Jag är jag, för att jag är jag...

Betraktelse vid kvällsmässa i Flemingsbergs kyrka, 13.10.2010, kl. 19:00

[Text: Salomos vishet 7:22b-27a]

I den grekiska mytologin finns berättelsen av Narkissos.

Narkissos var så underbart vacker att vem som än såg honom greps av kärlek, men problemet var att han avvisade varje kärlek. Det var något han inte skulle gjort ty gudarna dömde honom att förälska sig i sin egen spegelbild. Han blev kär i sin egen spegelbild. Och en dag satte han sig vid en vattenfylld damm för att beundra sin egen spegelbild. Han åt varken eller drack. Han var förtrollad av sin skönhet. Han tynade bort inför dammen, den han satt vid och till slut nästan försvann han, men istället växte upp en pingstlilja. Dessa har sedan fått hans namn, narcisser.

Men vad har berättelsen om Narkissos med oss att göra ikväll. Kanske inget. Men den lyfter fram frågan om vilka ser vi oss själva vara. Har vi en trasig självbild, vi som är Guds goda skapelse, älskade och omtyckta av honom?
Jag är ingen stor beundrare av speglar. Jag har dock 2 där jag bor. Ibland stannar jag upp framför den större av speglarna just innan jag ska springa ut av dörren – just för att säkra mig för att jag inte ser ut som ett isländskt nattroll eller liknande. Men ibland blir den stunden längre än jag tänkte framför spegeln. Jag lider inte av narcissism – som Narkissos i den grekiska mytologin men ibland blir det ingen snabbkoll, utan blir några minuters stillastående framför spegeln.

Jag undrar; vem är du? Du som står där framför din egen spegelbild? Jag skådar skalet av en person och jag tycker att jag vet på hundra procent hur den mår och vad den står för. Vist är det så att skalet: Alltså vår hy, våra ögon, hår och kläder som kan berätta mycket och visserligen avslöjar mycket om hur vi mår, men inte allt. Ser jag människan? Ser jag ”skapelsen”.
Vad såg folkskaran när Pontius Pilatus gick fram med Jesus och sade ”se mannen?” Såg de en Allvis härskare, en Gudomlig hjälte, Evig fader eller Fredsfurste - som profeten Jesaja skriver? Såg de konungarnas konung eller Guds son? Livets källa eller Guds lamm? Nej de såg skalet av en hädat, förnedrad, slagen – men vem han var, vad han var – såg de inte.

Frågan jag ställer idag är: Ser vi hur fantastiska vi är, den underbara skapelsen utan det bräckliga skalet? Skalet som enbart är som kameleontens hy, - vi ska inte gömma oss, utan vara glada, stolta och känna vårt eget värde. På samma sätt ska vi försöka se andra människor för dem de är. Underbara och älskvärda och fantastiska – utan att försöka eller vilja förändra dem.

Jag är jag, för att jag är jag,
och du är du för att du är du,
men om du är du för att jag är jag,
är inte du du.

Hjálp hvað sumir geta verið drjúgir!

Mér hreinlega blöskrar nú þegar ég les þessa frétt, hvað Már Guðmundsson virðist vera veruleikafirrtur. Það er líklega eins gott að hann taki til baka umsókn sína, þar sem hann sýnir í orðum sínum hvað hann virðist vera gersamlega sneyddur allri veruleikatilfinningu fyrir því ástandi sem hefur verið í landinu og mun um ókomin ár hafa áhrif á allt viðskipta og efnahagslíf landsins og landans.

Drjúg orð Más gera það bara að verkum að orðstír hans i bankaheiminum hafa þegar borið hnekk, og ekki þurfti hann hjálpina þar til. Jóhanna forsætisráðherra ætti með réttu að biðja hann að taka til baka umsókn sína og biðja hann að halda sig fjarri allri opinberri fjármálastarfsemi í landinu. 

Hann hefur ekki aðeins sýnt að hann er ókunnugur um efnahagsástandið á Íslandi, heldur gersamlega sneyddur þeirri fíntilfinningu sem stjórnendur í æðstu embættum ríkisins verða að hafa.

Ég hafna Má hans hugsanagangi með öllu.

Már og Jóhanna ræddu launin

Var ekki kreppa á Íslandi?

Bíðið nú aðeins!  Var ekki kreppa á Íslandi?  Er ekki verið að skerða réttindi almennings til að greiða erlendar skuldir og til að geta haldið samfélaginu gangandi?   Hvaða rök eru fyrir því að EINHVER hafi yfir 900 000 krónur í laun á Íslandi?   

Í sænskum fjölmiðlum er sagt að á Íslandi sé alvarleg kreppa og að fólk sé skuldum vafið, nú verr enn nokkrum sinnum áður. Hvers vegna ætti þá að fara allar leiðir að því að láta Kjaradóm skera úr um laun Seðlabankastjóra?  

Í raun ætti að leggja niður Kjaradóm og setja í staðinn Landsdóm og draga helstu krimma landsins fyrir þann dóm í stað þess að moka seðlum í sængur og kodda yfirembættismanna þjóðarinnar.  Látum helstu embættismenn þjóðarinnar semja rétt eins og aðra launþega.

 

Utställning i Flemingsbergs kyrka

På andra påskdagen sattes upp utställning i Flemingsbergs kyrka som sammanstår av bildverk av konstnären Christer Lidhäll (1955-).  Han är utbildat på Gerleborgs konstskola, Konstfack och på Stockholms universitet (konstvetenskap).

Han har haft några separata konstutställningar, bland annat på:

Expolaris konsthall, Skellefteå / Wadköpings konsthall, Örebro / Konsthallen Kuben, Falkenberg / Galleri du Nord, Borås / Galleri CJ, Västervik / Konsthallen Moment, Ängelholm / Galleri Jan Weillmark, Stockholm / Galleri Origo, Stockholm / Erling Erlingsson Ateljé, Västra-Ämtervik / Galleri Final, Malmö / Ekebyhovs slott, Ekerö / Flemingsbergs kyrka, Huddinge.

 Konstutställningen håller på fram till 20:e april 2010, då enligt Flemingsbergs kyrkas öppetider.

 

  Alla är hjärtligt välkomna!

 

 

 

 

Från vernissagen i Flemingsbergs kyrka 05.04.2010.

Bild: Marcus Berglund

II:a påskdagen

Predikan vid II:a påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

5. Mos. 18:15-18
Kol. 3:1-4
Luk. 24:36-49

Psaltarpsalm 16:6-11

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Jesus för 2000 år sedan, Jesus idag. Jesus i konsten och Jesus i våra liv. Hur ser vi på Jesus? Lärjungarna i Lukasevangeliets berättelse, kände igen honom. Men de trodde han var en andes gestalt. De tvivlade att han kunde vara där på riktigt, men han visade dem sina sår, korsfästelsens tecken på händer, fötter och sitt sår på sidan. Då trodde de att det var han.
Det var första gången han visade för lärjungarna efter korsfästelsen. På det mötet med lärjungarna berättade han vad som stod om honom i Gamla testamentets profetiska böcker och att allt detta som där stod hade uppfyllts. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå det allt som var skrivit och hur han var Messias, Guds smorde och Guds son. Att manssonen skulle dö men på tredje dagen återuppstå. Han förklarade allt som hänt och gav dem löftet om en ny kraft, heliga andens kraft som skulle styrka och styra dem genom de kommande svåra tiderna i mission och hans efterföljelse.

Men vad såg lärjungarna? Det får vi inte närmare information om. Vi vet inte hur Jesus såg ut. Det kanske inte är viktigt heller! I konsthistorien har Kristus gestaltats på alla möjliga sätt. Något som säger mer om oss själva och det kulturlandskap vi är uppvuxna i, en honom. Nyaste Jesusbilden är kanske den av Jonas Gardell: en man, troligen åldrad i förtid, gråhårig med slitna kläder och möjligen tandlös. Kanske inte direkt den bilden som vi flesta har, men en bild ändå.

Alla har säkert en bild på Kristus, en slags bildbunden relation till Jesus. Någonstans där ute finns en bild, tavla, staty eller berättelse som skildrar hur vi föreställer oss Jesus Kristus. En bild på en ung man som ser på ut på ett bestämt sätt och den bilden är oss vår Gudsbild och helig. Bilden vi har kan variera från att vara en på Jesubarnet i krubban, eller den av Jesus tolv år gammal i templet, eller Jesus i någon av evangeliernas berättelser – eller den av honom på korset. Den uppståndne Kristus är enligt amerikanska undersökningar som gjorts har i flera år, den mest sällsynta av alla. Kanske är det för att vi kan inte referera till någon erfarenhet av att se någon uppstånden.

Gud där och då, Gud här och nu. Bilderna vi har på Jesus Kristus, är lika många och vi är många, men jag tror inte att de bilderna vi har varierar så mycket från den nästas bild. Olikheterna är troligen minimala. Men det viktiga är att Kristus är oss nära, nära i våra tankar, i vår bön och i våra liv. Att han alltid är vår medresenär igenom livet och lämnar oss aldrig.

Ingen religion är så andlig och orörlig att den inte på något sätt förkroppsligas. Alla religioner kräver något kroppsligt arbete, någon ansträngning eller att den svarar på de grundbehov vi har. I vår kristna tro, svarar Kristus på detta behov i nattvarden. Han möter oss i det mest centrala i våra liv, i näringen. I mat och dryck.

Kristendomen lyfter fram vårt behov för mat och välsignar det behovet. I nattvarden öppnar Kristus våra ögon för sin kärlek, för sin nåd och för sin förlåtelse som han vill ge oss alla.

Påskens händelser lyfter vår blick upp mot uppståndelsens påskdagsmorgonsol, som så ljus stiger upp på himmelen i öster och mot altaret som symboliskt står i det symboliska öster i kyrkorummet i den kristna traditionen. Jag har ofta sett altaret som ändan på ett enormt bord som fortsätter in i himmelen, där den eviga måltiden fortsätter. Där sitter alla som gått före oss, där sitter Jesus vid Gud faders högra hand - och änglar, Keruber och Serafer – de himmelska väsendena tjänar till bords. Det är en vacker syn på det oförklarliga, det obeskrivliga, det som väntar oss när det blir dags. Men vårt uppdrag är just nu i världen. Världen vi försöker att göra till en bättre plats att bo i och till det uppdraget vill Gud ge oss sin ande och kraft.

- - -

Det är med särskild glädje och stolthet som jag bjuder bildkonstnären Christer Lidhäll välkommen i vårt sällskap här i Flemingsbergs kyrka idag. Han har på församlingens begäran fått slåss lite med uppdraget: ”Jesusbilden”. Jesusbilden nu och då, Jesusbilden i sitt realistiska sammanhang.

Och vad är då ”Jesusbilden i sitt sammanhang” kan man fråga? Sammanhanget är vår verklighet, verkligheten som den blir ibland, på gott och ont. Allt handlar det om möte. Vi kan betrakta tavlorna som motsats till varandra, vi kan se dem harmoniera, vi kan se dem som bönesvar, vi kan få en helt annan uppfattning än vad hittills har tänkts. Allt handlar det om det personliga mötet.

Efter mässan ges det möjlighet att samtala med Christer om tavlorna. Utställningen finns i kyrkan de nästa 14 dagarna.

Påskdagen

Predikan vid påskdagens högmässa
i Flemingsbergs kyrka

04.04.2010, kl. 11:00

Luk. 24:1-12

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Heliga Andes delaktighet vare med er alla. AMEN.

Vad är det för berättelse? En drömsyn? Verklighet, propaganda eller sanning?

Idag lever vi en tid av mångreligösitet, tid där mångfald i andliga ämnen borde göra det lättare för oss att acceptera varandras tro och visa tolerans. Under min tid som präst i Flemingsberg har jag upplevt detta från våra vänner här i kyrkan och våra grannar som tillhör andra religioner. När jag sedan möter Svenska kyrkans förra detta medlemmar får jag däremot kritik. Jag kritiseras för att tro på det jag inte kan fästa hand på, känna mellan mina fingrar.
”Baldur” frågar många ”du tror väl inte verkligen på uppståndelsen?” En del av de folk jag möter och talar om religion med, tror att påskevangeliets berättelse bara är religiös propaganda, hopplöst färgat av en kyrkans överaktiva fantasi.

Men nu är det så och det vet vi för säkert att evangeliernas skildringar kommer så tidigt fram bland den urkristna församlingarna att det går inte att bortförklara dessa som legender eller påhitt. Och detta är tvärvetenskapligt bevisat. Spridningen av texterna om hela den växande första århundradets kristendomen samt olikheterna mellan olika textvarianter från första århundradet är minimala. Inom två år från Jesu död, hade många av Jesu efterföljare redan formulerad doktrin, eller lära om frälsningen, uppståndelsen och eviga livet, just som Jesus själv hade predikat i sina jordiska dagar. Jesu efterföljare var väldig övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda med sin kropp, att Jesus var Gud son och att Gamla testamentet bekräftade Jesu ord.
Den underbara enkla berättelsen om det då kvinnorna går till graven är särdeles intressant i sig själv. Lukas skriver: ”Men dagen efter sabbaten, gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. Dessa var Maria från Magdala (Maria Magdalena), Johanna, och Maria Jakobs mor.” - Lukas nämner att fler kvinnor var med. De kommer till den tomma graven, stenen var borta. Den tomma graven har beskrivits i extremt tidiga källor. Nya testamentets äldsta evangelium Markusevangeliet samt ännu äldre Paulus Första Korinthierbrev berättar om tomma graven.

Att det var kvinnor som upptäckte den tomma graven ger den ännu mer trovärdighet, detta eftersom kvinnor i det strikta judiska samhället njöt inte samma trovärdighet som män. Därför undrar man, varför skulle man använda ”kvinnor” i berättelsen om det inte var sant och redan i urkristendomen känd fakta.
Lärjungarna dog för sin tro. Varför skulle folk gå i döden för sin tro, om de inte verkligen trodde att den var sann? Skulle någon dö för en tro om de visste att allt var påhittat? I mitt hjärta säger någon trons röst: De som först mötte döden på grund av sin tro, de måste ha varit där, de måste ha varit ögonvittne till händelserna kring påskhögtiden, de måste ha varit vid korset, de måste ha hört kvinnornas ord och sprungit till graven.
Kan vara att det är avsaknaden av inre ro, som gör folk så motstridigt? Som gör att vi inte är förmögna att förstå det heliga, den underbara händelsen som ändrade så mycket i mångas liv. Att vi inte begriper att någon osynlig kraft kan verka bland oss och att denna kraft vill oss väl, älskar oss och vill att vi tror.
Att få uppleva påskdagens under, att få uppleva det mäktiga som händer oss, varje och en – att vi får del av det heliga – av eviga livet. / Idag behöver vi varva ned. Andas och uppleva friden. Förutsättningen för att kunna uppleva Guds närvaro är lugnet. Att möta sig själv och Gud i lugnet. En annan hjälpmedel är att skapa distans, distans från det vanliga, vardagen. Det kan ske genom den personliga andakten hemma. Att gå till kyrka eller någon helig plats kan hjälpa. Många har företagit pilgrimsresor, klosterbesök, reträtter i kyrkor, naturvandringar... allt för att uppleva freden och friden och inte minst - för att distans från det vanliga skapar perspektiv. Kristus vandrade ut i öknen, Muhammed gjorde sin ”taw-waf” till Mecka, Moses vandrade med sitt folk över hav och ökenlandskap. Ibland kan det räcka att stänga av tv:n, gå på konsert, sätta sig i kyrkorummet och uppleva det heliga rummet. Var börjar din resa mot heligheten? Börjar den att dina tankar söker sig till hjärtat, börjar den när du går fram till att ta nattvarden? Börjar den när du kommer ut av kyrkodörren?

Människor kommer fortfarande till tro. Över hela världen döptes och konfirmerades på påsknatten - tusentals människor till tro på Jesus, den uppståndne, vår herre och livgivare. I varje kultur, kommer människor med olika bakgrunder, kultursyn, etnisk bakgrund och personligheter till tro på han som ger livet den djupa meningen. Alla kan vittna om att Jesus har verkligen förändrat dem och deras livsyn, deras hopp och sätt att leva.

Gud give dem alla och ett liv i uppståndelsens ljus. Amen.

5:e söndag i fastan - Marie bebådelsedag

Mika 5:2-4
Rom. 4:18-21
Luk. 1:39-45
Psaltarpsalm 147:7-15

I förgår satt jag hemma på kvällen och skrev ner lite mina tankar utifrån texten om dagens evangelitext, Marie bebådelse. En kompis ringer mig på telefon och frågar vad jag gör. ”Jag skriver predikan för söndagen” säger jag. ”Jasså” svarar min kompis ”vad skall du tala om?” ”Bebådelsen” svara jag spontant. ”Tror du verkligen att någon tror på den” säger min kompis och frågar om det inte var lite sent att tala om den nu – du vet Baldur, det är 2010”. Sedan öste han över mig de många klassiska argument om forskning, common sence och om att jag skulle veta bättre. Vi diskuterad livligt bebådelsen som den är presenterad för oss genom evangelistens Lukas ord. Till slut kom vi överens att det var det hon handlade om, inte hur det gick till som var det viktiga. Tror till och med att min kompis gillade den synvinkeln på Lukas berättelse av Marie bebådelse.

Jag gillar min kompis, han säger alltid vad han tänker och är ärlig med sina tankar. Han är väldig törstig efter sanningen. Men han ser bara bokstäverna – inte vad står.

Sökandet efter sanning är för mig ett villkor för att kunna växa som människa och mogna. För mig känns sanningen befriande, även om den också innebär stunder av isolering och ångest. Att söka sanningen är att låta sig omslutas av den som av ett ljussken, att inte äga den eller utnyttja, inte använda den för att råda över andra utan för att bättre kunna tjäna och älska andra. Sanningen är för mig en underbar biprodukt av kristen tro.

Det gäller att älska sanningen. Låta den råda för våra liv, styra oss till goda gärningar, vårt beteende och vårt sätt att vara.

För mig som kristen talar den här berättelsen då ängeln Gabriel kom till Maria med bud att hon skall bli bli gravid om ”sanning”. Den handlar om när sanningens frö får växa, för att sedan nio månader senare, bära frukt. Berättelsen är i själva verket inte det viktiga, utan det inre budskapet. Just som de andra av Bibelns underbara berättelser om till exempel om Noas Ark, om Skapelsen, Jonas i valen och de tre pojkarna som överlever att ställas i eldstaden hos profeten Daniel – hör vi där människor berättar om Guds verk. Det som egentligen är obeskrivligt, berättas nu med våra ord. Det är oss viktigt att höra om Gud, vad Gud gör och vad han vill med oss. Ordet är viktigt, trots att vi är så fattiga i vårt ordval och ordförråd.

Det att söka sanning, kräver ett öppet sinne. I mötet mellan ängeln Gabriel, Guds sändebud och jungfrun Maria, sker något underbart. Maria tar emot Guds budskap, om kärlek. Här är det viktiga inte hur berättelsen går, utan vad den betyder. Just som min kompis som INTE ser ordernas och berättelserna bärande budskap - utan tittar bara på bokstäverna – kan vår förståelse av vad hände i evangelistens Lukas berättelse bli konstig. Om vi tittar bortom själva händelsen, och om vi försöker att förstå vad vill Gud säga och tänker på vad egentligen händer i bebådelse berättelsen? Maria, den tonåringstjejen får ett uppdrag som verkar helt omöjligt. Hon av alla, skall föda Guds son. Hon förstår inte helt orden, men säger; bli det som Gud vill. Hon får bära budskapet om Guds kärlek i världen. Uppdraget verkar ogörligt.
Berättelsen om mötet mellan Guds sändebud och Maria, kan inte förstås på vanligt sätt. Orden i Lukasevangeliet drar upp en bild av ett möte, mellan Guds sändebud ängeln och den unga tjejen Maria. Men bakom den berättelsen finns så mycket mer! Guds kärleksakt. Att han har bestämt sig för att hans son, Jesus Kristus skall födas på jorden, bli samtidigt Gud och man, till allas frälsning och liv. Trots att dagen idag kallas för jungfru Marias bebådelsedag, är hon inte den centrala gestalten, inte heller den fina ängeln – utan pekar själva historien till den som hela berättelsen handlar om. Jesus.

Det är precis det som talar till oss bakom kulisserna. Bebådelseberättelsen är bara en kuliss, faktiskt en ganska imponerande kuliss. Kulissen och aktörerna (ängeln Gabriel och jungfru Maria) pekar framåt till jul, och julens underverk. Därför firar vi inte Maria eller ängeln, utan Kristus idag. Vi bryter fastans tid för att fira att det frö som har börjat att spira. Ett rotskott har börjat att fästa sig i det jordiska. Gud son skall bli människa, och om drygt nio månader kommer vi att återkomma till Maria, när hon tillsammans med sin fastman, rider in till lilla staden Betlehem. Resten känner vi och hur den historien går.

I dag hörde vi evangelietexten från Lukasevangeliet och den profetiska gammaltestamentliga lexian från Mika. Båda talar om det som skall hända. Orden talar till inte våra hjärna utan till vårt hjärta. Guds kärleksakt verkliggörs genom en tonåringstjej, som fått det stora uppdraget att föda Guds son i världen. Hon kommer att få lida mycket, men också uppleva stor glädje. Henne minns vi alltid med vördnad och inte minst idag.

Jag talade om sanningen och vår efterlängtan efter sanning i våra liv. Här är han, han som är vägen sanningen och livet, han som komma skall, han som vi på fastan minns för det han var, är och kommer att vara.

Ikväll när dagens festljus brinner ner och mörkret omsluter vårt land och stad, förs vi tillbaka till fastans tid. Violetta färgen återvänder, fastans musik återinförs och vi förbereder oss för dagarna som kommer, själva passionshistorien.

Andakt - 3. vecka i fastan

Psaltarpsalm 51

Gud, var oss nådig, Gud, förbarma dig över oss. Se inte på våra synder, se inte på vår glömska.  Vi har inte älskat dig över allt. Men ändå finns du nära, så nära att vi kan om vi lyssnar höra din andedräkt. Din ande som omsveper oss som vårens varma fläkt vi längtar så efter.  I våra liv har vi varit sovande som under vinterns tunga snö. Vi längtar efter våren, att vi kan känna oss friare, frimodiga i själ och ande, att vi kan se alltings färger och njuta av skapelsens mångfald. Vi vill se våra medmänniskor må bra, vi vill att alla skall trivas och få chans att leva sitt liv levande, utvecklas i sin egen fart. Var med oss.  Psaltarpsalm 51 är en av de såkallade 6 botpsalmerna. Dessa uttrycker väldig starkt ångern och sorgen över den dagliga synden, det allt vi gjort fel och det vi inte gjorde, men borde ha gjort. Psaltarpsalmen är känd i den västkyrkliga traditionen efter psalmens första ord; Miserere – eller förbarma dig. Redan i fornkyrkan hade Psaltarpsalm 51 fått en fast status i församlingarnas morgonbön. Som en uppmaning till ett rikare liv, ett liv med Gud.Fastans tid handlar framför allt om självskådning. Att titta inåt. Jag ser det lite som ett slags ”hälsokontroll” utan nu är det inte den fysiska kroppen, utan den andliga som skall kontrolleras. När vi går genom den här självskådningen möter vi andra människor som håller på med samma. Jag var en gång på sådan en retreathelg ute på landet.  Det hände en gång att jag tittade över skaran som var där tillsammans med mig. Vi var många trasiga människor, trötta, utarbetade, ledsna, tomma – många var ensamma i sina tankar. Det kändes verkligen som på vårdcentralens väntrum. Alla hade någon börda, något men som gjorde att grådimman omslöt dem, livet kändes varken roligt eller intressant. Men då hände något.  Vi upplevde mötet med varandra. Vi förstod att mötet med en annan människa betyder att vi har den andra människans liv i vår hand. Vi såg varandra. Den kampen för att vara någon var i andras (och våra egna ögon) var slut, och ångesten över att inte duga, försvann. Vi förstod att vi fick jobba med våra liv. Sätta gränser. Akta oss vad vi säger och när vi säger saker. Vi lärde oss under retreatens gång att våra värderingar, vare det sig de var rätta eller ej, kunde bli normgivande för andra. Att våra ord kunde göra att andra kände sig antingen underlägsna oss eller överlägsna; att så småningom slutade vi lyssna, lyssna till det våra medmänniskor sade istället för att försöka att förstå deras ord. Det här handlade om att släppa taget. Släppa kontrollbehovet, sluta försöka att bli sedda genom att försöka att imponera. När vi mår dåligt, blir vi blinda för andras situation. Kan vara att när vi slutar våga, kanske pg föreställd okunskap att rädslan gör att vi blir oförmögna att närma oss andra. Blir vår kärlek då villkorsbunden? Slutar detta inte bara med att våra liv blir till en villkorslös rundvandring, där man kommer åter tills amma ställe åter och återigen?  Kanske är det frågan om att våga visa vår svaghet. Våga vara sårbar.  Det är länge sedan jag läste Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta. I den boken finns där många gulkorn, bland dessa finns en mening som kopplas direkt till det jag vill säga här – om det att våga: Det är när Jonatan och Skorpan sitter på Ryttargården och njuter av livet och lugnet som omsluter dem. Jonatan säger då plötsligt: ”Nu måste jag lämna dig och gå ut och slåss med Tengill!”   ”Men varför?” frågar då Skorpan ”Varför måste du det?” ”Ibland” svarar Jonatan ”måste man göra det som är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.”  Samma gäller oss, det kanske är inte farligt att möta en annan människa, men för många kan det kännas utmanande och obekvämt att ta första steget, jo, kanske lite farligt.  Första steget är att ge sig tid för andra såsom sig själv.  Första steget är att lyssna till en annan människa, och inte minst HÖRA.  Fastans tid handlar framför allt om självskådning och att lära sig att lyssna, till sig själv, till andra – till Gud.  

Ársins fyrsta fluga

Er vorið á leiðinni hér i Stokkhólmi?   Ársins fyrsta fluga hamaðist við að komast út, þar sem hún var föst milli glerjanna hér i "alrýminu" mínu.   :)

 

 

bzzzzzzzz..........

Fýluferð....

Sit hérna og er að lesa frétt af fýluferð Íslendinga til Lundúna!  Ég bara vona innilega að Bretarnir sjái sóma sinn í að greiða flugmiðanna fyrir íslensku samninganefndina sem í raun ætti að halda sig víðsfjarri breskum ströndum.  

Hér er um fáránlega stöðu mála að ræða.  Ég við þó bæta við hér að Íslendingar eiga EKKIað semja sjálfir persónulega.  Við eigum að skaffa okkur einhverja bestu lögfræðinga heims til þessa. Ópersónuleg framkoma og sérfræðiþekking- og aðstoð er það sem við þurfum. Ekki senda einhverja stráklinga úr viðskipta- og hagfræðideild sem enga þekkingu hafa á svona risamálum. Við eigum að velja okkur þá bestu og vinna málið faglega frá a til ö.

Leynifundur um Icesave

Þungur vetur í Svíaríki

Svíar hafa plagast af þungum vetri. Kyndikostnaður í landinu hefur aukist ótrúlega. Ferðalöngum hefur oft verið sagt a helst halda sig heima.  Kuldinn hér í Stokkhólmi hefur náð allt að -23°C.  Kaldasti dagur sem ég hef upplifað.  Samgöngur hafa verið gersamlega úr lagi. Aðeins neðanjarðarlestirnar hafa gengið á þeim köflum sem eru þá neðanjarðar.  Niðurfelldar lestarferðir hafa þar með verið daglegt brauð og hefur tekið hátt í 2 tíma til dæmis att fara frá norður Stokkhólmi til suður Stokkhólms, ferð sem annars tekur um 35-40 mínútur. 

2:a söndag i fastan

Första Konungaboken 19:1-8

Första Korinthierbrevet 10:12-13

Luk. 7:36-8:3

Saltarsálmur 130

En kompis, skrev i ett sms till mig nu får några dagar sedan: ”My God is a God of second chances”. Alltså min Gud är andra chansernas Gud. Blir det fel i början, finns alltid möjlighet att börja om. Gud vill att vi lyckas. Och det är skönt att tänka att Gud vill alltid ge mig en ny chans. Inget är så stort att Gud inte kan rätta till det och fixa. Gud vet vad jag vill, han lyssnar till mitt hjärta och men han vet också vad är bäst för mig, och tack vare Gud att jag inte alltid får vad jag önskar mig. Nu vill jag börja om och göra bra ifrån mig. Men detta är inte alltid så lätt. Stenarna i vägen är ofta för många och för stora. Stenarna kan vara våra medresenärer i livet, folk som känner oss folk som vet vilka vi är, folk som har haft med oss att göra bland annat i vårt nederlag. Kommer dessa någonsin att acceptera oss. Det kan vara svårt att titta förbi dessas blickar. Det kan vara svårt att ta sig framåt.

Steget kan vara för stort för oss, vi kanske inte alltid se utvägen. Ett sätt är att ödmjuka sig. Säga: Ja jag vet. Jag är dum, jag har valt fel i livet. När jag fick chans gjorde jag bara bort mig, så nu finns inget för mig kvar, bara skam och skuldkänslor. Var det så som synderskan tänkte, som kom fram till Jesus där han låg till bords fariséns hus? Hon vätte hans fötter med sina tårar, hon torkade hans fötter med sitt hår och smorde in dem med dyrt balsam. Hon struntade i att hon är kvinna, objuden till den middagen, hon blottade sitt hår vilket var otänkbart i den tiden.

Men desperata människor gör desperata försök. Hon hade kommit fel i livet. Jag verkligen tvivlar att det var hennes val att bli synderska, eller prostituerad som ordet har ofta fått stå för. Att låta andra utnyttja sin kropp för att kunna överleva. Det tvivlar jag. Evangelisten ger henne inga ord. Istället pratas det om henne, just som det är i verkliga världen. De som har nått botten får sällan chans att tala ut, beskriva sin livssituation, hur de kom till det som för många blir livets sista hållplats. Samhället ofta lägger ännu tyngre börda på dem som redan bär samhällets synd. Det är lätt för den nedtryckta att känna skuld över att den överhuvudtaget finns. Känslan av värdelöshet kan inpräntas i oss redan i barndomen, om vi känner oss bortstötta. Vi kan bli mer och mer övertygade om vår egen värdelöshet, om vår underlägsenhet och vår ondska. Vi kan uppleva samma senare i livet, genom mobbning pi arbetslaget, av någon i maktposition, i familjen, bland vänner, i våra fritidsaktiviteter och så vidare. Vi flesta känner till hur saker kan få ett fel start. Ibland känns det som man aldrig kommer ihåg annat än precis det julbordet på jobbet när den eller den blev sååå berusad, gjorde eller sade något dumt, gjorde bort sig med att skriva något dumt på facebook eller uttalade sig om något som var olämpligt i sammanhanget någon annanstans. Sådana saker verkar aldrig försvinna. Ibland förgiftar sådana småhändelser ens arbetsmiljö och förtroendet för den människan ifråga.

Eller mannen som hela sitt liv har varit en mycket pålitlig familjefar och engagerad på jobbet. Efter mindre bråk med sin fru, tar han bilen och kör rattfull. Det var fel, men skall hela hans liv brännmärkas, och hans möjlighet till ett vanligt liv försämras? Han känner sig smutsig, hans rena fina förflutna har spillts. Har han någon väg tillbaka till förra liv? Förlåter han sig själv? Blir han förlåten efter att han tagit sitt straff? Gud sträcker handen inte ner till den fallna, den som nått botten. Jesus finns där med den behövande, den utsatta. Kristus är inte bunden av tradition. Det är vi som skapat traditioner för att vi skall känna oss trygga inom enslags trygghetsram. Gud har inget sånt, han behöver inte ritual och protokoll. Han griper in i våra liv, där vi är. Han går förbi de hinder vi skapar oss själva och för andra, för kärleken känner inga gränser.

Samma måste vi göra: för att möta den utsatta, den som lider, måste vi ibland gå förbi alla traditionella hjälpmedel och statlig segtfungerande beredskap. Det är fråga om liv och död där tid är viktig. In i dennas liv vill Herren Jesus komma med sin kärlek och inte bara ord om upprättelse utan att människan upprättas. Vårt uppdrag som kristna handlar bland annat om att ge ljus till dem som inte har det, tända ljus där det har slocknat och hjälpa den som fått ljuset att skydda det och hålla det levande. Vi måste som Jesus, ge en andra chansen. Inte bara det, även tredje chansen – tills vi slutar räkna. Den som behöver vår hjälp har oftast åkt hårt mot botten och skadats. Känslorna kan vara förlamade, modet säkert försvunnit, livsviljan med. Man kan vara apatisk mot den hjälp man får, ens ögon kan vara blindade för den hjälp som ges.

Synderskan ägde ägde hopp, annars skulle hon inte ha trängt sig in på den middagen objuden. Men många har ingen hopp kvar. Många känner till sådan en värdelöshet att inget hopp finns kvar. Man lever helt enkelt av någon gammal vana. På väg ingenstans från ingenstans. Vi kan inte föreställa oss hur andra mår. Men vi kan försöka att sätta oss i deras plats och se hur vi skulle uppleva deras livssituation. Frågan är då vad kan jag göra för att upprätta denna människa, vad kan jag göra för att denna människa får uppleva sin värdighet och få annan chans i livet? Vår Gud är andra chansens Gud.

1:e söndag i fastan

I.Mos. 4:3-7
Jak. 1:12-15
Matt. 16:21-23

Saltarsálmur 31:2-6

Vi befinner oss nu i fastans tid. Vår gudstjänst präglas av det. Det är som att vi går från dur till moll, vi använder den violetta färgen som är så symbolisk för tiden innan påsk och vi har slutat sjunga kyrkans glädjelovsång samtidigt våra psalmer och texter får en aning allvarligare karaktär.

Dagens tema är ”Prövningens tid”. Det leder tankarna till min fråga: Varför sätts vi hela tiden på prov?

Vi hittar en hundralapp på gatan utan för bussen, skall vi ta den och stoppa ner i fickan eller skall vi fråga om någon av de som klev på bussen har tappat pengarna?

Ett paket med de godaste danska marsipanbröd som finns har öppnats här nere i Pulsen. Skall man ta ett marsipanbit, eftersom paketet kommer inte kunna säljas?

En äldre man halkar vid busshållplatsen. Väntar du tills någon går fram och hjälper honom att stå upp igen och då går förbi eller kommer du direkt till mannens hjälp?

Eller du sitter och skriver tenta i skolan. Du är inte säker om ditt svar är rätt eller fel. Du ser vad en duktig klasskamrat har skrivit. Kopierar du hennes svar eller låter du ditt svar stå kvar?

Varje dag prövas vi. I stort och smått. Det är inte Gud som prövar oss. Det är vi som prövar oss själva. Ibland blir vi nöjda med oss själva. Känns det inte bra att ändå fråga om någon har tappat pengar utanför bussen, att vi inte tar det som vi inte har betalt för, att vi reagerar snabbt och erbjuder hjälp den som halkar eller lite på sig själv och få själv ett betyg utan hjälp? Jo det gör det. Och kanske blir det så att ingen saknar pengarna och då får vi ändå behålla den :)

Ofta har jag frågat Gud, varför låter du detta ske? Varför? Hur länge skall jag vänta på att det goda sker i mitt eller någons liv? Som det står i Jakobsbrevet vi hörde läst från här innan, det är inte Gud som frestar oss. Istället står vi framme för att ha val. Att vara fri, vara sin egen herre och kunna bestämma själv tycker vi är en självklarhet. Som barn bär våra föräldrar ansvaret för oss, vi får långsamt börja välja saker och säga vad vi tycker. När vi mognas och blir äldre, blir vårt ansvar allt större och våra beslut rör fler och fler människor och ansvaret vi har ökar. Men hur förvaltar vi ansvaret och friheten? Vi tittar på tidningar. Det som verkar säljas bäst och väcker vårt intresse är när någon annan har tagit felsteg, hamnat snett i livet, gjort bort sig, lockats av löfte om snabba pengar, beundran och bekräftelse eller hållit på med det annat som svalar våra svaga sidor vad det kan nu vara: narcissism, girighet, kåthet, oärlighet eller helt enkelt det att inte hantera de elementära sakerna. Eller helt enkelt gjort fel val i livet. Hur väljer vi när vi ser sådan personlig tragedi? Vad ser vi, vad tänker vi, vad säger vi? Väljer vi att döma? Väljer vi att visa vår avsmak? Tänker vi någon gång vad ledde till tragedin? Vad gjorde att individer kom till sådan ett personligt skeppsbrott? Försöker vi att förstå utan att döma? Ber vi för de olycksamma? Vilket val gör vi?

Över entrén till Appollotemplet i Delfi i Grekland fanns en inskrift där det stod: Gnothe seauton, eller på svenskan ”Känn dig själv”. De var kloka de gamla grekerna i Delfi och uppmanade folk att först skåda eget hjärta och tankar, innan man sökte sig till orakeln. När de skrev ”Känn dig själv” menade de egentligen: är du redo, har du försonats med digsjälv? Ett tryggt självkritiskt och stabilt fundament behöver vi alla för att kunna bygga på våra liv. När vi gör fel, eller när något blir väldig fel. När det onda händer, när onda saker händer gott folk då tänker folk ofta, var är då Gud? Varför gjorde han inte något, varför grep inte Gud in den följden av händelser som ledde till den olycksamma händelsen? Varför händer onda saker gott folk? Vi vet inte. Varför blev den unga kvinnan cancersjuk? Varför blir vissa spelberoende? Medan andra faller i drogmissbrukets mörka grotta? Varför dog lilla barnet i plötslig spädbarnsdöd? Ibland kan man verkligen säga att något hände av ingen anledning. Det bara sker.

Ibland skapa vissa människor sorg och smärta för andra. Kan vi då säga att det finns ondska i världen? Kallar inte Jesus Petrus för Satan (eller fiende) i evangelietexten? I texten vi hörde från Första Moseboken om bröderna Kain och Abel, blossar avunden upp. Visserligen fanns det ont i världen. Jag kan inte prata om något Helvete där Djävulen står med trefork vid den hemska helveteselden någonstans djupt i mörkrets mörker, jag har inte varit där. Men ondskan har visserligen etablerad sig i världen. Det vet vi och förstår. Vi ser misären allt omkring, fattigdom, krig, hungersnöd, inbrott och våld, brott mot mänskliga rättigheter, brott om djur och naturen. Det mesta av den här sorgen, lidandet och misären orsakas av hur människor utövar sin fria vilja hänsynslöst. Och där finns en som följer noggrant hur vi utövar vår fria vilja. Honom känner vi, han har många namn. Jesus kallar honom för Satan eller fienden. Han är ondskan i världen, och med list och lögn tar han varje chans han kan att vända på våra tankar och gärningar. Han har inget att förlora, att att vinna.

Jag vet att varje och en av oss känner till orättvisor av olika slag. Där oskyldiga utsätts för andras dumheter och där ondskan styr andras gärningar. Där har vi uppgift att föra till rätta det som är fel, agera och hjälpa den utsatta och den som utsätter. Kristen tro menar att ingen är född ond. Men vi har svårt att fota oss i den här världen, en värld där ondskans makter lurar oss och med list leder oss av den rätta vägen. Världen är ingen lätt plats att leva och trivas i. Ondskans makt kan man endast segra med den goda kraften. Kristus föds in i denna värld, för att rädda oss från ondskans makt. Med ödmjukhet och tålamod, med uthållighet och självkritik, med fred och kärlekens villkorsslöhet kan vi stå fasta som Ordets, som Kristi budbärare. Den allvarliga fastans ton, vill att vi tittar inåt, skådar våra hjärtan, våra tankar. Fastan get uppmaning till oss alla åt oss alla att vi skall vara vaksamma. Ty när vi prövas av världen omkring oss, när vi kommer i närkontakt med ondskans makter eller utsätts för prövningar av olika slag, står vi starka med Kristus i våra hjärtan, i en levande tro som ger oss modiga, kloka och rättvisa i ord och gärningar. Således kan vi bli den goda kraften, inte bara i våra egna liv, utan och för andra.

Um erfðasynd, skuld og óhrein börn

Síðustu misserin hefur sú umræða orðið æ háværari hér í Svþjóð, hverngi túlka eigi þetta með erfðasyndina og skuld mannsins. Spurningin hefur þróast og í dag er farið fram á endurskoðun á skírnarguðfræði kirkjunnar. Þetta er stærðarinnar mál.  Snertir eitt af sakramentum heilagrar kirkju og kenningargrundvöll margra presta og guðfræðinga. Kirkjudeildir halda að sér höndum og hafa skipað nefndir sem eiga að vinna bak við tjöldin.  Nefndirnar eiga að skýrgreina skírnarguðfræðina og þá spurninguna hvort hér hafi okkur borið af réttum vegi.

Ég drep nú niður í nokkrum megingreinum þeirra kennimanna sem farið hafa fremst fyrir þessari beiðni um nýjan kenningargrunn fyrir kristinni skírn.

Fyrst er að greina frá að í skírnarritúali sænsku og dönsku kirkjunnar er að finna leifar hins svokallaða "exorcism" eða "útdrifningar".  Kenning miðaldakirkjunnar er að börn verði að skíra svo fljótt sem auðið er, áður en þeirra synduga eðli kemst í samband við höfðingja hins illa, Lúsífer. Börn sem létust áður en þau voru skírð, höfnuðu utan kirkjugarðs - eða urðu "utangarðsbörn".  Í handbók sænsku kirkjunnar stendur fljótlega eftirupphaf skírnarritúalsins: "Gud, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i Livets bok, och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid". Þessi texti hefur einfaldast lítið eitt síðan á miðöldum og orðfærið "mýkst". I danska skírnarritúalinu stendur: "N.N. Forsager du Djævelen og alle hans gerninger og alt hans væsen?" 

Orðin virka kannski á okkur í dag sem svolítið köld og gamaldags. En hvað um það, kirkjan er gömul og breytist hægt - en örugglega. En hvers vegna vill fólk losna við þessi fornu orð úr skírnarritúalinu?   Umræðan snýst um skilning fólks á hugtakinu "erfðasynd". Og ekki bara það, heldur líka hvort kirkjan þarf að endurskoða hvort hana hefur borið af veginum í aldanna rás. Hér er spurningin hvort Pelagíus biskup [354-420] hafði kannski rétt fyrir sér að við fæðumst hrein og ósyndug, en með misbeytingu okkar frjálsa vilja, föllum við syndinni að bráð.  

Þetta eru vangaveltur mínar nú þegar ég er að lesa gömlu kirkjufeðurna og heimildir um fyrstu ár kristni í heiminum.

Gaman væri að heyra viðbrögð áhugasamra um málið!  :)

Calypso

Mín spurning til stjórnvalda er þessi: Hvað bjó að baki þá er íslensku þjóðinni var synjað um réttinn að sækja Breta til saka fyrir að beita á okkur hryðjuverkalögum? Hver átti ávinningurinn að vera af því að EKKI sækja þá til saka?  Hvað fengum við fyrir auðmýktina og undirgefnina?  Eitthvað hlýtur að hafa komið í staðinn?

Ljóst er af orðum Alain Lipietz að réttarstaða Íslendinga var og er sterk.  Því spyr ég fyrrnefndra spurninga og hvers vegna íslenskri þjóð var ekki unnt að fá uppreisn æru?  

Lipietz: Veikur málstaður

Vill Skrekkur frá?

Ljóst er að Gylfi fer frá, þar sem hann er svo sólginn að hoppa frá ábyrgðarhlutverki sínu við uppbyggingu landsins eftir hrunið. Hinir sem eru af heilum hug eiga að sjálfsögðu að halda sínu starfi áfram - enda kaus þjóðin að svo sé.  Sitjandi stjórn er resultat af ákvörðun meirihluta atkvæðisbærra kjósenda og hefur ríkisstjórn og Alþingi fullt umboð áfram.

Ríkisstjórnin situr auðvitað áfram, og hleypur ekki frá ábyrgð.   Heldur byggir upp landið á ný með þjóðinni sem kaus hana til eins kjörtímabils.

Gylfi: Stjórnin frá ef Icesave fellur