegir efnahagsglæpir, fjöldamorð, ólagleg stríð, fjárhagsþvingarnir, brot mót alþjóðarétti, ....      Síðan segja þeir að það sé "ólöglegt að birta skýrslur um brot þeirra!"

Er ekki heimsbyggðin orðin þreytt á þessum skollaleik vesturveldanna, sem öll taka þátt í þessu skrípói! 

Skjalaleki alvarlegur glæpur

Bravó! Nýjir markaðir!

Mikið varð ég glaður þegar ég sá þessa frétt. Loksins ný hugsun þar sem reynt er að horfa blint áfram á ESB aðildina sem höfuðlausn allra mála. Ég gleðst yfir að nýjir markaðir séu hugsanlega í framtíðarsýn Íslendinga og ný tækifæri - sem ekki eru gensýkt af ESB-vofunni.

Bravó!

Fríverslun rædd við Rússa

Kirkjan saumar sér nýjan stakk

Ljóst er að Þjóðkirkjan á langt í land med att fjárþörf sína passa í þann efnahagslega stakk sem henni er nú af ríkisvaldinu sniðinn. Kirkjan hefur lifað um efni fram lengi og nú hefur henni verið gefið gula spjaldið.  Yfirbyggingin er fram úr öllu góðu hófi, starfsmanna- og embættafjöldi er sömuleiðis langt fram úr því sem hún getur réttmætt.  Kirkjan á Íslandi lifir því miður í hugsunarhætti sem er bæði gamaldags og ekki í takt við raunveruleikan.  Þörf er á gagngerum breytingur á skipulagi, starfsháttum og stjórn kirkjunnar. 

Yfirbyggingin er hluti vandans. Annað er oft á tíðum ólógisk skipting landsins i sóknir og hvernig starfsmenn eru nýttir til þjónustunnar. Tökum dæmi:   Suðurland ætti í raun að vera þrjár sóknir. Þrír sóknarprestar, en síðan yrðu hlaupandi svæðisprestar (distriktsprestar).  Sóknir yrðu sameinaðar, en umhverfis kirkjur yrðu sköpuð hirðissvæði þar sem sálgæsla, guðsþjónustuhald og kirjuleg starfssemi yrði miðuð að þörfum hvers svæðis, eftir tíu ára starfsáætlun. Í þessari starfsáætlum myndi vera tekið tillit till byggðaþróunar, atvinnuástands, kirkjulegs starfs og möguleika þar að lútandi, sálgæsluþörf og áhuga kirkjunnar að byggja upp eða styrkja ákveðna starfshætti.  Þannig myndu "hlaupandi" distriktsprestar vera nýtilegir eftir kunnáttu og getu á ákveðnum svæðum.

Biskupsstofa verði skert sem nemur um 2/3 af starfsmannaflota sínum.  Fyrir þjóðkirkju sem telur nú aðeins undir 80% af íslensku þjóðinni þarf ekki slíka ofboðslega yfirbyggingu sem biskupsstofa i Reykjavík hefur.  Breytingar sem gerðar hafa verið núna á kirkjuþingi er vísir að skynsamlegri hugsun, en betur má ef duga skal. 

Prófastsdæmum fækkað

www.vasamuseet.se

Vist är det roligt att besöka Vasamuseet i Stockholm.  Ett fantastiskt museum ... som har roliga detaljer:  Här ger att se en skilt som visar vart vuxna kvinnor och män samt rullstolsburna barn hittar toaletter!    :)

Mikið ósköp hafa þingmenn verið íslensku þjóðinni sorglega dýrir

Enn ein sorgarsagan opinberast nú þjóðinni. Landeyjahöfn er enn eitt sýnidæmið sem leggs við hundruðir slíkra frá fyrri árum og áratugum.  Ruglið lýkur aldrei. Engum heilvita manni hefði komið til hugar að setja höfn á Landeyjaströnd. Þetta er svo víðátturuglað að enginn heilvita maður myndi setja stafina sína við svona verkfræðiklúður - ef ofboðslegar fjárhæðir væru ekki upp úr þessu einkaflippi vanhæfra stjórnmálamanna að hafa. 

Ég segi svo nú: að Landeyjahöfn mun verða þjóðarbúinu til skaða og samtímis til stórfelldrar fjárhagsbyrði um ókomin ár.  Ég spái því ennfremur að eftir 10 ár verði hún sandi orpin og svo til horfin inn í síbreytilega strandlengju suðurlandsins. 

Skammist ykkar þið stjórnmálamenn sem ausið peningum í víðátturugluð verkefni sem reynast sjófarendum hættuleg och þjóðinni óendanlega dýr.  Skammist ykkar!

Sló flötum í innsiglingunni

Alla själars dag 2010

Betraktelse för allhelgonahelgen 2010 i Flemingsbergs kyrka, kl. 18:00.

Joh. 6:37-40

 

På resa utomlands för några år sedan blev jag sugen att gå in på en gammal gravplats. Kyrkan som stått där tidigare mitt på dåvarande kyrkogården var för länge sedan borta. Endast grunden till henne fanns kvar, trots att på många ställen gräs och växtligheter av olika slag hade hunnit lägga så som en grön matta över det mesta av kyrkans återstående ruiner. På väg in mot denna forna gravplatsen gick jag under en gammal portbåge. På vägen in såg jag där orden ”memento mori” var inhuggna i stenbågen, som vi han översätta till ”glöm inte att alla ska en dag dö”. När jag sedan efter att ha gått lite om kyrkogården och vände tillbaka till porten, upptäckte jag att på portens baksida fanns en annan inskription. Lika vackert inhuggna i stenen stod orden ”memento vivere” eller glöm inte att leva. Orden riktade sig till dem som vände från sina kära och näras gravar, till dem alla som skulle tillbaka till livet. Kanske ensamma, fyllda av tomhetskänsla, saknad och sorg. De latinska orden riktas till de hopplösa, uppgivna, missmodiga – ensamma: att inte ge upp. Livet finns där ute. Livet som är värt att leva. Inte bara de utan leva livet levande. Göra det bästa av det, trots det tomrum som skapats, försvunnen trygghet och vänskap. Orden var som många förnuftiga människors samlade vishet. Vi är inte de första och enda att uppleva detta närmast outhärdliga. Någon har upplevt det före mig och den människan finns därute. Men sorgen och saknaden är alltid personlig. Men därute finns någon som vill lyssna, dela sorgen och finnas.

Orden, från kyrkogårdsportens frånsida ”memento vivere” – har sedan jag såg dem – funnits i mitt hjärta när jag har gått från en älskad släktings grav, när jag tittat på min fotspår och undrat om dessa inte var ovanligt djupa. När axlarna har sjunkit, dropparna runnit från min näsa... Då har jag försökt att tänka: något finns därute som är värt att jag lever för det och en glöd av hopp kvicknar till liv i mitt hjärta, ett hjärta som kändes brustet. När åren gått och sorgen blir till saknad – känner jag ibland hur fogarna i mitt hjärta utgör mitt hjärtas starkaste delar.

En påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, men också om vårt eget liv. Orden från Johannesevangeliet där Jesus säger: Ingen ska gå förlorad av dem som Fadern ger mig. Och de som Fadern gett mig ska alla uppstå på den yttersta dagen till ett evigt liv. I förtröstan på Jesu Kristi ord kan vi vila trygga om att våra nära och kära som gått före oss, finns i Guds älskande famn.

Och livet livet, det väntar på oss andra därute.

Svört jörð II

Svört jörð - Starbucks

Hér kemur umfjöllunin eins og hún birtist á vefi mbl.is:   http://mbl.is/frettir/sjonvarp/53217/

Fyrir um tæplega ári síðan skrifaði ég pistil hér um það sem nefnt er Svört jörð, fyrirbæri sem æ meir lætur á sér kræla í heimsbúskapnum.  Í nefndum pistli mínum frá fyrra ári útskýri ég hvað ég á við með þessu hugtaki: Svört jörð

Nú þegar ég sat við tölvuna mína hér og las fréttasíðu Morgunblaðsvefsins www.mbl.is setti mig hljóðan. Á fjarska jákvæðan hátt var umfjöllun um hvernig stórfyrirtæki hefur leigt/keypt landnæði til að rækta sína hrávöru, kaffibaunir í þessu tilfelli.   Málið er háalvarlegt. Ég er efins að neinn hafi vaknað við vondan draum og áttað sig á þessari fyrstu frétt um "svarta jörð" - sem birtist hér i tengslum við fyrirtæki sem hefur svo jákvæða ásýnd út á við.  En viti menn... þessi fluttningur frétta á innan skamms eftir að tengjast fréttum af misbeytingu og þvingunum, siðlausum en löglegum yfirtökum á þjóðlendum í þróunarlöndum - jafnvel hernaði.   

Kókoskarlinn!

Er hann ekki fínn?  Hann heitir Kókos!  

Kókos biður að heilsa úr grænmetisborðinu á ICA!

Synódalréttur

þar sem kirkjan sjálf sá ekki þörf á eigin dómstól í sínum innri málefnum, og lagði niður gamla "sýnódalréttinn" - eiga ríkissaksóknari og dómstólar ríkissins að annast slík málefni eins og kærur og rannsóknir á brotum er varða landslög.

Einnig eiga reglur ríkisins að gilda að fullu fyrir kirkjuna. Þannig að sá sem fundinn er sekur er sekur líka í kirkjunni, sé það sannað. Sama gildi um þá sem eru sannaðir saklausir, séu saklausir í kirkjunni.

Tillaga um þrjú í rannsóknarnefnd

Væntumþykja fyrir kirkjunni

Ég hef, úr fjarlægð, fylgst með því sem hefur verið að geras á Íslandi í kirkjunnar málum. Misjafnlega hefur verið haldið á málum og oft blindandi farið geyst fram með stór orð sem gera slúðursneppla að heitri söluvöru. Er engu látið varða hvað er rétt eða rangt i málfluttningnum. En umræðan öll hefur þó orðið til þess að ég hef styrks i þeirri trú minni að kirkjunni sé best komið einni og sér - en ekki sem ríkiskirkju.

Biskup Íslands hefur viljað kalla kirkju Íslands "þjóðkirkju" en forðast orðið "ríkiskirkja". En Þjóðkirkja Íslands er ríkiskirkja. Hún stendur ekki ein og óstudd og er því miður ekki kenningarlega sjálfstæð. Hún er bundin af tiktúrum og fjárhagsvaldinu. Nú er ég búsettur í Svíþjóð þar sem kirkja og ríki skyldu formlega árið 2000, eða fyrir 10 árum. Þetta var stór atburður og ljóst að breytingar yrðu miklar á allri starfsemi og hreint út sagt "burðargetu" kirkjunnar, sem boðenda Orðsins en einnig sem "stofnunar". Fjárhagslegar forsendur breyttust og var skyndilega þörf á stórum breytingum í fjármálapólitík kirkju, samtímis og fjöldi fólks sem sjálfkrafa hafði orðið meðlimir í kirkjunni yfirgaf kirkjuna.

Breytingar á kirkjustjórn voru litlar í fyrstu, en síðan hefur kirkjan fest sig i sessi, er sannari í kenningu og kenningarsmíð sinni. Hún er nú óbundin og getur í sannleikans anda talað mót ríkisvaldi þegar þess þarf, en stutt það þegar þannig stendur á. Kirkjan á Íslandi er steinrík. Hún átti við siðaskiptin um 50% alls jarðnæðis. Mikið av lendum kirkju voru svokallaðar kristjarðir eða sálugjafir sem ekki er hægt að selja. Afgjald af eigum kirkju ætti að geta borið uppi kostnað við starfsemi sjálfrar kirkjunnar og starfsmanna hennar. Auðvitað þarf kirkjan á Íslandi að verða sjálfboðaliðakirkja rétt eins og kirkjan í Svíþjóð og Englandi er. En hún er þó sönn, og þeir sem vilja vera með - eru með af því að þeir vilja það. Ekki "per automatik".

Ég legg því mitt atkvæði á vogarskálina fyrir aðskilnaði ríkis og kirkju. Ennfremur að kirkjustjórnin sjái að tótalendurskipulaggning sé nauðsynleg á stöðu, stjórn og starfsháttum ríkiskirkjunnar á Íslandi.

Þverrandi traust áhyggjuefni