Ryksugan á fullu, étur alla drullu...

Nú er komið að hreinsunum áratugarins ef ekki aldarinnar. Hin íslenska "nomenklautura" eða bestuvinafélagið, er með ríkisvaldi lagt niður.  Svangir úlfar auðvaldsins ráfa ekki lengur um stræti borgar og bæja leitandi að smápening almúgans. Börnin eru farin að þora aftur út á göturnar með vikupeninginn sinn upp á vasann og sólin er farin að skjóta einstaka geisla niður á kalinn svörð.  Pilsin fara að styttast og brosin að breikka.

Nú hafa Davíð og félagar hans í Seðlabankanum hafa fengið rauða spjaldið. Þeirra er að gera eins og maður sér í bíómyndunum; að taka pappakassa og stinga í hann myndum, persónulegum munum og litlu grænu plöntunni ofan á allt.  Jóhanna forsætisráðherra er að taka til. Nú er sungið:

Ryksugan á fullu étur alla drullu,
lalalala, lalalala, lalalala.
Skúra skúbb´ og bóna ríf´ af öllum skóna,
lalalala, lalalala, lalalala.

Og ef þú getur ekki sungið reyndu þá að klappa.
Og ef þú getur ekki klappað reyndu þá að stappa.
Svo söngflokkurinn haldi sínu lagi.
og syngi ekki sitt af hvoru tagi.       (Ólafur Haukur Símonarson)
 

 

Þetta ástand í íslenskum sérmálum átti ekki að koma neinum á óvart. Ég set í dag spurningarmerki við menntun háskólanna í viðskipta- og hagfræði.  Einn gamall kennari sem ég talaði við fyrir tveimur árum síðan sagði við mig um efnahagslífið á Íslandi ætti allt eftir að fara fjandans til. Að ef fólk gerði ekki eitthvað í því að stöðva taumlausa eyðsluna eða hvað hann nú kallaði fjármálapláguna myndi þetta allt keyra um koll. Þetta var tæpum 2 árum áður en allt hrundi á Mikjálsmessudag 2008. 

Þetta sannarlega hreyfir hugann í átt að sögu Hans Christian Andersens um Nýju fötin keisarans.  Auðtrúa almenningurinn keypti röksemdafærslu bankamanna og þeirra sem sýsluðu með hlutabréf. Allir dásömuðu þetta allt, fannst þetta frábært og fólkið skyldi ekki að það lifði á innihaldslausum peningabréfum, inistæðulausum tékkum ráðamanna banka og ríkis. Skjóti gróðinn var eins og glópagull. Blekkti það eins og alvöru gull og enginn vildi hætta á fylleríinu svo enginn sagði það sem ekki mátti segja. Svo voru það nokkrar svangar hjáróma raddir sem skyndilega sögðu eins og litli strákurinn í ævintýri H.C.Andersens: Já, enn hann er nakinn, Davíð er nakinn ... og .... og allir stjórnendurnir eru naktir.  Hí hí hí...  og loks skellti allt fólkið upp úr.  En skjótt kárnaði gamanið og veislunni var slitið.

Kennarinn sagði að allir hefðu vitað, bara enginn sagði neitt!  Meðvirknin var fullkomin. Núna situr ein biturðin eftir.  Sjálfstæðismenn leiðir yfir því að fólk vill ekki vera "memm" lengur.  Hinir krakkarnir svara núna: Nei þið eruð hrekkjusvín, stelið og ljúgið!  Við viljum ekki vera með ykkur lengur.  Farið! 

Já og núna er ríkisstjórn Jóhönnu Sigurðardóttur að bretta upp ermarnar. Nú skal skúra skrúbba og bóna. Ryksugan er á fullu.  Fækkun, einföldun og skilvirkni eru mikilvæg orð nú. 

Góðar kveðjur til Íslands og til Jóhönnu forsætisráðherra. Sannarlega er hennar tími kominn!

Jóhanna og Davíð ræddu saman

Miskunnsami Samverjinn

Ögmundur er aumingjagóður eins og nafni hans síðasti rómversk katólski biskupinn í Skálholti. Örlæti á réttum stöðum má kalla náungakærleik. Flestir þeir sem þurfa oft að leggjast inn á spítala er fólk sem líður fyrir sjúkdóm sinn, ekki bara líkamlega (sem oft kann að vera nóg) heldur félagslega og ekki minnst efnahagslega. Að fyrri ríkisstjórn ætlaði sér að seilast niður í vasa þeirra sem minnst máttu sín sýndi auðvaldsins rétta andlit, þeirra sem svo illa fóru með oss.

Vonandi er þetta bara byrjunin á hreinsun samfélagsins. 

 

 

Innlagnargjöld afnumin

Kristusgestalten

Erindi mitt sem flutt var þann 29.01.2009 á ráðstefnu og námskeiði um kristna trú í St. Jakobskirkjunni í Stokkhólmi á vegum Dómkirkjusafnaðarins í Stokkhólmi:

Kurs om kristen tro, i S:t Jacobs kyrka – 29.01.2009

”Kristusgestalten”  

av Baldur Gautur Baldursson, präst  

Först vill jag tacka Sabina Koji som har arrangerad denna kurs om Kristen tro. Jag tycker det är enormt viktigt att bjuda på den möjligheten att samtala om tro, sin tro och sin trosupplevelse och kunna diskutera sina frågor. Olika föreläsare ger en bredd ämnesvalet och hur det sedan hanteras.  Jag har fått uppgiften i dag att tala om Kristusgestalten. Jag ger min text lite personlig karaktär och hoppas jag att det hjälper er att dela mina tankar.

 Hur förväntar vi oss att Kristus möter oss i livet?

_______________________

Lukasevangeliet 24:13-32 

Det finns en liten berättelse om en man som bodde ute på landet. Hela lanskapet var översvämmat med vatten. Mannen, som het Harald, satt uppe på taket på sitt hus och tittade på hur vattnet jämt steg och steg. Då nalkades hans granne på en liten båtsnäcka och kallade att Harald skulle rädda sig och hoppa över i båten innan han drunknade. "Nej, tack" svarade Harald, "jag litar på Gud". Vattnet steg och snart hade vattnet nått hans mage. En man på motorbåt kom till honom och ropade och försökte att får Harald att kliva ombord i motorbåten.  "Nej" svarade Harald "jag litar på Gud". Till sist satt Harald uppe på skorstenen och vattennivån nådde honom i halsen. Då kom en helikopter. En lång stege kastades ut till Harald, men han ville inte med, utan skrek "jag litar på Gud".  Vattennivån steg och Harald drunknade.

Harald förstod att han var nu i himmelriket och ville nu få förklaring på varför den Högste inte hade räddat honom.  "Herre" sade han "jag litade på dig; varför räddade du inte mig ur faran?"  "Harald människobarn" svarade Gud. "Vad menar du egentligen? Och jag som skickade till din räddning; först en granne till dig på liten båt, sedan en man på snabb motorbåt och till sist en helikopter".   Vad ville du mer?

Jo, vi har olika gudsbilder och hur Kristus förväntas gestalta sig bland oss varierar.

I.

Vi befinner oss i Norge. Vid en djup och lång fjord längst i norr. Det kalla norska vintervädret slår hårt mot den skurna norska västkusten och den lilla byn som står öppen mot havet. Det blåser jämt och oblitt från havet. Osynlig nåd håller havet i styr. Läpparna smakar salt efter endast få minuter ute i vädret. Längre in mot land övertar snön. Den fjord som gömmer sig mellan höga berg, heter Berlevåg fjord. Vid bergens fot ligger Berlevågbyn som ett barns leksak av små trädklossar målade i grått, gult och vitt, rosa och andra färger.

Så inleds boken Babettes gæstebud av Isak Dinesen. Isak Dinesen var ett pseudonym för danska författarinnan Karen Blixen. Den korta novellen om Babettes gästabud handlar om de två systrarna Martine och Philippa och livet i den lilla norska byn Berlevåg på 1800-talet. Deras far var prost och flickorna fick en strängt religiös uppfostran. Efter faderns död fortsatte systrarna med samma puritanska leverne; de tog hand om fattiga och uppoffrade kärlek och familjeliv till förmån för Gud. En dag kom en fransk kvinna och knackade på hemma hos systrarna. Hon har flytt undan den blodiga Pariserkommunen och sträcker fram ett brev. Brevet är från operasångaren Achille Papin som gav Philippa sånglektioner när hon var ung. Papin minns Philippa och hennes familj som de godaste människor han mött och skickar därför Babette till dem. Hon är bra på att laga mat och erbjuder sig att bli hushållerska till systrarna. Eftersom de två systrarna anser att alla jordiska njutningar är en synd förklarar de för Babette att hon ska laga så enkel mat som möjligt. Hon gör som systrarna säger och lagar klipfisk och øllebrød dag ut och dag in.

Detta är upptakten till Karen Blixens korta men innehållsrika berättelse om konstnärskap, mänsklighet och men framförallt kärlek. Historien har många bottnar, och det är verkligen intressant att se hur mycket som kan rymmas på knappt 85 sidor. Språket är kortfattat och exakt. Inga långa målande miljöbeskrivningar eller utdragna monologer ur personernas inre, utan endast det som för berättelsen framåt. Det är en fin historia om mänsklig uppoffring som står i tydlig kontrast mot dagens sekulariserade samhälle. Men den korta och storslagna berättelsen har ett djup, en resonans i en annan berättelse vi känner kanske ännu bättre, en skriven av läkaren Lukas. Sagan av de två sorgsna lärjungarna som var på väg till Emmaus från Jerusalem.

Babette gör som hon skall, enkel lättlagat mat till de fattiga, där tanken blir det viktiga och Guds kärlek läggs i matskålarna. Babette lyckas spara pengar åt de gamla systrarna och de verkar väldig nöjda med hennes tjänster. Den enda kontakten Babette har med sitt hemland Frankrike är en lottobiljett som hon förnyar varje år - och åren blir många. De få fattiga i byn Berlevåg blir äldre och mer behövande för systrarnas hjälp och gemenskap. Men gamla intriger bland dem uppstår och den ande som svävat tidigare medan gamla prästen hade varit i livet och varit en källa för lilla samhället, hade nog bleknat lite och förtunnats. En dag säger systrarna Martine och Philippa att de vill minnas hundraårsdagen av prästens födelsedag och vill bjuda hem till enkel middag.

En dag får Babette brev från Frankrike.  Hon får veta att hon har vunnit 10 000 francs i lotteri. Nu tror alla att hon skall bege sig till Frankrike och njuta av sin vinst. Hon frågar systrarna om hon får laga en "fransk middag" till minnesdagen om gamla prästen. Systrarna kan inte säga annat än ja, eftersom Babette har arbetat nästan utan lön i flera år. Babette beger sig bort i några dagar för att förebereda och beställa in varor till middagen.

Några dagar före gästabudet, återvänder Babette med råvarorna. Systrarna ser att bland dessa finns vin, främmande och lockande frukter och även en levande sköldpadda. De blir rädda. Vad har Babette burit in i deras hus? Efter mardrömsnätter går systrarna ut till alla inbjudna och ber dem att förstå att Babette menade väl. Att ingen skulle säga ett ord om maten, att alla bara skulle tänka på det saliga minnet om gamla prästen. Det var bäst så.

Under den magiska kvällen frambärs underbara främmande rätter, där den nästa överträffar den föriga, en kulinarisk njutande av mat och vin skapar en atmosfär där förlåtelse följs av tolerans och kärlek. Babettes underbara måltid förenar det gamla och gammal falnat kärlek får liv igen.

Efter måltiden, när alla hade lämnat systrarna i nästan helig extas, får vi veta att Babette hade lagt alla sina pengar, hela stora vinsten på 10 000 francs på måltiden - pengarna var slut. Hon hade offrat allt för att ge det bästa till dem hon inte ens kände.

Det är många år sedan jag läste Karen Blixens bok Babettes gästabud, men fortfarande lever den i minnet som om jag hade läst den igår. Det var något som rörde mig för att i den har jag sett ett budskap, så djupt, så högt och så heligt. Ord som berörde mig, ord som stor i liknelse med den av evangelisten Lukas skivade texten om de två männen som färdades från Jerusalem till Emmaus. Här har Karen Blixen gestaltat Kristus och den heliga nattvarden. Det centrala elementet i kyrkans liv.

II.

Ikväll befinner vi oss i den här gamla kyrkan. S:t Jacobs kyrka. I 367 år har den stått här och ornerat Kungens trädgård. 1311 vet vi att en kyrka helgat åt aposteln Jakob den äldre Zebedeusson fanns på samma plats. Ett nordiskt pilgrimsmål. Vad är en kyrka? Vad står den för? Och vad betyder den något för oss? Listan kan bli oerhört lång om vi lägger ihop våra tankar. Arbetsplats kan någon säga. Gudstjänstlokal kan någon annan säga. Ett hus där Gud finns och kanske bor. Någon kunde väl säga att kyrkan är en minnesvarde för det förgångna, det som var. Jag brukar kalla kyrkan för en mötesplats. En reserverad mötesplats - i modern tid: motesplatsen.se. 

Den här kyrkan vittnar i sin struktur, form och utseende om en teologi. Ett samspel mellan teologi och arkitektur (och konst). Den här kyrkan är sin tids tolkning av Gudsbilden, hur dåtida människor såg Gud, hur han presenterades. Den här kyrkan föreställer också en stil, ett framställningssätt som sedan dominerar våra kyrkobyggnader fram till våra dagar.

Det hände runt 1140 i Paris. En ny stil födes, gotiken. Det som händer är ett kulturhistoriskt genombrott, som tar sig form och i sin nyskapade helhetsbild sträcker den sig ut till hela samhället. I konsten, musiken, filosofin, litteraturen, i det sociala och politiska livet. Vi vet att vissa utföranden av den gotiska stilen hade tidigare visat sig, särskilt i Italien, men det var här det tar sin slutliga utformning och tolkas i teologiskt sammanhang. Det var abboten i S:t Denis Suger som såg att Gud finns inte bara i kyrkan, utan överallt. Att han fanns i naturen, han fanns i det goda, det som gav liv. Gud var ljuset. Inspirerad av Johannes evangeliets första kapitel, kommer fram en tolkning av världen. Världen var inte ond. Dualismen, det gudomliga och det jordiska rivaliseras av den tanken att Gud fanns också i världen. Hade inte Guds son, Jesus Kristus föds som människa. Men världen var fortfarande de långa skuggornas plats. Visserligen var världen en farlig plats, och fortfarande djävulens jaktmark, men även den plats Gud där uppenbarade sig, den jord Guds son Guds son blev människa på och delade vårt liv.

Abbot Sugers dagböcker finns idag och vi vet hur han tolkade evangeliets ord: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom,...". Vad gör abbot Suger, jo som byggmästare ger han order om att alla pelare skall höjas, att de romanske tunnvalvbågarna skulle höjas i mitten och sträcka sig upp mot himmelen. Stora fönsteröppningar skulle släppa in ljus och med föresagda ändringar behövdes inte de enormt tjocka bärande väggarna. Kyrkorummet öppnades och pelarsystemet smalnade. Det som verkade oändlig takhöjd blev en bild för himmelens stjärnvalv, pelarna representerade helgon som var mellangångare mellan det himmelska och jordiska, stora fönsteröppningar gav ljus och ofta ersatte takmålningar med underbart målade glasfönster som var berättade i sin tur. Musiken ändras, det sjungna ordet upplyfts och det vi kallar för gregoriansk musik gjorde det möjligt att berätta med ord i kyrkorna (eftersom inte gick att tala i dessa enorma ekande katedraler). Kyrkan blev mötesplats. Abbot Suger skriver i sina memoarer och citerar bland annat Efesierbrevet: Ni är inte längre gäster och främlingar, utan medborgare som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till fundament, med Kristus Jesus som högsta hörnsten, han som förenar båda väggarna och i vilken hela byggnaden, både den andliga och materiella, växer till ett heligt tempel i Herren. Ju högre och bättre vi strävar att göra den materiella byggnaden, desto mer får vi lära oss att vi själva tillsammans byggs upp till en andlig boning för Gud i den helige Ande.  Idag njuter vi av frukterna av abbot Sugers tankesmide och den här kyrkan representerar den tanken i sin form. Högre, närmare (psalm 271 "Närmare, Gud till dig, närmare dig!").

Ljuset blir en gestaltning för Kristus, som representerar hans närvaro. I alla tider har det levande ljuset, vare det sig dagsljuset som kastar sina strålar in genom de stora fönstren eller genom färgat glaset här i koret, eller ljuset på altaret, ljusen vi tänder i ljusbäraren, ljuset vi bär in under processionen i söndagshögmässan. Viktigast är ljuset som tänds i våra hjärtan; hoppets ljus, tacksamhetens ljus, förlåtelsens ljus, kärlekens ljus, de goda gärningarnas ljus, dopets ljus och även när vi tar avsked av nära och kära, står ljusen nära kistan, tecken på Kristi närvaro nu och i eviga livet hinsides. Ljuset är allas; ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna, som det står i Lukasevangeliet.

På många olika sätt har vi försökt att göra Kristus åtkomlig. Vi försöker att skåda och förstå det himmelska, det som verkar så långt borta. Vi försöker hela tiden att få tag på, röra och prova. Men det himmelska är inuti oss, den heliga anden, livsanden given av Gud från första människan till den sista. Det är så nära att vi inte ens ser det.  Kristus är här mitt ibland oss. Nattvardens centrala läge gör att vi söker oss inåt i kyrkan, in mot nattvardsbordet samtidigt som vi söker oss inåt i oss själva. Enligt den tanken har jag alltid varit mycket förtjust i de altare som står upp mot kyrkors östväggar. Jag ser framför mig ett bords ände som på sin längd befinner sig i himmelriket, där den himmelska måltiden pågår. Vi som kristna får del av den måltid, den glädje och den gåvan. Vi ställer våra finaste kärl på bordsändan och serveras av Kristi nåd. Kristus stiftar nattvardssakramentet med sina ord som det centrala, kärleksmåltiden så att alla kan vi vara ett (Joh. 17:21). Kristus använder sig av något så egendomligt som måltiden, elementärt för vårt jordiska liv och för den till ett central läge. "Gör det i min åminnelse". Måltiden är både symbolisk, men framför allt verklig. Människans behov för att förstå, svaras med mystiken. Det dolda förblir heligt men njutbart. De fem sinnen bekräftar verkligheten medan hjärta och hjärna mottar signalerna och besvarar. I gudstjänsten deltar vi med bland annat psalmsång och i bön, vi ser det som sker, följer med prästens föreberedelse och symboliska kläder, vi ser ljusen och kalken, vi hör texten och orden omkring nattvardshelgandet, vi tar i varandras hand och önskar fred, vi luktar och smakar vinet, vi känner dess värme i kroppen. Allt detta skapar relation till det moment vi upplever, Kristus är nära, särskilt nära och i nattvarden, förvandlas vi. Det blir reaktion och motreaktion. Kristus speciella närvaro i nattvardssakramentet helgar stunden och hans nåd, Guds nåd helgar oss. Vi kommer så nära vi vågar. Vi blir rörda av gudomen. Tillåter vi oss att bli berörda i hjärta och själ?

III.

Jag vet inte om Gud någonsin har känt sig hemma i de kyrkor och tempel vi har byggt till hans ära. Det vet jag inget om. Men han finns där vi finns. Vare det sig vi är ensamma eller fler sammankomna. I praktfulla kyrkor eller liggande i avlagd tunnel någonstans. Abbot Suger sträckte händerna mot den levande Gud, den Gud som fanns i ljuset, fanns i det omätliga och gestaltade sitt försök genom sitt byggnadsverk utanför Paris med sina strävbågar och insläpp av ljus. Han ville förhärliga Gud och det vittnar hans byggnad och texter om.  Vi sträcker ut händerna, upp och ut mot Gud. Jag förstår att under någon av de nästa föreläsningarna kommer det att pratas om bönen - så jag går inte in på den här.

Själv har Kristus gett oss hjälpverktyg, verktyg vi skall använda när vi känner behovet eller suget för att närma oss honom. Kristus ber oss att minnas honom när vi samlas i hans namn och om hans namn. Där kommer vi åter till kyrkan som mötesplats. Här kan det med begrepp vara lite tillkrånglande. Kyrka kan förstås som administrativ juridisk institution det vill säga Svenska kyrkan (med logotyp, hierarki, etc) eller som byggnaden vi befinner oss i. Jag väljer tredje valmöjligheten och den är att se oss, kristna syskon, vi som känner samhörighet i tron på den treeniga Gud; fader, son och helig ande. Helhetstanken är viktig hos aposteln Paulus. Han diskuterar i sitt Romarbrev vad det betyder att tillhöra Kristus hur han ser sambandet mellan oss och Kristus. Han säger i Romarbrevets tolfte kapitel: "Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgår vi, fast många, en enda kropp i Kristus..." Kristus Gud är huvudet och vi är lemmarna. Vi tillhör en helhet och den helhetstanken är viktig för att förstå kyrkan och sambandet mellan oss och Kristus. På det sättet gestaltas Kristus som ett andligt tempel, en kyrka som ett levande hus där han är hörnstenen. I Förra Petrusbrevet pratar brevskrivaren om oss som levande stenar, av vilka vi bygger Kristi kyrka. Kristus är byggmästaren och vi är de levande stenarna som han skall bygga sin kyrka på jord av.

Jag kan inte säga vad Kristus är för dig. Gud möter var och en genom ett personligt möte. Men jag kan säga vad Kristus är för mig och hur jag ser honom. Konsten bland annat har sedan jag var liten pojke - och det var länge sedan, påverkat min syn och hur jag ser Kristus. Bertel Thorvaldsens staty av Kristus där han står med öppen famn bakom altaret i Vårfruekirke i Köpenhamn har ofta varit den bild jag har av honom. Men framför allt ser jag honom som broder, som den som alltid är nära, den som säger; Baldur du kan. Som den som tar sig form av en starkt närvarande ansiktslös gestalt. Han är med mig under dagens lopp, han är verklig och gestaltar den drivkraft jag behöver, det framtidshopp och livssyn jag vill sträva efter att leva. Han förstår det liv jag lever och han säger ofta: Baldur, du kan göra bättre! Han känner mitt namn, mina känslor och vet hur jag agerar i de olika situationerna. Han delar sorg och glädje med mig. Han är alltid där när jag ropar - och frågar mig då "Varför hojtar du Baldur, du vet jag är här bredvid dig". Han är och han är för mig som en vän jag vill presentera för alla! Han är för mig som det står i psalm 37 i Svenska psalmboken: Kristus är världens liv, han och ingen annan.  

Hur kan vi presentera, förkunna och berätta om det heliga?  Vårt kändaste tecken, symbol är korset. Tecken för Kristi lidande och död på korset, på Golgata, men framför allt segertecken, för den seger Kristus vann över döden. Korset representerar de godas seger över det förödande och onda. Även om hela världens reklamindustri skulle förenas för att skapa ett så innehållsrikt och känt logo som korset, skulle de aldrig lyckas.

För 869 år sedan försökte abbot Suger att höja vår blick, uppåt, mot en ny tolkning av det heliga, en ny tolkning hur Gud kunde förståss. Han var som en man som ägde en tavla med en bred svart lackram. För att svara det tidsenliga, tar han sin tavla till ramverkstaden och ber om vitt kartong runt om tavlan och en ny förgylld och passande ram. Han försökte att ändra och utveckla de fastrotade tolkningsmetoderna, öppna vägen för kyrkan ut bland folket och släppa in ljus in i den dunkla tillvaron och möta samhällsändringar och det tidsenliga. Han lyckades.

IV.

Kristus i kyrkan, Kristus i dagliga livet! Mest synlig tycker jag han är i vardagen. I våra dagliga liv, där den villkorslösa kärleken och omtanken finns.

Jag vill i slutet av min text ta våra tankar tillbaka till Babettes gästabud. Hon som genom en härlig måltid, kallade fram det bästa i folket, omvandlade hopplöshet och osämja till kärlek och återställde gammal vänskap. Men framför allt tände hon igen gammal gnista till brinnande kärlek till Gud. Så som de sorgsna lärjungarnas ögon öppnades vid måltiden i Emmaus vid brödsbrytandet, så öppnas våra ögon vid nattvarden hos oss. Ju bättre vi förebereder oss för nattvarden, desto djupare blir vår erfarenhet av Kristus. I Apostlagärningarna andra kapitel där Petrus svarar på folkets frågor om Jesus och tron står: Orden träffade dem i hjärtat. [...] De som tog till sig hans ord lät döpa sig, [... ]och de deltog troget i apostlarnas undervisning och inbördes hjälpen, i brödsbrytandet och bönerna.

Berin eru súr!

Nú er komið að því að Geir og flokksfélagar hans fari að þroskast. Sandkassabiturð á ekki við núna. Óskið þeim sem sitja nú við stjórnvölinn heilla og hamingju í viðreisnarstarfinu í stað þess að vera bitrir og leiðir.  Þið réðuð ekki við verkefnið. Þannig er það og allir vita það. Bæði heima og erlendis!

Geir: Stjórnuðust af hatri

Bravó Steingrímur!

Þetta fannst mér eitt það gáfulegasta sem ég hef heyrt frá stjórnmálamönnum í lengri tíma. Segjum upp IMF samstarfinu og setjum okkur í náið viðskipta og fjármálasamband við Noreg. Byggjum nýtt Norðurlandaráð og tengjust norsku krónunni.  Þetta hljómar mjög vel. Síðan bjóðum við Grænlendingum og Færeyingum að vera með, Danir og Svíar fá að vera með ef þeir vilja og gerum svo samninga við Kanadamenn og Bandaríkjamenn um tollabandalag.  :)   

Hljómar eins og nammi í eyrum mínum. Skítum í Evrópusambandið og sýnum og heil stjórnmálastefna og ekkert skítamakk á heima hjá okkur og innan okkar sambands.  Heiðarleg stjórnmál og sameiginlegir hagsmunir þessara þjóða norðurhafa geta verið styrkur okkar. 

Hugnast norska krónan

Er einhver með ræpu?

Rosalega lyktar illa hér inni!  Það hlýtur einhver að vera með ræpu segir sá sem hefur hana.  Sömuleiðis væri hægt að segja, bíddu var ekki bleikur fíll hérna rétt áðan í speglabúðinni?   Er fólk almennt svo grunnhyggið að það gerði sér ekki grein fyrir að þetta fólk sem synti í peningum og syndir enn í peningum meðan okkur hinum hefur skolað á peningalausa eyðistrendur, var búið að koma undan hundruðum ef ekki miljónum ef ekki milljörðum króna?  Ég vona ekki. Þetta verður að rannsaka niður í kjölinn.

Ég vona að lögreglunni undir stjórn nýju flokkanna verði beitt til að rannsaka og varpa ljósi á þessar hreyfingar fjármagns frá Íslandi. Mig grunar aðeins það versta.

Ég minnist kafla í bókinni Ástríkur í Heilvitalandiþar sem skattrannsóknarfulltrúi keisarans í Róm spyr Kvapíus Kvikindibus skattlandstjóra í Lútesíu (París) hvort honum þyki hann ekki vera full frekur á féð sem átti að senda til Rómar?  Þar sem þeir eru staddir í dimmum kjallara landstjórahallarinnar þar sem taumlaus gleðin og glaumurinn ríkir svarar Kvapíus Kvikindibus: "Ég er skipaður skattlandsstjóri hér í þessu krummaskuði í eitt ár; það ár ætla ég að nota til að græða á tá og fingri. Og þegar Róm bregst við svikunum, skríð ég í felur."

Er þetta ekki einmitt það sem er að gerast?  Þvílíkur viðbjóður!

Fleiri bankamenn skráðu eignir á ættingja

Góðar fréttir úr stjórnarmyndunarviðræðum

Mikið var ég glaður að fyrsta skrefið sé nú tekið í átt við það sem ég hef svo lengi þráð; að skilið verði milli löggjafarvalds og framkvæmdavalds. Þetta byrjar í smáum stíl, en brátt vona ég að fólk skilji hvað þetta er mikilvægt. Þetta varðar gerð heilbrigðrar löggjafar á þingi og starfsfriðar framkvæmda- og löggjafarvalds.  Ég vona innilega að stjórnlagaþing muni taka fyrir þessar hugmyndir og setja þær í réttan farveg. 

Óska ég stjórnarmyndunarviðræðufólki alls velfarnaðar í að taka fyrstu skrefin í átt að nýju lýðræði og auknu beinu lýðræði í landinu.  Gott framtak að velja einstaklinga sem ekki hafa þingsetu til ráðherrastarfa.  Fleiri takk!

Fjögur helstu málin sem ég vil að tekin verði fyrir í stjórnarskrá:

a) Aðskilnaður löggjafarvalds- og framkvæmdavalds.

b) Aðskilnaður ríkis og kirkju.

c) Þjóðaratkvæðagreiðslur í stærri málum.

d) Aukið vald forseta Íslands.

Tveir ráðherrar utan þings

Hugmynd að því hvernig best sé að reka bankastjóra Seðlabankans

Mér datt í hug eftir allt það tal um stórfelldar skaðabætur til Davíðs Oddsonar og hinna bankastjóranna í Seðlabankanum ef þeim yrði nú vikið frá að það sé til lausn á vandanum.

Sú lausn myndi einfaldlega felast í því að annað (a) hvort breyta starfshlutverki bankastjóranna svo að þeir fái nýtt starfsvið og einangrist áhrifalausir inni á skrifstofum sínum.   Eða (b) að ríkisstjórnin lýsi vantrausti á bankastjórunum og hætti einfaldlega að hafa samskipti við þá. Þannig verði þeir eylönd og án trausts þjóðar eða þings.   Hverjum er sætt í slíkri stöðu?   Þannig þarf ekki að greiða þeim neina "bætur" eða gera "starfslokasamning" við þá. 

Óbreyttir stýrivextir

Geðveiki og listamenn

Í "listaheiminum" í Stokkhólmi fer nú fram hálfskrýtin umræða. Hvað er list og hvað telst ekki vera list?  Kannski þörf umræða, svo lítið seint á ferðinni í þessu tilfelli, en ágætis hressing í vetrarskammdeginu. Lífleg skoðanaskipti hafa átt sér stað meðal listamanna og þeirra sem styrkja listaskóla og einstaklinga til listsköpunar og listnáms. Síðast en ekki síst hefur Stokkhólmsborg komið að málum þar eð afleiðingar þær er listaverkið hafði, urðu til ónauðsynlegs útgjaldaauka og settu sjúkrafluttningamenn í hættu þar sem ekið var með bláum ljósum í gegnum erfiða umferð borgarinnar. 

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=877532

 

Þetta gerðist: Á miðvikudag í síðustu viku gekk Anna Odell nemandi á þriðja ári við Konstfack listaháskólann út á Liljeholmsbrúnna. Þar lét hún eins og brjáluð væri, reif af sér klæðin og fleygði yfir brúarhandriðið og gerði sig líklega til að fylgja á eftir. Lögregla og sjúkraflutningamenn voru kallaðir á staðinn. Hún barðist um á hæ og hnakka mót lögreglu, en að lokum tókst að handsama listaskólanemandann og var hún flutt til Sankti Görans sjúkrahúsið. Þar barðist hún enn frekar um og varð loks að gefa henni róandi lyf.  Síðar gerði hún læknaliðinu grein fyrir að hún hefði verið að framkvæma "gjörning" á Liljeholmsbrúnni og þetta væri hluti af "listagjörningi" sem hún stæði fyrir sem nemandi við Konstfack.

Þannig var það. Núna brenna línur Konstfackskólans því fólk sem starfar með geðsjúka, eða berjast við slíka sjúkdóma hafa látið heyra í sér. Þetta athæfi Önnu Odell hefur vægast sagt mælst ILLA fyrir og hafa borgarfulltrúar verið kallaðir í umræðuna. Kostnaður við "handtöku" och "meðferð" Önnu Odell er talinn hafa kostað næstum því 12 000 sænskar krónur eða um 170 000 íslenskar krónur (á genginu eins og það er í dag kl. 11:03).  Lögreglan hyggst kæra Önnu Odell fyrir ofbeldi mót lögreglu. Deildarstjóri geðdeildar Sankti Görans sjúkrahússins, David Eberhard, hefur sagt sitt álit á gjörning Önnu Odell og gagnrýnt að þetta geti gengið inn í nám nemenda við listaháskóla. Hann sagði athæfið vera skammarlegt mót þeim sem virkilega eru veikir og niðurlægjandi. Hann sagði athæfið ennfremur sóun á almannafé og gagnrýndi stúlkuna fyrir að reyna að bíta starfsfólk, slá og hrækja á það. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=877532

Olof Glemme, sem er í forsvari fyrir þá deild Konstfack sem Anna Odell er í námi við ver "gjörninginn" og segir að hún hafi ekki gert neitt rangt!

Skólinn sjálfur hefur gefið frá sér fréttatilkynningu: http://www.newsdesk.se/pressroom/konstfack/pressrelease/view/konstfack-paaboerjar-intern-utredning-kring-studentprojekt-268012

Þessi gjörningur og aðrir sem nemendur skólans hafa staðið fyrir, hafa reitt marga til reiði. Spurning er hvort hina látlausari listatúlkanir eigi betur við í næstu fjárlagagerð eða hvort listirnar eigi að fá að "spora úr" í taumleysi og bitna á þeim sem minna mega sín, í þessu tilfelli geðsjúkum?

Hálfur sigur unninn!

Nú er að vona að forseti Ísland, herra Ólafur Ragnar Grímsson ræði við formenn stjórnmálaflokkanna og geri þeim grein fyrir að hann hyggist kalla til utanþingsstjórn. Utanþingsstjórn setta sérfræðingum innlendum sem erlendum. Hér verði að ausa með öllum tiltækum ráðum og þekkingu og til slíks er utanþingsstjórn heppileg.

Reyndar sleppur Geir Haarde við að reka Davíð núna, enda aldrei maður í að takast á við Davíð Oddsson. En einhver annars tekur á því máli.  Þau eru mörg þjóðfélagssmálin sem eru farin að svekkja landann og ýldan illþolanleg.

Nú gildir að bretta upp ermar og taka á vandanum af dugnaði og víkja sér ekki undan að stinga höndum í fúlan pyttinn og kreista þjóðfélagskýlin. Oft hefur verið þörf, en nú er nauðsyn.

Stjórnarsamstarfi lokið

Ópólitíska ráðherra!

Hér kemur mín tillaga til endurbóta. Það sem Geir forsætisráðherra virðist gersamlega genginn úr falsinum vil ég rétta honum hjálparhönd þann stutta tíma sem hann á eftir á forsætisráðherrastóli:

Gerðu tillögu um einstakling sem er sérhæfur á sviði banka- og efnahagsmála. Hér skiptir engu máli hvort hann er Íslendingur eða ekki. Veldu þann besta í geiranum.

Í framtíðar stjórnarskrárbreytingu mun það verða sett inn að þingmenn sem taka við ráðherraembætti verði að segja af sér þingmennsku.  Reglan verði því að í framtíðinni verði óheimilt að hafa á sömu hendi framkvæmdarvald og löggjafarvald.

Útilokum ekki breytingar

Ósemja og trúnaðarbrot milli þjóðar og ráðamanna

Í dag var ég að hlusta á hádegisfréttatíma ríkisútvarpsins hér í Svíþjóð. Önnur frétt fréttatímans hafði með Ísland að gera. Tilkynnt var að bankamálaráðherra hefði Björgvin Sigurðsson hefði sagt af sér, að hann hefði ekki séð sér fært að starfa lengur. Ástæðan: Að hann nyti ekki trúnaðar fólksins og að hann vildi axla ábyrgð á fyrir ráðuneyti sitt. Ekki brá mér neitt svakalega. Ég hafði hálft í hvoru búist við að honum yrði fórnað til að sætta þjóðina. "Betra að einn deyi fyrir lýðinn, en að lýðurinn allur farist",eins og stendur í Biblíunni. En þessi fórnfæring stjórnarflokkanna bætir ekki líðan fólksins. Öll ríkisstjórnin verður að fara frá. Ósemjan er tilfinnanleg og trúverðugleikinn er horfinn með öllu.

Fjölskyldan mín átti einusinni kött. Hann hét Cató. Hann var fínn gulbröndóttur kisi og öll höfðum við hvert og eitt tilfinningar til Catós. Það var alltaf vel hugsað um Cató og til að honum liði vel og lifði heilbrigðu lífi fékk hann reglubundið fara til læknisskoðunar og síðan fékk hann sérstaka ormahreinsunarsprautu. Síðan leið Cató vel á eftir, hreinn og endurnýjaður af kröftum.

Stjórnmálaflokkarnir okkar þurfa nú á slíkri "sprautu" að halda. Það er þörf fyrir ormahreinsun. Ég mæli með pólitískri stólpípu til að losa um spillingu, ósannindi, skyldmennapot (nepótisma) og pólitískar misbeitingu (óhóf).

Nú bíð ef eftir að bankaráðin, fjármálaeftirlitið og síðast en ekki síst bankastjórar Seðlabanka Íslands hverfi frá stólum sínum. Mælist ég til að ekki verði aftur ráðið í stóla þessa fólks. Heldur verði stokkað upp og búið til nýtt einfaldara og ódýrara kerfi sem muni vera ráðgefandi (ekki hafa völd) fyrir ráðherra fjár- og bankamála framtíðarinnar.  "Skilvirkni og heiðarleiki" verði  kjörorð hverrar ráðgjafanefndar. 

Oft og lengi hefur verið þörf - en nú er nauðsyn.

Björgvin segir af sér

Ísland á barmi taugaáfalls

Það er svo skrýtið að þegar ég hugsa til baka til stjórnmálasögunnar, eins og ég man hana, að hún hefur einkennst af lygum, leynimakki, hinu þekkta minnisleysi og gleymsku stjórnmálamanna, týndum minnisblöðum, kaupum á hlutabréfum í fyrirtækjum sem síðan má ekki tala um, eiginhagsmunapoti, nepótisma (frændsemishyggju í embættaveitingum), þekkingarleysi á "þjóðarsálinni" og almennum hroka. Þetta eru þær hugsanir sem veltast um í kollinum á mér þegar mér verður hugsað til stjórnmálamanna.

Það er oft eins og lygarnar myndi gaddavírsgirðingu milli fólksins og þingmanna/ráðherra. Þessi gaddavírsgirðing fær á sig mynd rósarunna og verður mér hugsað til þyrnigerðisins í ævintýrinu af Þyrnirós, nema bak við þyrnigerðið íslenska liggur ljótur svangur dreki.

Þreyta fólksins í landinu hefur náð hættumörkum. Í dag fer minna fyrir samúð fólksins, í dag fer meira fyrir hræðslu stjórnmálamanna og ótta.  Þeir eiga á hættu að missa stólanna sína, hið ljúfa líf er á enda og ljóst að núna óttast þeir það eitt að fara á biðlaun og síðan að þurfa leita sér að störfum.  Hver vill ráða þingmann sem hefur verið frá upphafi þingmennsku sinnar viljalaust verkfæri flokksagans?   Hver vill ráða þingmann sem hefur tapað minninu og veit ekki hvað gerðist á síðasta fundið í fjárlaganefnd, sem týnt hefur "minnisblöðunum" sínum og man ekki hvort hann hefur farið á þá fundi með seðlabankastjórum sem skyldan býður honum?  Ekki ég.  Líklega best að setja slíka einstaklinga í starfsnám einhversstaðar en ekki í ábyrgðarfullar stöður neins staðar.

Mér finnst að tillagan sem ég heyrði einhversstaðar um að kjósa ætti í maí, væri slæm.  Í raun á bara að setja utanþingsstjórn. Sem síðan mun veita okkur tíma til að endurskapa lýðræðið og fá inn nýtt fólk og ný skírara pólitískt afl.

Rof milli þings og þjóðar

Nokkrir hlutir sem vinna þarf að nú þegar:

1. Setja utanþingsstjórn

2. Losa Ísland undan afskiptum IMF og afþakka alla aðstoð þeirrar stofnunar.

3. Lækka nýhækkaða vaxtaprósentu. Fella niður alla vexti af innlánum í bönkum í 2 ár.

4. Einfalda rekstur Seðlabanka Ísland. Endurnýja og fækka í stjórn allra fjármálastofnanna.

5. Boða til þingkosninga að 2 árum liðnum. Nýjir flokkar, nýtt fólk, ný lýðræðishugsun.

6. Vinna að gerð nýrra stjórnarskrár.

7. Setja í gang alhliða rannsókn á fjárflutningi stóreignamanna frá Íslandi sl. 3 ár.

8. Rannsaka "neoptism" [ http://sv.wikipedia.org/wiki/Nepotism ] í embættaveitingum.

9. Skoða kostnað ráðuneyta af ónauðsynlegum ferðalögum og veisluhöldum.

10. Tengja íslensku krónuna þeirr norsku og hefja gerð viskiptabandalags við Norðmenn.

Stjórnarskipti breyta engu

Of seint að kjósa í maí

Það er of seint að kjósa í maí. Þá munu falla á íslenska þegna þessa lands miklar skuldir og því rétt að ný stjórn hafi tekið við nokkru áður, eða síðast einum mánuði áður. Ég tel rétt að fara út í kosningar eigi síðar 22. mars. Það er ljóst að stjórnarflokkarnir reyna hvað þeir geta að halda sem lengst í stjórnartauma. Það eru augljóslega ekki hagsmunir þjóðarinnar sem bornir eru fyrir brjósti, heldur eigin hagsmunir og sá tími sem stjórnarflokkarnir þurfa til að breiða yfir og fela óskaparverk sín.

Stjórnin frá!  Utanþingsstjórn strax.

Geir: Kosið í maí

Flettismettið farið að sækja í sig veðrið

Þetta er náttúrulega alveg klikkað! Netið sannarlega getur sett fólk úr jafnvægi. Frétti um konu sem hafði skrifað í "tilkynningadálkinn á facebook.com "Er döpur, líklega dey ég í dag". Nú það vantaði ekki viðbrögðin hjá öllum skráðum vinum og vandamönnum sem og fjölda annara. Hún þurfti nú að svara þessari athygli og varð bráðspræk fyrir vikið. Svona gekk þetta nokkrum sinnum. Þegar hún varð leið á hversdeginum skrifaði hún eitthvað í líkingu við ofansagt.  Svo fór viðbrögðum fólks að linna og loks enginn sem sýndi þessu "kalli" hennar neina athygli.  Svo einn dag varð hún svo fúl og leið yfir þessu og sárlega svekt út í fólk að taka ekki hótanir hennar alvarlega, að hún tók líf sitt.

Þetta er hryggileg frásögn ekki síður en sú sem frétt Mbl. segir frá. Netið getur verið hættulegt á marga vísu. Ein frétt frá Kanada sagði frá því að 24 ára stelpa hafði fitnað um 30 kg á hálfu ári bara af því að sitja við tölvuna sína og hreyfa sig ekki lengur (var í fjarnámi). Einn 31 árs maður fannst dáinn við tölvuna sína, en hann mun hafa legið með andlitið á lyklaborðinu í 3 vikur. Það var enginn af "netvinum" hans sem gerði viðvart, nei það var pósturinn.  Svona getur lífið verið skrýtið.

logout.... 

Myrti fyrrum eiginkonu sína vegna stöðubreytingar á Facebook