Passíusálmar, Landsdómur og biskup Íslands

Jáhá!   Landið mitt - hvar er þín fornaldar frægð?  Frelsið og manndáðin best.

Ég er búsettur í Stokkhólmi í Svíþjóð.  Í morgun þegar ég kveikti á sjónvarpstækinu fékk ég að vita að réttarhöld myndu hefjast í dag í "Riksrätten" (Landsdómi) yfir fyrrum forsætisráðherra.  Þegar ég kom síðan til vinnunnar var ég spurður af einum vinnufélaga hvort hann yrði hengdur, hann þessi fyrrum forsætisráðherra og skúrkur. "Nej, á norðurlöndunum setjum við fólk í fangelsi - við myrðum enga - gildir þá einu hversu korkaðir þessir einstaklingar eru" svaraði einn sænskfæddur starfsmaður hinum blóðþyrsta samstarfsmanni mínum sem kom frá Írak fyrir 20 árum síðan.

"Hann yrði nú sennilega hnakkaskotinn" sagði sá frá Írak "ef hann byggi í Írak". Efter þetta féll umræðan niður.  Hún hafði greinilega náð þessum sígilda "pedagógíska hápunkti". Ísland féll ekki af dagskránni þótt afdönkuðum brotamönnum með stjórnmálabakgrunn.   Næst voru Passíusálmar sálugs séra Hallgríms Péturssonar reifaðir. Kirkjunar fólk í Stokkhólmi hafði heyrt að lestri Passíusálmanna skyldi hætt og spurði hvort þessi yndislega hefð væri nú að hverfa?   "Þýðir þetta að innflytjendur eða trúleysið hafi tekið völdin?"  var ég spurður.    Ekki taldi ég það - eða hvað?  Það var erfitt að svara fyrir gerðir manna, hugsanir og aftrúarhyggju landans.  Ég sagði bara eins og það var, að kirkjan á Íslandi væri að glata fastlandinu undir fótum sér - nokkuð bókstaflega líka og að miklar væntingar væru til nýrra biskupa á Íslandi sem kosnir skyldu. 

Einhver hafði sótt sér upplýsingar um að konur væru í framboði til biskups.  Ég var spurður "Eru þetta góðar konur?"   Óneitanlega hugsar maður alltaf til færeyskunnar þegar talað er um "góðar konur" þótt ekki væri átt við slíkar konur i samtalinu.   Ég tjáði að líklega væri á ferð ágætasta fólk; konur og karlar.  Óljóst væri hvort kandidatar væru til í að bretta upp ermar og gerbreyta kirkjunni sem stofnun - en líklega væri mest þörf á því núna.   Meðlimum í kirkjunni væri að fækka mikið í stórborginni, fyrst og fremst og að fjöldi meðlima væri kominn undir þá tölu sem Sænska kirkjan hefur í sínu fjölþjóðlega ríki og afhelgun samfélagsins.  Þetta sló mig lítið.  Í vissum sóknum Reykjavíkursvæðisins er fjöldi sóknarbarna kominn niður fyrir 50% íbúa.  Úti á landi heldur þróunin hægar að því marki.  

Ljóst er að kirkjan þarf að vera sterk.  Kirkjan í hjörtum fólksins. Að fólk styðji og hafi trú á starfi hennar. Guðs ríki þarf að breiðast út um allan heim. Jafnvel í Reykjavík.   Kirkjan hefur verkifærin og á að hafa færnina til starfans.   Hún þarf að voga, hún þarf á áræðni að halda.  Hún á að vera sjúkrahús fyrir syndara, ekki safnhús fyrir dýrlinga.  Hún er ekki listmunafélag þótt hún styðji og hvetji listirnar. Hún er ekki embættismannakerfi sem lifir sínu eigin lífi, heldur skipulagt vinnukerfi sem lifir til að þjónusta hlutverk sitt.  Hún er ekki afturhaldsamur dinosaur, heldur menningar og söguberandi vitnisburður tíðarandans og hvernig Guð hefur verið með okkur í hlutskipti okkar og lífi.  Hún er afskiptasöm því hún segir frá honum sem ER, VAR och MUN VERA UM ÓKOMIN ÁR.

Ný grunnskólalög í Svíþjóð

Það setu að mér skrýtin tilfinning nú þegar ég sit og er að lesa nýju sænsku grunnskólalögin. Já! Hér í Svíþjóð hafa nýlega tekið gildi ný grunnskólalög. Til staðfestingar á því að Svíar eru "trúlausir" - að trúa má, hefur nú verið staðfest í lagatexta hlutleysi - og ábrygðarleysi ríkisvaldsins gegnvart trúar- og menningarmenntun í landinu. 

Í kirkjunni minni hefur öllum grunnskólabörnum í prestakallinu mínu verið boðið að koma til kirkjunnar á "aðventuleikrit" og á páskum til "påskvandringar" og leikskólabörnunum hefur sömuleiðis verið boðið að koma til "krubbvisning" - eða vöggusýningar (þar sem með brúðum, söng, leikrænum tilburðum og þátttöku barnanna farið hefur verið i gegnum sögu jólanna).

Kirkjan hefur í gegnum árin verið fullsetin þær 13 sýningar sem við höfum haft við hverja þessara sýninga. Núna hafa skólarnir dregið sig út og öll aðventuleikrit og "vöggusýningar" féllu niður.

Það er skrýtið að búa í samfélagi sem er GENGUMSÝRT af kristnum gildum og sem hefur verið það frá 1100: lagsetningin er kristin, sagan er kristin, manneskjusýnin og manngildið er kristið, stjórnarskráin er kristin ... en samt fær maður ekki að tala um kristindóm í samfélaginu - ef maður tileinkar ekki öðrum trúarbrögðum jafn mikinn tíma í sömu andrá! KLIKKAÐ!

Hættum að ögra Írönum

Það hefur lengi verið hluti af áætlunum Bandaríkjamanna að komast með lúkurnar í olíuforða Írans. Það vita allir.  Núna beita þeir fyrir séð ályktunum Sameinuðu þjóðanna til að komast nær takmarki sínu.  

Meðan norður Evrópa er að vinna að því að fullnýta vinkraft, vatnskraft og kjarnorku - eru Bandaríkjamenn og þróunarlönd heimsins enn að nýta olíu rétt eins og þessi lönd gerðu fyrir 30 árum síðan.  Ef Bandaríkjamönnum væri gert að greiða bensínverð líkt og gerist í t.d Evrópu - myndi innan 3 mánaða vera gerð bylting i Bandaríkjunum. 

Það er óþefur af ályktunum Sameinuðu þjóðanna.  Mitt mat er að við eigum EKKI að ögra Írönsku þjóðinni. Þetta er fólk sem þegar á mjög erfitt. Að byrja þrengja að Íran á alþjóðavettangi, gengum viðskiptabönn og þvílíkt leiðir bara til aukinnar örbyrgðar hjá fólkinu sjálfu.  Stjórnendur sjá alltaf til að hafa það fínt - sama gildir um herinn. 

Einn vís maður sagði:  Það er betra að eiga óvin sem maður þekkir, en að velta honum og fá einhvern sem við ekki þekkjum.  Hvað gerist í Líbýu, Egyptalandi? (Ghaddaffi och Mubarak).  Við vissum hvað við höfðum, en í dag vitum við ekkert hvað gerist - kannski fá þessi löng sharia-lög, enda virðast uppreisnir i arabalöndunum leiða oftast til trúarofstækis þar sem hagur fólksins er svo bágur.

Sendinefnd SÞ aftur til Írans

Margaret Thatcher um Evrópubandalagið

Vitræn orð um Evrópubandalagið frá fyrrum forsætisráðherra Bretlands

.

Juldagen - 2011

Juldagen 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14 & I.Tim. 3:16

Det var på Konsum i Skarpnäck att jag råkade höra en mamma säga i utmattad och modfälld ton till sin dotter här i veckan: ”Hur skall jag hinna? Hur skall jag få ihop det här?” Hon talade med sin ca 10 år gamla dotter som höll sig på säkert avstånd från mamman. Dottern spanade runt efter det som hon hört mamman tala om att saknades inför jul, men flickan verkade lika vilsen och stressad som mamman. Väl framme vid kassan, hamnade jag bakom mamman i kön. Kassadamen var en kvinna i 50 år åldern som hade också lagt märke till den superstressade och uttröttade mamman. Väl framme vid kassan tappade mamman sin plånbok på golvet. Kort, kassakvitton och lappar spreds över allt. Jag böjde mig ner och plockade upp korten, lapparna och plånboken och gav till henne. ”Ta din tid, jag har inte brått om” sade jag” jag har all världens tid” (fras jag brukar använda – när jag stått länge i en kö som inte verkar röra på sig alls). Och som ett svar på detta sade kassadamen: ”Julen, jo de kommer ändå”.

De orden har följt mig under veckans gång. Att trots allt. Trots allt, kommer julen. Och även om vi inte har pyntat, köpt mat så matborden bågnar och nästan sviktar och julklappar åt alla – det spelar ingen roll – julen kommer ändå.

Det är svårt för den att skapa julstämning när motivering och julens innehåll har lite eller inget med varandra att göra. Julen kan man inte köpa; de får man gratis. Men sedan finns ju de som gläds över traditionerna, pyssel och pynt, julglögg, mat och klappar. Det är ok, det är inte bara ok, utan väldig fint. Men julbarnet kommer till dig även om inga klappar finns att dela eller den goda steken finns på julbordet.

Ett barn är oss fött, en son är oss given. Profeten Jesaja kan de stora kungliga titlarna; Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Jesubarnet som föddes er världens ljus, det sanna ljuset som ger alla människor ljus och tar bort världens synd. - Men han är bara ett litet litet spädbarn. Vilka förväntningar – och jag tycker ibland att det är synd om de ofrivilliga monarker som också föds till sitt uppdrag.

Han är Guds lamm, som ska rädda världen från orättvisa, elände och ge hopp och liv. När Johannes döparen förkunnar att han inte var Messias, men det trodde folk i början, utan att det var Jesus som Guds folk väntade på, säger han om Jesus: Se, - där: Guds lamm, som borttager världens synder. Han säger inte: Se, Guds lejon – men tanke på att lejon är symboliserar kunglig makt och styrka. Nej, nu händer det är något nytt och annorlunda. Gud närmar sig sitt folk på ett sätt som ingen hade förväntat sig. Han kommer inte i himmelsk styrka, pomp och ståt. Nej – han föds som ett litet barn, i en stall och läggs i en krubba fylld med halm.

Vi kan se i liknelsen om Jesus som Guds lamm, som skall rädda ett folk som kommit från Gud – något som är genomgående i Jesu budskap. Det är : Det är Guds många lilla lamm – vi Guds barn, vi vanliga människor som genom ärlighet, rättvisa, kärlek och integritet kommer att besegra det onda och leda folk till tro och rättvisa. Det blir inte de vi kan kalla för världens makt lejon, storprojektledare, miljardärer och storinstitutioner – som kommer att leda allt till rätta vad hur hjälpsamma och välmenande de kan vara. Slagfältet mot orättvisa, synd och osämja finns i våra hjärtan. Inte hos storföretagarna och de som tar maktrollerna i världen. Vi – i mötet med den andre – bestämmer själva hur resultatet blir av det mötet. Vi kan skriva nya lagar, vi kan låsa fler på våra anstalter, vi kan kriga för fred, vi kan ha fler världsledarkongresser – fler så kallade ”lejon-insatser”, men om gräsroten och våra hjärtan inte bär på hoppet, viljan och modet att ställa till rätta det som gått snett och fel händer inget.

Men ett litet barn har fötts. Världens hopp. Barnet lilla hade inget internet, ingen el, inget rinnande vatten eller något av det vi har idag för att underlätta i våra liv. Vi har allt som han hade, allt och mycket mer. Låt oss inte glömma att barnet; vars yttersta svaghet också är dess största styrka – och vars svaghet skall också bli vår styrka.

God jul

Julafton - 2011

Julafton 2011 i Flemingsbergs kyrka

Jes. 9:2-7 & Luk. 2:1-20 & Joh. 1:1-14

Han kom så stilla och så oförmärkt!

Den heliga natten. Nattens lugn lägger sig över länder och städer. Stressen är borta. Julen är här, vi är framme. Evangeliet berättar också att Maria och Josef har nått fram till lilla staden Betlehem och hos Maria är nio månaders väntetid är över. Maria är trött, hon har lagt sin förstfödde inlindat på en halmbädd, i en krubba. Hon tittar på barnet. Vad tänkte hon. Det är lätt att tänka sig att hon nu, framför konungarnas konung, tänkte tankar om kungarike, barnets lysande framtid, med kungliga processioner och pomp och ståt. Jag att hon hoppades på att barnet var friskt, starkt och att hon kunde amma sin son. Att trots hög barndödlighet fick hennes son leva. Jag tror att hon tackade Gud. Och tänkte att här hade en lång historia börjat.

Hos oss, som bor uppe i norden dryga 2000 år senare, har den fysiska vinternatten inträtt. Mörkret omsluter julens sanna ljus, men mörkret kan inte övervinna det. Och mitt i vår natt kommer budskapet om frälsning och glädje. Gud har hållit sitt löfte. Ett barn är oss fött, en son är oss given. Den fysiska natten fortsätter och skapar en himmelsk och en gränslöst storslagen kuliss till mänsklighetens frälsningshistoria. Och budskapet från den gammaltestamentliga profeten Jesaja tar bort all tvivel: Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus och ljuset kom i världen.

Något av det mest grundläggande för den kristna tron har med julen att göra. Julen berättar att vår Gud är inte bara någon avlägsen platsbunden, oåtkomlig sak. Tvärtom är Gud högst närvarande i våra liv. Han lever och rör sig bland sina barn och i sin skapelse. Han finns så nära som luften vi andas in och är högst synlig i sin goda skapelse. Att Gud lät sin son, Jesus Kristus födas som människa i vår värld betyder för oss därmed att varje människa har ett okränkbart värde. Barnet som föddes i Betlehem var just i början ett spädbarn som du och jag, ett som sov, ett som grät när det var hungrigt, lades mot sitt mammas bröst, luktade barngott (som vi kallar det på isländskan) var älskad. Det även kissade och bajsade på sig – och grät när det gjorde sig illa.

Det lilla barn som föddes den första julnatten var både Gud och människa. För oss blev Jesubarnet också den osynlige Guds avbild. Barnet hade Guds egenskaper, men också mänskliga. Det lilla barn skulle bli den som förenar allt i himmelen och på jorden, allt synligt och osynligt. På julnatten går vår Gud sin skapelse till mötes. Advent har varit storstädningens tid. Vi uppmuntrades att städa i våra hjärtan och förbereda oss för ankomsten av konungarnas konung. Vi har fått en slags förhandsvarning. Redan på första söndag i advent började vi ana det underbara. En aning fyllde varje bröst. Och nu. Julafton. Är han här. Som ett barn. Vi som inte hann med all julförberedelse som vi önskat och till oss som tyckte advent var ibland hektisk tid med stress, skrammel och buller och inte ett lugnt moment, säger Gud: Ta det lugnt. Följ barnet, väx med lillpojken.

Julens texter från Bibeln handlar om ett ljus i nattens mörker. Om hur Gud kommer in i våra liv och kliver in över tröskeln i våra hem. Hur ljuset tränger in sig i mörkret och hur mörkret skall vika hos den som ångesten nu råder, hos den som äger inget hopp, känner sig handlingsförlamad och varje steg framåt är ett steg mot hotfull ovisshet. Till dig som behöver mer ljus i ditt hjärta, för dig som behöver ljus för att veta vart du skall gå vidare – säger han: Följ mig. Jag skall ge dig ljus, hopp och liv. God jul.

Andra söndag i advent - 2011

Guds rike är nära!

Det verkar som att det finns något oförnuftigt i vår tro. Något som alltid har funnits. Vi kristna – vi vill tro på det omöjliga. Det är inte så att vi föraktar kunskap eller förbiser fakta. Tvärt om, är vi inte den nation som högtidligt firar vetenskapen, om endast få dagar firar vi Nobeldagen som om Alfred Nobel var en av de tre vise männen. Och teknik litar vi mer på en våra egna händers arbete. Jag litar på att min lilla diskmaskin diskar bättre än jag själv. Säger min dator att jag har gjort något fel, så trotsa jag inte det utan tyst och lydigt rättar till saken. Och på många andra sätt tror jag att vi litar på tekniken mer än vår egen intelligens. Det som verkar oförnuftigt i vår tro är att vi respekterar vetenskapen, men ändå vägrar ge upp. Därför är det att vi kan leva i ständigt förväntan, med ett trotsigt hopp och livlig förväntan på livets möjligheter – och på så sätt arbeta för Guds rikes framtid såsom jordens framtid.

Jag kan ärligt säga att jag känner Guds närhet. Ibland känns Guds närvaro så påtaglig att jag sträcker ut handen eller jag tittar över min axel för att se Gud eller hans sändebud – jag vet att han är där, trots att jag inte ser. Vetenskapen kan kalla mig för oförnuftig och dum, men jag vet att Gud finns, i mitt hjärta, i min medmänniska, men framför allt mitt i vår gemenskap och han är min verklighets och livs förutsättning. När jag går ut och jag känner den lena varma sommarvinden smeka mitt ansikte, vet jag att han är där. När kylan obarmhärtig och stormen piskar mitt ansikte, känner jag hans kraft, när leker med snöbollen eller håller mina händer i vårens smältande isvatten, leker han med mig. När jag ser sopberget växa i naturen och tittar över naturens öppna sår – då känner jag hur han ger mig varningsord – att jag inte skött mig. I min bön går han bredvid mig och lyssnar som min bästa vän.

Det är genom hans ord att jag vet att en större gudomlig närhet är på väg och ett djupare liv, inte bara för mig, utan alla som lever. Guds rike är nära.

Och på andra söndag i advent säger vi: Kom, kom till oss. Kom till oss säger vi till den Gud, i vilken vi redan lever och rör oss och är till. I alla tider har vi bett om tecken på Guds närvaro. Några av oss har redan fått julkort eller julhälsning med posten. I någon reklamtidning så jag ett klassiskt tecken på att julen närmar sig: jultomten skulle befinna sig på NK in i stan, nu i helgen. Julmusik spelas på radio och tv. Affärer dekoreras med julpynt och många har någon form av julbord, glöggfester eller adventsfirande av något slag och att den goda julmusten är tillbaka. Att man inte glömmer adventsljusen, lysande stjärnorna och ljusstakarna som så fint lyser upp decembermörkret. Jo – jag skulle säga att vi har fått tydliga tecken på att något extraordinärt är på väg att hända. Den stora högtiden skall firas. Vi firar att Gud höll sitt löfte mot oss människor. Han blev en av oss i Jesus. Barnet som, föddes i småstaden Betlehem på julnatten. Ett ljus blev till världen, ett ljus som lyste i mörkret, men blev så småningom världens ljus. Ett ljus som mörkret inte kan övervinna.

I Lukasevangeliet hittar vi den åldriga Symeons ord om barnet som föddes i Betlehem om ljuset som segrade mörkret. När Symeon hade sett Jesubarnet lyfte han sina ögon mot himmelen och sade: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk.”

Ja, Guds rike är nära. Med stöd från Gamla testamentets profeter talar Jesus i dagens evangelietext om hur Gud bjuder in den som annars stängs ute, både religiöst och socialt. Precis som för profeterna blir varje religiös predikan också en utmaning till socialt ansvar. Och precis som för profeterna omfattar Guds rike för Jesus inte bara oss människor, utan hela den värld vi lever i. Naturen behöver vår bön - och att vi verkställer vår bön. Brott mot natur och miljö måste tas på allvar just som vårt eget ansvarstagande på arbetsplatser och hem. Alla hem borde miljöcertifieras mot förmån eller någon trevlig ersättning eller belöning. Men framför allt måste vi ta vårt ansvar mot natur, miljö och varandra. Guds rike är nära.

En ny framtid har vi framför oss, en framtid vi lägger i Guds händer. Det kanske låter oförnuftigt – men vi tror på framtiden, vi tror att trender kan vända, missmod kan vika och ge plats till hopp och vakenhet - och att vi människor kan lära oss av våra misstag och brister. Vi kan ändra oss - och dagen idag, är lika bra som dagen imorgon. Mot alla odds så är det så att genom vår tro på vår Herre Jesus Kristus, äger vi ett hopp som är värt att kämpa för. Ibland är vi riktig bra på det vi gör, men vi kan alltid bli bättre.  

Kristus kommer – Davids son,

vi ditt namn upphöjer.

På hans rike aldrig skall

någon ände vara.

Þingvellir til sölu!

Nú eru Kínverjar og það jafnvel frammámenn í kommúnistaflokknum þarlendis farnir að ásælast stórjarðir á Íslandi.  Hvað býr að baki er augljóst.  Ítök í orkuframleiðslu framtíðar, hlutdeild i auðlyndum Íslands og það sem ég hef áður skrifað um og nefnist "svört jörð".  Jú þetta virðist svo einfallt og saklaust nú, en hvar stoppar þetta allt?   Hvar drögum við mörkin? Hvaða jarðir má selja, og hvaða jarðir má ekki selja?

Ég óttast svona sölu á jarðeignum og jarðréttindum til útlendinga.  Þetta fer bara á einn veg:  Þann versta!  

Erum við ekki að selja framtíðar auðlyndir lands og þjóðar?  

Á að selja Grímsstaði?

Við erum best!

Auðvitað erum við best.  Hvað annað?  Alltaf gaman að kítla egóið og lesa svona greinar og láta þær síðan liggja með oppnuna upp á kaffistofu vinnustaðarins í Stokkhólmi.   :)

Hér kemur svo greinin í heild sinni, eins og hún er á vefsíðu SouthShoreExpress

Íslendingar sagðir hávaxnastir

Ég les ekki slúðurblöð

Í öðru viðtali sögðu téðir veitingahúsaeigendur að ástæðan fyrir því að þau þekktu ekki Carl XVI Gústaf konung og Sylvíu drottningu væri að þau læsu ekki slúðurblöð.  Segir þetta ekki allt um stöðu þessara dínosaura nútímans.  Konungar og drottningar nútímans hafa engin völd, fjarska lítil áhrif og eru ekki þekkt af öðrum sem gefa sér tíma að lesa slúðurblöðin. Þetta er sorglegt. Líklega er þetta "demókratiseringu" nútímans að kenna og skammsýni sjálfra konungsfjölskyldnanna.   Konungablóðið, þetta bláa, er orðið svo útþynnt að aðeins þekkjast þessir einstaklingar af ytra byrðinu. Mystíkin, sagan, hefðirnar og hinar réttu tengingar eru hverfandi.  Því miður!

Svíakonungur fékk ekki borð

Sannleikurinn er sagna bestur

Það var gamað að lesa þessa frétt. Loksins sýnir það sig að Íslendingar elska sjálfstæði sitt meira en ESB einræðið í Brussel.  Íslendingar eru stoltari en flestar aðrar þjóðir Evrópu.  Íslendingar vilja ekki greiða sukkskuldir Grikklands, Írlands, Lettlands, Ítalíu, Spánar og Portúgal.   Íslendingar vilja vera áfram Íslendingar.  Og Íslendingar framtíðarinnar sjá ekki framtíð í ESB (sem í raun var dauðadæmt þegar frá byrjun).  

Þetta eru fjarskalega gleðileg tíðindi.  En hvað eigum við að gera ef við eigum núna að hætta daðra við ESB i Brussel?   Jú valkostirnir eru margir og áhugaverðir.  Nýjir viðskiptasamningar við Kína, Japan og Austur-Asíulönd.   Viðskipta og vinasamband við Kanada, Mexikó og Suður-Ameríku. 

Ljóst er að aukið samband og sérsamningar við Norðurlöndin eru spennandi - og ljóst að norðurlandasamband - í efnahagslegu tilliti sem og í auðlindasamvinnu er ekki út í hött.  Finnar, Danir og síðast en ekki síst Svíar eru dauðleiðir að borga spilaskuldir Suður-Evrópulanda.      :)   Þarna eru möguleika á nýju efnahagssvæði.   

Segir ESB-umsóknina tilgangslausa

Aðskilnaður löggjafarvalds og framkvæmdarvalds

Nú horfir loksins til betri vegar í háttu mála með aðskilnað löggjafar-, framkvæmdar- og dómsvalds á Íslandi.  Fyrir margt löngu síðan var skilið á milli dómsvalds og framkvæmdarvalds.  En nú er komið að seinni endurbótinni sem lýtur að því að sami ráðherra geti ekki haft á sömu hendi löggjafar og framkvæmdarvald.  Þetta hefur verið stór brestur í þrískiptu ríkiskerfi okkar.  Kerfið er þrískipt til að komast hjá því að sama persóna hafi rétt að setja hentilög og síðan stjórna eftir þeim.  Aðskilnaður er nauðsynlegur til að gera kerfið trúverðugt og gegnumlýsanlegt.

Aðskilnaður ríkis og kirkju er síðan næsta leiðrétting sem nauðsynleg er að gera.

Ráðherrar víki af þingi

Búið spil... aurarnir horfnir!

Það er nú komið að skuldadögum og ljóst að peningana verður að taka einhversstaðar.  Yfirstjórn Þjóðkirkjunnar á Íslandi ákvað að greiða nokkrar skitnar milljónir till kvennanna sem barist hafa fyrir sínum málum gegn, fyrst fyrrum biskupi Íslands, herra Ólafi Skúlasyni og síðan sitjandi (meðan þetta er ritað) biskupi Íslands og yfirstjórn kirkjunnar.  Ekki fékk þó dóttir fyrrverandi biskups neinar bætur þótt sannarlega ætti hún rétt á þeim eftir niðurlægingargöngu sína fyrir núverandi biskup og kirkjuráð.  Nóg um það.

En sorglegt er til þess að hugsa að nú þurfi að selja kirkjujarðir, enn einusinni. Þetta hlýtur að vera með þeim síðustu.... Mín spurning er:  Hvernig í ósköpunum ætlar þjóðkirkjan að standa straum af kostnaði við starfsemi sína þegar aðskilnaður ríkis og kirkju verður innan skamms?   Í Svíþjóð, þar sem kirkja og ríki skyldu árið 2000, fær kirkjan ENGA peninga frá ríkisvaldinu til starfsemi sinnar.  Kirkjan byggir fyrst og fremst á sóknargjöldunum sem hver og einn skattbær einstaklingur, sem er meðlimur, greiðir.  Þ.e.a.s. 0,7% af tekjum sínum.  Þessir fjármunir nægja ekki til að bera uppi starfsemina og viðhald kirkjubygginga.  Heldur verður kirkjan að taka inn leigugjöld af skógum, bændajörðum, laxveiði, námugreftri í löndum sínum, skotveiði, skógarhöggi og hlutabréfum.  

Því miður er grunnhyggni kirkjunnar á Íslandi svo ótakmörkuð að stjórnendur hennar halda að allt bara muni "reddast" þegar að skilnaði kemur.   Eða er þetta bara hinn íslenski hugsunarháttur sem keyrt hefur þjóðina svo oft í kaf aumingjaskapar og fyrirhyggjuleysis: að við njótum peninganna sem við eigum og leggjum ekkert fyrir - því þegar erfiðu árin koma, verðum við örugglega dauð.  En minnisvarðarnir sem við keyptum yfir okkur sjálf standa.

Tvær kirkjujarðir auglýstar til sölu

Þekktu vitjunartíma þinn, Karl biskup

Hvað getum við gert til að bæta, laga og boða? Tölfræðin talar fyrir sig sjálfa (tilv. Hagstofa Íslands):

Ár	Mannfjöldi alls á Íslandi	Prosenta af mannfjölda	Skráðir meðlimir Þjóðkirkjunnar	Breyting milli ára (einstaklingar)
1994	265.064	92,40%	244.925	-397
1995	266.978	91,78%	245.049	-653
1996	267.958	91,08%	244.060	-2.237
1997	269.874	90,66%	244.684	-912
1998	272.381	90,31%	246.012	-617
1999	275.712	89,67%	247.245	-882
2000	279.049	89,02%	248.411	-931
2001	283.361	87,96%	249.256	-765
2002	286.575	87,04%	249.456	-686
2003	288.471	86,68%	250.051	-843
2004	290.570	86,26%	250.661	-953
2005	293.577	85,74%	251.728	-851
2006	299.891	84,10%	252.234	-1.212
2007	307.672	82,05%	252.461	-1.484
2008	313.376	80,71%	252.948	-1.230
2009	319.368	79,24%	253.069	-121
2010	317.630	79,17%	251.487	-1.582
2011	318.452	77.63%	247.245	-4.242

Þetta vekur vissulega spurningar um hvar við getum bætt okkur. Ég tel að eitthvað liggi að baki þessari tölfræði sem taka ber alvarlega.

Norge 22.07.2011

Långfredag 2011

Predikan vid långfredagsgudstjänst i Flemingsbergs kyrka – 2011

 

Flesta av oss känner vi någon som legat på sjukhus under längre tid. Någon som varit svårt sjuk och behövt vistas på sjukhus på grund av det eller sin skörhet. Någon vi inte besökt. Någon vi inte besökt för att det var så svårt. Svårt för att vi har inte vetat vad vi skulle säga. Känt kanske att där fanns inget att säga utan fel saker. Någon vi inte vetat hur vi kunde uppmuntra och ge hopp när alla viste att där inte fanns något hopp och att denna individ aldrig mer skulle komma ut från sjukhuset och uppleva vår vardag igen. Och vi stannade hemma. Dåligt samvete, ånger och sorg satte sig i våra hjärtan så länge den individen vi inte besökte levde, och efter det blev vi själva rädda för att bli sjuka och behöva vistas på sjukhus. Ingen skulle komma, vi skulle bli bortglömda och i värsta fall börda för andra.

Endast få kvinnor stod vid korset när Kristus korsfästes. Skaran hade varit stor som följde Jesus när allt gick väl. Han pratade hopp och botade människor. Han mötte individer i deras verklighet, sjuka människor, de uteslutna i samhället. Han talade om fred, kärlek, och att folk skulle titta inåt, att de skulle skåda sig själva i stora sammanhanget: Han talade om att Guds rike var inra med oss. Framtidshopp och glädjen över att vara människa och Guds barn. Men också ansvar. Folkskaran som följde honom var en blandning av sjuka, fattiga, sökande, rika, överklass som militärer, samhällsutkast och mobbade. Han pratade med fariseer, samariter, tullindrivare, horor och spetälska. Han talar till dig och mig. Folkskaran räknades i flertusen människor som följde honom. Men vid korset fanns endast få kvinnor.

 

På gårdsplanen bakom mitt hus, under en blå himmel och solens strålar, lekte en far och dotter igår. Hon hade uppenbarligen fått sin första cykel. Hon trampade fort fort på pedalerna och lilla röda cykeln rusade framåt med hög fart. Bakom henne sprang pappan och höll i cykeln. En dag kommer han att släppa helt taget och hon kommer att kunna börja cykla alldeles själv. Minns du vilka händer hjälpte dig första gången att cykla? (Eller gjorde du kanske allt själv?)

Pappans hand som höll i cykeln var just som Guds hand som hjälpt dig genom hela livet. Vågar han släppa? Kan vi själva cykla? Har vi visat att vi kan själva? Kan vi leva livet levande, i villkorslös kärlek, tolerans, ömsesidighet? Finns vi för andra? Kan vi ta ansvar för våra liv och andras, just som Jesus predikade att vi skulle? Finns vi med hela vägen, just som Gud finns med oss hela vår väg, från födelse till grav?

Idag, står vi vid korset eller håller vi oss på avstånd? Dagen idag, innan påskens underbara högtid med sin jubel och glädjebudskap, ger oss en chans att stanna upp och se på våra liv. Ibland kan saker så lätt åtgärdas och glädjen över det som förs till en bättre väg blir stor.

 Gud give er alla en välsignad långfredag.